Möteshelg
Det kan inte hjälpas att mina tankar återvänder till TV-programmet existens tidigare i veckan. Där framställdes ju vissa mer traditionalistiska grupper inom svenska kyrkan (i programmet fr a exemplifierade med laestadianer) som ett problem. Mest beroende på att många av dessa grupper inte så enkelt förmår stå bakom kyrkans nyinförda* ordning att både män och kvinnor kan vara präster. Jag tänkte igår när jag i kyrkan såg köerna med hundratals ungdomar: om tio år har (sannolikt) de flesta av dessa redan åtskilliga egna barn. Hur stor har denna rörelse då blivit? Det var, som en kollega påpekade då vi talade om TV-programmet tidigare i veckan: i framtiden kommer de mer traditionalistiska grupperna inom svenska kyrkan att bli en allt större andel av de tydligt bekännande kristna. På något sätt kommer det att öka en redan existerande spänning: biskopar, präster, många kyrkopolitiker och anställda kommer att dra åt ett håll men många i fotfolket åt ett annat. Hur ska man lösa den knuten? När ska kyrkan inse att man inte med (kyrko)politiska beslut kan kommendera människor att marschera i önskad riktning?
Idag firade vi söndagsgudstjänst i kyrkan. Inte på långa vägar lika många deltagare som igår kväll vid mässan, men jag hörde sedan att många också satt i bönhuset och lyssnade via högtalare. Det hörs faktiskt bättre där än att sitta i det stora ekande kyrkorummet, det måste t o m jag erkänna, men jag börjar ju bli lite halvdöv. Nu under eftermiddagen fortsätter predikningarna, och även om jag menar allvar när jag säger att jag kan känna mig hemma i dessa laestadianska sammanhang så blir det till sist lite enahanda: bara predikningar och psalmer. Jag saknar det som man också får uppleva på ett OAS-möte: lovsång, förbön och mindre seminarier med möjlighet till samtal.
* någon kanske reagerar mot att jag kallar ordningen med "könsneutralt" prästämbete i svenska kyrkan för nyinförd, samtidigt som reformen femtioårsjubilerar. Många vill ju framställa det som att reformen därmed är gjuten i sten. Jag replikerar: Kyrkan famnar sekler. Femtio år är i Kyrkans historia en så kort tid att den i framtiden kan komma att klaras av på några rader i kyrkohistorieboken. Hur många olika epoker har vi inte upplevt i vårt eget lands historia: stormaktstiden, det kungliga enväldet, frihetstiden och allt vad det nu kallas. Vi bläddrar bara förbi dem. Femtio år klarar man på en halv lektion. Det gäller att ha perspektiv även på sin egen tid.
"i framtiden kommer de mer traditionalistiska grupperna inom svenska kyrkan att bli en allt större andel av de tydligt bekännande kristna. På något sätt kommer det att öka en redan existerande spänning."
Lysande slutsats!! Har t o m kommenterat den på min blogg.
När nu gamle kamraten tycker att den i min glogg formulerade slutsatsen var så lysande atthan väljer citera den på sin egen blogg så måste jag väl i all ödmjukhet tillämpa regeln "äras den som äras bör" och påminna om - det jag skrev i mitt inlägg - att det var en kollega som först tydligast formulerade det när vi samtalade.
Det var ju jag själv som skrev förra kommentaren. Jag glömde mitt namn.
Tack Torbjörn för din frimodiga predikan i skriftetalet i lördags. Att våga och kunna säga det som Guds ande uppenbarar är en gåva att tacka för.
