Torbjörn Lindahl

förra veckan. Boken jag för flera veckor sedan berättade att jag börjat läsa. Tänkte då att det skulle ta ca en vecka. Men annat kom tydligen ivägen. Men nu är den färdigläst

 

Per Ewert: Landet som glömde Gud. Hur Sverige under 1900-talet formades till världens mest sekulärindividualistiska land.

 

På baksidan av omslaget presenteras boken:

 

 

Kanske kommenterar jag boken mer i kommande inlägg. T.v: Tole lege! (Tag läs!). Intressant är bara förnamnet.

 

Åkte bil med Mats till kyrkan idag. Han skulle leda högmässan så han ville vara där i tid. Han hade med unge Niclas (50 år!) som ledde psaltarpsalmen och predikade. Fin, lärorik och genomtänkt predikan. Absolut inget att anmärka på innehållet. Det enda jag får lust säga är att han talar lite väl fort.

- Men det har han alltid gjort, sa Mats efteråt i bilen, med erfarenhet från minst tio gemensamma prästår i Malmberget.

 

För mig framstår det som fullständigt obegripligt att när Niclas förra året sökte utannonserad prästtjänst här i Luleå Domkyrkoförsamling så blev han inte ens kallad till intervju. Förklara detta för mig någon som vet annars kommer jag framhärda i tron att ansvariga prästrekryterare i Luleå Domkyrkoförsamling medveter inte vill att gudstjänstlivet i församlingen ska leva och utvecklas..

 

Givande samtal vid kyrkkaffet och nu har jag mycket lättare höra folk vid kaffeborden.

 

Kort stund hemma sen tog jag promenad till isladan och såg Luleå (herrlaget) besegra Växjö med 2-1. Nu blir det avgörande sjunde kvartsfinal i Växjö på tisdag.

 

Visst är det kul gå på hockey - särskilt när Luleå vinner. Men glädjen över en riktig mässa med god predikan är givetvis betydligt större.

 

1. I stadsparken när Luleå hockey-(MSSK):s damlag hyllades efter SM-guldet. Mötte på stan en vän ur gudstjänstförsamlingen som gjorde mig sällskap så vi fick bandyapplådera* tillsammans.

 

Efter firandet drog vi mot stadskärnans centralare delar och tog en kopp kaffe. Då uppenbarade sig ytterligare en som vi känner från kyrkan. Och nu fick vi höra ett personligt vittnesbörd om den väg som fört honom till vår gudstjänstgemenskap. Mycket givande.

 

2. I bönhuset (Fridsförbundet) för kvällsgudstjänstjänst. Helg med kallade predikanter. Mats och jag tog bussen tillsammans men fick skjuts hem.

 

Både gudstjänsten och samtalen vid kaffet blev en chans uppleva hur nya hörapparaterna fungerar. Jag hör absolut mycket bättre. Irriterande bara att jag också hör min egen röst mycket starkare, fr a när jag sjunger. 

- Du kommer vänja dig, sa audionomen igår. Hjärnan kommer till slut koppla bort sånt ljud du inte vill höra.

 

Hoppas det. Predikningarna ikväll hade jag dock inget emot att höra. Texterna var Jes 55 och delar av Rut 1.

 

- - - - 

 

I natt blir det sommartid. Ställ fram klockan en timme. 

 

 

* applådera med tjocka vinterhandskar på

 

har jag fått mina nya hörapparater.

 

Var till hörcentralen på sjukhuset i förmiddags. Hör jag bättre eller hör jag bättre? Kanske behövs någon finjustering av inställningarna men jag ska ha dem* i fyra veckor först sen ringer audionomen och kollar läget.

 

Tog sedan en sväng över Storheden och gjorde några ärenden innan jag for till min gamla radhuslänga på Porsön och tittade in hos grannarna för att sitta ner och dricka kaffe, vilket jag inte hann i onsdags. De** har - tillsammans med sina grannar, dvs nuvarande ägarna till f d mitt hus - byggt nytt uteförråd på baksidan av huset. Snyggt! Grannfrun berättade att det kostade 300000 kr (som två familjer alltså delade) vilket var lika mycket som de*** köpte hela sitt radhus för 1980!

