Normkritisk
En kul ingång i denna fråga. Håller med om att normkritik, som nuförtiden mest har blivit ynonymt med negativ kritik, kan bli lite förvirrande. Normer är ju en sorts riktmärke för hur man uppträder mot varandra. Lite av socialt vett och etikett. Riktmärken och beteenden som säkerligen behöver omvärderas ibland. Men nu förefaller all normkritik ha fått ett slags självklart positivt egenvärde. Risken blir då, som du påpekar, att den kritiserade normen ersätts av en annan norm, som då borde utsättas för samma normkritik. Eller kan det finnas bra normer och därmed positiv normkritik?
Det är nog så det fungerar. Alla gör sin väg till: "Den rätta vägen." Vad skönt att du är glad.
Kristna har alltid varit och bör alltid vara normkritiska.
Det har aldrig varit bra när kristendomen blivit statsbärande och förlorat gudsrikesvisionen och därmed blivit okritisk mot normer som inet alls ärm kristna, typ hur äktenskapet förr var konstituerat. I stora delar av Europa och i överklassen i Sverige var det ren slavhandel som sanktionerades av kyrkan. Slavhandel i mer traditionell bemärkelse fanns det också kristet stöd för.
Tur normkritik diskuteras då kanske vi får syn på de blinda fläckarna vi delar med Världen. Ex.vis att även kyrkan tagit till sig taoismens åsikt om man och kvinna som yin och yang. Eller att vi ganska lugnt åser hur Downs syndrom medför dödsstraff i de flesta länder som kan scanna för denna variant av människa.
