Skridskor
Idag har jag åkt skridskor på isen här utanför. Eller det var väl igår eftersom det är över midnatt när detta inlägg är klart. Jag menar alltså att jag åkte skridskor på lördag morgon. Redan på fredag kväll konstaterade jag och äldste sonen - som nu är hemma från Stockholm över helgen - att det verkar vara skridskoföre. När så är fallet så släpper man allt annat. Sagt och gjort: tidigt lördag morgon tog jag på mig lämpliga skodon och vandrade ner till Björsbyfjärdens is (mindre än 100 m från huset) med långfärdsskridskor i ena handen, ispik i den andra och isdubbarna hängande runt halsen. All utrustning har jag ärvt från min fader som nu lagt skridskorna på hyllan så att säga.
Väl ute på isen inser man att man knappast behöver någon säkerhetsutrustning. Isen var minst 10 cm och vattendjupet därunder inte så stort på stora delar av fjärden. Direkt upptäckte jag spår av andra skridskor. Jag var alltså inte först. Men det är ju när det är absolut spegelblank is som det är roligast vara först. Nu hade det kommit ett ytterst tunnt lager pudersnö på isen som sedan smält och frusit så isen var lite skrovlig. Men ingen fara. Alltid lika roligt åka några vändor. När jag kommit en bit bortåt efter Porsön så blev det plötsligt en stor mängd spår efter skridskor, och nu inte bara i långa skär som efter åkare med långfärdsskridskor, utan här var det tvära svängar och sladdar. Tydligt att här hade det varit barn med vanliga hockeyrör.
Varför gillar jag så att åka skridskor på isen? Jag tror jag skrev om det ifjol också. Det är bara något sådant som helt enkelt måste göras. Åkandet alltså, inte skrivandet.
Efter en knapp timme återvände jag hem för att hinna koncentrera mig på dagens högmässa i Hertsökyrkan. Jag uppehöll mig mest i episteltexten ur Upp 7. Får erkänna att jag helt struntade i samfällighetens ledningsgrupps beslut att vi ska distribuera genom att prästen doppar oblaten och lägger den direkt i munnen på kommunikanterna. I Hertsökyrkan verkar ingen vara rädd för svininfluensa. Kan det bero på att dom är så tryggt förankrade i den saliggörande tron att dom saknar den dödsångest som tycks prägla hela vårt samhälle?
Men ångest kände många inför det timade kyrkomötesbeslutet. Vid kyrkkaffet tog jag upp frågan och lät folk vädra sina synpunkter. Alla som yttrade sig var på samma linje som jag, dvs emot. Om det fanns någon närvarande som egentligen tycket tvärtom så kan jag förstå om denne inte orkade yttra sig. Det är ju så vi känner, vi människor, om vi är ensamma i en större grupp. Men likväl vill jag nog att just de sammanhang där jag står som ledare ska kunna vara andningshål för oppositionen. Ecclesia Suecana Invariata. Den oförändrade svenska kyrkan.
På kvällen höll jag ännu en gudstjänst. Denna gång i Örnäsets kyrka: minnesgudstjänst för de under året avlidna. Ska inte det vara på söndag, på Alla själars dag, undrar vän av kyrklig ordning. Givetvis, men helgen börjar ju kvällen innan kl 18. Och jag hade lila stola, inte Alla helgons dags vita stola.
När jag gick mot bilen märkte jag att det lyste i närbelägna bönbhuset (kyrkan i konsumbutiken). Jag hade bilen parkerad precis vid bönhusets vägg (så nära ligger kyrka och bönhus), med bilens front mot främsta fönstret så jag såg just mötesledaren gå fram och pålysa något. En Sions sång märkte jag när jag kommit in. Alltså var gudstjänsten slut. Hade det bara varit sångmoment mellan de två predikningarna så hade det varit en psalm. Alltså var det dags för kaffe. Passande för en präst som haft två gudstjänster. Som vanligt såg man i bönhuset flera personer som inte hör till den laestadianska församlingen, men som trivs där ändå. När svenska kyrkan håller på att bli en struktur helt utan människor så är det klart att bönhuset drar. Folk vill ju vara med det det finns folk.
Kvällen avslutades med att sonen och jag gick ute och käkade. På lokala puben hann vi sedan avhandla div frågor om kyrkomöte, svenska kyrkan, Dag Sandahl, vigselrätt, kvinnliga präster, skillnaden mellan POSK och FRIMODIG KYRKA och annat väsentligt.
