Lämplig praxis?
Andra oskyldigt drabbade läste jag också om idag. Till häktet kommer alltid tidningen Dagen varje vecka. Alltså hinner man bläddra igenom den lite snabbt. Idag greps jag av rubriken på framsidan Aborterade foster låg och självdog. Den handlade om vad som händer när ett aborterat foster (vid en sen abort) visar livstecken efter ingreppet. Man lägger det under en filt i sköljrummet och låter det självdö. Obehagligt och jobbigt tycker personalen. Vad göra? Av omsorg om den inblandade personalen ska man nu skärpa rutinerna så att man alltid på något sätt kan se till att fostret verkligen är dött när det kommer ut. Hur? Ta till alternativet från vissa andra länder: ge fostret en dödlig injektion?
Men vore det oetiskt att så medvetet döda ett fortfarande levande foster? Nätupplagan av artikeln och pappersupplagans text är inte riktigt likadana men i nätupplagen säger filosofen Torbjörn Tännsjö nej till att det vore oetiskt och fortsätter med en klarhet som vår obefintliga abortdebatt oftast undviker:
- Aborten innebär ju ett dödande av fostret. Alltså är det enligt Tännsjö "bara frågan om på vilket sätt man ska utföra den handlingen".
Jag tänker: i nazityskland uppfostrade man dom som skulle bli förövarna i den stora industriella förintelsen genom att låta dom på sjukhus vara med i hanteringen att döda obotligt sjuka, handikappade och efterblivna. Sakta sänktes trösklarna och man vande sig.
Och visst var det väl av omsorg om "personalen" (SS-soldaterna) som man övergick från nackskott till gaskammare?
Vad finns det för garantier att vi i vårt land - när vi nu en gång så tydligt klivit över den gräns som innebär respekt för det mänskliga livet i alla dess former - ska kunna stoppa utvecklingen?
Det är oerhört sällan jag håller med om Torbjörn Tännsjös resonemang, men en sak ska han ha respekt för: Han är åtminstone konsekvent.
Ja, jag läste det där om aborter och fast jag inte är så känslig av mig så fick jag ändå rysningar långt in i märgen. Man saknar ord.
Bra att abortdebatten lyfts. Tännsjö har ju rätt: Aborter innebär ju att foster dödas. Ska det verkligen vara så, nu 2011? (Som det brukar heta i andra sammanhang)
En annan aspekt på frågan är att det inte längre finns någon förståelse för att de som har många barn kan behöva lite stöd och uppmuntran: Idag är det "skyll dig själv" som är mottot. Barnen har gått från att vara vår gemensamma framtid till föräldrarnas självförverkligande och mammor som föder barn som de egentligen inte kan ta hand om utan behöver hjälp av omgivningen - de är de moraliskt tvivelaktiga, inte de som "tar ansvar" och dödar sina! De är "bra föräldrar" - eller nja, åtminstone bra...
Dessa värderingsförskjutningar är som jag ser det en direkt följd av att det alltid går att välja bort barn i vårt samhälle. Kyrkan har länge varit alltför flat. Det är kanske dags att åter samla ihop barnliken och ge dem en hederlig begravning åtminstone, som de första kristna i Romarriket gjorde. Man ska komma ihåg att det var kristendomen som satte punkt för barnutsättningarna i vårt land också. Men det var då det. Men det är klart: Vi räknar ju 2011 nu och det har gått tusen år sedan dess och vi har en levnadsstandard som de inte ens kunde drömma om. Faktum är att om våra förfäder hade aborterat/satt ut barn av samma ekonomiska skäl som idag så hade vi knappast funnits någon av oss!
Sedan är det en annan sak att många kvinnor hamnar i orimliga valsituationer som de sedan ibland ångrar hela livet, trots att det kanske inte verkade finnas någon utväg (pga en oförstående omgivning) just då.
Javisst är det helt nödvändigt att vi får lyfta abortfrågan. Märkligt att den korrekta tystanden i denna fråga blivit så kompakt.
Det som gör mig allvarligt bekymrad är ju upplevelsen av hur det blir en sakta tillvänjning och gräserna för det tillåtna flyttas sakta.
Tankeställare:
Två kvinnor kommer från mvc efter att mensen uteblivit en vecka och därför gjort en graviditetstest med positiva resultat. Ena kvinnan tar beslut om omedelbar abort, fullt lagligt i Sverige. Den andra säger när hon träffar sin livskamrat eller sina väninnor: Jag är med barn! Får man säga så i Sverige? Indirekt anklagar hon den andra för barnamord, eller hur?
Intressant frågeställning som Håkan tar upp. Kanske kommer det snart påståenden om att kvinnor som använder uttrycket "jag är med barn" i själva verket kränker dem som känt sig tvungna välja abort.
Vi får väl skapa s k "nyspråk". Man kan ju tala om att "jag fått ett positivt graviditetstest". Men det går ju inte heller för det är ju ett val redan att kalla det "positivt". Alltså får vi tala om testresultat A och B. A är givetvis icke-gravid och B gravid.
Kom ihåg alla gravida kvinnor: ni är inte med barn. Ni är B-personer!
- - - -
Eftersom nu detta med aborter också är en personligt känlig fråga som kan innehålla mycket smärta för enskilda personer så vill jag säga att min lite skämtsamma ton inte har udd mot de kvinnor som i olika lägen känt sig tvungna att välja abortalternativet utan mot hela vår - i praktiken nästan obefintliga, men dock - debatt, där man i praktiken inte får tala om vad det gäller.
Abortsituationen i vårt land skapar betydligt mer lidande och trauman för de iblandade än vi vill låtsas om i den offentliga debatten. Och det går inte att dölja genom finurliga språkliga krumbukter.
Jag tror dock att Kyrkan genom sina redskap - förlåtelse, själavård och förbön - har mycket att bidraga med i upprättelsen och förnyelsen.