 

Snabbt hem så var det dags för Mats och mig att åka till kyrkan och förbereda för kvällens andakt i fastan i Hersökyrkan. Upplagd som korsvägsandakt denna gång. Vi gick runt i hela byggnaden och stannade till inför fina tavlor visande de olika stationerna på Via dolorosa. Sista tre stationerna i kyrkorummet och slutet inför altaret.

 

*&*&* mitt bidrag till debatten om de och dem ska ersättas av dom

 

känns det som idag efter gårdagens alla aktiviteter.

 

Men total stillhet har det inte varit. Några gymnastikövningar på förmiddagen och ordentlig promenad under eftermiddagen. Helt enligt fysioterapeutens råd.

 

Men lite adrenalinhöjning blev det. Jag surfade lite med telefonen och fann mig plötsligt läsande (i Dagen och Världen idag) om det som tydligen nu håller på att utredas: om det - bara så där, helt enligt en persons vilja och upplevelse av sig själv ska vara möjligt att byta juridiskt kön. 

 

Och följdfrågan - som redan debatterats i pressen - ska människor följa sitt juridiska eller biologiska kön när dom väljer duschrum på badhuset?

 

Är det dags plocka fram Laestadius: Djävulen har vänt människors ögon aviga?

 

hade vi idag. Det finns rätt många pensionerade präster i stan och fem av oss träffades idag. Initiativtagare var Jan Sjöberg, som var min chef under fem år på nittiotalet då han var kyrkoherde i Örnäset. Mycket givande möte. Vi fick berätta för varandra vilka vägar livet tagit oss. Som vanligt skulle kyrkolivet (särskilt gudstjänstlivet) i staden ha mycket att vinna på om det lyssnades mer på de pensionerade prästernas vishet! Övriga deltagare var Mats Rondahl, Mats Reimhagen, Dennis Lundqvist.

 

Vi träffades hemma hos Jan som numera bor i samma radhus som där jag bodde tidigare. Efter nästan 25 år i Härnösands stift och utomlands är han nu åter i Luleå och flyttade in i radhuset ungefär samtidigt som jag flyttade ut så grannar var vi aldrig. Jag fick betyga att min flytt var bestämd långt innan dom ens funderat på att flytta in i huset.

- Tur att du sa det, sa Jan! :)

 

Innan vi gick passade jag på ringa på hos närmaste grannar i radhuset, som också var mina närmaste grannar fast från andra sidan så att säga. Jag fick säga till dem att jag saknar grannarna mer än själva huset!

 

Till sist drog Mats och jag därifrån och lyckades krångla oss förbi byggarbetsplatser med blockerade gångvägar och tog oss till slut till Björkskatan för besök hos goda vänner. Även där samtal om kyrkliga ting, mest om gudstjänstlivet i Hertsön som vi alla regelbundet deltar i. Vi är givetvis i grunden glada över Bosses sätt att förvalta gudstjänsttraditionerna, men tycker kanske att något kunde göras för ökat lekmannaengagemang i gudstjänten, t ex genom processioner, textläsningar, förbön mm. Betydligt fler än bara kyrkvärdarna kan synas. Även om vi med råge sedan länge nått det som är absolut viktigast: att gudstjänstdeltagarna är aktiva i liturgins skeenden.

 

På kvällen bastu och då fick Mats och jag sällskap av Lars-Gunnar som är uppe i sommarstugan en vecka.

 

för Luleå hockeys damlag. Femte guldet på raken. Och jag var där tillsamman med över 4000 personer, varav en var f d arbetskamraten Bodil. Hon tog en selfie efter matchens slut.

