Torbjörn Lindahl

Jag får be kära läsarna om ursäkt att jag inte levererat rapport från gångna helg. Redan efter söndagen såg jag den sedvanliga ökningen i bloggens besöksstatistik. Men många läsare har ju nu lärt sig att under sommartiden firar jag normalt gudstjänst kl 18 så då blir det i bästa fall helgeftertankar sent söndag kväll. Alltså kom en ännu större topp I statistiken på måndagen. Men också de besökarna gjorde jag besvikna.

 

I söndags kväll var vi 32 deltagare I högmässan. Mats var medhjälpare och jag predikant och celebrant (dock bara klädd i alba pga värmen - skrudarna är av ylle).

 

I predikan inledde jag med att kommentera att evangelietexten (om kvinnan med myntet) nu I senaste evangeliebok är självständig text och inte som förr alltid lästes ihop med liknelsen om det bortsprungna och återfunna fåret. Handen på hjärtat, alla ni som minns den tid då dessa två liknelser lästes tillsammans; hur många gånger hörde ni på den tiden en ordentlig utläggning om kvinnan och myntet? Var det inte nästan alltid fåret och den sökande herden som var i centrum?

 

Men nu (dvs sedan nästan 20 år!) kan man koncentrera sig på kvinnan och myntet vart tredje år. Och det gjorde jag. Att man låter en liknelse där en kvinna är huvudperson få en självständig ställning kan iofs anses vara aningen politiskt korrekt (vilket det är!) och därför skulle man kunna vara kritisk, men jag valde ta vara på just de möjligheter som denna text ger. Och de är oväntat många.

 

Det är nu sannolikt inte så att kvinnan bara förlorat ett mynt, vilket som helst (så att hon inte får råd med lördagsgodis) utan att detta mynt är del av ett smycke som bars som ett band runt huvudet. Eventuellt ett bröllopssmycke som (be)visar hennes ställning som gift. Om ett mynt förloras så är det inte bara det myntet som förlorats utan hela smycket förlorar sin funktion och därmed sitt värde. 

 

Tänk nu församlingsliv. Om en person försvinner ur gudstjänstgemenskapen så är det inte bara den personen som blir förlorad utan hela gemenskapen förlorar i värde. Att tänka församlingsliv är korrekt också ur den synvinkeln att kvinnan kan ses som kyrkan/församlingen - Kristi brud. 

 

Man kan också notera att talet tio förekommer i flera sammanhang i Bibeln. De tio spetälska som Jesus botade (men bara en kom och tackade); de tio jungfrurna (unga flickorna/brudtärnorna) i Jesu liknelse om vaksamhet inför hans återkomst; man skulle också kunna nämna de tio apostlarna som mötte Jesus på påskdagens afton -Judas var död och Tomas frånvarande - men det är lite skevt eftersom de sedan blev elva igen när även Tomas mött den uppståndne. Men ett tiotal från Bibelns tidigare del ska vi ta med: Abrahams förhandling med Gud om hur många rättfärdiga som krävs för att Sodom ska skonas hamnar ju till sist på just tio.

 

Varför tio i alla dessa sammanhang? Kan det vara en anspelning på begreppet minjan - det minsta antalet personer (vuxna män) som krävs för att kunna vara en synagogförsamling?

 

Och då är vi där igen i församlingen. Och en församling är nu inte vilken diffus och osynlig företeelse som helst, utan är just den konkreta grupp av människor som I gudstjänsten är församlade kring ordet och bordet (nattvarden) dvs kring Jesus. Då betyder det också att alla de församlade (gudstänstfirarna) har ansvar se till att ingen borttappas. Så, om någon som varit regelbunden deltagare I din gudstjänstförsamling plötsligt börjar utebli, skulle du då sakna den personen, fråga efter personen, rent av söka upp henne eller bara låta henne försvinna utan saknad?

 

Även några ord om att detta att vara borttappad/förlorad inte är något andligt neutralt, så att människan skulle ha rätt att tro eller inte tro enligt sin egen vilja. Nej, Gud som skapat oss förväntar sig att vi tror på honom och lever i aktiv gemenskap med honom. Gör man inte det så begår man faktiskt en synd genom sin icke-tro, hur oreflekterad eller rentav medfödd  den än är. Något man behöver be om förlåtelse för.

 

Lite annat sa jag väl också, bl a om detta att vi ofta upplever att vi sökt och till slut funnit Jesus men ur ett djupare perspektiv är det nog Gud som sökt och funnit mig. Jag drog också den lärorika historien om den lilla flickan som råkar komma från sina föräldrar i ett stort köpcentrum. Pappan som är lång kan nästan se över mängden huvuden och upptäcker dottern en bit bort där hon står och ser sig omkring. Pappan tränger sig genom folkmassan och just när han kommer fram så vänder sig flickan om och när hon ser honom utbrister hon glatt:

- Pappa, jag hittade dig!

