Torbjörn Lindahl

skrev jag om för ett tag sedan och lovade återkomma. Det var bl a med anledning av Malmbergets kyrka som kyrkorådet därstädes vill riva istället för att flytta för andra gången, för man ville hellre ha råd med personal, som kan tänkas göra någonting än satsa på byggnader.

 

I det tidigare inlägg där saken berördes uttryckte jag att i valet mellan kyrkobyggnad eller personal så väljer jag numera oftast kyrkobyggnaden. Skälet?

 

- en kyrkobyggnad är genom din blotta existens i samhället en påminnelse om evangeliet och Kristus.

- en kyrka kräver inte en massa personal - som i många fall sysslar med annat än det centrala kyrkokonstituerande -  för att fylla sitt syfte, det räcker med en präst (t o m oavlönad) och en grupp människor som vill lyssna till Guds ord och fira mässa.

 

Den dag väckelsen kommer då behövs inte en massa personal, men väl någonstans att fira mässa.

 

Nu har jag läst den. En av de böcker som vännen Dag Sandahl rekommenderade när jag frågade efter lämplig litteratur av Per Olof Sjögren, när jag nu i dessa yttersta av tider kom på att jag också borde läsa honom, denne högkyrklige författare vars böcker inspirerat präster och kyrkokristna under flera årtionden.*

 

Boken har många år på nacken. Utkom.första gången 1964. Några justeringar har gjorts i senare upplagor, bl a hänvisas (i min upplaga) till försöksgudstjänstordningen från 1976. Men generellt är alla hänvisningar till gamla Bibeln 1917, gamla högmässoordningen 1942 och gamla psalmboken 1937.

 

Även på annat sätt märks bokens tillkomst i en svunnen tid; högmässa förutsätts på de flesta platser oftast firas utan nattvard och när det är nattvard blir undantag. Men det argumenteras starkt för att det inte kan vara annat än den söndagliga fullständiga högmässan (alltså med nattvard) som är församlingens normala och naturliga centrum. Lätt känna samhörighet med. Och det märks att vi kommit en bra bit på 60 år.

 

Även om boken, som sagt, inte är purfärsk så var den likväl givande. När det skrivs både om ordets undervisande och avslöjande av synden och om behovet av regelbunden syndabekännelse blir det lite väckelsekristendom i högkyrklig kostym.

 

Nyttigt också med undervisningen hur man kan skapa mer struktur och få mer disciplin (ordning) i sitt personliga liv, t ex när det gäller egen bön och bibelläsning.

 

Läsvärd, även om jag skulle gissa att många som betraktar sig som väckelsekristna nog kommer tycka att det är lite väl "organiserat". Men kanske därför som just de skulle läsa den; för att få en bild av kyrkokristendom när den är som bäst - inte bara när kyrkolivet är som sämst, vilket ofta är den enda bild av kyrkan som s k väckelsefolk har.

 

 

* skälen till att jag inte läst Sjögren tidigare skrev jag i inlägget 206:e dagen. Vårtecken.

 

 

Helg fast vardag. Känns lite ovant. Mässa kl 18. Bara 21 deltagare. Bara och bara..? För 15 år sedan hade det varit ganska normalt. Igår var vi 61.

 

Pingstpsalmen jag skrev i går är författad av Luleå stifts förste biskop Olof Berqvist (som prästvigde min farfar). Jag har inget tydligt minne av att jag sjöng den under uppväxten, men det måste jag nästan gjort så mycket psalmer som vi sjöng i hemmet. Själv "upptäckte" jag den på allvar något år in i min prästgärning. Sedan har den varit naturlig pingst ( - gradual -) psalm. Igår hade Mats den som gradualpsalm, till min stora glädje.*

 

Varför gillade jag den psalmen? För att det var den enda pingstpsalmen i gamla psalmboken som besjunger själva pingsthändelsen - i nuvarande psalmbok finns en till -alla andra pingstpsalmer är böner. Jfr med jul och påsk, tänk om vi aldrig fick sjunga om Jesusbarnet, herdarna, änglarna, Josef och Maria utan "bara" i psalmerna fick be om att Jesus skulle betyda något för oss (vilket ju absolut inte är fel). Påsk likadant. Aldrig sjunga om påsken (vad ljus över griften! Han lever o, fröjd...). Bara be om påskens liv och glädje. Givetvis inte fel det heller - men otillräckligt.

 

I nuvarande psalmbok från 1986 har vi alltså fått ytterligare en psalm som besjunger själva pingsthändelsen, psalm 160. Den sjöng vi som gradualpsalm idag och Mats påpekade i predikan att när vi nu sjungit alla tio verserna då har vi  sjungit Halleluja 40 ggr. Det kallar jag pingstjubel.

 

Igår lät Mats kollegan Niclas leda själva nattvardsliturgin. Om jag i tid kommit ihåg att Mats delat ut nattvardsliturgin åt Niclas, skulle jag sms:at domprosten och arbetsledaren och bett dem komma för att med egna ögon och öron uppleva vilken duktig liturg och sångare de inte ens tyckte var värd kalla till intervju.

