Torbjörn Lindahl

När man betänker det så suger det, eller knyter sig. Vad man nu ska säga.

 

För ett år sedan hade jag kommit hem under förmiddagen. Maria dog kl 04.15 sommartid. Det var Påskdagen. Hela morgonen präglades i tanken av att hon fick dö just när kyrkan firar Jesu uppståndelse. Som jag berättade redan för ett år sedan var Sara (Marias syster) och jag på palliativa avdelningen vid dödsfallet. Jonas (Marias bror) kom med morgonbuss och sedan fick vi hjälp av goda vänner att köra hem Marias kläder till hennes lägenhet.

 

Jag hade bara sovit ca två timmar så väl hemma blev det sängen några timmar. Måste vara första gången i hela mitt liv som jag missat en påskdagshögmässa.

 

Nu har det gått ett år sedan dödsfallet. På en hylla vid sängen har jag ett kort av Maria. Jag tar det i handen varje kväll och kysser det. Full förståelse för ortodoxa kristna som kysser sina ikoner; det är inte bilden man älskar utan personen som  avbildas.

 

Bil med Mats till kyrkan. Han höll högmässan och jag distribuerade. Men nog börjar dagen närma sig då även den enklare delen - Kristi kropp (brödet) - blir för svårt för en vingelpelle som jag. 55 deltagare enligt kyrkvärden. I den summan ingick församlingens finska kör, elva personer. Go'fika till kyrkkaffet. Trevligt som alltid vid kaffet. Även fanns lite matbröd till försäljning, en limpa köpte jag.

 

Vi bröt upp lite i förtid och for till bönhuset på Örnäset. Vi hann in medan tolken läste texten på svenska. Båda predikningarna hölls på finska och tolkades. Vidhåller det jag sakt förrut: predikanter från Finland (både svensk- och finsktalande) upplever man ofta har lite mer djup och bredd i predikningarna än det man ofta hör från (svenska) Tornedalens predikanter. Matservering som vanligt vid predikohelg. Trevligt vid borden även här men allt svårare för mig höra i stimmig miljö. En sak fick jag dock ytterligare bevis på: alla är släkt eller ingifta i varandras familjer. 

 

Efter maten bröt vi upp och missade därmed sista gudstjänsten.

 

Först skorstenen som börjat luta betänkligt. Någon granne ringde och berättade om läget. Säkrast riva överdelen så den inte riskerar falla mot stugorna bakom när tjälen går och marken blir mjukare. Eftersom timmermännen - som även har viss erfarenhet av skorstensrivningar - befann sig för arbete på Hägnan, kunde dom komma över och göra det.

 

Maria sista gången lämnade sin lägenhet för att ligga på palliativa avdelningen på lasarettet.

 

Denna påminnelse fick jag idag från Sara.

 

37 i högmässan som Bosse ledde. Han var riktigt i gasen. Nästan två timmar innan allt var slut. Längd på både skriftetal och predikan.

 

Vid kyrkkaffet blir många kvar lång stund. Roligt att folk uppskattar gemenskapen. Samtalsämnena vid mitt bord var många - och intressanta. Hur någon kommit till tro och funnit vägen in i kyrkan. Varför andra trivs i Hertsökyrkan och kan åka miltals för en upplevd ordentlig högmässa. Om att också gå i bönhuset och vad man får där respektive saknar jämfört med att gå i högmässan.

 

När frågor om kön och könsuttryck berördes nämndes även Selma Gamaleldin - läraren som vägrade säga hen. Då visade det sig att en vid bordet var vän med Selma på Facebook även om de aldrig träffats. Då kändes i stunden världen liten. Men det är ju med hjälp av internet förstås.

 

Först kring halv tre bröt jag upp. Kort samtal i telefon med Stefan Aro som haft högmässa i Örnäset. Han berättade engagerat även om lovsångsgudstjänsten i Andreaskyrkan igår kväll. 

 

Sen förbi äldste sonen på Lövskatan och mat på s k lokal i staden. Sist kort sväng förbi Lena där vi också (precis som hos Jonas) talade om att det snart är årsdagen av Marias död. Tidigare i veckan har vi övervägt någon gemensam aktivitet men det visade sig svårt få det att passa för alla i familjen så det blir nog att var ock en uppmärksammar dagen såsom han eller hon vill.*

 

 

* Obs! inte "hen".

