Slöseri med starka ord
Jag minns när Estoniakatastrofen hade varit. Då sändes en tid efteråt ett debattprogram i TV där man kom att samtala om katastrofen och dess följder. Bl a talade man om ordens innehåll och värde. Mona Sahlin sa (ungefär så): "efter Estonia kommer jag aldrig att kalla Carl Bildt en katastrof". Jag tror hon menade att efter en verklig katastrof så blir man mer varsam med orden. Man inser hur vi ofta använder starka ord i onödan och därmed tömmer orden på innehåll. Vi liksom devalverar orden.
För någon dag sedan kunde man läsa i Dagen att en av fem (eller var det en av sex, strunt samma) kyrkoherdar i svenska kyrkan "vägrar" viga enkönde par. I samma tidning stod det också på första sidan om "bråk" i Missionskyrkan. På artikelsidan hade det förändrats till det likaså ganska starka "uppror" som sedan visade sig vara ett upprop från ett antal ledande personer inom samfundet som vänt sig till styrelsen med en vädjan att ompröva beslutet om vigslar för enkönade par.
Varför så starka ord? Det är väl inga präster som vägrar? I svenska kyrkans beslut om att acceptera och erbjuda vigsar för enkönade par så ingår som en del möjligheten för de präster som önskar att inte förrätta dylika vigslar. Man kan väl inte vägra när man gör något man har rätt till? Eller? Om ordet vägra ska ha något vettigt innehåll så måste det ju innebära att jag på eget ansvar beslutsamt avser avstå från att göra något som det finns en bestämd förväntan att jag ska göra? Men om det i regelsystemet finns det förbehållet att den som vill har rätt avstå från det som man antar att de flesta kommer att göra, då kan man väl inte vägra om man använder sig av den möjligheten. Man handlar ju bara enligt en alternativ - men lika tillåten - linje?
Dessutom är det ju rent faktiskt så att antalet enkönevigslar - att döma av de senaste fem årens ytterst begränsade antal välsignelser av partnerskap - förmodligen blir så pass få att sannolikt inte mer än någon procent av alla aktiva präster kommer att ställas inför situationen.*
Och blir det verkligen bråk i Missionskyrkan för att ett antal kända samfundsföreträdare ber sin ledning ompröva ett beslut? När jag ser bilder av och läser om hur präster och munkar av olika konfessioner i Gravkyrkan i Jerusalem handgripligt ger sig på varandra med knytnävar och sopkvastar då tycker jag att man kan tala om "bråk". Men när några missionsförbundare skriver brev till sin styrelse? Knappast heller uppror, snarast upprop som sagt.
Jag blir lite less på att vi så lätt devalverar orden. Det blir som med Peter och vargen, ni vet. Man slösar bort orden i förtid så dom är utan verkningsfullt innehåll när dom till sist verkligen behövs.
Kvällstidningsjournalistik.
* och eftersom dessutom en oproportionerligt stor del av dessa vigslar kommer att ske i våra största städer och dessutom förmodligen ett mindre antal enköne-vigsel-vänliga kändispräster kommer att tillfrågas i större utsträckning så kommer i stort sett nästan alla präster i svenska kyrkan överhuvudtaget inte att stöta på frågan under många år. De allra flesta inte under hela sin prästtid. Det bör man betänka när man vitt och brett talar om vägran.
För någon dag sedan kunde man läsa i Dagen att en av fem (eller var det en av sex, strunt samma) kyrkoherdar i svenska kyrkan "vägrar" viga enkönde par. I samma tidning stod det också på första sidan om "bråk" i Missionskyrkan. På artikelsidan hade det förändrats till det likaså ganska starka "uppror" som sedan visade sig vara ett upprop från ett antal ledande personer inom samfundet som vänt sig till styrelsen med en vädjan att ompröva beslutet om vigslar för enkönade par.
Varför så starka ord? Det är väl inga präster som vägrar? I svenska kyrkans beslut om att acceptera och erbjuda vigsar för enkönade par så ingår som en del möjligheten för de präster som önskar att inte förrätta dylika vigslar. Man kan väl inte vägra när man gör något man har rätt till? Eller? Om ordet vägra ska ha något vettigt innehåll så måste det ju innebära att jag på eget ansvar beslutsamt avser avstå från att göra något som det finns en bestämd förväntan att jag ska göra? Men om det i regelsystemet finns det förbehållet att den som vill har rätt avstå från det som man antar att de flesta kommer att göra, då kan man väl inte vägra om man använder sig av den möjligheten. Man handlar ju bara enligt en alternativ - men lika tillåten - linje?
Dessutom är det ju rent faktiskt så att antalet enkönevigslar - att döma av de senaste fem årens ytterst begränsade antal välsignelser av partnerskap - förmodligen blir så pass få att sannolikt inte mer än någon procent av alla aktiva präster kommer att ställas inför situationen.*
Och blir det verkligen bråk i Missionskyrkan för att ett antal kända samfundsföreträdare ber sin ledning ompröva ett beslut? När jag ser bilder av och läser om hur präster och munkar av olika konfessioner i Gravkyrkan i Jerusalem handgripligt ger sig på varandra med knytnävar och sopkvastar då tycker jag att man kan tala om "bråk". Men när några missionsförbundare skriver brev till sin styrelse? Knappast heller uppror, snarast upprop som sagt.
Jag blir lite less på att vi så lätt devalverar orden. Det blir som med Peter och vargen, ni vet. Man slösar bort orden i förtid så dom är utan verkningsfullt innehåll när dom till sist verkligen behövs.
Kvällstidningsjournalistik.
* och eftersom dessutom en oproportionerligt stor del av dessa vigslar kommer att ske i våra största städer och dessutom förmodligen ett mindre antal enköne-vigsel-vänliga kändispräster kommer att tillfrågas i större utsträckning så kommer i stort sett nästan alla präster i svenska kyrkan överhuvudtaget inte att stöta på frågan under många år. De allra flesta inte under hela sin prästtid. Det bör man betänka när man vitt och brett talar om vägran.
Kommentarer
Trackback