 

En match som Luleå alltså vann. Det stod 1-0 till Luleå nästan hela matchen efter tidigt mål av Petra Nieminen.När det var några minuter kvar tog Brynäs ut målvakten och Luleå gjorde 2-0 i tom kasse. Här ser vi teckningen efter det målet.

 

Och som jag ofta säger när folk frågar hur jag mår: jag blir inte yngre. Nej, det blir jag inte.

 

Redan stroke för tre år sedan och bukspottkörtelinflammationen för knappt ett år sedan har ju gjort mig märkbart fysiskt svagare - och vingligare.  Att gå i trapp utan att hålla mig i ledstången är inte att tänka på. Inte heller att åka skidor platt på isen. Det är nästan största saknaden så här års. Att cykla går nog inte heller, knappast ens med trehjulig cykel. Vi får se när det blivit barmark.

 

Med förståndet upplever jag fortfarande att det är ok. Däremot börjar min mentala trötthet bli allt värre. Och min brist på initiativkraft allt större. Jag  idsint' (som vi Ĺulebor säger!) längre engagera mig som förr i t ex div kyrkliga och andliga frågor.

 

Jag kanske snart får förvandla mig till gammal klok eremit som sitter i sin grotta och tar emot besökare som vill ta del av hans vishet.

 

Jo, vi var nästan lika många I högmässan i dag i Hertsökyrkan som vi var i Örnäskyrkan igår kväll. 50 skrev kyrkvärd in i statistiken. Så alla gårdagskvällens besökare hade rymts idag. 

 

Jag hade jag gjort upp med Bosse om att leda vissa partier i liturgin idag, främst Litanian - alltid roligt få sjunga den åtminstone en gång per år så länge jag klarar det - men eventuellt även nattvardsliturgin.

- Säg till senast fem minuter före så jag vet, var Bosses vanliga bud.

Nu sa jag till betydligt tidigare än så att jag avstår. Av två orsaker. Lite rosslig i halsen och osäker om jag skulle höra orgeln tillräckligt tydligt för att träffa rätt ton. Det senare övade jag en liten stund efter högmässan med kantorn och hon sa att det gick acceptabelt bra.

 

Kul vid kyrkkaffet som vanligt att se fler och fler människor bekanta sig med varandra. 

 

Långpromenad m Simon efter hemkomsten. Men efter en bra bit gick vi skilda vägar och han tog en betydligt längre - och förmodligen mycket snabbare (!) - sväng.

 

På kvällen skrev jag färdigt och skickade en betraktelse till Kyrka & Folk

 

i Örnäsets kyrka medverkade Mats och jag i kl 18 ikväll. Inbokad och beställd av Fridsförbundet. Han celebrant och jag predikant.

 

Skälet till att Fridsförbundet ofta vill fira mässa lördag kväll är ett arv från gamla tider där man sedan gjort dygd av nödvändigheten.

 

Förr i tiden - dvs före 1980-talet - var det ju enligt svenska kyrkans ordning bara präster som fick distribuera i nattvardsgångar. Alltså var man vid stormöten i Tornedalen tvungen få ihop åtta präster från de små tornedalska pastoraten. Och eftersom alla måste vara hemma och hålla gudstjänst i sina egna församlingar söndag förmiddag blev lördag afton enda chansen få loss tillräckligt antal präster. När sedan möjligheten för lekmän att distribuera öppnades då var ordningen med lördagkvällsmässa sedan länge gjuten i sten. Och söndagens högmässa (utan nattvard) kunde sedan lokale kyrkoherden, med domkapitlets tillstånd, flytta från kyrkan till stormötestältet.

 

Mässan Mats och jag ledde ikväll var ju bara inplanerad mitt i terminen utan att Fridsförbundet hade något extra såsom församlingsdagar med flera gudstjänster och kallade predikanter. Alltså var det betydligt färre än förra gången. C:a 60 bara.

 

Kanske blir vi minst lika många i Hertsökyrkan i morgon.