 

vill Kd-ledaren skriva tillsammans med övriga partiledare.

 

När jag först såg ordet i en tidningsrubrik trodde jag att det skulle handla om att Ebba Busch ville få med övriga ledande politiker på en överenskommelse om att vi fr o m nu ska kunna tala "lungt och sakligt" (min pappas favorituttryck) om abortfrågan. Inte överdrivet demonisera varandra utan villigt lyssna på varandra även när man är oense. Så bör det vara möjligt (i Sverige!) att man ska kunna ha även en måttlig tveksamhet till nuvarande abortpraxis* utan att bli hopklumpad med Donald Trump och Victor Orban. Typ!

 

Så döm om min förvåning när det istället handlade om att till varje pris, in i minsta detalj, försvara nuvarande svenska abortlag. Orimligt att så binda upp sin politiska handlingsfrihet för all framtid. I diskussionerna kring vår abortlagstiftning har ju frågan om fostrets livsduglighet vid för tidig förlossning varit en av faktorerna när man faställt hur långt in i graviditeten abort ska vara tillåtet. I takt med medicinska framsteg har abortgränsen vid något tillfälle justerats.** Skulle man alltså som politiker helt förbjuda sig justera den i takt med eventuellt kommande medicinska framsteg?

 

Nej, det förefaller som om Ebba Busch blivit alltför chockad/påverkad av Magdalena Anderssons påstående efter HD-beslutet i USA "att liknande högerkonservativa krafter finns här hemma i Sverige" och uppenbarligen fruktat att räknas in bland dessa. Alltså till snabb motattack. Problemet är bara att det blev ingen motattack, det blev en reträtt (som Kd iofs redan länge varit inne på). Fortsätter kd-ledaren i denna stil kan partiet snart inte skiljas från tapeten bakom. Så osynlig börjar dess profil bli. Vilket existensberättigande har kristdemokraterna som parti om det snart fullständigt utplånar de sista resterna av sin värdekonservatism?

 

Att försöka hitta någon ny politisk profilfråga - Ebba Busch har ju periodvis försökt göra om Kd till "sjukvårdsparti" - kommer inte att lyckas. Överges den gamla anledningen - att vara ett parti som säger sig vila på traditionella värderingar sprungna ur kristen tro - varför behövs då partiet? 

 

Då kan vi väl alla bli moderater eller socialdemokrater.

 

 

* Ett möjligt exempel på en sådan måttlig förändring av nuvarande abortpraxis hörde jag för många år sedan av den kristdemokratiske kd-politikern Lennart Sacredeus. Om jag minns rätt hade förslaget någon likhet med gällande ordning i Tyskland.

 

Det slutliga beslutet om abort eller inte skulle fortfarande vara kvinnans. Men innan aborten fick ske skulle det vara obligatoridkt för henne med ett samtal med kurator (motsv) i vilket samtalspartnern skulle framföra (milt och vänligt!) att det är vår önskan att du föder ditt barn. När du nu upplever att du inte har möjlighet ta emot ditt barn vad behöver då vi från samhällets sida göra, (socialt och ekonomiskt) för stt stötta dig så det vore möjligt?

 

Inte ens en sådan ytterst försiktig justering av praxis får man alltså på minsta sätt knysta om utan att bli inknuffad i "högerkonservativa" buren.

 

** för säkerhet skull, rätta mig om jag har fel! I vart fall har abortgränsen diskuterats

 

 

 

 

Finns det någon sådan? Bortsett från att man inte behöver störas av alla onödigheter som kommer över folks läppar?

 

I förrgår natt kom jag på en. När jag låg i sängen med öppet fönster och kände en mygga spatsera på min arm. Jag viftade gicetvis bort den och den började irra runt mitt huvud. Men döm om min förvåning: Jag hörde den inte. Jag slapp alltså störas av dess envetna surrande. Vilken lycka och befrielse. Första verkliga fördelen med att höra sämre. 😀

Alltså söndag, enligt svenska kyrkans nuvarande evangeliebok.

 

Mats höll kvällshögmässan. Fint genomfört som vanligt och god undervisning i predikan. Han berättade att händelserna kring Johannes födelse upptar stor del av Lukasevangeliets första kapitel och förklarade en del av bakgrunden till det som kommer i dagens evangelium; varför ska pojken heta Johannes, varför var Zackarias stum osv. Nämnde även vad som mer står om Johannes i nya testamentet mm.

 

Drygt dubbelt så många som igår kväll, 26 personer. Jag hade unnat midsommardagens alla gudstjänstdeltagare att komma igen idag så hade de fått lite frimodigare predikan med lite mer klarhet i tanken.

