Torbjörn Lindahl

Nej, se det går inte. Det har vännen och kollegan Dag Sandahl fått erfara. Han ville flytta en altarljusstake i en av de kyrkor där han ibland tjänstgör. Felet var att den stått på samma plats i ca 85 år och sådan ljusstakar flyttar man inte ostraffat. Nu kan jag väl förstå att om man tänker göra något så radikalt som att i en kyrka flytta något som "alltid" varit på samma plats så kan det ta lite tid att förankra beslutet. Sådant kan vara jobbigt.

Men trots allt: prästen har skyldighet se till att det som är viktigaste verksamheten i kyrkan - mässfirandet - kan fungera bra.

Själv har jag inte flyttat ljusstakar men väl kors, mest glaskors, tror jag. I mitten av 70-talet (under min studietid i Uppsala) invigdes här i Luleå 5 distriktskyrkor under bara fyra års tid. De utrustades alla med från väggen fristående altaren, lämpliga för mässfirande enligt modellen versus populum ("mot folket" dvs att prästen står bakom altaret vänd mot församlingen). Felet var att många präster som fanns i församlingarna när de nya kyrkorna invigdes var ovana vid detta mässfirande så dom fortsatte (i många fall) stå vid altaret på traditionellt sätt. Eller så - när dom väl insett att "något nytt har kommit" - kompromissade dom och stod framför altaret före predikan och bakom altaret vid mässsfirandet.

Men hur som helst så fick i många fall de stora och dominerande korsen som av någon anledning placerats mitt på respektive altare, stå kvar. När då sedan en ny generation präster kom - till vilken jag i alla ödmjukhet får räkna mig själv - som i prakten fått lära oss lite modernt mässfirande - min lärare var Gunnar Weman - då fick vi problem. Vi tyckte ju att man skulle stå bakom altaret och att man då inte skulle vara gömd bakom ett gigantiskt kors. Alltså började jag det segerrika korståget mot felaktigt placerade kors. Ibland var dock segrarna tillfälliga: man fick flytta korset åt sidan varefter det ställdes tillbaka efter mässan. Enklast var det i Porsökyrkan där korset var av trä: man kunde helt enkelt hänga det på väggen. Värre var det på vissa andra ställen där större eller mindre glaskreationer var ivägen vid mässfirandet. Under åren har jag kortare eller längre tid tjänstgjort i alla dessa småkyrkor (tre i Nederluleå och två i Örnäset).

Min senaste seriösa attack mot felaktigt placerade kors utförde jag i Hertsökyrkan sedan jag blivit distriktspräst 1999. Lite olika varianter av placering av korset har prövats, allt från hörnet av kyrkorummet till det nuvarande: på en pall framför altaret. Många som var vana vid gamla ordningen tyckte det ser så kalt ut när man kom in i kyrkan vid andra tillfällen än gudstjänst och altaret då var helt tomt. Mitt svar var och är: när mässan inte firas ska altaret kännas tomt. Det ska kännas som att altaret är i väntan. Altaret ska liksom ropa efter att bli dukat. Ropa efter att få korporalet - som minner om Jesu liksvepning - utbrett över sig och att få bära kalk och patén innehållande de gåvor av "jordens frukt och människor arbete som vi bär fram" inför Gud vilka av den Helige Ande genom Jesu ord görs till bärare av vår Frälsares kropp och blod. Det är där altarets välsignelse finns.

Det är jag överygad att Dag håller med mig om. I de fall en felaktigt placerad och/eller onödigt stor ljusstake (eller kors) är i vägen för det heliga sakramentets firande så ska det flyttas.

Det håller jag helt med om!