Torbjörn Lindahl

Har jag varit till idag. Och det inte utan viss motvillig fascination. Det finns nämligen kristna - ni vet ju vilka, eller hur? - som menar att Gällivare är den levande kristendomens odiskutabla centrum - i hela världen! 

 

Det var dock inte för att besöka detta centrum som Mats for fram och tillbaka. Nej, det var för att delta vid begravningsgudsjänsten för en person han varit arbetskamrat med under sina 13 år i Malmberget och Gällivare. Jag följde med för att få en trevlig utflykt och ge honom lite sällskap under 54 mils bilkörning.

 

Östra vägen upp, dvs E10 förbi Töre och Överkalix - eller snarast strax bredvid Överkalix där man alltid stannar på Vippabacken och tar en laxmacka. Västra vägen ner, dvs E45 till Jokkmokk och sen ner efter Luleälven. Inlandsvägen tycker nog jag är roligare, mer att se med alla kraftverksdammar. Enda skälet till Östra vägen är fikat på Vippabacken.

 

Gudstjänsten, ledd av nuvrande kyrkoherden Berit Kero, deltog jag i men givetvis inte minnesstunden. Jag hade ingen anknytning till den avlidna - inte utöver att hon som kamrer möjligen hade något att göra med att jag hösten 2019 fick lön efter mitt korta tvåveckorshalvtidsvikariat som var tänkt vara hela hösten men som tvärt fick avbrytas då jag fick stroke. Några av dem jag då mötte fick jag chans hälsa på igen i kyrkan.

 

När övriga i begravningsföljet gick till minnesstund I församlingshemmet intog jag en god måltid å närbelägen Thai-restaurang. 

 

hette en präst i Umeå för ca 200 hundra år sedan. Han skrev ner sin livshistoria så långt han hann innan han dog. Per Stenbers levernesbeskrivning. För några år sedan kom den ut i tryck i fyra band. Intressant nedslag i Norrlands kyrkohistoria. Särskilt för oss i släkten Lindahl eftersom några av våra prästerliga förfäder nämns vid namn och några av äldre släktens prästdöttrar var föremål för Stenbergs uppmärksamhet när han var på friarstråt. När verket kom ut skrev jag om de olika bandens innehåll.

 

Varför denna återblick på gamla bloggposter och ännu äldre tider? Jo, därför att I Korpikå igår kom det efter gudstjänsten fram en Stenbergare (Göran Stenberg om jag minns rätt) och presenterade sig som ättling i sjunde led efter Per Stenberg. Han var också en av dem som aktivt bidrog till verkets utgivande. Han ville gärna hälsa och presentera sig eftersom han på denna ringa blogg läst mina skriverier om hans anfader. Roligt.

 

Vid niotiden gick jag till bilen för färd mot Kalix kyrka. Innan jag lämnade stan hämtade jag vännen Anders Joelsson som beslutat följa mig. Jag hade trott att Simon ville följa men förstod igår att jag tidigare i veckan alltför enkelt uppfattat hans hummande som ett ja då jag fört saken på tal. 

 

Skälet till Kalixresan var att jag lovat predika i kyrkan kl 11 och i Korpikå kl 15. Samma predikan två gånger alltså. Ja, samma och samma...Ni som vet hur fritt jag förhåller mig till mina ytterst rudimentära manus (om jag alls har något) inser att samma möjligen betyder istort sett liknande struktur på predikan och likhet i vissa enskilda delar.

 

Alltså långt ifrån det som en tidigare präst i Örnäsets församling berättade för många årtionden sedan, att han vid de tillfällen han höll högmässa i både Örnäsets kyrka och Svartöstadens kapell samma helgdag kunde notera att i den senare mindre lokalen gick det betydligt snabbare med predikan. Betyder alltså att han höll ordagrant samma predikan på båda ställena. Sådan precision är jag ljusår ifrån.

 

Kul att jag osökt fick nämna Svartöstadens kapell. Vid den lilla kyrkan stod nämligen länge den klockstapel som tidigare fanns vid den kyrka (kapell) som nu finns i Korpikå, Kalix församling - nämligen när både kyrka och klockstapel stod i det tidigare (sedan länge helt utplånade) vattenrallarsamhället i Harsprånget vid Sveriges största vattenkraftverk.