 

Själv fick jag bidraga i distributionen. Att gå med kalken gick bra men det tar lite tid för mig numera då jag förflyttar mig i ytterst maklig fart. 

 

Väl hemma tände vi grillen och åt sedan  god mat ute på altanen ca 21.30 i 24-gradig värme trots att solen var bakom moln. Är detta beviset för att sommaren kommit? Äntligen I då fall.

Alltså lördagen, enligt svenska kyrkans kyrkoår, var vi inte många på kvällshögmässan kl 18. Bara 12 personer. Var befann sig alla övriga? I sina sommarstugor? Dom får väl komma ikväll istället då vi firar Joh. Döparens dag. Ikväll leder Mats mässan.

 

Igår var det jag. Redan i inledningen nämnde jag att denna dag i nuvarande evangeliebok tydligt getts karaktären av skapelsens söndag. Jag berättade också att för många år sedan (bortåt 40 år) då jag tillhörde redaktionen för Nederluleå församlingsblad skrev jag en gång i ett litet inlägg att vårt kyrkoår saknar en skapelsens söndag. Midsommardagen vore väl lämplig? Så jag har blivit sannspådd nu i dessa yttersta tider.

 

Att genomföra själva mässan gick väl acceptabelt bra, men jag tvingas erkänna att den tryckande värmen* gjorde mig trött och aningen trög i tanken så orden i predikan rann inte lika lätt som vanligt.

 

Jag försökte också kort (redan i inledningen) redogöra för relationen midsommar-Johannes döparens dag.

 

Min korta föreläsning i något (!) utförligare skick:

 

1. Johannes döparens födelsedag har traditionellt firats 24 juni. Sex månader före jul eftersom Johannes enligt bibeln föddes ca ett halvår före Jesus.

 

Att det inte är 25 juni (exakt 6 mån före juldagen) beror på att man förr räknade månadens dagar "bakifrån" och eftersom juni bara har 30 dagar mot decembers 31 så blir det en dag tidigare om man räknar en vecka från månadsslutet.

 

2. I helgdagsreformen på 50-talet beslöt man ta bort vissa vardagshelgdagar och lägga dem på lördag i närheten. Då skulle man dels få effektivare sammanhållna arbetsveckor och dels ge det arbetande folket två långhelger per år - man arbetade ju även lördagar på den tiden. Alltså Johannes döparens dag (24  juni) till närmaste lördag och likaså Allhegonadagen (1 nov) till lördag. **

 

Nu när alla är lediga lördagar är ju dessa krystade dubbelhelger nästintill meningslösa som gest till det "arbetande folket" och kyrkligt mest störande - på de flesta håll "orkar" man inte fira gudstjänst två dagar i rad så det blir gått om s k "sammanlysningar".

 

3. Johannes döparens dag har också varit Midsommardagen. Kanske är kyrkans beslut en gång att fira Döparens födelsedag just vid midsommar ett sätt att försöka "kristna" de hedniska och vidskepliga fester som firades vid den ljusaste tiden på året; traditioner som lever kvar bl a i midsommarstången.

 

4. Vid senaste evangelieboksreformen inom svenska kyrkan 2002 så delade man alltså helgen i två delar: Midsommardagen på lördag och Johannes döparens dag på söndagen, stället för som tidigare att det var samma dag, lördagen. Tanken med förändringen var förmodligen att människor som går i kyrkan på midsommardagen skall få midsommarkänslan bekräftad och inte behöva möta de något mer svårförsteliga orden om Johannes döparen.

 

Märkligt kan tyckas att vi fortfarande har en så "statskyrklig" anda i landet att just svenska kyrkans ändring av sitt kyrkoår t o m påverkar våra världsligt utgivna almanackor! Men 2002 var ju för all del bara två år efter "kyrkans skiljande från staten".

 

När denna sista reform (skilja midsommar fr Johannes döparen) genomfördes då kommenterades det i SPT (Svensk pastoraltidskrift) att detta var en eftergift för folktron och folkreligiositeten.

 

Under min första prästtid i Nederluleå kunde man ännu uppleva att midsommarkänslan var stark även i kyrkolivet - det var ju också den stora konfirmationshelgen - men erfarenheten från igår kväll visar kanske att även s k aktivt kyrkfolk inte längre anser att midsommar är något som ens till minsta del behöver firas i kyrkan.

 

Vi får se hur många som ansluter ikväll och firar Johannes döparens födelse.

 

 

* vid kvällsmässor får man solen på de stora fönstren i bakväggen. Befintliga rullgardiner hjälper inte mot solvärmen. Det skulle behövas markiser.

