Tack Gode Gud! (I)

Det utbrister jag alltid när jag kommit lyckligt hem från en lång resa. En sådan har jag gjort under sista halvan av denna vecka. Vi var fyra personer* från Luleå som tillsammans åkte bil fram och tillbaka till Göteborg för att deltaga vid biskop Bertil Gärtners begravning.

Vi starade på onsdag efter jobbet och körde istort sett i ett sträck till Ö-vik där vi fick sova över hos en familj som generöst upplät sitt hem för oss. På torsdag morgon, tidigt, for vi iväg och hann fram till Västerlanda norr om Göteborg så att vi med viss marginal kunde deltaga i veckomässan kl 19. Där i prästgården sov vi sedan två nätter.

På fredagen var själva begravningsgudstjänsten och redan på lördag morgon gav vi oss iväg. Färden gick till Vingåker där vi hälsade på goda vänner. Dock, en av oss stack till Västerås för att hälsa på släkten (del av). Men vi som åkte till Vingåker blev mycket generöst mottagna av invandrade vänner och fullproppade med mat.

Tidigt söndag morgon styrde vi kosan norrut. Förbi Västerås och så var alla fyra med i bilen igen. Lunch vid Höga Kusten-bron och kaffe i Ö-vik (hos samma familj som vi huserade hos på nervägen). En bit norr om Umeå lyckades vi också planera in ett möte med folk som var på väg söderut så vi kort på en parkeringsplats kunde mötas och hälsa. Trots mitt idoga tjat blev det ingen mer kaffepaus utan strax före kl 21 var vi i Luleå.

Som sagt: varje gång jag kjommer hem efter en lång resa och inte har krockat och huset inte har brunnit ner, så utbrister jag Tack gode Gud!

* två goda vänner och en prästkollega - också han god vän! Hoppas dom också tycker att jag är en god vän.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0