Kyrkan i konsumbutiken
Söndag eftermiddag. Familjegudstjänsten för några timmar sedan avslutad. Nej, det blev varken Bamse eller MC! "Predikan" handlade om en altartavla som våra juniorer gjort i helgen. Verkligheten är att vi har ingen altartavla i kyrkan, inte ens ett kors. Så med viss regelbundenhet får barnen i våra grupper - och en gång faktiskt de vuxna i en daglediggrupp - göra en stor tavla med lämpligt kyrkoårsanpassat motiv vilken sedan får hänga uppe några veckor.
Nu hade vi ett litet läger med övernattning i kyrkan så barnen fick göra en tavla med motivet Du skall älska din nästa. Här var bilder av familj, grannhus, kompisar av olika nationaliteter, krigsdrabbade, flyktingar m fl. Och när sedan barnen presenterat sina bilder på stora tavlan så får farbror prästen knyta ihop det hela och säga något om att kärleken till nästan ska inte vara tungt - "måste jag" - utan något jag gör av glädje som en följd av att Jesus älskar mig. Lätt anknytning till episteltextens sista mening. Oklanderligt lutherskt!
I gudstjänsten fick vi också be för vår vän som fått uppehållstillstånd - se tidigare inlägg Jubel.
Vad ska man då göra när eftermiddagen går mot sitt slut. Nu sitter jag på expeditionen och bloggar. Genom fönstret ser jag rätt in i fasaden av den f d konsumbutiken som sedan en och en halv månad fungerar som laestadianskt bönhus. Jag har blivit förföljd av laestadianska bönhus. Här - ca tov meter (jag har stegat upp det) - från församlingshemmet i församlingens centraldistrikt, dvs lite västerut i församlingen har den östlaestadianska församlingen omvandlat gamla konsum till bönhus. Ute på Hertsön, dvs lite österut i församlingen och bara ett kvarter från Hertsökyrkan där jag har min dagliga gärning, där har den västlaestadianska församlingen byggt ett splitternytt bönhus.
Nå, jag har nu aldrig lidit så hemskt av att vara förföljd av laestadianer (om det nu är det jag är?) I den rörelsen har jag i årtionden haft många av mina närmaste andliga vänner och det andliga innehåll som en gång förmedlades till mig från detta håll skulle jag inte kunna vara utan vara sig i det personliga kristenlivet eller i prästjobbet.
Snarare tycker jag det är tragiskt med de steg - tydliga (och definitiva?) i den västlaestadianska församlingen; möjligen lite halvt på G inom öst - mot ett upplösande av banden till svenska kyrkan. Tragiskt för grupperna själva: varje ytterligare kyrkosplittring innebär en försnävning och en substansförlust. Tragiskt för svenska kyrkan som alltmer tenderar att bli ett skelett utan kött, en struktur byggd på medlemmarnas pengar men utan människor. Kl 15 började västlaestadianerna gudstjänsten i sitt hus (om inte detta är den tionde veckan i ett rullande schema då dom har gudstjänsten i Gammelstad), kl 17 börjar östlaestadianerna sin gudstjänst strax bredvid där jag nu sitter. Sammanlagt samlar dom nog omkring 300 personer i veckan. I vår (svenskkyrkliga) församling samlar vi - i våra tre kyrkor - högst några tiotal människor en vanlig söndag.
Man undrar: var är församlingen egentligen? När jag var med om bönhusets invigning i början av mars så tänkte jag när jag lyssnat till presentationen av altartavlan, sjungit några vanliga psalmer, hört de två predikanterna Birger och Erling, delat en stunds bönegemenskap och själv läst välsignelsen att här skedde ingenting, absolut ingenting som inte skulle kunnat ske i vilken svenskkyrklig församling som helst som är av lite traditionell karaktär.
Var är svenska kyrkan egentligen?
Nu går jag över till bönhuset och lyssnar till en predikan som absolut är av lika god kvalité som det jag kan höra någonstans i svenska kyrkan när jag är ledig.
Nu hade vi ett litet läger med övernattning i kyrkan så barnen fick göra en tavla med motivet Du skall älska din nästa. Här var bilder av familj, grannhus, kompisar av olika nationaliteter, krigsdrabbade, flyktingar m fl. Och när sedan barnen presenterat sina bilder på stora tavlan så får farbror prästen knyta ihop det hela och säga något om att kärleken till nästan ska inte vara tungt - "måste jag" - utan något jag gör av glädje som en följd av att Jesus älskar mig. Lätt anknytning till episteltextens sista mening. Oklanderligt lutherskt!
I gudstjänsten fick vi också be för vår vän som fått uppehållstillstånd - se tidigare inlägg Jubel.
Vad ska man då göra när eftermiddagen går mot sitt slut. Nu sitter jag på expeditionen och bloggar. Genom fönstret ser jag rätt in i fasaden av den f d konsumbutiken som sedan en och en halv månad fungerar som laestadianskt bönhus. Jag har blivit förföljd av laestadianska bönhus. Här - ca tov meter (jag har stegat upp det) - från församlingshemmet i församlingens centraldistrikt, dvs lite västerut i församlingen har den östlaestadianska församlingen omvandlat gamla konsum till bönhus. Ute på Hertsön, dvs lite österut i församlingen och bara ett kvarter från Hertsökyrkan där jag har min dagliga gärning, där har den västlaestadianska församlingen byggt ett splitternytt bönhus.
Nå, jag har nu aldrig lidit så hemskt av att vara förföljd av laestadianer (om det nu är det jag är?) I den rörelsen har jag i årtionden haft många av mina närmaste andliga vänner och det andliga innehåll som en gång förmedlades till mig från detta håll skulle jag inte kunna vara utan vara sig i det personliga kristenlivet eller i prästjobbet.
Snarare tycker jag det är tragiskt med de steg - tydliga (och definitiva?) i den västlaestadianska församlingen; möjligen lite halvt på G inom öst - mot ett upplösande av banden till svenska kyrkan. Tragiskt för grupperna själva: varje ytterligare kyrkosplittring innebär en försnävning och en substansförlust. Tragiskt för svenska kyrkan som alltmer tenderar att bli ett skelett utan kött, en struktur byggd på medlemmarnas pengar men utan människor. Kl 15 började västlaestadianerna gudstjänsten i sitt hus (om inte detta är den tionde veckan i ett rullande schema då dom har gudstjänsten i Gammelstad), kl 17 börjar östlaestadianerna sin gudstjänst strax bredvid där jag nu sitter. Sammanlagt samlar dom nog omkring 300 personer i veckan. I vår (svenskkyrkliga) församling samlar vi - i våra tre kyrkor - högst några tiotal människor en vanlig söndag.
Man undrar: var är församlingen egentligen? När jag var med om bönhusets invigning i början av mars så tänkte jag när jag lyssnat till presentationen av altartavlan, sjungit några vanliga psalmer, hört de två predikanterna Birger och Erling, delat en stunds bönegemenskap och själv läst välsignelsen att här skedde ingenting, absolut ingenting som inte skulle kunnat ske i vilken svenskkyrklig församling som helst som är av lite traditionell karaktär.
Var är svenska kyrkan egentligen?
Nu går jag över till bönhuset och lyssnar till en predikan som absolut är av lika god kvalité som det jag kan höra någonstans i svenska kyrkan när jag är ledig.
Kommentarer
Trackback