 

Ikväll var det Mats som ledde fasteandakten i Hertsökyrkan. En av dem man ofta ser i kyrkan spelade. Jo, nog blir det bättre med orgelspel till psalmerna. 

 

Texterna han läste var avsnitt 4, 5 och 6 i Jesu lidande enligt Johannes evangelium. I predikan, som var god och tänkvärd på många sätt, stannade han till inför Petri förnekelse.

 

Efter andakten gick vi runt i kyrkan (hela byggnaden, inte bara själva kyrkorummet) och tittade på lämpliga platser att kunna fästa tavlor med de fjorton motiven från Jesu lidandesväg inför nästa fredag då det blir korsvägsandakt.

 

Inte särskilt många deltagare ikväll heller, men lite fler än förra veckan. Nästa vecka borde vi bli ännu fler, en korsvägsandakt är ett annorlunda gripande sätt följa Jesus på lidandesvägen.

 

eller Fysioterapi - som det väl borde heta nu eftersom sjukgymnast numera heter fysioterspeut - var jag till idag på Stadsvikens hälsocentral (Obs! Inte vårdcentral).*

 

Jag gick där ca 10 ggr i okt-nov men i mitten av den senare månaden beslöt vi göra ett uppehåll fram tills nu. Mötet idag innebar mest ett samtal om vilka övningar jag också fortsättningsvis borde göra hemma. Jag visade honom även det övningsschema jag fick av tidigare fysioterspeut för flera år sedan.

- Flera av dom här övningarna är för lätta för dig nu.

Det har jag själv tyckt. Alltså får jag koncentrera mig på färre varav två tillagda av honom. Men bästa träningen - som jag alltså ska satsa mest på - är det som jag hittat på själv: gå upp och ner i närmaste trapphus och ta långa promenader.

 

För det senare kan jag ha sällskap av både Mats och Simon.

 

* men på de med pilar försedda skyltarna stod det sjukgymnastik inte fysioterapi!

Alltså tisdag. Jag skrev ju gårdagens blogg så tidigt att jag inte fick med kvällens händelse, möte med den s k Framtidsgruppen i bönhuset (Luleå Fridsförbund). Min ork engagera mig i dylikt blir tyvärr sakta allt mindre. Jag tror att jag snart behöver ersättas.

 

Idag var nog en promenad till stan t o r tillsammans med Mats den stora händelsen. Vi siktade på museet för att där kunna ta kaffe och räkmacka till väldigt hyfsat pris. Men när vi kom dit var det stängt pga renovering, hela veckan  Alltså fick vi vända tillbaka mot centrum och köpa detsamma fikat för nästan dubbla priset på Olssons konditori. 

 

Men det gjorde ingenting för när vi satt där kom två vänner ur gudstjänstförsamlingen i Hertsökyrkan vilka i sin tur stämt möte med varandra. Vi bjöd dem slå sig ner vid vårt bord och fick en pratstund om olika kyrkliga riktningar - högkyrklighet, lågkyrklighet, gammalkyrklighet - och vad en sann omvändelse är och vilka lärdomar man kan få ur själsvårdstraditionen nådens ordning. Alltså blev vi sittande mycket längre än Mats och jag skulle blivit ensamma. När vi gick satt de två vännerna kvar ytterligare en stund.

 

Alltså kom jag hem betydligt senare än planerat, men hann ändå koka de bruna bönor jag haft i blöt sedan igår kväll. God middag. På kvällen sedvanlig onsdagsbastu.

 

Besök på hjärtmottagningen på lasarettet om morgonen. For i god tid för att hålla tiden. Gick enligt order till centralkassan för att checka in och betala. Men då var det 25 min kvar till bokad tid och medicinmottagningen ligger precis i närheten.. Alltså hann jag gå och ta en kopp kaffe i fiket, vilket jag hoppat över på morgonen. Går sedan till medicinmottagningen och sätter mig i väntrummet några minuter före tid för EKG - och läkartid en kvart senare.

 

Efter en halvtimme kommer en vitklädd person och beklagar att hon är en kvart försenad. 