 

** tillagt senare: lite fel av mig om Alla helgons dag. Se kommentar

dvs 21 juni var det sommarsolståndet. Årets ljusaste dag. Ska man glädja sig över ljuset eller sörja över att vi går mot mörkare tider? Vad det senare beträffar så tänker jag med viss glädje på att om fem veckor kan man vid god sikt se första stjärnan Vega i stjärnbilden Lyran. Men att det var sommarsolståndet missade jag.

 

Jag missade också att det var min gamle kamrats födelsedag. Vi fyller lika många år varje år. Men han något tidigare varje år. När vi var yngre var jag snarast avundsjuk på honom som fick vara ett år äldre än mig i flera månader årligen. Men nu har vi ju båda kommit i den ålder då det snarare är han som borde vara avundsjuk på mig som får vara  ett år yngre i 3 och 2/3 månad - varje år!

 

Sen är ju den riktigt kniviga frågan om man ska förknippa sin gamle kamrat med årets mesta ljus eller med det oundvikligt sakta kommande mörkret?

 

 

34 personer hade infunnit dig till kvällens högmässa vilken leddes av Mats. Lite färre än vi vant oss vid på senare tid men både kvällstiden och sommartiden gör kanske sitt till.

 

De som kom fick dock vara med om en fint genomförd mässa och god undervisning i predikan. Bl a påpekade Mats att vi i kyrkans nuvarande tradition skiljt på Jesu dop (efter Trettondedagen) och vårt dop (denna söndag) och inte längre har Jesu dops söndag som enda dopsöndag som det var i 1942 års evangeliebok.

 

Han talade också tydligt och klart om vad den person behöver göra som blivit barndöpt och sedan lämnat tron men åter blivit kallad av Gud tillbaka till Guds rike. Hon behöver inte, och ska inte döpa om sig. Nej, hon ska omvända sig, göra bättring.

 

Nyttig undervisning. 

 

Själv fick jag hjälpa Mats i distributionen. Det gick bra, men nog är jag lite vinglig ibland.

 

Vingligheten hindrade mig dock inte från att på kvällen följa sonen på promenad. Vi tog fika med oss vilket vi avnjöt på Mjölkuddsbergets topp i den nedgående solens sken.

 

(Forts fr föreg inlägg)

 

När det gäller hur man som väckelsekristen ska få rimlig tillgång till sakrament och kyrkliga handlingar så upprepar jag det jag skrivit många gånger förr: jag tror att det på många orter I Norrbotten fortfarande är möjligt ta del av dessa kyrkliga tjänster genom präster som ännu finns - i tjänst eller pensionerade.

 

Det krävs ytterst sett bara att de "objektiva" faktorerna är förhanden: rätt prästämbete, acceptabel liturgi (dvs inte en massa moderna påhitt i formuleringarna som inte överensstämmer ned klassisk kyrklig tro), riktigt bröd och vin i nattvarden. Men det är i dessa sammanhang inte nödvändigt i varje enskilt fall att prästen predikar bra, att han anses vara i "levande tro", att det är någon man känner eller annars har personligt förtroende för. Dessa senare subjektiva faktorer är visserligen på sikt angelägna om det ska kunna bli något verkligt församlingsbyggande, men i varje enskilt fall av dop, vigsel, nattvard, begravning är dom inte nödvändiga. Alltså tror jag att det fortfarande finns präster som väckelsefolket kan använda sig av. Fler än man tror kanske.

 

Men med detta sagt återgår jag till det jag förr medgett: på sikt blir sannolikt antalet möjliga präster allt färre (om inte annat så pga den snabbt stigande andelen kvinnor inom svenska kyrkans prästerskap). Vad gör man då? 

 

Om (när?) den dag kommer då rimlig tillgång till rätta präster inte längre finns via svenska kyrkan så blir ju alternativen i princip två:

 

A. Fridsförbundet tar saken i egna händer, dvs man låter (någon av?) predikanterna även sköta sakramenten.

 

B. Man börjar använda sig av präster vigda inom Missionsprovinsen.

 

Enligt min ringa mening - jag lovade ju bekänna min tro! - är det principiella vägvalet alltså dessa två: 

 

- präst vigd i historisk kyrklig ordning (som tidigare inom svenska kyrkan - eller numera även inom Missionsprovinsen)

 

 

- lekmän (som hittillsvarande predikanter inom väckelsen).

 

Men först ytterligare några klargöranden (innan jag slutligen bekänner min tro).

 

- Jag anser Missionsprovinsens präster vara rätta präster.* Dom är vigda av biskopar som står i samma successionstradition som svenska kyrkans biskopar. Att dom officiellt inte accepteras av "svenska kyrkan" (och t ex normalt inte får använda svenska kyrkans lokaler)** är inget mindre än oacceptabel snålhet från kyrkan.

