Torbjörn Lindahl

Denna helg får jag inom kort tid uppleva möten med kristna från helt olika traditioner. I går kväll var några av oss anställda i församlingen hembjudna till ett kristet par från annat land som kommit som flyktingar till Sverige för knappt två år sedan och som nu fått uppehållstillstånd hos oss och nu söker sin framtid här i Luleå. Det var naturligt för dem att gå i närmaste kyrka så då hamnade dom hos oss. Mycket intressant - men också smärtsamt - att få höra deras berättelser om hur det kan vara att leva som kristna i ett land där ibland fientligheten mot de kristna kan vara stor och ta sig konkreta uttryck. Ändå inspirerande att höra hur dom kan behålla tro och frimodighet under sådana förhållanden.

Samtidigt pågår här i församlingen en laestadiansk helg. Gudstjänster i Örnäsets kyrka men kaffe och mat i närbelägna bönhuset - fd konsumbutiken om vilken jag tidigare berättat vid några tillfällen. Kyrkan är betydligt större än gudstjänstlokalen i bönhuset. När förfrågan från den laestadianska församlingen i våras kom om att få disponera kyrkan så var vår kyrkoherdes tydliga svar att så länge laestadianerna vill ha kvar en kontakt med svenska kyrkan så ska vi absolut ta emot den utsträckta handen. Det är en inställning som jag helt delar.

Kanske är det detta som trots allt är tjusningen med svenska kyrkan, den begabbade gamla statskyrkan, att inom dess murar ryms många (även om dom inte alltid är där samtidigt). Roligare kan jag tycka att tillhöra en öppen folkkyrka som kan bjuda på både väntade och oväntade möten istället för att isolera sig i en liten förutsägbar sekt.

Om drygt två timmar ska jag leda nattvardgudstjänst i kyrkan. Om någon av läsarna hinner läsa detta inlägg före kl 18 denna dag så får du gärna be för mig - det är trots allt lite mer maktpåliggande att tala till 500 personer än till 8 som på en vanlig veckomässa.