 

började givetvis lörd kväll kl 18. Det är ju då helgen börjar. Men nu började helgen lördag kväll för mig även gudstjänstmässigt.

 

Jag var kallad av Bodens Fridsförbund att predika i Mariakyrkan i Sävast. Så även söndag. Men då kyrkan var upptagen eftermiddagen så fick laestadianerna högmässotiden då kyrkan var ledig. Till min glädje dök även unge (! - drygt 50) kollegan Niklas upp. Så vi kunde ju lika gärna firat högmässa, tänkte jag

 

Två kallade talare. Den andre var finsktalande och kom från Helsingfors. Jaako Rahja om jag uppfattade namnet rätt (annars får någon rätta mig). När man är två predikanter så får den som började tala första gudstjänsten sedan ta andra predikan vid nästa tillfälle. Det blev min roll. Alltid roligt besöka Bodens Fridsförbund. Inte första gången för mig.

 

Igår kväll talade jag över Psalt 32, idag över evangeliet om synderskan I Simons hus, Lk 7. Några referat av predikningarna blir det inte. De finns på Youtube.

 

Efter gudstjänst och kaffe blev jag hembjuden till vänner i närheten. Där blev det samtal i många timmar, mat och kaffe och sist bön. Hem kom jag inte förrän efter kl 18. Givande dag

 

 av Maria i livet.

 

Tagen för exakt ett år sedan, fick jag idag av Sara som lagt ut den på Facebook när den var ny och nu fick påminnelse om vad som hände för ett år sedan.

 

Sara sitter i Marias knä, som i sin tur sitter i rullstolen.

 

❤💔

Har jag drömt det?

 

Igår när jag kollade in dagstidningen så var där ett stort reportage om ung kvinna som ägde egen timmerlastbil som hon hade vackert motivlackerad. När jag kollade artikeln insåg jag bestämt detta har jag läst förrut. Blev tvungen kolla I högen med gamla NSD om den varit publicerad tidigare och det av misstag blivit dubblett. Det var nyligen jag sett artikeln. Men inget.

 

Till slut återstod bara tanken att jag måste drömt en sanndröm.

 

???

 

Men efter en bra stund insåg jag: hade sett den på nätet sent kvällen innan. När man är papperstidningsprenumerant får man ju även tillgång till nätupplagan och där läggs artiklar ut tidigare. Brukar sällan kolla där. Tidningsläsning är en efter-frukost-aktivitet! Men jag måste lockats av vacker bild av vackert motivlackad lastbil. 

 

Så enkelt var det med det.😀

 

Ikväll (och nästa fredag) ska jag - om Gud vill och vi får leva - tala om högmässan vid Fridsförbundets Fredagstimme 18.30. Detta är inte en dröm. Också är det sant att jag lördag kl 18 och söndag kl 11 predikar i Mariakyrkan i Sävast.

 

Någon redovisning av antalet deltagare i Hertsökyrkans högmässa blir det inte idag. Jag var nämligen inte där. Mats och jag var i Mjölkuddskyrkan på ortodox liturgi. Ledd av vår vän alltsedan ungdomen Bengt Pohjanen.

 

Ca ett dussintal deltagare. Men några av deltagarna är också vänner alltsedan ungdomen så det blir kära återseenden. Kaffe och en stunds samtal. Sen åkte vi.

 

Väl hemma lite lunch och TV-koll på damernas VM-femmil. Sen iväg igen, till Fridsförbundets bönhus där det var min tur predika tillsammans med David. Min text: Hebr 4-5 (inte hela kapitlen !) och han tog dagens evangelium om hur Jesus frestas.

 

Efteråt fick jag ett önskemål om att varje vecka på bloggen ha ett litet bibelstudium utifrån söndagens tema och texter. Vem orkar med det?

 

Men vad säger Bibeln?"

 

heter en bok jag alldeles nyligen läst. Skriven av Selma Gamaleldin, som för några år sedan omtalades i media som Läraren som inte ville säga hen.

 

Hur jag träffade på henne på nätet kommer jag inte ihåg ordentligt. Tror det var någon artikel om person som lämnat islam och blivit kristen. Och när jag klickade mig vidare fann jag att det var den okända lärare jag tidigare läst om. När jag såg att det fanns en bok att köpa beställde jag den på stört.* Och det räckte att titta hastigt på några sidor för att den skulle ta sig förbi flera böcker som "ligger före i kön" på mitt bord vid läsfåtöljen.