 

- Till det principiella vägvalet (riktig präst eller lekman) kommer flera ytterligare frågor som av vissa möjligen kan anses viktiga och angelägna men som inte har samma principiella betydelse, t ex

+ ska man fira nattvard i kyrkan eller i bönhuset?

+ ska den som leder nattvarden ha prästerliga mässkläder?

+ behöver personen (lång?) teologisk utbildning?

+ hur fullödig liturgi ska man följa?

Dessa frågor hör till det som I luthersk tradition kallas adiafora, dvs sådant där det inte är helt nödvändigt "för kyrkans enhet" att alla gör exakt likadant, traditionerna kan växla från plats till plats och från tid till annan.***

 

Så min personliga trosbekännelse: Min hållning är 

 

 

(den viktigaste frågan är ju vem som leder nattvarden)

 

Så om Luleå Fridsförbunds slutliga framtidsväg skulle bli att låta predikanter sköta nattvarden utan att de blir prästvigda av riktig biskop så kommer jag inte att deltaga (ta emot nattvarden) i sådana nattvardsgudstjänster. Att fortsätta gå på vanliga predikogudstjänster blir dock inget hinder. Jag har ju fortfarande många av mina käraste trossyskon i det sammanhanget.

 

Skäl till mitt ställningstagande:

 

- jag är uppvuxen inom kyrkan och dess gudstjänst - högmässan - har varit min huvudgudstjänst i hela mitt liv

- jag har aldrig velat överge kyrkan även om man ibland fått hoppa mellan kyrkorna för att finna en rätt mässa

- att gå på bön har för mig alltid varit något man också kan göra - utöver att gå till sin hemförsamling vilket för mig alltid varit kyrkans högmässa

- jag kan inte - i motsatts till många - se fridsförbundet som min "hemförsamling". Ett skäl till det kan vara 

- jag saknar (på djupet) den sociala och släktmässiga anknytning till väckelsen som följer med en uppväxt inom den. (Maj-Lis Palo skrev i en av sina böcker att den nuvarande svenska tornedalslaestadianismen i praktiken härstammar från tio familjer. Jag är inte släkt med någon av dem.)

- mitt möte med denna gren av väckelsen fick jag vid 19 års ålder.****

- även om predikanter skulle "vigas"/insättas/väljas även till sakramentsförvaltare internt i fridsförbundet (under aldrig så högtidliga former) kommer jag ändå alltid att se dem som "lekmannapredikanter"

- det är min bestämda uppfattning att man inte bara genom ett beslut kan "konvertera" en inomkyrklig väckelserörelse till "kyrka" utan att man ställer sig i förbindelse med det apostoliska liv som flödar genom kyrkans historia = få sina "präster" vigda "i god apostolisk ordning". Eftersom svenska kyrkan numera inte är riktigt pålitlig så finner jag Missionsprovinsens ämbetsvigningar vara tryggare 

- jag accepterar väl att många predikanter fått en så etablerad ställning - och är så tydligt "avskilda" i sitt lokala sammanhang att de i praktiken inte längre är "lekmän" i verklig traditionell mening utan ses som innehavare av ett "predikoämbete". Så har ju också kyrkan sedan länge i praktiken accepterat lekmanna-predikan som ett äkta inslag i kyrkolivet vid sidan av prästerna som förvaltar både ord och sakrament

- så till sist något som blir mer personligt, kanske rent av lite känslomässigt. Under hela min prästtid har jag stått i en tydlig kyrkokamp. Och den kampen har - som vissa av er vet eller kan ana - kostat mig personligen en hel del;  frågan om det är rätt ge prästämbetet åt kvinnor. Där har jag ju tydligt varit det man slarvigt kallat "kvinnoprästmotståndare". Men då är det viktigt att återigen säga att detta inte är en kamp mot kvinnor utan en kamp för kyrkans historiska prästämbete.***** Och skulle jag då nu "bara så där" säga att det historiska prästämbete jag fått av Kyrkan - med stort K(!) något som är större och vida mer än "svenska kyrkan" - att det ämbetet i praktiken ingenting betyder och vi därför obekymrat kan ge dess ansvar i icke-prästvigdas händer då skulle hela min kyrkokamp vara förgäves och jag kunde lika gärna acceptera kvinnor som präster.

- slutligen. Jag är prästvigd och fick vid vigningen avge offentliga högtidliga löften inför Gud - löften jag upplever som lika bindande som ett äktenskapslöfte. Även om "den andra parten" sviker (i det här fallet den yttre kyrkan) så står mina löften fast och kan inte tas tillbaka. Det är ytterst dessa löften som fått mig stå fast (vid mitt ämbete och min kyrkotillhörighet) när ungdomsvänner lockat med både Livets ord, ortodoxa och katolska kyrkan. Och de löftena håller mig på banan även denna gång.

