Torbjörn Lindahl

Idag

 

Stugan tillsammans med Mats och Anders Joelsson. Unga pigga grabbar (bara i 70-årsåldern!) fixade snabbt spikrensning och travning av bräder. Sen tackade jag för deras insats genom att vi fikade på Stora Coop. 

 

Pratade sen i telefon med en av timmermännen om rivningen av stugan. De planerade komma om en vecka och trodde att hela rivningen bara ska ta en dag. Vi får väl se. Nu ska jag bara avtala med Luleå Energi om när strömmen ska brytas. Det närmar sig.

 

Mot aftonen tog Mats och jag buss till Bergnäskyrkan dit vi var bjudna för träff med pensionerade präster och diakoner. Inbjudna av kontraksprosten. God mat och lagom trevlig underhållning. Även domprost Charlott var med, hon skjutsade hem mig och Mats så slapp vi vänta på buss i 30 minuter.

 

Bergnäskyrkan - igen!?

 

Av flera skäl. Dels har jag firat gudstjänst och döpt i parti och minut i den kyrkan under prästtiden i Nederluleå. Var också distriktspräst där 81-82 när Staffan Åkerlund var tjänstledig. Dessutom påminde jag mig en tänkvärd händelse där. För ett antal år(tionden?) sedan ville jag en semestersöndag gå i mässa. Koll i predikoturerna. Tunnsått. Men i Bergnäskyrkan var det Mässa med konfirmation*. Ok, tänkte jag man får ju i alla fall mässa och tog bilen. Tydligen kom jag så tidigt (ovanligt för mig) att jag hann prata med kantorn (som jag väl kände) en stund. När hon såg mig var hennes direkta fråga 

- Vem har du här då? 

Dvs hon förutsatte att går man på en mässa med konfirmation så har man en relation till någon av konfirmanderna.

- Jesus, svarade jag.

Dvs jag tillhör den gammaldags typen som upplever att mässan i sig själv har ett värde. Ett utrotningshotat släkte?

 

 

* förmodligen var det annonserat som Konfirmation med mässa men jag har lärt mig att man alltid bör bruka ordval/ordsammansättning som sätter mässan i centrum

 

Blev tvungen kolla i psalmboken om det heter Domssöndagen eller Domsöndagen. Ungefär som frågan om det heter helgmålsbön eller helgsmålsbön. Intresse för nördar.

 

Tog buss mot kyrkan. Siktet inställt på Hertsökyrkan, med möjlighet kliva av redan på Örnäset. Mats cyklade idag så jag var tvungen fatta alla beslut själv. Men när jag klev på buss nr fyra som kommer från Porsön mötte jag en vän som jag hade en del att göra med i tjänsten för flera årtionden sedan. Hon var diakon och av mina barn fick hon smeknamnet läger-Ulla eftersom vi bl a möttes på gemenskapsläger som kyrkan anordnade för invandrare. Senare slutade hon sin tjänst som diakon och valde konvertera och bli katolik. Vi har träffats många gånger efter det också och vänskapen har bestått.*

 

Och eftersom.jag hade viss beredskap kliva av vid Örnäskyrkan så kunde jag ju lika gärna stiga av en hållplats tidigare och följa henne till katolska kyrkan. I all synnerhet som jag då kunde få möta min äldre son som haft aktiv gemenskap där i många år och till slut konverterade i somras.

 

Fick även hälsa på prästen f Damian och även - igen! - tacka honom för hans omsorg om och flerfaldiga förbön för Maria under hennes sjukdomstid.

 

När vi tog bussen mot stan efter kyrkkaffet mötte jag även god vän som varit i Hertsökyrkan. Han berättade att Mats varit lite fundersam då jag inte dök upp enligt löfte. Låg jag avsvimmad någonstans efter vägen med ny stroke, var frågan. Oron kunde skingras med kort telefonsamtal så fort jag kommit hem.

 

I det samtalet nämnde Mats att han hade tänkt gå på bön, dvs på gudstjänst hos Fridsförbundet. Något jag också övervägt. Han cyklade och jag tog buss. Bara en predikan, av Vidar. Grundlig undervisning om Jerusalems förstöring.

 

Sedvanlig avslutning av söndagen hos Mats med te och "utvärdering av helgen".

 

 

* vi har även en gång konstaterat att vi är avlägset släkt; ca 7-8 generationer bakåt har vi gemensam anfader, Glommersträsks förste inbyggare Israelsson-Käck

 

med att få ner innertaket I kyrkstugan.