 

Extra roligt för mig få komma till den kyrkan eftersom det är min konfirmationskyrka. Kombinerat scout- och konfirmationsläger 1967 där man få kunde nyttja lokaler som inte längre användes i det då tömda, men ännu inte rivna, arbetarsamhället.

 

 Om ni inte kräver ordsgrann utskrift av predikan kan ni här få grundstrukturen.

 

1. Det vi oftast tänker på när vi talar om bön är den enkla begärbönen då man ber om något för egen eller närståendes del. Detta utifrån evangeliet där änkan i liknelsen har en personlig angelägenhet.

 

2. Lyfter man blicken något finns också förbönen för andra (även okända). Detta utifrån Gt-texten där Abraham bad för Sodom.

 

3. Tredje bönetypen är tillbedjan där man inte alltid måste be om något utan bara är inför Gud. Episteltexten: "därför böjer jag mina knän för Fadern".

 

Skojigt nog är listandet av dess tre bönetyper ett minne från konfirmationsundervisningen i Harsprånget 1967.

 

Trevlig samvaro med gott kyrkfika i Korpikå och en liten sånggrupp som följt med från Kalix. I Kalix* dock inget kyrkkaffe så där hade vi tid äta lunch på lokal restaurang.

 

På vägen hem stannade vi till vid mina svärföräldrars grav  i Töre. Svärmor Maj skulle blivit 102 år idag om hon levat.

 

 

* en annan sak jag inte uppskattade i Kalix kyrka (samma på Fastlagssöndagen och inte uppskattat av mig då heller) är att kyrkvärdarna innan läsning av sina texter (GT och epistel) läser upp den introduktion till respektive text som finns i den kyrkoårsalmanacka som årligen används i de flesta församlingar och ofta även ges till alla kyrkvärdar.

 

Jag frågade om inte textläsarna kunde avstå läsa dessa ord som givetvis inte är avsedda för gudstjänstförsamlingen, utan för kyrkvärdars och textläsares egen reflektion. Men då jag fick svaret att det bestämts att det ska läsas så beslöt jag följa den princip jag hamrade in i kollegor när jag var distriktspräst: gästande präst ska "ta seden dit han kommer".

 

Så jag gjorde det. Men jag gillade det inte. Pålyser man att nu ska det lyssnas till Bibelns ord och fr a när man avslutar med "så lyder Herrens ord", då ska det bara vara bibelordet och inte uppblandat med en massa människoord från kyrkokansliet.

 

Hör här, kyrkoherde Hanna! Avskaffa oskicket omedelbart.

 

bland Marias saker.

 

Först fick jag hjälp av en av gudstjänstfirarna i Hertsökyrkan. Hon är en sådan som regelbundet besöker mataffärers lastbryggor och tar hand om överbliven - men ännu ätbar - mat. Nappade på att även ta hand om överbliven mat från sorgehus.

 

Strax dök även Sara (Marias äldre syster) upp. Vi ägnade ca fem timmar åt att gå igenom lådor och garderober.

Allt sorterades i fyra högar: slänga, ge till återbruk, till Sara, till Tobbe. Båda våra bilar blev rätt välfyllda. Det som skulle till Återvinningscentralen hamnade i min bil så en tur förbi Risslan krävdes innan dagen var slut.

 

Då orkade jag inte laga middag så det blev hamburgare på Max.

 

20 minuter försent kom jag till kyrkan idag. Och jag som började göra mig i ordning i god tid, med en tidsmarginal som förr alltid räckt. Måste vara något fel på tiden. Går den fortare? Det innebar att jag missade en viktig händelse, harpospel av 9-årig flicka från Ukraina.

 

Men högmässan också i övrigt var ok även om mitt gudstjänstfirande började mitt i gradualpsalmen. 63 deltagare.

 

Vid kyrkkaffet satt jag vid samma bord som yngre par med ettårigt barn. Han från Indien, hon från Svanstein. Barnet hette Kian - nästan som min bil, Kia, noterade jag.

 

 

Efter en  stund kom Mats förbi mitt bord:

- Hej, nu cyklar jag till bönhuset (dvs Fridsförbundets bönhus vid Örnäskyrkan). Vår gemensamma tanke hade varit att fara dit till gudstjänsten kl 13. Det är helg med kallade predikanter och då är det gudstjänster lörd 18, sönd 13 och 16 med middag emellan. Den hade vi också tänkt smaka.