 

Idag lät Mats mig få leda mässan efter offertoriepsalmen. Roligt få erfara att jag ännu klarar det - även om stroke och ålder klart sätter mig på andra plats efter Niclas.

 

 

* vid kyrkomötet som skulle fastställa 1986 års psalmbok var förslaget att den skulle utgå, men (tror jag) efter tydlig gemensam insats från Lulestiftsledamöterna blev den kvar.

 

Nu stunden är kommen, o saliga fröjd,

den stund som bebådad är vorden,

då Anden sig sänker från himmelens höjd

att bygga Guds kyrka på jorden.

Vad tröst och vad trygghet det budet beskär,

att hjälparen, sanningens Ande, är när,

som lovats i mästareorden.

 

De fromma, som bidat i längtan och hopp, 

få skåda Guds väldiga under.

Ej löftena glömts under tidernas lopp,

de vila på klippfasta grunder.

Med tungor av eld giver himmelen svar

på brinnande böner och suckan, som var

så tung under tvivlande stunder.

 

Ej fåfängt förklingar den mäktiga röst

som bot i Jerusalem bjuder.

Det går likt ett styng genom tusende bröst,

när Petri förkunnelse ljuder.

Guds kyrka nu föds i den heliga stund,

och än står hon fast på sin eviga grund,

hur tiden än stormar och sjuder.

 

O människa, gläd dig och prisa din Gud,

som dig med sin Ande hugsvalar,

och var ej en träl under bokstav och bud,

när nåden från himmelen talar.

I ordet och bönen din hugnad du får.

och mod i ditt hjärta, om vägen och går

igenom de mörkaste dalar.

 

Ack, mildare Jesus, din Ande oss sänd

att väcka vårt domnade sinne,

och giv att din sanning må bliva bekänd 

och gömd uti hjärta och minne.

Försmäktar vår själ under ångest och strid,

låt komma din Ande med strömmar av frid,

där vi vår hugsvalelse finne.

är vad jag är. Inte så allvarligt att jag behöver rullstol - ännu. Men väl käpp- och rullatornivå. 

 

Men numera ska det inte heta att man är rörelsehindrad. Hinder är ett negativt ord. Det ska man inte bli förknippad med. Inte heller ska det heta att man har en funktionsnedsättning. Nej, funktionsvariation  är ordet för dagen.

 

Men döm om min förvåning när jag igår på Smedjan fick se en skylt där ordet rörelsehindrad fanns med.

 

 

Först träffade jag domprosten under en lunch. Riktigt roligt. Under lång tid har vi talat om att mötas så när Charlott i förrgår föreslog lunch idag accepterade jag direkt och skrev att jag har "högeligen åstundat" få äta denna lunch med dig.

 

Charlott har som chef alltid varit juste mot mig. Gett mig frihet verka.

 

Sen blev det latte med god vän på cafe' och samtal om Nådens ordning.

 

När jag sedan påbörjade promenaden hem mötte jag kollegan Micke som är arbetsledare i församlingens östra distrikt och därmed ansvarig för vem som t ex vikarierar i Hertsökyrkan när Bosse är borta. Jag sa att han inte behöver tänka bort mig helt utan får gärna ringa mig också. Jag haltar visserligen lite men tankeförmågan är acceptabelt intakt - tror jag.

 

Innan vi hunnit tala färdigt dyker Stefan Aro upp. Han kom från möte i Stockholm och var på väg till Loet för att ta buss mot Tornedalen. Jag slog följe med honom på väg mot bussen. Vi hann få en kort pratstund om hans tjänst här i Luleå från hösten, bl a om hans relation till Fridsförbundet. 

 

hälsade jag på idag.

 

Ärendet var att lämna en bok han köpt av min (ex-)hustru. Hon skrev en sagobok för barn som hette Trollkarlens katt, Lumio förlag. Fina bilder av anlitad konstnär.

 

Som oftast när kamraten och jag träffas blir det div surr också eller ljug som han ofta säger. Han frågade om mitt bloggande. Vad ska jag göra när detta år med varjedagsbloggande* är över? Ska jag sluta blogga då? Eller övergå till tredariveckanbloggning? Vet inte sa jag.

 

Som vanligt när gamla vänner som känt varandra sedan nio års ålder tillika varit präster i stort sätt samtidigt under 40 träffas så blir det snack om det ena och det andra. Bl a berättade han om en bok han läser om Rysslands historia (imponerande tegelsten), när han läst klart blir det bloggning om den. Då behöver jag inte återge vad han sa.

 

Under det att jag satt hos honom såg han att han fått en vänförfrågan på Facebook. Han såg att han och den önskade vännen hade fyra gemensamma vänner, vem han själv var visste dock inte den gamle kamraten. Men det visste jag! - och jag är ändå inte med på Facebook. Han accepterade förfrågan efter kort redogörelse från mig om vem personen är. Jag säger då bara det: vara vän med människa som man inte vet vem det är. Jag vet vilka mina vänner är - än så länge! Tills seniliteten slår in. Kanske borde jag gå med på Facebook och starta gruppen gamla kamrater. Den skulle få två medlemmar.

