Att förlåta en massmördare?
Den person som stod inför rätta hade under röda khmertiden varit chef för ett fängelse i den i övrigt tömda huvudstaden. Där hade regimens fiender fänglats, torterats och slutligen avrättats på något av de "dödens fält" som fanns i närheten. Grymheterna givetvis nästan obeskrivliga, de anhörigas sorg otröstlig. Ca 12000 människors död var han ansvarig för.
Men det intressanta var att den anklagade, "Pol Pots bödel", efter regimens sammanbrott levt under falskt namn i olika delar av landet, bla arbetat åt en amerikansk hjälporganisation och till slut kommit i kontakt med en evangelisk pastor som fört honom till tro på Kristus så att han nu såg sitt liv i nytt ljus, var beredd att erkänna sina onda gärningar och be om förlåtelse.
Frågan är: kan en massmördare förlåtas? Kan Gud förlåta det oförlåtliga? Kan vi, människor i allmänhet? Kan de anhöriga till de drabbade?**
En kommentator jämförde den kristna synen med den buddhistiska. Enligt den senare skulle den negativa karma som man genom ett så ont liv samlat på sig ta evigheter att uppväga i återkommande nya liv. Den kristna trons möjlighet till förlåtelse är en helt annan sak. En möjlighet att smita undan?, var väl den outsagda frågan. Eller den enda vägen ur total förtvivlan? Här måste man givetvis skilja på Guds förlåtelse och samhällets. Att Gud förlåter friar inte en människa från det straff som tillkommer enligt samhällelig lag.
När domen - 35 års fängelse - meddelades, och man räknade ut att han efter 5 års "rabatt" pga någon juridisk oegentlighet i samband med hans häktning, minus avdrag för den tid han varit häktad,*** ca tio år, skulle kunna bli fri om ca tjugo år (om han fortfarande lever då) blev besvikelsen stor hos många. Grymheterna i hans handlande skulle motivera ett mycket strängare straff.
I sitt tal i rättegången sa han att han givetvis inte förväntade sig att någon av de drabbade eller deras anhöriga skulle kunna förlåta honom, men att han själv var beredd ta konsekvenserna av sina handlingar och erkänna dem. Frågan är: kan man överhuvudtaget tro att en person som gjort sådana hemskheter och sedan påstår sig ångra sig, verkligen kan mena allvar? Jag vill givetvis tro det, men för de drabbade är det naturligtvis svårt.
När jag själv pratar med killar på häktet så är mitt budskap alltid (i den mån dom vill diskutera så allvarliga saker) "än räckes Guds frälsning, än räckes Guds frälsning, till den som sig ångrar och tror". Men jag har ju ännu inte mött någon massmördare.****
*enligt TV-tablån går programmet i repris 7 febr och 10 febr. Klart sevärt.
** som vanligt måste man i dessa sammanhang skilja mellan förlåtelse och tillåtelse. Det är inte samma sak. Förlåtelse är inte heller att "se genom fingrarna"!
*** som häktespräst har jag full förståelse för att häktningstiden dras av från strafftiden. Allt annat vore orimligt och skulle leda till stora orättvisor beroende på hur lång tid det tar att utreda och komma fram till rättegång. Men uppenbart är att de vid sidan om stående ofta tänker hela straffet från och med nu.
**** i dagens nyhetssändning berättades om omhäktningen av norske massmördaren Anders Breivik vid Oslo Tingsrätt. Frågorna är givetvis tillämpliga även på honom, men han synes ju ännu inte visa några tecken på ånger.
Att massmördaren i Kambodja kan ångra sej fullt uppriktigt - liksom jag hoppas att Breivik gör om Gud ger nådetid - finner jag faktiskt rätt sannolikt, så mycket hemskt som han gjort. Det är väl snarare så att det är vi "normala" syndare som har svårt att "krypa till korset"? Som Bonhoeffer skriver: "Man kan knappast tänka sej förskräckelsen i vissa fromma kretsar, om det skulle visa sej att en verklig syndare insmugit sej i församlingen." Men som stockholmsprästen Jonas Hellman skrev på 1700-talet:
"Egen änglaärbarhet
som för syndens utbrott fasat
och den största gudlöshet
som i synden hejdlöst rasat,
måste för att frälsning vinna
samma nåd hos Jesus finna."
Sen är det dock onekligen så att vissa "syndens utbrott" är mer fasaväckande och svårförlåtna coram hominem än andra synder, utan att vi som reagerar och har svårt att förlåta behöver se oss som särskilt änglaärbara själva för det. Och det är bra det du skriver om att förlåtelse och straff inte utesluter varandra på det "borgerliga" planet. (Det förekommer ju många pinsamma sammanblandningar här, från folk som inte känner till Paulus´ och Luthers på många sätt lysande distinktioner. Inte bara på frikyrkligt håll utan mitt i Svenska kyrkan. Benådning förekommer ju även juridiskt, men är då undantaget som bekräftar regeln - att man där INTE får nåd).