 

Så har jag då äntligen bekänt min tro. Tillräckligt tydligt hoppas jag.

 

Jag vet att det kan uppfattas som (orättvist?) "lätt" för mig att driva tron på det kyrkliga prästämbetet "ända in i kaklet" - jag är ju själv präst och behöver därför inte frukta att bli utan sakrament. 

 

Men när det nu verkligen finns ett äkta kyrkligt alternativ - Missionsprovinsen - om/när svenska kyrkan sviker, då är min innerliga önskan att man ska ta vara på det. 

 

Att en predikant skaffar sig den kontakt inom Missionsprovinsen och det mått av utbildning som kommer att bedömas nödvändig för prästvigning tar kanske några år. Jag hoppas och ber att fridsförbundet en gång inte ska behöva sitta med "gråt och tandagnisslan" - det bibliska uttrycket för att man grämer sig över en missad möjlighet

 

 

* alltså vad själva ämbetet beträffar. Det enda som skiljer är vigselbehörigheten pga att Missionsprovinsen inte begärt statlig vigselrätt för sina präster. Det innebär att det brudpar som vill bli vigt av en missionsprovinspräst också (precis som i många europeiska länder) måste registrera vigseln inför samhällelig myndighet = "viga sig borgerligt" 

 

** här I Luleå har dock en Missionsprovinspräst fått förrätta vigsel i domkyrkan med både domprostens och dåvarande biskopens, Hans Stiglund, tillåtelse. Hur det skulle tas emot om en missionsprovinspräst ville låna kyrka för en mässa vet jag dock inte. Söderut (jag har fr a hört från Sockholm) har det varit blankt nej även om kyrkor stått tomma.

 

*** I flera av dessa frågor har jag givetvis uppfattningar om hur jag helst vill ha det men då de inte är av principiell betydelse avstår jag säga så mycket mer i just detta sammanhang. Kan väl ändå bara kort berätta att när jag i våra interna diskussioner fått frågan om jag skulle kunna tänka mig fira nattvard i bönhuset vid Fridsförbundets församlingshelger i stället för som nu i Örnäsets kyrka 100 m bort så har jag varit avvaktande av två skäl: lättare vara i kyrkan där allt finns av nattvardskärl, prästkläder mm och så länge vi får vara i kyrkan tycker jag vi ska göra anspråk på det "territoriet" och inte frivilligt backa ur. Men lokalfrågan är som sagt rent principiellt av underordnad betydelsee

 

**** den som vill läsa mitt personliga vittnesbörd om hur det gick till kan söka i arkivet här på bloggen efter inlägget Laestadianismen - min vandring (28 april 2009) . Man kan också gärna läsa inlägget efter, 30 april 2009,  Andra vandringar

 

***** tillåt mig att (fritt ur minnet) citera Gunnar Rosendahl.

- Vi är inte mot kvinnliga präster för att dom är kvinnor. Vi är inte mot kvinnliga präster pga något dom är nämligen kvinnor utan pga något dom inte är nämligen präster.

Alltså framtiden inom Luleå Fridsförbund (och ev i förlängningen i större grupper av denna gren av den laestadianska rörelsen) vilket jag kort tidigare berörde då jag berättade om samtalskväll på bönhuset.

 

Som berättat har jag alltså fått förmånen vara med i den s k Framtidsgruppen. Jag frågade för flera år sedan ordförande Mattias hur det kommer sig att jag blev tillfrågad. Han sa då att vid årsmöte hade de närvarande fått möjlighet skriva ner namnen på personer man ville nominera.

- Sedan har styrelsen i stort sett tagit de fyra som fick flest röster.

 

Jag har alltid undrat om jag var en av dem som fick flest röster eller om jag hör till "i stort sett". Vem vet? 

 

Kanske tyckte styrelsen att det kunde finnas ett värde i att ha med en som är utbildad i teologi. Utan att framställa mig som särskilt kunnig teolog så har har jag väl ändå kunnat bidra med viss kunskap. Över fyra års teologistudier - och mångfaldiga möten med andra bekännelsetrogna grupper inom kyrkan - borde väl innebära att man åtminstone lärt sig nånting.

 

Framtidsgruppens nämnda fyra tänkbara framtidsvägar som presenterades på några samtalskvällar redan för något år sedan har nu ytterligare stötts och blötts tillsammans med styrelsen och predikanterna. Och nu senast på en öppen samtalskväll.

 

Inom framtidsgruppen är det ingen tvekan om att det finns olika syner på önskad framtida utveckling. Men utom gruppen har vi hittills försökt tala med en röst och presentera de olika alternativen så objektivt som möjligt. Deltagare i gruppen har varit Christer Holmberg, Benjamin Niska, Jörgen Ericsson och undertecknad. Efter senaste årsmötet valde Jörgen att kliva av (han har utfört ett gediget arbete i gruppen) och styrelsen valde in två nya: Mattias Asplund (ordf) och Mikael Fältros (predikant). De två senares inträde i gruppen har utan tvekan varit vitaliserande.