 

Men just nu gör jag det som vi konstaterade ofta sker här på bloggen, jag bloggar om idag när det redan blivit imorgon.

 

 

* att jag bloggar varje dag/känner mig tvungen blogga varje dag "är ditt fel" sa jag till honom. Han skrattade bara

 

fick jag skriva idag.

 

Jag hade helt glömt att I telefonintervjun säga något om OAS-rörelsen. Hur kunde jag glömma det? Det var ju "halva mitt liv" i många år. Kanske föll det lite utanför ramarna för intervjun eftersom det mesta OAS-arbetet inte var tjänsteåliganden. Även om jag ofta fick mina chefers tillåtelse utföra visst OAS-arbete på arbetstid, och även få räkna några OAS-kuser som fotbildning betald av arbetsgivaren.

 

Kanske är det den begynnande ålderdomens oförmåga hålla flera bollar i luften samtidigt.

 

Tillägget gjorde att jag sen fick gå fram med osthyveln i artikeln för att hålla den inom ramarna, 4500 ord.

 

Men nu hoppas jag att det inte blir fler ändringar.

-arbete blev det idag.

 

Det gäller den intervjuartikel jag tidigare nämnde i samband med att intervjun gjordes i två långa telefonsamtal. Ska publiceras i Kyrka och Folk.  Redan 11 maj fick jag utkastet som epost, men dels ville jag vänta på pappersexemplar med snigelpost - numera ytterst passande uttryck - att anteckna på, dels var jag bortrest och sedan både trött och upptagen, så först denna vecka tog jag mig verket an att korrekturläsa och korrigera och returnera.

 

Eftersom jag bara jobbar med telefon numera och därför saknar den överblick som en datorskärm kan ge och dessutom saknar klippa och klistra (alt: vet inte hur jag kan använda dem - om de nu finns) så var det ett riktigt hästjobb. Tur att man klickar på telefonen med tummen och inte med hästhov.

 

När jag läst hela intervjun tänker jag: men usch att jag sa så mycket! Roligt dock att få tänka tillbaka på det som timat i ens liv och under prästtjänsten. En del av detta har jag framfört tidigare, bl a här på bloggen i min P minus-serie våren och försommaren 2019.

 

har jag jobbat med idag. Det tog så helt min uppmärksamhet att jag glömde blogga. Men ett besök hos Mats hann jag med. Lite surr på hans inglasade balkong. Sent på kvällen drog Simon ut mig på kvällspromenad.

Återkommer i morgon. 

Ska jag säga att idag lurade Mats med mig till tre olika kyrkor. Och ingen av dem var Hertsökyrkan! 

 

Först till min barndomskyrka där jag också var distriktspräst åtta år under nittiotalet: Örnäsets kyrka. Skälet till att han och jag ville gå där just denna dag var att gudstjänsten leddes av nya diakonen Maria - vi missade tillfället då hon officiellt välkomnades - som jag haft mycket att göra med alltsedan vi första gången träffades vid en inbjudan till Hertsökyrkan för att bilda stiftsadelning av Frimodig kyrka för över 15 år sedan. Hon har därefter varit Frimodig kyrka trogen och är sedan ett år dess riksordförande! *

 

De kontakter hon fick den gången i Hertsökyrkan ledde sedan till att hon blev diakon i Övertorneå församling. Efter många år där arbetade hon en tid i Norrfjärden och flyttade sedan till Luleå. Då började hon dyka upp regelbundet i Hertsökyrkan och har varit ganska trogen där (såg henne senast på Kristi himmelsfärds dag) med undantag för en tids (halvår/år?) vikariat i S:ta Clara i Stockholm. Men nu är hon till mångas stora glädje här igen. Det lustiga är också att hon fr o m i höst blir kollega med prästen Stefan Aro som hon var arbetskamrat med i Övertorneå.

 

Nu undrar kanske någon: hur kan han deltaga i en gudstjänst som leds av en kvinna, han som är kvinnoprästmotståndare?

Mot att kvinnor är präster - ja, men inte mot vare sig kvinnor eller diakoner. Här kunde jag trassla in mig i en massa argumentation, t ex av högkyrkligt slag: det är nattvarden som är det viktiga, så om en kvinna (tillfälligt) leder annan enklare gudstjänst så må det gå an. Eller: det är vad vi i svenska kyrkan kallar präster som är de verkliga innehavarna av predikoämbetet så om man går över den gränsen (som väckelserörelser gör) och låter även lekmän predika då spelar det väl ingen roll om det är män eller kvinnor. Det är ju hur som helst icke-präster. Man kan ju också söka argument i den laestadianska traditionen, hos Johan Raattamaa.** I väckelsens barndom, där gränsen mellan lekmannapredikant och vanlig kristen inte alltid var så tydlig, kunde även kvinnors frimodiga vittnesbörd och förmaningar ibland nästan få karaktären av korta predikningar. När Raattamaa fick frågor om detta i relation till Paulus ord i 1 Kor 14 så uttryckte han (här fritt ur minnet) att visst kan kvinnor tala i enklare mindre sammanhang, särskilt om lämplig kunnig man saknas, men låt Paulus ord (kvinnor ska tiga) hindra kvinnor att söka prästers och biskopars ämbete.