 

I boken berättar hon mer detaljerat om det som för några år sedan utspelade sig och blev omtalat i media; hur föräldrarna till en pojke i hennes klass ville att han skulle omtalas som hen istället för han och honom. Selma ville inte det - barn är alltid pojke eller flicka - och det gick så långt att hon till sist förlorade jobbet. Att hon inte ville säga hen om en elev berodde (givetvis) på hennes kristna tro och vilja följa Bibeln - Gud skapade människan till man och kvinna.

 

Om det funnits någon möjlighet till "fredlig uppgörelse" som inte prövades kan jag inte bedöma. Hennes förslag att alltid omtala pojken med namn, eller rentav byta klass accepterades inte. Nej, beredskap säga hen var det som gällde. Skolan fick också betala 150000 i skadestånd till familjen eftersom den inte helt kunnat tillmötesgå föräldrarnas hen-önskemål.

 

När jag möter människors öden vilka likt Selma Gamaleldin blir utsatta för motstånd när de lever ut det de uppfattar som nödvändiga konsekvenser av kristen tro - då blir jag alltid berörd. Beror det på att jag själv blivit utsatt för liknande skeenden?** Dock har jag aldrig förlorat jobbet (även om det funnits många som tycker att jag borde gjort det).

 

I det här fallet kände sig arbetsgivaren (skolan) tvungen driva frågan "ända in i kaklet" för att inte anses bryta mot uttalanden av DO, Diskrimineringsombudsmannen.

 

Känner man igen agerandet? Inom Svenska kyrkan har vi ju upplevt hur biskopar och kyrkoherdar ibland på ytterst krystat sätt ser till att präster och prästkandidater med misstänkta kvinnopräst-motståndar-sympatier tvingas deltaga eller distribuera i mässa ledd av prästvigd kvinna. Alla nackar ska böjas.

 

I boken finns också kapitel där författarinnan skriver om andra frågor som gäller bibeltolkning och bibeltillämpning i vår tid, i dagens kyrkoliv. Till min glädje - icke utan viss förvåning - ser jag att hon utifrån sin bibelläsning kommer fram till att pastorsroll i en församling ska innehas av män och citerar orden ur 1Kor 14 och 1Tim 2. Det vore onekligen intressant få veta om det "bara" är hennes egen bibelläsning som lett henne till denna slutsats eller om hon är befryndad med något andligt sammanhang där den ordningen gäller. I de allra flesta frikyrkor är ju kvinnliga pastorer en självklarhet idag.

 

I allt är vi inte överens. Tydligast i synen på barndop. Jag tillhör ju bestämd barndöpartradition. Hon inte. 

 

Men i detta sammanhang är det inte avgörande. När en kristen råkar ut för motstånd för sin kristna bekännelses skull - och tro mig, det kommer bli allt vanligare och allt tydligare - då gäller det att inte fastna vid olikheter utan stå upp för varandra som kristna.***

 

Kom ihåg den första tiden när ljuset nådde er. Ni fick utstå hård kamp och mycket lidande.Dels blev ni hånade och plågade och gjorda till offentligt åtlöje, dels stod ni sida vid sida med andra som behandlades så (Hebr 10:32-33)

 

 

* boken kan även laddas ner gratis från Selma Gamaleldins hemsida

 

**  tydligast 1997 frågan om kvinnor som präster och 2015 ifrågasättande  av äktenskap för par av samma kön

 

*** jag minns en händelse 1997 när jag som "kvinnoprästmotståndare"  var utsatt för ett väldigt mediadrev. Vi hade en ekumenisk pastorsamling i pingstkyrkan. När den kvinnliga ungdomspastorn såg mig gick hon fram och gav mig en kram och beklagade de negativa skriverierna. Sen sa hon: "det här med kvinnoprästfrågan i svenska kyrkan begriper jag mig inte på. Men jag förstår att för dig är din åsikt ett uttryck för att du vill vara trogen mot Bibeln och därför ska du stå fast."

 

Kollega och vän begravdes i Överluleå (Boden) i lördags.

 

Han blev präst något senare i livet men hann verka i ämbetet många år. Första gången jag hörde om honom och mötte honom var när han i början av sin prästtid tjänstgjorde i Töre där mina svärföräldrar bodde. Senare när han blivit kyrkoherde i Övertorneå möttes vi kanske inte lika mycket.