 

Både Jonas och Simon var med. Jonas klättrade först upp på vinden och gav sig på innertaket med slägga. Efter ett tag insåg vi varför det inte gick slå ner brädorna i innertaket en och en - dom var spåntade, så här gällde alla eller ingen. Men efter allt släggande gick en spånt sönder och då gick det lättare att bara slå ner en mindre grupp brädor. Och sen var vår lycka gjord. Simon tog över på vinden och till slut var taket borta.

 

Riktigt roligt, tyckte vi alla tre. Lunch på Stora Coop Storheden  och eftermiddagskaffe under den sedan länge helt kala lönnen.

 

Givetvis några bilder så ni ser att jag inte fantiserar

 

Tidigare i veckan meddelade Bosse att han var förkyld och frågade om jag kunde rycka in idag. Givetvis, svarade jag  och räknade med assistans av Mats. Han ledde allt i liturgin mellan ingångspsalmen och offertoriepslmen, på min lott föll predikan och hela nattvardsliturgin.

 

Redan i skriftetalet nämnde Mats att detta (24:e e. Tref) är en söndag som bara infaller ca vart sjätte år, år när påsken är väldigt tidig så Trettondedagstiden blir kort och Trefaldighetstiden extra lång.*

 

Temat för dagen är Den yttersta tiden och jag valde tala om vilka tecken som kommer för den yttersta tiden. Inget som inte kunde utläsas ur Jesu undervisning, men jag valde systematisera det något. Sålunda:

 

1. Tecken i världen, skapelsen. I texten läser vi om jordbävningar. Läser man sedan vidare i Mt 24 så ser man att även sol och måne och stjärnor kommer att påverkas.

 

2. Tecken i människovärlden. Krig och rykten om krig. Folk mot folk och rike mot rike.

 

3. Tecken i och med kyrkan/kristenheten. Falska Messias och förföljelse.

 

Jesus säger också att när detta sker ska vi inte bli skrämda. Varför blir människor rädda? Dödsrädsla! Ytterst finns bara ett botemedel: att genom tro på Jesus äga hopp inför döden och evigheten.

 

Jesus förutsäger också att när svårigheter nalkas kommer kärleken hos många att kallna. Men vår kallelse är att bevara kärleken, leva i vårt ansvar för skapelsen och vår nästa ända till dess att Gud själv avslutar uppdraget. Här citerade jag även Luther:

- En kristen planterar sitt äppelträd även om han vet att den yttersta dagen kommer imorgon.

 

Man ska också minnas att människor genom hela historien upplevt sig leva den yttersta tiden. Återkommande har människor tänkt "värre än så här kan det inte bli".

 

Det tydligaste tecknet på när är kanske att evangeliet först ska predikas i hela världen. Närmar vi oss den tiden?

 

Den som håller ut till slutet ska bli räddad.

 

----

 

Vänner från södra Västerbotten var på besök. Roligt det med.

 

62 deltagare enligt kyrkvärden. Nu verkar vi tagit oss upp ur allhelgona-dippen.

 

Väl hemma fick jag kort besök av äldre son Jonas. Vi hann iallafall drick kaffe och surra om arbetet i kyrkstugan. Kanske gör vi nytt försök till helgen.

 

 

* men det kan bli mer. Ännu mer sällan blir det även en 25:e söndag I trefaldighetstiden innan det blir dags för Söndagen före Domssöndagen

 

helt som vi tänkt.

 

Först hoppade Jonas av pga trötthet. Då for Simon och jag ensamma - till kyrkstugan! (givetvis). Och tänkte att det här gör vi lätt ändå. Riva innertaket i själva kammaren. (i hall/kök - gamla vedboden - är det redan gjort) Men så lätt var det inte. Dels tyckte Simon att vi borde kratta alla nedfallna lönnlöv runt stugan. Det tog inte extremt lång tid och vi tänkte att innertaket hinner vi ändå lätt. Men det var svårare än vi trodde så vi gav upp. Ids inte förklara desstomer. Simon saknade också sin äldre bror, Fadern är ju inte till mycket hjälp numera.

 

Istället koncentrerade vi oss på att samla alla hopkrattade löv i sopsäckar och fara med dem till återvinningen Risslan. Två vändor. Tog också alla återstående verktyg ut i bilen. Nu är stugan helt tom. Nu kan timmermännen komma.* 

 

 

* i offerten ingick även rivning av ytter- och innertak, men tanken var att göra endel av detta själv och därmed komma billigare undan. Ingen allvarlig skada således om vi inte gör det själv, bara gräva lite djupare i börsen.

 

ska enligt våra planer något ske som jag länge sett fram emot och aktivt strävat mot. Hoppas det blir av så som vi planerat.

har kunnat ses och fotograferas på stjärnhimlen. Fick ett fint foto av vännen Thommy Bäckström i Umeå.