 

När ska valet av framtidsväg slutligt avgöras? Vet inte. Men det är väl som med Herrens återkomst: för varje dag som går är dagen en dag närmare. Och när vi nu - sakligt och innehållsligt om än inte tidsmässigt - börjar närma oss upploppet  har jag själv behov att i några avseenden få bekänna min tro. Bara det. Om andra, enskilda eller hela gruppen, vill välja andra vägar så har jag givetvis respekt för det.

 

Men nu börjar det bli så sent på lördag kväll att jag bryter här. Fortsättning följer.

I söndags i samband med att vi avtackade Johan gav jag honom en tidskrift (Till Liv, utges av ELM-BV) i vilken fanns en artikel jag skrivit. Den ville jag ge honom som en personlig hälsning. Jag lämnade även några ex i hallen för ev intresserade. Jag såg efter mässan att alla dessa ex försvunnit.

 

Men nu har det meddelats mig att den finns på nätet. Eftersom det alltid är glädjande om människor vill ta del av det man sagt eller skrivit, så ger jag länken här:

 

Artikeln har rubriken Helighetens väg.

 

PS (Tillagt dagen efter) Om du väl hittar Till Liv så finns där även annat läsvärt. Själv fann jag artikeln Alla vill till himlen men ingen vill dö av Leif Nummela.

var det ikväll. Ämnet för kvällen var framtidsfrågor, dvs det som vi i den s k framtidsgruppen funderat över i flera år. Skälet till varför något behöver göras är dels att de präster som laestadianerna kan känna (tillräckligt - vad nu det är?) förtroende för blir allt färre. Dels att många lämnat svenska kyrkan. Hur ska dessa få tillgång till sakramenten och kyrkliga handlingar? Tvingas erkänna att jag, i den senare frågan, inte riktigt förstått vad som upplevs vara problemet - förrän ikväll. Jag har nämligen tänkt när det t ex gäller nattvarden så tillämpar ju svenska kyrkan "öppet nattvardsbord". Ingen medlemskontroll. Alltså är det bara att komma. Dop likaså. Om en familj där föräldrarna lämnat kyrkan önskar få ett barn döpt av präst, så har dom visserligen ingen rätt att få barnet döpt, men det finns heller inget förbud att enskild präst förrättar dopet. (Det kan kanske krävas lite extra byråkratiska finesser, men inte omöjligt - om prästen vill). Så vad är problemet - har jag tänkt i flera år. Fram till dess att mötesledaren för kvällen, predikanten Mikael Fältros, beskrev följande situation: en familj som lämnat kyrkan får barn och vill naturligt få barnet döpt i sitt sammanhang; men frågar dom någon av de lokala predikanterna (här i Luleå)* så blir dom hänvisade till svenska kyrkans präster! En kyrka som dom redan lämnat. Hur vettigt känns det? Då förstod jag det upplevda problemet.**

 

Mikael ledde kvällen på ett mycket bra sätt. Tydligt och klart.

Ca 25 personer var närvarande. Kanske hade vi hoppats på fler. Men det nästan tvååriga avbrott i processen som följde av pandemin har kanske gjort att folk tröttnat.

 

 Fortsättning följer, antingen så att någonting händer eller så att ingenting händer

 

 

* på vissa andra orter i Norrbotten sker det att predikanter döper, men inte här i Luleå - än så länge (?)

 

** OBS! Just nu avser jag inte föra någon diskussion om man bör lämna svenska kyrkan eller inte. Själv tillhör jag svenska kyrkan och anser mig ha goda skäl för det. (Utöver att jag är präst.) Men jag kan också förstå dem som anser att svenska kyrkan som yttre organisation blivit så genompolitiserad och så främmande för allt som liknar allvarlig kristendom att man ifrågasätter meningen med medlemskap.

Nu går Bosse på semester i fem veckor, samtidigt som det blir sommartid - kl 18 - för gudstjänsterna i Hertsökyrkan. Under Bosses semester kommer Mats och jag att vikariera.

 

19/6    1 e Tref  18.00   Mats 

25/6    Mids.dag 18.00   Torbjörn

26/6    Joh. Döp. dag 18.00    Mats

3/7       3 e Tref 18.00   Torbjörn

10/7    4 e Tref 18.00   Mats

17/7     Apostladagen 18.00   Torbjörn

 

(Med reservation för ändringar - om vi får lust byta med varandra.)

 

Sedan kommer Bosse tillbaka men sommargudstjänsterna fortsätter kl 18 t o m 21/8.