 

Men det var efter hans pensionering och flytt till (by utanför) Boden som vår gemenskap tog ordentlig fart. Men då inte i kyrkliga sammanhang utan i Coop Arena där Luleå hockey spelar hemmamatcher. Under några år hade jag årskort och upptäckte att Roland hade plats på samma läktare lite högre upp. Åtskilliga var de gånger då vi i första kaffepausen kunde konstatera att någon av platserna bredvid hans var lediga så jag kunde flytta upp till hans rad.

 

Givetvis handlade våra samtal inte bara om hockey utan även om kyrkliga och andliga ting. Det var också över en kopp som han för flera år sedan anförtrodde mig att han drabbats av cancer. Något som nu ändat hans liv. I förtid får vi väl säga, han var ju bara tre år äldre än jag.

 

 

Mats höll högmässan och predikade. 55 deltagare. Till min glädje fick vi sjunga Ära ske Gud som laudamus. Den har jag varit van sjunga under fastetiden sedan min barndom och därför lät jag den finnas med när jag för årtionden sedan tog fram de agendor som fortfarande är i bruk trots att det blivit vanligare att inte någon del av lovsångsmomentet är med under fastetiden. Men eftersom fastan börjar först på onsdag (Askonsdag) och inte som vi inom svenska kyrkan länge i praktiken uppfattat det på Fastlagssöndagen, så valde Mats ha den idag (tack för det!). Han förklarade också lite om skillnaden mellan fastlagen (Sönd, månd, fettisdag) och själva fastan fr o m onsdag. Men fr o m kommande söndag blir nog högmässorna på s k allmänkyrkligt fastevis utan både gloria (Ära åt Gud i höjden) och Laudamus (lovsången).

 

Efter kaffe med semla for vi till Fridsförbundet, hörde två predikningar, åt köttsoppa. Alltid trevligt, många goda vänner. Sen for vi hem.

 

Senare på kvällen gick jag som vanligt upp till Mats för sedvanlig utvärdering av helgen. 

 

skulle haft namnsdag idag om hon levt.

 

- kära läsarna noterar att jag sorgfälligt undviker uttrycket världsliga nöjen, så behöver man inte hamna i diskussionen om nöjena är tillåtna för en kristen eller inte.

 

Tisdag kväll var nöjet hockey. Luleå mot Skellefteå. Men där tog nöjet slut. Skellefteå vann med 3-1, sista målet i öppen kasse. Enligt min totalt lekmannamässiga bedömning var Luleå bättre i början men rasade ihop i sista perioden. Ett tag ledde Luleå skottstatistiken med ca tio mål men på slutet tror jag bara det var tre och då hade Luleå bara några få skott på mål i sista perioden. Ett rejält slagsmål blev det också resulterande i två utvisningar per lag.

 

Dagens vardagliga nöje var bio. Gick med Mats och såg filmen Konklaven. Roligt se den stora gruppen katolska kardinaler samlade för att utse ny påve. Det får vi kanske snart se i verkligheten också...? Lite intriger givetvis och kamp mellan liberala och traditionalister. Mer berättar jag inte då slutet är aningen överraskande. Se den själv. 

 

idag.

 

Som barn tyckte man namnet var lustigt. Men det betyder bara att det är söndagen närmast 60 dagar kvar till påsk.

 

Dagens tema i gällande evangeliebok är Det levande* ordet. Idag fick jag höra ordet utlagt i Boden. Följde Mats till Matteuskyrkan där han om eftermiddagen firade högmässa på kallelse av Bodens fridsförbund. Ca 30-40 deltagare uppskattade jag. Alltså avstod jag förmiddagens högmässa i Hertsön.

 

Enkelt kyrkkaffe ändå for vi sedan hem till familj i grannskapet och satt ytterligare några timmar. Givande samtal även där.

 

 

* att Guds ord är levande är en favorittanke i laestadiansk tradition. Kanske tydligast uttryckt i väst där mötesledaren så så gott som alltid avslutar med "vi får tacka Gud för det levande ord vi fått höra" och syftar då givetvis på förkunnelsen. Jag upprepar det jag skrivit förr: vad det är som gör att just västlaestadianska predikningar särskilt förtjänar det omdömet har jag aldrig förstått.