- Nej, trettio minuter sen, säger jag och tänker på tiden för EKG.

- Nej, jag är läkaren du skulle träffa för 15 min sedan. Kom med mig nu. EKG kan du göra sen.

 

Trevlig pratstund med trevlig läkare Och eftersom jag kallas till sjukhus "stup i kvarten" blir jag tvungen fråga varför jag kallats. Jag hade inte fått skriftlig kallelse utan bara telefonsamtal i fredags - tydligen en återbudstid.

- För att kolla upp att medicinen mot förmaksflimmer fungerar bra.

- Inga upplevda problem , sa jag.

- Och dina blodprover är bra, ser jag.

- Va! Jag har inte tagit några blodprover! 

 

??? från både läkaren och mig.

 

Fortsatt trevlig pratstund där läkaren konstaterade att jag borde kallats till ett återbesök i höstas efter bukspottkörtelinflammationen för knappt ett år sedan.

- Men det har tydligen blivit missat.

Hon tyckte också att jag återigen borde börja ta en av mina hjärtmediciner, vilken "sattes på paus" vid bukspottskörtelinflammationen förra året.

 

Redan när jag låg inne i maj förra året sa läkaren att han skickar remiss till min hälsocentral för uppföljning - kanske var det meningen att jag skulle återuppta den medicinen då? I vart fall har ingen sagt något om den. Nå, en dryg vecka efter remissens avsändande fick jag brev från en läkare på hälsocentralen som berättar att han mottagit remissen men då han sett att jag har en "pågående kontakt" på hjärtmottagningen på sjukhuset, skickar han remissen dit. Och där förblev den tydligen.

 

Eftersom läkaren idag var ytterst trevlig dristade jag mig också fråga om det som årligen kollades förr när jag hade "husläkare" på Björkskatans vårdcentral - blodfett och blodsocker - men som helt försvunnit sen jag vid flytten bytt hälsocentral och inte fått någon ny stabil läkarkontakt trots påstötning.

- Vi har för få distriktsläkare för att kunna ge en fast läkarkontakt. Man får höra av sig när det är nånting, var det svar jag fått.

 

En läkare jag känner från andra sammanhang som jobbar på min hälsocentral, sa, när jag beklagade detta att jag borde åtminstone ha kontakt med en diabetessköterska. Jag har försökt fixa det men lyckats ringa när den ena inte har telefontid och den andra semester.

 

Nå, nu tyckte den trevliga läkaren att vi borde ta prover och kolla det som inte kollats på åratal och samtidigt kolla varför hon idag i sin dator fått in svar "som såg bra ut" på prover jag skulle tagit idag trots att inte varit in på labbet....(?)

 

Alltså snabb gång från läkarrummet till labbet där det visade sig att dom blandat ihop mig med annan patient som också hette Lindahl. Tur att hans värden var bra, det hade ju inte varit så kul om jag oväntat fått veta att jag var döende. Att jag inte kallats in för EKG berodde enligt lika trevlig sköterska på att när dom sett i datorn att jag checkat in vid huvudentrén så gick dom efter några minuter och kollade i väntrummet, men fann mig inte - jag var ju i fiket med min kopp cappuccino i väntan på den bokade tiden.

- Vi brukar göra så från labbet att vi ropar in folk direkt dom checkat in - om vi är lediga. 

Men att titta in I väntrummet igen var tydligen för mycket.

- Tänk på det nästa gång, var hennes vänliga sluthälsning.

 

Det ska jag ta med mig men noterar att det aldrig tidigare under mitt snart 70-åriga liv hänt att man ropats in till labb eller läkare 20 min före bokad tid.

 

Men jag tar lika gärna med mig läkarens ord när hon insåg att saker missats, men att jag själv lyckats hålla en del i huvudet:

 

Måndag. Och inget särskilt hände mer än att jag gjorde lite av min sjukgymnastik och fortsatte läsa den bok jag håller på med.