Ett namn på denna dag som Martin Luther lär ha ogillat. Det har därför i vissa sammanhang påståtts att han inte bejakade treenighetsläran. Helt fel. Men treenighet är klart bättre uttryck. Gud är tre personer i en gudom. En Gud som är Fader, Son och Ande. Och detta underbara mysterium i Guds väsen får vi anledning fira och stanna upp inför när vi nu under den festrika delen av kyrkoåret fått fira hur Fadern, av kärlek till oss dödliga och i synden fångna, sänt sin Son till världen för att genom sin korsdöd och uppståndelse rädda mänskligheten och sedan ger den Helige Ande i vars kraft denna frälsning förs ut över jorden och en Kyrka grundas i vars gemenskap vi genom ordet och sakramenten får del av och får leva av den frälsning som Sonen vunnit åt oss.

 

Klart som korvspad!

 

Men inte bara detta firade vi idag. Det var även Johans sista högmässa. Inom något dygn sitter han I bilen på väg mot sin nya tjänst i Sigtuna. Inte firade vi att han lämnar oss. Nej, det är nog många som sörjer över det. Men vi avtackade honom. Avtackad blev han visserligen redan på Annandag Pingst. Men det var en avtackning från chef och arbetsledare i Luleå Domkyrkoförsamling. Från arbetsgivaren snarast. Nu blev det avtackning från det som är församlingen I verklig principiell mening, det vi ibland kallar den gudstjänstfirande församlingen, dvs den gemenskap av människor som verkligen är församlad - kring ordet och sakramenten! 

 

Vilken högtid! 125 personer lär vi ha varit. Fyra präster var vi som concelebrerade och hjälptes åt vid nattvardsutdelandet. Go'tårta till kaffet och god gemenskap.

 

 

Efter högmässan for yngre sonen och jag ut mot Lövskär och satt och tittade ut över vattnet och åt varsin glass som vi köpt på affären. Han övningskörde hela vägen och sedan hem. Det gick riktigt bra.

 

Nu tänder vi snart grillen och fixar något gott att äta.

 

I nästa inlägg ger jag schema för Mats och min tjänstgöring under Bosses semester.

 

att notera att fredag 10 juni var min prästvigningsdag. 43 år sedan.

 

Tänk att så många år gått. Många minnen finns och mycket att se tillbaka på. Att "svenska kyrkan" idag är något helt annat än då syns ju tydligt och klart. Vill man idag ha både gedigen förkunnelse och fullödig liturgi får man numera ofta leta eller rent av ordna det själv. Tur att vi här i stan ännu kan finna det.

 

Vi ses i kyrkan.

Jag tänker på misstroendeomröstningen i riksdagen i förmiddags som med en rösts marginal kunde utlöst en regeringskris. Av de avgivna röstförklaringarna att döma så tyckte alla att situationen var tokig men alla var ju också rörande överens om att felet var någon annans.

 

Så vems var felet? 

 

SD:s som väckte misstroendet? Eller övriga borgerliga som hakade på? Eller statsministern som valde att göra det till en kabinettsfråga? 

 

Jag skulle nog ytterst säga statsministern. Genom hennes agerande så blev omröstningen en fråga om hela regeringen istället för bara enskilt statsråd. Min personliga gissning är att centern mycket väl kunnat rösta för misstroendet mot Morgan Johansson om det bara handlat om honom och inte om hela regeringen.

 

Att väcka misstroende mot enskilt statsråd är tillåtet enligt vår grundlag och parlamentariska system. Om statsministern förklaras sakna riksdagens förtroende avgår han/hon* och därmed regeringen. Men att hota med att hela regeringen avgår om enskilt statsråd prickas är varken praxis eller nödvändigt. Därför anser jag att statsministern var den som spelade ett farligt högt spel.

 

Magdalena Andersson hade också kunnat ta den hand som Ebba Busch sträckte ut i partiledardebattan. Om hon avskedat Justitieministern så hade hotet om regeringskris försvunnit och Sverige hade inte riskerat utsätta sig för omdömet att vår säkerhetspolitik är i händerna på en ytterlighetsperson.**

 

F ö tycker jag ofta - om man nu för ett ögonblick kan bortse från politiska innehållet och bara se till agerandet - att Ebba Busch är den som debatterar och talar bäst. Det har jag tyckt länge. Inte sen 1973 dock (se not nedan).

 

 

* Obs! Inte hen!

 

** säger jag som alltid känt sympati för det kurdiska folkets längtan efter självständighet. Något jag gjort ända sedan hösten 1973 då jag kom till Uppsala och hamnade i samma korridor som en kurd från Irak. Senare flyttade även en kurd från Turkiet in i korridoren. Han hade viss konstnärlig ådra - de två små tavlar jag har på var sida om väggklockan köpte jag av honom.