 

Det här är alltså vad jag kunde trasslat in mig i om jag velat, men nu gör jag inte det. Istället säger jag som det är: ibland får personlig vänskap stå över (rigida?) religiösa principer.

 

Kyrkfika i Örnäsgården där jag satt och pratade med trevlig ung man från Kenya. Sen till bönhuset där vi hörde två predikningar och åt köttbullar. Senare två predikningarna skippade vi till förmån för orgelkonsert i domkyrkan med Markus Wargh. Jag promenerade både från Örnäset till centrum och sedan hem.

 

 

* jag minns den uppståndelse som blev i arbetslaget när Frimodig kyrka bildats och jag uppmärsammades i media  som nyvald i kyrkomötet. Hur blir det då att ha FK:s riksordförande i arbetsgemenskapen? Fast - de flesta som stördes har väl vid det här laget flyttat eller gått i pension och Frimodig kyrka är väl heller inte så massmedialt intressant längre

 

** den helt ohotade ledaren - kallad Lappmarkens okrönte biskop - för den samlade laestadianska rörelsen från Laestadius död 1861 till sin egen död 1899.

 

Äntligen! - ska jag kanske utbrista - har jag läst ut den bok som legat på olika platser i huset i ca sju månader. Jag såg den i höstas hemma hos vännen Yngve Kalin när han vänligen hämtade mig på Landvetter och lät mig tillbringa en kväll i hans hem i Hyssna innan han dagen efter skjutsade mig till Missionsprovinsens prästmöte i Torestorp. Då ett intresse för boken väcktes beställde jag den omedelbart. Trots att Yngve sagt "Den är tråkig", när han sett mig uppmärksamma den där den låg på ett bord.

 

Den eventuella tråkigheten - som jag inte helt förnekar - beror enligt min ringa mening fr a på att det understundom (!) kan var svårt, för en svenskyrklig lutheran (?) vars kyrkliga eventuella insikter begränsar sig till Fädernas kyrka i Sveriges land, att följa med i de ibland snåriga resonemang hon för citerande en uppsjö för mig helt okända (fransktalande) filosofer, (kyrko-)historiker, präster m fl.

 

Några intressanta insikter ger dock boken. T ex att när kristendomen successivt trängde undan hedendomen i romarriket så var det kristendomen som sågs som det moderna och hedendomen som det traditionellt (goda) religiösa. Ombytta roller således.

 

Författarinnan ser västerlandets sekulsrisering, särskilt de  senaste två hundra åren, huvudsakligen ur franskt och katolskt perspektiv. Kyrkan har under de senaste seklerna varit på ständig reträtt i desperat försök försvara kristendomens (kyrkans) tidigare ställning i samhället. Men sista kapitlets rubrik är utmanande: "Det är inte säkert att Gud förlorade på förändringen". Hon hänvisar här också till en protestant: att förvandla evangeliet till civilisation förutbestämmer den till säkert förfall.

 

Vi behöver uppenbarligen ett nytt sätt att vara kyrka.

 

I ett avseende är dock boken - för mig - ett glädjeämne: jag kan med frimodighet rekommendera den till min gamle kamrat för inte i en enda mening förklaras anledningen till västerlandets sekularisering med svensk socialdemokrati :)

 

Chantal Delsol: Kristendomens slut som västerlandets samhällsbärare (Artos & Norma bokförlag 2022).

 

- eller vad det nu heter. Men ibland blir det stopp.

 

Malmbergets kyrka får inte rivas har man hört på nyheterna. Länsstyrelsen sa nej. Den är visst alldeles för unik arkitektoniskt - vilket jag utan vidare kan hålla med om. Första plan vara att flytta den till Koskullskulle men sen ändrade sig kyrkorådet och villa riva den trots att LKAB skulle bekosta flytten. Dels tyckte kyrkorådet att den kommer för nära Gällivare som har sin kyrka och dels att man ville satsa på personal som kan bedriva verksamhet istället för att värma upp och underhålla kyrkor. 

 

Jag tror det är fel resonerat. Visserligen ägnar jag mig nu åt den ädla konsten att kasta sten i glashus, jag som under 90-talet var med om att lägga ner två Kyrkor inom dåvarande Örnäsets församling, Småkyrkan på Gärdan och Svartöstadens kapell. Och dessutom aktivt understödde det!

 

Men nu har jag som sagt tänkt om en aning. Skälet att detta kom i min tanke var att Simon och jag under vår  kvällspromenad två ggr passerade det husnummer som nu är en källarlägenhet, men som tidigare var en liten kvarterskyrkolokal inom Luleå Domkyrkoförsamling här på Kallkällan/Lingonstigen.

 

Varför jag på senare tid i valet mellan kyrkolokal och personal börjat luta mer åt det förra får bli en annan bloggpost.

 

God natt!