 

Men då jag hade så intressant och trevligt sällskap lockade det inte att bryta upp i förtid. Alltså satt jag kvar. När klockan närmade sig halv två började jag tänka att om jag bara sitter en dryg timme till i kyrkan kan jag lika gärna gå i västlaestadianska bönhuset bara några hundra meter bort, där gudstjänsterna är kl 15.

 

Sagt och gjort. En liten stund fick jag väl fördriva tiden men då det fanns trevligt folk kvar var det inte svårt.

 

I väst precis som vanligt. Psalmsång utan orgel, läsning ur Laestadius' postilla och predikan. Som vanligt långt tal innan texten läses. När det var dags för textläsning medgav predikanten att bibeltext inte är nödvändig för predikan men att det kan vara bra med den stabilitet som en bibeltext ger. Kanske det, säger jag men vidhåller det jag flera gånger uttalat om västlaestadianska predikningar: dom är som bäst när dom snarast är personliga vittnesbörd och enkla vardagliga förmaningar. Som bibelutläggning är det tunnt. Så dom kan nog hoppa över bibeltexten utan att predikans kvalité nämnvärt skulle påverkas.

 

Nu börjar femte veckan då Maria inte är i livet.

 

av Marias lägenhet har nu börjat.

 

Idag om eftermiddagen var Jonas och jag där i ca fem timmar. Jag packade mest grejer nere i lägenheten. Nere och nere? Tredje våningen. Dock nere jämfört med vinden där Jonas tömde vindsförrådet. Nu är allt som fanns där uppe, i lägenheten där nere.* 

 

Blomkrukor, lampor, prydadssaker, julsaker mm.

 

Är det nå'n som behöver nå't? 

 

Jag säger bara - samma sak som jag sa när jag tömde huset:  har man något som man inte längre regelbundet använder; sätt det inte på vinden - släng det direkt. 

 

 

* utom en uppsjö av pumpflaskor med flytande tvål och desinfektionsmedel, plasthandskar, munskydd mm som tillhör assistansbolaget Humana.

 

som var ogift kvinna. Jag fann lappen på hennes kylskåpsdörr.

 

Bil till kyrkan. Inte i sällskap med Mats. Han har plockat fram cykeln. Kanske dags för mig plocka fram den trehjuliga cykel jag fått överta från Maria.

 

Det kändes som lite folk när man kom. Bara 50 enligt vaktmästaren. Kvinnorna från Armenien bjöd på kyrkfika. Överväldigande som alltid när de bjuder. En av du utrikesfödda kvinnorna var kyrkvärd. Riktigt roligt.

 

Efter högmässan tog jag med en av deltagarna och åkte till begravningsplatsen och besökte graven. Nu insåg jag riktigt ordentligt hur fint den ligger och hur lätt det är att hitta dit. Den gräsyta där man just nu tar upp nya gravar har tydligen varit snöröjd en tid för marken var ordentligt torr. Vi kunde även enkelt stanna till vid hans föräldrars grav när vi åkte.

 

 Sen for vi tillsammans och åt pizza på restaurang Mediterran i Cityhuset på Örnäset. Plötsligt såg vi äldste sonen Jonas genom fönstret. Vi ropade in honom och gjorde sen sällskap till bönhuset.

 

Stefan Aro predikade. Han hade fått överta min predikotur då jag bett få slippa predika två dagar efter begravningen. Inget kyrkkaffe men med tidigare armeniskt fika kan man inte klaga.

 

har gått. Sen igår. Två dagar sen begravningen.

 

Kommer man någonsin att fatta att Lilla Lo* är borta ur den jordiska gemenskapen för alltid. Vi sågs ju inte dagligen. Inte varje vecka heller. Många gånger hände det att när vi ordnat med kaffe eller middag i familjen så messade hon några timmar innan och meddelade jag orkar inte idag. Så när vi träffades på Waldorf fredag kväll kunde det varit vilken släktmiddag som helst som hon inte orkat komma till. Så det var helt naturligt när vi skildes vid bilarna att Sara och jag sa till varandra: trevlig kväll, tråkigt bara att Maria inte kunde vara med.