 

läser jag inte lika mycket som förr. Orkar inte.

 

Men ibland drabbas jag av inspirationen*. Det har nu hänt två gånger på kort tid.

 

1. Först en bok som kom ut på svenska för över 30 år sedan och blev en tid rätt omtalad: Män är från Mars och kvinnor från Venus. Jag fann den i ett av soprummen - det finns hyllor där man kan ställa böcker istället för att slänga, så andra intresserade kan förse sig.

 

När jag läst i boken inser jag att mycket av detta förmedlats till mig under åren då jag på arbetsgivarens bekostnad deltagit i många personalutvecklingsdagar, ibland tillsammans med andra i arbetslaget.

 

Även om man aldrig ska dra för stora växlar på individnivå (som det heter) så är det väl numera ett ganska accepterat faktum att den stora gruppen män reagerar och kommunicerar annorlunda än den stora gruppen kvinnor. Jag orkar dock inte ge konkreta exempel ur boken eller från de kurser jag varit på, men generellt kan man väl enligt denna teori säga att när kvinnor stöter på en svårighet eller får ett problem vill de ofta prata om det (och ge uttryck för sina känslor). Män å andra sidan blir hellre tysta och drar sig tillbaka (för att fundera ut en lösning på problemet).

 

En intressant sak i boken var att om en kvinna vill få sin man att utföra något ska hon inte starta med kan du eller skulle du kunna (gå ut med soporna, diska, handla eller vad det nu gäller) utan med vill du eller skulle du vilja...Varför det senare är bättre minns jag inte helt men något av att inför "kan du..?" så tänker mannen "klart jag kan om jag vill" och sitter obekymrat kvar i TV-fåtöljen, medan "vill du ..." lättare får fart på gubben.

 

Nog om livet på olika planeter.

 

2. Min kärlek till detta folk av Johanna Vesteson.

Författaren är barnbarn till prästen Hjalmar Vesteson som var kyrkoherde i Karesuando 1915-23. Farfadern har hon bara hört talas om, han dog innan hon föddes. Men eftersom hon arbetat med urfolksfrågor i Amnesty börjar hon intressera sig för honom för att se vilken relation till och delaktighet han haft i sådant som idag ofta ifrågasätts i svenska statens och kyrkans relation till samerna, t ex nomadskolesystemet, lapp-ska-vara-lapp-politiken, tvångsförflyttningarna. För att inte tala om rasbiologin. Kyrkoherde Vesteson hade rasbiologen nr 1 i landet, professor Herman Lundberg, som gäst i prästgården när denne kom för att fotografera och skallmäta.

 

Hur mycket understödde kyrkoherde Vesteson detta? Eller var allt något han bara var tvungen acceptera?

 

För att söka svar på farfaderns insats och ansvar börjar Johanna Vesteson en egen undersökning som för henne både till Karesuando och Jokkmokk och får henna att dyka ner i böcker och gamla handlingar och även titta på fotografier och filmer som han lämnat efter sig.

 

I min egen bokhylla har jag flera böcker av Hjalmar Vesteson där han beskriver livet i Karesuando församling. Dem har jag läst med stort intresse, fr a Ödemarksprofetens lärjungar som handlar om den första generationen predikande lekmän i den laestadianska väckelsen.

 

Det raster Johanna Vesteson lägger över skeendena under farfaderns kyrkoherdetid har dock mindre med laestadianismen att göra och mer med statens (och kyrkans) övergrepp mot den samiska befolkningen.

 

De ord som hon gjort till titel på sin bok Min kärlek till detta folk är också något hon diskuterar. Står de för verklig kärlek eller är de bara uttryck för kyrkoherdens - överhetspersonens - nedlåtande attityd mot dem han i grunden betraktade som obildade barn?

 

Också sådant som skett och sker i vår tid omnämns, Girjasdomen och gruvan i Gallok. Nyttigt och lärorikt.**

 

 

* min gamle kamrat noterar

 

** under åren har jag läst flera böcker om de amerikanska indianernas möte med de till kontinenten invandrande européerna. Det finns likheter i olika urfolks öden

 

var det acceptabelt stjärnklart.

 

Då for Simon och jag på kvällen ut till vårt stjärnskådarställe och spanade in himlakropparna. Roligt även om vi inte hade teleskopet med utan bara handkikare.

 

skulle min mamma blivit 99 om hon levt.

 

håller inte Bosse högmässan i Hertsön pga förkylning. Så det blir jag som får rycka in. Mats hjälper mig givetvis. Predika siktar jag på men hur mycket liturgi jag lastar över på honom beror på dagsformen 

 

 

Ordningen återställd*, idag hade 46 personer kommit till kyrkan. 