Högmässa med dop av hel familj, mamma och två barn. Mycket högtidligt. Familjen från Iran. En kvinna därifrån som redan i många år till och från deltagit i gudstjänstlivet tolkade delar av Bosses ord. Fin upplevelse. Vi börjar bli en internationell församling med dop av kineser och personer från Mellanöstern. Dessutom har vi ju många andra icke-svenskfödda som deltar i gudstjänstlivet. Kanske är det invandrarna som ska rädda kyrkolivet i landet?

 

Dock betydligt färre än vanligt, bara 37! Men det är ju s k långhelg. Då passar människor på att fara bort - eller rent flytta till stugan så man inte ser dem mer på hela (dryga?) sommaren

 

Frimodig predikan av Bosse. (Man kunde nästan tro att han inspirerats av min betraktelse i Kyrka och Folk). Wallins psalm 159 med sitt mitt sällskap sorg och möda är var inte ens med på nummertavlan. Istället var det idel frimodiga psalmer, 716, 474, 69, 15, 16. Kristi himmelsfärds dag är en segerdag. Plats för mångfaldigt Halleluja!

 

Mässa sedan i vår lilla gudstjänstgemenskap hemma hos pensionerade diakonen och vännen Tommy. Mats åkte med mig till stan och gick sedan hem därifrån.

 

Nu väntar grillning. Nu blir det premiär! På Simons förslag skär vi köttet i lagom stora (=små?) bitar och grillar på spett.

 

sedan igår kväll. Borta bra men hemma bäst är väl den sanning som gäller. Mats och jag tog vår sedvanliga onsdagspromenad under eftermiddagen. Och sedan på kvällen bastu - också det som vanligt

 

.

 

och han hustru Birgitta träffade jag några timmar på förmiddagen idag.

 

Som jag tidigare berättat är Ulf gammal vän sedan före Livets ord-tiden. I höstas när han var på beök i katolska församlingen här i Luleå så träffades vi. Nu fick vi chans igen. Jag tror vi båda skulle önska fler tillfällen.

 

Referera vårt samtal alltför detaljerat vill jag inte göra men kan bara ge mitt intryck att Ulf har en fin och mild syn på sin konversersion och bakåt mot Livets ord och dess arbete. Inget av det totala onyanserade fördömandet av det gamla som man understundom möter hos konvertiter - oavsett i vilken riktning de konverterat. Jag uppskattar verkligen samtalen med honom.

 

Jag hade själv haft tid sitta längre än han hade. Alltså blev det lite längre tid sedan på Arlanda än vad jag först planerat.

 

Men till sist kom jag hem. Trevlig resa. Men nog blir jag trött av alla intryck.

 

söderifrån denna gång.

 

Fortsatt arbete i Kyrklig Samlings samarbetsråd. Vad har rörelsen för kallelse i vår tid? Har läget i kyrka och samhälle förändrats så mycket sedan 1960 att hela grunden för Kyrklig  Samlings existens upphört? Inga beslut om nedläggning togs även om tanken funnits. Men viss ny verksamhet diskuterades.

 

För min egen del närmar sig nog dagen då jag får lämna samarbetsrådet. Att sitta tyst och lyssna på kunniga föreläsare går ännu bra, men att hänga med i och fr a delta i de efterföljande samtalen blir allt värre. Inte bara pga hörselproblem utan helt enkelt för att jag mentalt inte orkar. Kanske får jag göra något slags förändring i samband med att jag fyller 70?

 

En sak har dock varit värdefull för mig under åren, då jag blivit bekant med organisationens kassör, revisorn Hans. Då vi fått ett vänskapligt förtroende för varandra vågade jag för många år sedan erkänna för honom hur lite jag begriper av ekonomisk redovisning. Det var nog apropå att jag under min första mandatperiod i kyrkomötet blev placerad i budgetutskottet. (Enligt tidigare praxis i POSK - varur Frimodig kyrka kom - fick de ledamöter som var äldst i tjänst (ej i levnadsår) välja utskott först. Alltså fick jag det "tråkiga" budgetutskottet som ingen vill ha).

 

Sedan jag vågat yppa för Hans hur oerhört lite jag begriper har han tålmodigt under flera år vid luncher och middagar undervisat mig om termer som jag mött åtskilliga gånger i föreningsårsmöten och även i församlingsbokslut, dock utan att våga fråga eftersom jag trott mig vara den ende som inget begriper. (Senare har jag insett att de flesta kyrkopolitiker inte heller begriper.)

 

Men nu har jag äntligen lärt mig - dvs så att jag med egna ord kande förklara för min lärare - vad det är för skillnad mellan en resultaträkning och en balansräkning.

 

Kanske får jag till min gamle kamrats stora glädje tacka socialdemokraterna för detta. För om dom inte drivit igenom beslutet om kvinnors tillträde till prästämbetet med åtföljande första vigningar av kvinnor till präster 1960 så hade troligen inte Kyrklig Samling bildats och jag inte kommit med I dess samarbetsråd och lärt känna Hans och därmed i stället riskerat gå i graven med min okunskap.

 

Jag tackar socialdemokraterna för något som hänt i kyrkan! Jag säger bara: undrens tid är inte förbi

 

till Stockholm. Bar det av idag.