 

Igår träffades vi hos Lena tillsammans med Lenas syster och svåger från Uppsala. Inte heller då var Maria med 😊

 

Under dagen fick jag lite fler bilder från begravningen och gravsättningen:

 

Vad ska man säga en kväll som denna? Ledsen? Några gånger har jag gråtit. Ofta lika rörd som ledsen.

Men nu sent på kvällen också en viss lättnad. Nu är ett viktigt steg taget. 

 

Begravningsgudstjänst i Örnäsets kyrka. Fin blå kista. Av svägerskan fick jag senare höra att även Marias kusin låg i blå kista vid sin begravning för drygt 20 år sedan (jag mindes inte). Kanske hade Maria inspirerats av sin mest jämnåriga kusin.

 

Gudstjänsten leddes av Stefan Aro. Kistan bars ut av fem släktingar och en av Marias vänner 

 

Färd sen till begravningsplatsen på Hertsön. Enligt min ringa mening en både fin och lättåtkomlig gravplats.

 

Minnesstund i Örnäsgården. Ca 50 deltagare (några fler i kyrkan). Leddes av min yngre bror som kan var både tillräckligt allvarlig och ändå lättsam. Stort tack till alla som både avtalat och frivilligt hjälpte till med serveringen. Min tvillingbror (också präst) ledde avslutande andakt.

 

Hem för en stunds vila.

 

Sen träffades kvarvarande släktingar (tre hade åkt) på Waldorfs för avslutande middag.

 

Så var den dagen slut.

 

till begravningen.

 

I morgon.

 

Allt är nog klart och planerat.

 

Under de knappa tre veckor som gått har jag i praktiken varit rätt apatisk. Inte orkat ta mig för något. Inte orkat läsa en bok. Knappt orkat titta på TV. Såg dock igår kväll den ytterst gripande filmen Harriet om en förrymd slav i USA som tog sig till en av nordstaterna och sen engagerade sig i kampen mot slaveriet.*

 

Var har jag då gjort? Tur att jag har Mats i huset som kan bjuda upp mig på en kopp te någon kväll. Onsdagar bastar vi och torsdagar tar vi en promenad. Det ska vi strax göra. Då går vi också förbi Lena och ger henne lite sällskap. Till henne har jag också gått några gånger och fått kaffe. Om och om har jag läst alla fina ord på Luleå begravningsbyrås minnessida och mina egna ord om Maria här på bloggen.

 

Men nu när begravningen nalkas då känns det tyngre. Den jordiska sorgen och saknaden försvinner inte trots evigjetshopp. Men det finns Ljus i tunneln.

 

 

* såg den igår i kanal 9. Ikväll går den i kanal 5 såg jag just. Tyvärr börjar den vid midnatt och är nästan tre timmar lång.

 

 

71 deltagare var vi idag enligt kyrkvärden. 

 

Och idag var en särskild dag för oss i familjen. Det var tacksägelse för Maria. Vi var tre i familjen som hade möjlighet närvara. 

 

Mats är lättlyssnad predikant. Allt klart och tydligt. Inget surr och tjatiga upprepningar eller tomma standardfraser.* Vid kaffet talade jag med en av kyrkvärdarna om upplevelser av predikningar. Bl a kom vi in på detta med att vissa predikanter behöver många och långa "landningsvarv" innan dom lyckas komma till amen. Jag drog mig då till minnes en predikan på ett stormöte för ca 25 år sedan. Om jag minns rätt var det i Kuivakangas (men minnet kan svika mig). I vart fall var det prästen, professorn Ingemar Öberg som talade. Huvuddelen av predikan var inget att anmärka på - tvärtom. Men till sist verkar han haft slut på äkta ammunition i bössan. Han sa så till sist fem gånger innan han hittade Amen.

 

Vi talade också om det faktum att det blir allt fler gudstjänstdeltagare i Hertsökyrkan. Vi konstaterade att många drar fler. Så är det alltid. Jag framkastade också mina favorittankar om fungerande gudstjänstliv:

- igenkännbar innehållsrik liturgi (inte ständiga ändringar eller nymodigheter)

- aktiv församling, som kan församlingssvaren och församlingsaktiviteterna i liturgin (kan kräva medveten övning under en priod)

- söndaglig nattvard

- acceptabelt bra predikningar.