 

Inget anmärkningsvärt, normal högmässa med solosång av yngre kvinna. Gammal vän med make, nu boende i Kiruna men med flera barn och barnbarn här i staden, var på besök. I kyrkan hamnade jag bredvid diakon Maria. Vi påminde oss att det var i Hertsökyrkan vi första gången sågs för knappt 20 år sedan vid uppstartsmöte för att bilda stiftsavdelning av Frimodig kyrka. Och nu har Maria efter lång och trogen tjänst blivit Fk:s riksordförande.

 

Inget fika så det blev ganska direkt hem. Kyrkkaffe hemma istället. Efter en stund for Simon och jag på vår sedvanliga allhelgonatur. Först till Hertsöns begravningsplats där vi alltid tänder ljus på mina föräldrars grav. Det gjorde vi idag också men först till Marias grav. För Simon blev det återbesök då han var till Marias grav med sina syskon redan igår.

 

Sen färd till Töre och massor med mötande bilar på E4. Maken till Tornedalsrally** har jag inte upplevt på många år. Jag tror knappt vi kunde ha helljus på mer än sammanlagt någon enstaka minut av de ca 30 som färden tar. 

 

Väl framme på Töre kyrkogård blev det ljuständning på svärföräldrarnas (morfar och mormor för Simon) grav.

 

Sist, som vanligt, middag på Roadys innan hemfärd.

 

Kvällen avslutades för min del med sedvanlig helgutvärdering över en kopp te hos Mats. Eftersom han varit hos sin son med familj i Umeå så fick vi också berätta för varandra om helgens upplevelser.

 

 

* såg igår i min dagbok att förra året var Alla helgons dag ännu sämre, bara 14 deltagare

 

** etablerat uttryck för att beskriva den trafik som blir när många utflyttade tornedalningar varje fredag åker "hem" till tornedalen och tillbaka till Luleå söndagar.

 

 

Inget organiserat kyrkkaffe men jag fixade själv en kopp (pappmugg) och satt och surrade med tjänstgörande präst Bosse en stund. När jag for förbi Örnäsets kyrka på väg till Hertsön övervägde jag flyktigt svänga av i tanken att Stefan hade högmässa där. Tur jag inte gjorde det för när jag kom till Hertsön satt Stefan i kyrkan. Ledig tydligen. Och det var inte heller högmässa med någon annan präst fick jag veta. Örnäskyrkans enda gudstjänst denna dag är minnesgudstjänsten kl 16 för de under året avlidna.

 

Från Hertsön for jag istället till bönhuset där det är flera gudstjänster under helgen med kallade predikanter. Första predikan missade jag men den andra hann jag höra och lärde mig ett fint tänkespråk:

 

"det är bättre att vara osäker på en säker grund, än att vara säker på en osäker grund".

 

Fyndigt och tänkvärt.

 

Middag efter gudstjänsten och som vanligt får pensionärer gå före i matkön. Men så är vi ju också numera en obetydlig skara, högst 15-20 av ca 250, barnen inräknade. Annat blir det om ca 15 år då dagens 50-åringar blir seniorer! Den stora grupp som i mina gamla ögon alltid varit ungdomarna!

 

Efter middagen var det predikogudstjänst igen men då avvek jag och gick över till kyrkan för minnesgudstjänsten. Även äldre dottern Sara kom dit och givetvis tog vi chansen tända ett ljus för syster och dotter Maria. 

 

Sara visade i telefonen en bild av Maria som jag aldrig tidigare sett. Givetvis delade hon den senare med mig. Det roliga med den, tyckte vi båda, är att Maria är så lik Sara. Det hade andra också sagt till Sara, sa hon.

- Roligt se sina båda döttrar på samma kort, skrev jag i tack till Sara.

 

Efter minnesgudstjänsten (en knapp timme) tillbaka till bönhuset där jag återigen hann höra stor del av andra predikan. Kaffe sen och trevlig gemenskap vid borden. Mötte också person jag känt i årtionden.

- Vi 70-plussare börjar känna oss ensamma, konstaterade vi båda.

 

såg jag ikväll. Knappt två timmar. Mass hette den och visades i SVT så den bör väl finnas på play. Se den gärna. Gripande.

 

Handlar om två föräldrapar som möts för samtal i en kyrka. Det ena paret är föräldrar till en elev som dödats i en skolskjutning. Det andra paret är föräldrar till honom som sköt och dödade flera skolkamrater. USA givetvis.

 

Psykologisk thriller tror jag det stod i tidningen. Vad kan jag mer skriva? Se den!