 

Men inte direkt. Först for vi till högmässa i St Ansgar. En kyrka jag ofta besökte under delar av min studietid. Sedan dess har kyrkan med sidolokaler (vid mer än ett tillfälle??) Byggs ut och byggts om. Men alltid när jag minns kyrkorummet och hallen så ser jag för min inre bild kyrkan på 70-talet.

 

Fin liturgi, väl igenkännbar för den som är regelbunden deltagare i Hertsökyrkan. Den viktiga skillnaden är ministranterna, klädda något slags liturgiska dräkter (men inte prästklädda) som medverkar genom.att bära kors och ljus i processioner och div andra hjälpuppgifter. Att på det sättet ha fler medverkande (ungdomar) skulle jag uppskatta i Hertsökyrkan, men att låta dem ha särskilda kläder gör det hela lite onödigt stelt.

 

Sen blev jag hämtad av god vän och fick tillbringa några timmar där innan jag blev skjutsad till Stockholmståget.

 

Kyrklig Samlings samarbetsråd sen i Stockholm. Intressant föredrag först av professor som talade om. Funktionell dumhet. Något som drabbar alla organisationer som tvingas syssla med policydokument, värdegrundsarbete mm

 

 

Dvs att behöva syssla med något som i sak inte är viktigt för det som "firman tillverkar". En verksamhet som också brer ut sig på det viktigas bekostnad. Ett exempel var hur man sysslar med att dekorera skyltfönster dvs bry sig mer om hur det ser ut och uppfattas än vad man gör och producerar inne i fabriken. Begreppet varumärke är viktigt i sammanhanget.

 

Den som länge funnits inom kyrkans verksamhet och varit med om åtskilliga policydokument och omorganisationer för att göra saker mer transparent och effektivt känner väl igen sig: allt större organisationer, allt mer makt koncentrerad allt högre upp i organisationen och inrättande av fler led med mellanchefer. Resultatet blir alltid detsamma: verksamheten "på golvet" fortsätter oftast precis som förr, bara lite trögare med längre och mer komplicerade beslutsvägar.

 

Många igenkännande skratt från oss kyrkliga under en ytterst intressant föreläsning.

 

Vi fick också se ett ett exempel på s k värdegrund för större kommun (var det Malmö?) Hur mycket värdegrundsarbetet kostat kommunen i pengar och arbetstimmar sades ej men hur som helst var resultatet påfallande klent. Tre korta meningar och jag ljuger inte om jag säger att de kan sammanfattas med vi ska vara snälla, vänliga och trevliga mot varandra och våra kunder.

 

idag.

 

Min gammelsvåger*  kom och hämtade mig på förmiddagen. Ursprunglig tanke var att jag skulle besöka dem och deras dotter och barnbarn. Men då en rejäl förkylning i huset  hindrade det så nöjde sig gammelsvågern själv komma och möta mig istället. 

 

Vi for till Sulas MC som ligger en bit bortom hans hem efter Enköpingsvägen. Han är MC- förare/ägare precis som jag (varit). Och eftersom han är i funderingar på byte av hoj så var besöket väl på plats.

 

Sedan blev det sen lunch på närbelägna golfbanans restaurang innan han skjutsade mig tillbaka.

 

Nu är jag ensam under kvällen då värdfolket är borta. Lika skönt för mig som inte längre har samma mentala ork som förr att ständigt ta emot nya intryck.

 

 

* vi kallar alltid varandra med det uttrycket. Men strider ständigt om vem som är den verklige gammelsvågern och vem som är yngre gammelsvåger

 

Givetvis anser jag honom vara den rätte gammelsvågern eftersom han enligt levnadsåren är drygt fyra år äldre än jag. Han å sin sida anser mig vara gammelsvågern eftersom jag gifte mig tre- fyra månader före honom och därmed först kom in i svågerrollen. Ett resonemang jag givetvis underkänner. Man kan ju inte bli svåger innan det finns någon att bli svåger med. Tycker jag. 

 

kom jag till idag.

 

Buss, flyg, flygbuss och sist bil med vännen och kollegan Lars-Gunnar som med hustru Eva flyttade hit från Luleå för några år sedan för att få närmare till barn och barnbarn.

 

Efter middag tog vi en rejäl (sett ur mitt haltande perspektiv) promenad i den del av Uppsala som låg långt "bortom all ära och redlighet" sett ur ett studentperspektiv. Man kunde t o m se Vaksala kyrka på möjligt promenadavstånd!

 

gjorde jag idag hos kvinna vars makes begravning jag förrättade för nästan ett halvt år sedan. Vi tyckte båda att tiden gått fort.

 

Givande och värdefullt även för mig. Men dylika möten och samtal är inget jag bloggar om.

är det många sistaårsgymnasister som snart ska ta. Vad det nu innebär att ta studenten när det enda man behöver göra är att gå ut gymnasiet? Annat var det förr då det fanns en examen man verkligen skulle klara. Men det var för länge sen, så länge sen.