 

Och här hemma tillfogar jag en annan av mina favorittankar:

- manliga präster.

 

Jag är nämligen - som jag framfört många gånger - helt övertygad om att även om det finns gott om "världsliga" argument för kvinnor som präster: - kvinnor kan vara goda talare, vara kunniga akademiker, duktiga ledare och organisatörer, ha fint bemötande mot mänñiskor mm - så är jag övertygad om att kristna människor intuitivt känner att i liturgin är det naturligt att en man spelar Jesu roll. Det blir äkta symbolik rakt igenom och det skaver mindre då.

 

 

* och givetvis hörde jag bra. Hörslingan fungerade perfekt!😄

 

är det tacksägelse för Maria i stadens (Luleå Domkyrkoförsamlings) kyrkor. Själv kommer jag tillsammans med familjemedlemmar att befinna mig i Hertsökyrkan. Det är Mats som leder gudstjänsten. Normalt skulle jag hjälpt honom i distributionen, men vi kom överens om att jag avstår, så får jag koncentrera mig på att vara vanlig gudstjänstdeltagare denna gång. Man vet ju inte om jag blir så rörd av att höra Marias namn att jag inte orkar hålla paténen ordentligt utan låter oblaterna glida av. 

fick jag idag.

 

Hade ärende på stan. Tog bilen och tänkte att när jag ändå är hemifrån kan jag lika gärna fara vidare till annan plats och göra något jag länge tänkt. Den plats jag åkte till var Hertsökyrkan och det jag avsåg göra var att kolla på vilka platser i kyrkorummet hörslingan (ev) fungerade. När jag kom dit var vaktmästare Ingela där men något testande blev det inte. Kyrkorummet var nämligen ockuperat av reparatör som höll på att byta dels huvudförstärkaren med mixerbord + den separata slingförstärkaren. Han berättade snabbt att han kallats dit för det förra jobbet men då upptäckt att slingförsärkaren också var dålig. Helt död, enligt hans professionella omdöme.

 

Alltså byte på stört.

 

När allt var klart fick Ingela och jag vara testpiloter. Hon testade kyrkans hörstavar som finns till utlåning och jag testade mina hörapparater. Och tala om ljud. I fortsättningen kommer jag inte missa ett ord av predikan - om jag inte somnar!

 

Erica fick se uppfyllelse av sitt förslag mycket snabbare än någon trott. Kanske en världslig uppfyllelse av bibelordet om att Gud hör innan vi ropar.

 

inför Marias begravning, gjorde Stefan Aro i vår familj idag.

 

Vi samlades i Marias lägenhet på Mjölkudden. Fint samtal. Det tog nog bortåt två och en halv timme innan Stefan reste sig. Tänk att man kunde prata så mycket med anledning av sin kära dotter. Roligt också få påminna sig Marias egenheter och roliga uttryck.

 

Psalmerna vi valt till begravningen har jag tidigare berättat om, orgelmusiken får den som kommer höra, solosång blir det ingen. 

 

Tidigare skrev jag att några i familj/släkt som pga rörelsehinder/ålder inte följer med till kyrkogården skulle ta avsked vid kistan i kyrkan just innan den bärs ut. Det har vi strukit. Det finns nämligen rätt stor prästerlig erfarenhet av att om man har planerat avskedet vid graven men likväl låter några redan ta avsked i kyrkan så är risken mycket stor att det "smittar" så rätt som det är har (nästan) hela församlingen gått fram.* Det vill vi "för allt smör i Småland" inte vara med om. Avskedet blir vid graven!

 

 

* en begravning har nämligen stor förmåga att förvandla även annars kloka samhällsmedborgare till en skock får, livrädda göra fel och därför ängsligt iakttagande hur andra gör

(skriver en som haft över 2000 begravningar).

 

Anm. Ett exempel som visar att jag har rätt är hur folk vid "avsked inne" dvs i kyrka/kapell går fram till kistan. Om den första gruppen går fram och ställer sig i ring runt kistan, bugar och går och sätter sig så kommer alla att göra likadant. Men om de första går fram längs kistans ena sida, stannar till kort vid kistans bortre gavel och går ner på andra sidan, då kommer alla att göra så.