lär vi ha nu.
Är läget allvarligt?
I vart fall var jag så gripen av saken att jag bänkade mig framför Tv:n i går förmiddag och upplevde det historiska.
I grunden har jag väl alltid varit mer politiskt borgerlig men tvingas erkänna att det oftast känns rätt tryggt med en socialdemokratisk statsminister. Då är det som det alltid har varit.Och alla som känner till mina kyrkliga preferenser vet att dylikt är något jag lätt faller för.*
Var då misstroendet mot Löven nödvändigt? Knappast.
V: Jag kan ha viss förståelse för Vänsterns agerande om jag försöker se saken ur dess perspektiv. Partiet ger sitt stöd åt Löven - som det oftast gjort till s-regeringar de senaste 100 åren - men får i praktiken ingenting för det. S litar alltid på deras lojala stöd eftersom alternativet för V är värre.
Att V till slut får nog kan man förstå. Dom måste för sin egen självkänslas skull visa att partiet inte kan bli överkört hur länge som helst.
C: har ju gått genom mandatperioden och hållit fast vid januariavtalet. Har givetvis ingen anledning rösta ner Löven.
L: likaså, även om dom nu passar på byta sida. Sedan länge har det ju varit känt att Sabuni redan från början var tveksam till Januariavtalet,
KD & M: (inte Kr som jag först skrev. Se Ann O Nyms kommentar). Varför ville dom fälla Löven? Att dom inte gillar en s-regering kan man förstå. Men dom kan väl lungt finna sig i att vara i opposition fram tills väljarna sagt sitt i nästa val. Man får väl acceptera spelets regler. Man kan ju inte hålla på och väcka misstroendeförklaringar stup i kvarten bara för att man är i opposition.
Att dom är besvikna på C och L som klev över blockgränsen efter senaate val kan man förstå, men varför ta ut irritationen på Stefan Löven? Han har ju bara varit helt förutsägbar och gjort det som socialdemokrater alltid sägs göra: kämpa för att
1. Ta makten
2. Behålla makten
Jag delar visserligen Kristerssons och Busch' uppfattning att denna regering aldrig borde tillträtt.
1. Den bygger nämligen på en ytterst ohelig allians mellan partier som i väsentliga delar har så olika uppfattningar att det inte framstår som riktigt ärligt. Och att bara till gemenskapsgrund ha något man är emot är i längden aldrig tillräckligt hållbart.
Ofta är det ju Löven m fl som fått erkänna att S tvingas föra en politik dom inte vill. S verkar var det parti som kompromissat mest. När hörde man ett liknande erkännande från C eller L?
2. Regeringsbildningen bygger på svek, däri har Ebba Busch rätt. I valet fanns fem partier som tydligt sa att dom ville byta statsminister. Sen ändrade sig två. Hur ärligt är det mot väljarna?
SD: att det partiet är emot Löven kan man förstå. Dom har väl aldrig varit goda vänner. Så deras misstroenderöster förvånar inte.
SD är ju orsaken till hela den sista mandatperiodens cirkus pga att "alla" har enats om att man inte kan tala med det partiet och inte på minsta sätt vara beroende av dess röster. Säkert finns motiv för en sådan hållning som kan beskrivas som ädla. Men hur länge kan man göra så med ett parti som har närmare 20% av rösterna?
SD beskrivs ofta som en del av en allmän europeisk högervridning. Men man får det att framstå som om denna högervridning plötsligt fallit ned från himmelen utan att någon har en aaaaaning om var den kommer från. Verkligheten är ju att SD är 20% av väljarna, dvs knappt 20 % av hela befolkningen.
Vilka är då dessa väljare? Ett gäng hemska rasister? Jag tror inte det. Undersökningar har ju visat att SD:s väljare ofta är utanförskapsmänniskor. Men inte från storstädernas s k utanförskapspmråden utan lika mycket från landets mindre orter där arbeten och samhällsservice försvinner eller monteras ner utan att någon tycks bry sig.
Dessutom är en stor del av SD-väljarna f d socialdemokrater. Varför? Nyblivna rasister? Knappast. Snarare av arbetarrörelsens värderingar präglade människor som fortsätter kämpa för det som alltid stått högst på arbetarrörelsens agenda: våra jobb. Och om - jag säger: om - man nu upplever ett nytt hot mot våra jobb i form av invandrare så vänder man sig mot detta hot på samma naturliga sätt som arbetarrörelsen alltid bekämpat allt hot mot våra jobb. Att "arbetarrörelsen" skulle ha någon naturlig självklar inneboende solidaritet med fattiga och utsatta som inte naturligt hör "till oss" - det har jag aldrig trott.
Vad ska då komma ur denna regeringskris. Jag såg V-ledarens pressträff en stund efter omröstningen. Betydligt mer dämpad än före. Jag tyckte hon nästan såg ledsen och gråtfärdig ut när hon önskade att Stefan Löven skulle komma tillbaka.
* däremot ska socialdemokraterna (som parti och politiker) inte blanda sig i kyrkan. Där betraktar jag dem nämligen helt ogenerat som ockupanter.