 

Jag minns min egen "student" 1972. Det var några år efter att studentexamen (och realexamen) avskaffats. Vilka år? Min äldre syster som gick tre årskurser över mig tog realexamen men inte studentexamen. Det faktum att gamla studentexamen försvunnit gjorde det hela aningen avslaget. Inget stort firande på skolan. Bara studentbal på Scandic hotell någon kväll. Men den gick jag inte på. Min närmaste kompis och jag tog mitt lilla fjälltält och for längst ut mot havet och övernattade där. Ett skäl var kanske att vi som kristna ville stå för ett alternativ till det världsliga firandet.

 

Det var också politiska vänstertider i början av 70-talet. Och som en ungdomsvän sa många år senare - främst kanske med tanke på vår studietid i Uppsala, men möjligen även om vår gymnasietid:

- Inte nog med att vi utsattes för en kontinuerlig vänsterpropaganda, vi fick ju aldrig ha roligt heller. Aldrig ett glas punsch, bara te och ändlösa diskussioner.

 

Kanske var det densamma s k vänstervågen* som också bidrog till det nedtonade (synliga) firandet. Alla förment borgerliga traditioner skulle ju nonchaleras och bekämpas. Inga studentmössor syntes på skolan. Men det sades senare att ett drygt dussin personer haft studentmössa på balen (vilken väl knappast var mycket mer än vilket disco som helst).

 

Men annat fanns tydligen privat. En klasskompis sa lite vitt och brett innan vi skildes på skolan: "den som har lust kan komma hem till mig i eftermiddag kl ??". Eftersom jag inte hade annat återvände jag till stan någon timme senare. Sammanstrålade då med någon ur min klass plus några andra. Och vi var väl alla av det lite lurviga slaget, nötta jeans och militärjackor, typ. Men i den stora lägenheten - det verkade inte vara vilken enkel arbetarfamilj som helst - var hela släkten samlad, herrarna i kostym och damerna i tjusiga klänningar. Vi kände oss klart bortkomna. Försåg oss dock ordentligt från det generösa fikabordet, fikade blygt i ett hörn och avvek sedan.

 

När jag sedan kom hem framåt middagstid var ingen hemma. Mina föräldrar var ju lärare och upptagna med egna avslutningar. Jag satte mig ensam vid köksbordet och åt lite blodpudding jag hittat i kylen. När mamma kom hem och gick in i köket sa hon bara "hej" och vi småpratade lite. Efter en bra stund sa hon (utan att gå från diskbänken):

- Men Torbjörn, du har ju tagit studenten idag. Grattis!**

 

Skälet till detta grävande i ungdomsminnena är att det i nyheterna idag talats om kommande studenfiranden och vad det kan kosta. Goda råd gavs också om hur man kan få firandet billigare.

 

Mitt råd: Blodpudding!

 

 

* en våg som huvudsakligen fanns bland journalister, i media och bland studenter och gymnasister. Men inte lika mycket hos vanliga väljare. Det är bara att se på valresultaten. Borgerligheten i Sverige har aldrig sen 1900-talets början varit så stark som på 1970-talet

 

** Anledningen till detta enkla helt obefintliga firandet i mitt hem berodde nog på att i detta ytterst borgerliga lärarhem var besvikelsen mycket stor (särskilt hos pappa) över studentexamens avskaffande. När den försvunnit fanns ju inget "riktigt" att fira.

 

kommer den aldrig åt annat än utanverken. Vad den ser, tolkar den i analogi med inomvärldsliga fenomen. Den uppfattar henne som en rörelse eller en förening - och kan följaktligen icke begripa, varför kyrkan inte som andra föreningar kan reformera sina stadgar och anpassa sig lite bättre efter människors önskningar. Eller också uppfattar den kyrkan som en livsåskådning, ett moralsystem eller en filosofisk livstolkning - och kan inte alls begripa, varför kyrkan ska vara så omedgörlig i fråga om små ändringar av sina lärosatser eller sina sedliga principer. Det som är kyrkans själ, hennes skapande Ande, hennes nya liv, det är och förblir en gåta för den utomstående - intill det ögonblick, då elden tändes i hans eget hjärta och han själv blir inlemmad i detta allt nyskapande sammanhang, som utgår från den uppståndne."

 

 

Ur Biskop Bo Giertz: Herdabrev till prästerskapet och församlingarna i Göteborgs stift 1949 sid 13.

 

lite på måfå på det s k nätet med telefonen (använder numera aldrig dator). Plötsligt hamnade jag på Kyrkliga förbundets hemsida. Då såg jag att där läggs det ut en inspelad radioandakt varje vecka. Kunde väl på kul lyssna på senaste veckans (v 18) tänkte jag. Men döm om min häpenhet när andaktshållaren visade sig vara gamle kamraten från ungdomen Göran Landgren. Givetvis inget innehållsligt eller teologiskt att anmärka.

 

Göran Landgren var iofs något mer kamrat med min gamle kamrat eftersom de båda deltog i Piteå sommarkyrka samtidigt som jag deltog i Tornedalens. Men vi träffades i alla fall.

