Torbjörn Lindahl

Jo visst. Vi gick på temadagen i måndags, Dag och jag. Intressant var det. Den som vill läsa mer kollar Dags blogg. Men han är ju så insatt i vår kyrkas nutidshistoria att han ibland dyker ner i detaljer som en annan inte begriper ett skvatt av (och ibland inte finner helt intressanta erkänner jag trots att Dag är min vän). Men intressant var det att i måndags höra påståendet att det (när det gäller beslutet om kvinnors behörighet till prästämbetet) varit förlorarnas historia som har gällt. Nu skulle det vara viktigt att skriva segrarnas historia dvs den sanna historien! Normalt brukar man ju säga att det är segrarna som skriver i historien och att förlorarnas historia snarast behövs för att korrigera och komplettera. Ingentig är uppenbarligen längre som förut, i vart fall inte i kyrkan.

Nu ska jag alltså lära mig segrarnas historia dvs att kvinnoprästreformen kom till pga av en verklig, positiv, teologiskt grundad övertygelse att kvinnliga präster är positivt för kyrkan och helt i enlighet med - ja, snarast den enda rimliga konsekvensen av - Bibelns ord och Jesu innersta intentioner och att staten inte alls har pressat kyrkan i frågan. Ungefär så.

Får väl då offentligt bekänna mina synder och erkänna att jag under åren till stor del varit präglad av förlorarnas historia dvs att som åtminstone ett av skälen till att kvinnoprästsaken drevs igenom (i vart fall så snabbt) var ett starkt politiskt tryck på kyrkan (förlorarna har aldrig förnekat att det också funnits djup seriös övertygelse bland segrarna) och att den politiska makten i och över kyrkan har betytt mycket för reformens befästande och genomförande; och att tveksamhet mot reformen inte bara beror på diskriminerande attityd utan även inrymmer seriösa bibliska och teologiska skäl. Ungefär så.

Fylld av de nya segrande insikterna tar jag mig senare under kyrkomötesveckan för att läsa veckans nummer av Kyrkans Tidning. Där finns en artikel om införandet av kvinnliga präster i övriga nordiska länder. Till min ytterst stora häpnad läser jag där att skälet till att Norge kommit längst när det gäller kvinnliga biskopar (5 st) är att regeringen utser biskopar och att kyrkan och staten liksom gått hand i hand. Skälet till att Finland låg långt efter övriga nordiska länder (haft kvinnliga präster bara i 20 år) förklaras i artikeln med att kyrkan i Finland haft en från staten friare ställning så beslutet har varit kyrkans eget, inte riksdagens!

???!!!

Vems historia var det? Är det så att hur man än vänder sig så är ändan bak?  Eller sanningen kommer alltid fram till sist? Eller? Vem vet.

Nu har jag två år i rad sett kungen och drottningen på kyrkomötet. Detta år även kronprinsessan. Men inget är längre som förut där heller. Förra året kunde jag skryta med att jag hade min plats i plenisalen så att jag var den av 251 ledamöter som satt närmast kungaparet. Men i år hade dom ändrat! Biskop Koskinen, Visby stift ,som tidigare suttit på min vänstra sida, satt nu på min högra, dvs längst ut på raden (alla biskoper hade flyttats längst ut på respektive rad) och därmed närmast de kungliga. Vilken degradering för en stackars vanlig ledamot. Sedan kan man ju fundera över vad kungaparet gör på kyrkomötet. Visserligen är det trevligt att de hedrar våra sammankomster med sin närvaro. Men varför? I år kom de givetvis för att fira beslutet 1958 om ja till kvinnliga präster. I vart fall enligt dem som inbjudit dem. Men varför kom de då ifjol? Det måste ju rimligen bero på att de då firade 1957 års kyrkomötes nej till kvinnliga präster. Eller...?

Gårdagens jubileumsgudstjänst i Uppsala Domkyrka leddes av kvinnliga präster och biskopar i parti och minut. Men några manliga fick också vara med. Men intressant var en kvinnlig prästs kommentar om gudstjänsten. Hon kände ingen samhörighet med det som skedde, ty som hon uttryckte det: "det var en annan religion".

En av dagarna hade vi även ett seminarium om vissa framtidsfrågor. I samband med kyrka-stat-reformen beslöts om vissa övergångsbestämmelser i relationen kyrkan-staten. Dessa ska nu ses över efter tio år.  Det handlar bla om skatter på vissa kyrkliga tillgångar och om kyrkliga förtroendevaldas rätt till ledighet från jobbet på samma sätt som vanliga politiker. Kan man fortsätta att motivera denna ledighetsrätt för kyrkans förtroendavalda när inga andra beslutsfattare i samfund och föreningar har den rätten? Kanske lika bra att det försvinner. Vi vill ju ha beslutsfattare i kyrkan som är mer kyrkligt engagerade än dom är politiker. Spännande att se hur det går.

Annars är detta höstens tråkiga kyrkomötesvecka. Nästan bara utskottsarbete. Det blir roligare i oktober med debatterna i plenum. Innan vi skildes för denna gång fick vi en hälsning inför nästa session att se till att inte ha för onödigt långa debatter. Uppmaningen var att det räcker om en represantant för varje nomineringsgrupp talar i varje fråga. Icke, sa vi i nomineringsgruppen Frimodig Kyrka till varandra! Ett sådant handlande innebär ju i praktiken att respektive talare bara talar om hur respektive grupp kommer att rösta. Det är ett från politiken inlånat beteende. Vi kämpar för kyrkomötets återupprättelse. Vi vill tro att vi är samlade för att gemensamt - i tron på Ordet och i bönens Ande - söka sanningen. Då lyssnar vi till varandras argument. Då tror vi att vi kan övertyga varandra med goda sakskäl. Alltså talar vi - frimodigt.