Måndag afton var jag med på träff för styrelsen och predikanter i Luleå Fridsförbund. Två av predikanterna frånvarande men (tror jag) hela styrelsen och Stefan och jag. Under åren har jag väl någon enstaka gång mött ifrågasättande av att präst kan räknas till predikanterna, men nuvarande styrelse räknar definitivt med Stefan och mig.

 

En av frågorna på dagordningen var redogörelser från predikant- och äldstemötet i Sattajärvi som jag deltog i tillsammans med en ur styrelsen. Då jag tidigare bloggat om samtalen där så upprepar jag det inte här.

 

Tisdag var jag borta större delen av dagen då jag följde en familj till Övertorneå för en urnnedsättning. Då en av familjemedlemmarna tidigare arbetat på kyrkogård kan jag garantera att urnan blev värdigt nedsatt och graven ordentligt och noggrant igenfylld. Min uppgift var att leda andakt med bibelläsning, psalmsång och bön.

 

Onsdag var jag om förmiddagen till vård- f'låt Hälsocentralen för möte med min diabetessköterska. Jag blev godkänd. Känns ju som årliga bilbesiktningen.

 

På kvällen for Simon och jag ut till vårt stjärnskådarställe bortåt Persön. Dock hade vi inte teleskopet med utan bara vanlig handkikare. Men redan med en sådan ser man ju så mycket stjärnor att man blir helt förvirrad. Roligt i alla fall.

 

Helgen börjar på allvar alltid vid helgsmålsbön på lördag afton. Så ock för mig. Hemkommen från kyrkstugan fick jag ca två timmar i lugn och ro innan det var dags för helgens första uppgift: mässa i Fridsförbundets bönhus. Det är nu andra gången jag firar mässa där. Och denna gång med de nya nattvardskärlen (förra gången tog jag med mina egna). Stefan Aro och Mikael Fältros var med och distribuerade. Själv börjar jag vara lite vinglig så jag skötte de delar jag kan klara stillastående, predika och celebrera. Ibland höjs det röster* för att jag borde låta någon predikant predika när jag leder mässa i Fridsförbundets gemenskap, även när den skett i kyrkan. Att lekman predikar i prästledd mässa uppfattas i vissa sammanhang som det tydliga tecknet på samarbete mellan kyrkan och väckelsen. Enligt min ringa mening är det redan samarbete att präster kommer och leder mässor när laestadianer efterfrågar det. Mitt svar har alltid varit: även för mig är det roligt att ibland få predika för lite större skaror.

 

I bönhuset följs gamla evangeleboken från 1942 och där är temat Kristnas inbördes umgängelse och episteltexten ur 1 Kor 12 om de andliga nådegåvorna. Den texten talade jag över. I går kväll var dock skaran betydligt mindre än vanligt. Om det enbart berodde på att många var på bröllop eller om det beror på brist på längtan till Herrens bord, var svårt att helt utröna.

 

Fin gudstjänst dock. Firade mässan på i princip samma sätt som i Hertsökyrkan, med huvudsakliga skillnaden att allt var framburet till altaret när mässan började.

 

Söndag förmiddag blev det högmässa i Hertsökyrkan. Anders Stenman var präst. 42 deltagare enligt kyrkvärden och som alltid trevligt vid kaffeborden. Man vill nästan inte resa sig. Roligt som vanligt se människor knyta nya kontakter.

 

Hemfärd med Mats i bilen, han hade tagit buss till kyrkan istället för cykel pga hotande regn

 

Efter några timmar hemma färd igen till Örnäset för predikan i bönhuset. Där talade jag över andra årgångens evangelium (gamla EB) om det som i laestadianien kallats Jesu kyrkolag, Mt 18:15-22. Betydligt fler i bönhuset idag än igår kväll.

 

Om en liten stund går jag upp till Mats och - som vi brukar säga - utvärderar helgen.

 

 

* noga talat: en röst

 

 

Simon och jag hämtade Jonas på Lövskatan på morgonen och vi åkte alla till Gammelstad.

Där ägnade sig Simon åt att vara på vinden och skotta sågspån i sopsäckar, medan Jonas och jag sorterade bland grejer på nedervåningen. När vi väl började packa sopsäckar i bilen blev den så full att tre personer inte rymdes. Då föreslog Jonas att Simon och jag skulle åka förbi ÅVC och han vänta kvar.

 

Sagt och gjort. När vi återkom tog vi en massa bortrensat virke till bilen och for alla tre förbi Risslan och slängde. 

Under tiden Jonas varit ensam passade han på ta en vacker höstbild av kära stugan.