Hoppsan, är jag död?

Rubriken är en fråga, inte ett påstående som i en av Arto Paasilinnas boktitlar. (Paasilinnas böcker är roliga, läs dom!)

Anledningen till frågan är att jag sent i går kväll (läs: lördag kväll - det gick inte att lägga in något i bloggen på söndag) fick en kort stunds hjärtflimmer (det har hänt mig så ofta under åren att jag vant mig och rädes icke - läsarna må ej heller oroa sig, jag står under regelbunden läkarkontroll.) dvs att hjärtat en stund slår orytmiskt. Det känns som att det bubblar i hjärtat. Men snabbt går det över. Men vad som brukar hända då är att hjärtat slår så försiktigt - kanske bara i jämförelse med föregående stunds "bubblande" - att jag blir osäker på om det överhuvudtaget slår. Jag lägger handen på bröstet för att försöka känna hjärtslagen, men jag noterar inget. Och det är då jag undrar: är jag död. Det kanske bara är det att jag inte märkt det ännu.

Men nu har jag ett bra sätt att kontrollera saken. På vänster handled har jag nämligen ett blodkärl så ytligt att jag kan se pulsen utan att känna den. Sagt och gjort: jag tänder sänglampan och tittar efter. Och när jag sett den stilla regelbundna pulsen då kan jag tro att jag lever och vågar somna tryggt.

Och därmed är jag ju osökt inne på dagens predikan, som handlade om lärjungen Tomas (som vi kallar tvivlaren) han som missat Jesu första lärjungabesök efter uppståndelsen och som sa att han inte kunde tro det om han inte fick se och känna på Jesus. Jesus gav honom den möjligheten men sa sedan: du tror därför att du har sett, saliga är dom som tror utan att se.Den texten predikade jag över idag i Luleå Missionskyrka. Det är andra gången på några år som jag ombeds predika där. Det är roligt och jag återkommer gärna. Folk verkade uppskatta predikan, men ska man våga lita på folk som tackar för predikan (gäller ju inte bara Missionskyrkor utan även svenskkyrkliga sammanhang), eller är det som med kaffet: man tackar artigt även om det var beskt? När det gäller predikningar kan det dock vara så att det är som bäst när det är beskt. 

Jag har alltid tyckt att vi är lite orättvisa mot "Tomas tvivlaren". Han tvivlade en vecka och trodde resten av livet. Han borde snarare heta Tomas den troende. Det är väl snarare jag som borde heta "Torbjörn tvivlaren" jag som måste se med egna ögon innan jag kan tro att jag själv lever.

Det är ju knappt jag kan tro att jag två gånger predikat i Missionskyrkan; jag som tillhörde den lilla minoritet - ca 10 personer av 250 - som i kyrkomötet 2006 röstade emot samarbetsavtalet mellan Svenska kyrkan och Missionskyrkan. Nu beror det inte på att vi är emot kyrkligt samarbete (ekumenik) snarare tvärtom. Vi i Frimodig kyrka tyckte att det liggande förslaget var ofärdigt - i den norrländska ordagranna betydelsen inte klart. Vi yrkade därför på återremiss så att man ytterligare skulle kunna bearbeta frågorna om framförallt ämbetet och sakramenten. (vill nå'n veta ungefär hur jag mfl resonerade kan man tex kolla på aKF:s hemsida (arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse) och se om deras remiss ligger kvar på nätet.

Slutligen vill jag tacka Hanna och Stig som med inspiration (mest Hanna) och lite praktiska råd (Stig) fick mig att komma igång med min blogg. När jag slog på datorn efter jobbet i fredags läste jag ett mail från Hanna där hon sa att inte bara hon utan många väntade på min kommande blogg. Tänk att vänta på något som man ännu inte sett! Det kallar jag att tro utan att se.

Trackback
RSS 2.0