Torbjörn Lindahl

Fredrik i Lycksele fick rätt. Det var för regningt för MC-tur i torsdags. Det blev städning i inneförrådet, vilket jag gjort om till enkel snickarboa/verkstad. Det betyder att jag där bla samlat mitt förråd av skruvar, muttrar, brickor,spikar mm mm + den avsevärda mängd dylika + mm mm (= allt som "kan vara bra att ha" - och det är mycket det) som jag fått av min fader när han skulle förvandla sitt bohag från mängd anpassad till villa 2 x 112 m2 + hel vind till trerumslägenhet med litet vindsförråd. I praktiken betyder det att det nu är jag som sitter och städar en massa av hans grejer.

Påminner mig om en annan episod i familjens städhistoria:
Äldsta dottern hade en period fallit för kapsylsamlande. Då det någonstans i bekantskapskretsen fanns någon som jobbade på restaurang och som gärna gav ung dam en hjälpande hand så fick hon en rejäl laddning efter varje helg. Det innebar att hennes kapsylsamling oroväckande snabbt hade sopsäcksstorlek. Att övertyga henne om att dyrbarheterna skulle slängas var givetvis fåfängt. Men efter mycket dividerande och mycket tjat och gnat lyckades jag få henne att gå med på att byta samlingsprincip från kvantitet till kvalitet.

Det innebar att vi satt en hel lördag och sorterade bland kapsylerna till vi hade det finaste exemplaret av varje sort snyggt uppradade. Övriga (ansenlig mängd!) var i sopsäcken. Jag skulle just ta sopsäcken och bära ut den för vidare färd till återvinningscentralen när näst äldsta dottern kom in i rummet:

- Ska ni slänga alla dom här kapsylerna?

(Tysta nickningar)

- Då tar jag dom!

Släp! släp! - så stod sopsäcken inne i hennes rum istället. Som ni förstår: den förtvivlade fadern slet sitt hår. Men allt som äldre syster fått göra måste yngre syster också får göra. Så det var bara att acceptera faktum. Men troligen övergick även hon så småningom till kvalitetssamlande eftersom vi i början av veckan när vi städade bland hennes gamla grejer bara hittade en liten påse med en kapsyl av varje sort. Men nu har dom också hamnat i i återvinningssvängen (efter knappt 20 år!).

Nå, i vart fall är det skönt att storstäda. Och en befrielse att få fara till återvinningen med skräpet som jag fick göra på fredagen. Renande på något sätt. Man blir lättare! Under sista åren har jag successivt städat mig igenom olika rum, bokhyllor (tro't om ni vill!), skåp, förrådsutrymmen. Jag vill inte ha en massa som jag inte behöver. Jag tänker som så: om jag en dag skulle få för mig att flytta så vill jag bara ha det som jag vill ta med mig. Jag vet ju vilka storstädningar som drabbar alla inför en flytt. Varför inte göra det i förväg.?

Var beredd att bryta upp. Det är principen. Gäller även i det andliga. Var beredd att bryta upp när som helst. Det ska inte behövas en akut storstädning just då. Relationer - till både Gud och medmänniskor - ska vara klara. Jag associerar vidare: det var väl det som man tänkte förr när man satt vid en dödsbädd: att man skulle hjälpa den döende att känna sig fri att flytta. Trösta med det himmelska, tron på Jesus och mötet med honom; och det jordiska: (ex:) "du kan dö i frid, vi klarar oss, oroa dig inte för oss" (oftast är det ju barn som vakar vid föräldrars dödsbäddar). Tyvärr tror jag att det ibland numera är tvärtom: att de anhöriga inte i första hand hjälper den sjuke att dö utan i första han försöker betvinga sin egen dödsångest och därför i praktiken håller den döde kvar så länge som möjligt.

Som fågelen i ljusan dag sig gläder
så glad i ljusets rike jag inträder...