 

Under senare tid har vi setts några få gånger, bl a hösten 1999 när Kyrklig Samling ordnade en gruppresa till Rom för div hög-, låg-,och gammalkyrkliga och karismatiska* för att ge möjlighet till samtal inför "kyrkans skiljande från staten". På den resan fick jag vara med eftersom jag var dekan i Synoden. Göran hade, vad jag vet, inte någon sådan grupptillhörighet som gav automatiskt deltagande utan han fick väl komma med på egna fromhets- och renlärighetsmeriter - vilka båda sannolikt är större än mina!

 

Ytterligare några gånger har vi setts. Bl a var det väl något årsmöte el.dyl. (Synodens eller Frimodig kyrkas?) som hölls den församling där han var Kh, tror jag? Även har han en gång kallat mig dit för att hålla något slags bibelundervisning. 

 

Vi har även talats vid i telefon någon gång. Vem som först ringde vem minns jag inte men bl a talade vi om, och jämförde, erfarenheter från ungdomstiden.

 

Har även sett namnet Landgren i Kyrka & Folk. Tror det stod något om Göran i samband med hans pension, men i vart fall har jag läst en intervju med hans bror.

 

 

* det var på den resan - bussutflykten till Panicale - som jag på allvar lärde känna Berit Simonsson, något som sedan varit mig till stor välsignelse

 

Högmässa som vanligt. Idag lät Bosse mig medverka. Jag ledde själva mässliturgin efter offertoriepsalmen. Kul få erfara att gubben kan än. Själva liturgiserandet var väl ok bortsett från att jag var tvungen ha ögonen i missalet när jag bad den nattvardsbön jag kunnat utantill i årtionden. Distribuerandet gick lite(?) långsammare än förr. Roligt få vara med i alla fall.

- Som präst är det ju vid altaret man hör hemma, sa jag efteråt till Bosse i sakristian.

Han höll med.

 

Ca 60 i högmässan. En av dem var domprost Charlott, eftersom hennes son vikarierade som kantor. Jag sa till henne (för vilken gång i ordningen?) att det vore kul med en lunch någon gång så vi får surra lite om det s k läget. Hon höll med och lovade hitta lämplig dag.

 

var det idag för Charles III.

 

Givetvis följde jag direktsändningen i Svt. Men inte allra sista delen med den nedbantade flyguppvisningen.Orkade inte sitta i tv-fåtöljen längre. Behövde ut på promenad. Sista delen har jag sett nu på Svt play. Högtidligt och imponerande hela dagen.*

 

Läsare som nu helst vill se påpekanden om det gammalmodiga, ojämlika och onödigt kostsamma i detta evenemang kan läsa andra bloggar och i deras kommentarsfält göra eventuella personliga utgjutelser.

 

Personligen tycker jag dagen var högtidlig. Simon och jag hade tänkt premiärgrilla för säsongen kung Charles till ära. Men i sista minuten beslöt vi äta lite enklare och grilla i morgon. Charles III fick nöja sig med att vi åt en bakelse och drack kaffet ur husets finaste koppar.

 

 

* men jag är ju måttlig som bara följde Svt, inte som vissa i bekantskapskretsen som bänkade sig framför tv:n redan på morgonen för att följa försnacket i BBC.

 

Idag hämtade Simon och jag grillen och utemöblerna som stått I kyrkstugan under vintern. Ett vårtecken så gott som något. Förra året grillade vi första gången redan i april så det är lite sent i år.

 

Idag fick jag också en av de beställda böckerna av Per Olof Sjögren. Den andra får jag inte. Antikvariatet "kunde inte leverera" den. Ska jag tolka det som att den redan just var såld?

 

Jag har alltså varit precis som KG Hammar: jag har inte läst PO Sjögren. Men inte av samma skäl. Att Sjögren var känd kvinnoprästmotståndare har aldrig hindrat mig. Snarare skulle det varit tvärtom. Det var nog hellre så att de högkyrkliga författarna från södra delen av landet låg lite utanför blickfånget för (nord-)norrländska pietister som trodde att ingen levande kristendom kan finnas söder om Piteälven.

 

På den tiden (läs: 70-talet) hade väl många av oss en uppfattning om högkyrklighet och liturgiskt gudstjänstliv som kan sammanfattas: "visst kan det hända att två skådespelare som i film eller teater spelar förälskade också bli det i verkligheten, men hur sannolikt är det?"

 

Ett vårtecken det också att jag (redan för årtionden sedan) tinat upp från dylik trångsynt väckelsekristendom!

 

är det nu för yngre dottern Maria. Hon for från sjukhuset kl 13. Inget allvarligt nytt har dom hittat efter mångfaldiga undersökningar, varken i Spanien eller här. Lite senare under eftermiddagen dök jag upp hos henne med en del jag på beställning inhandlat. Då hade hon besök av tre assistenter som höll på att installera en ny säng. Det var så rörigt så vi kom överens om att jag for och hälsar på en annan dag.

 

Efter matpaus for jag till Fridsförbundet för möte med Framtidsgruppen. 

 

När kommer det arbetet bli klart och när, hur och genom vem ska det definitiva vägvalet göras? Det är frågan. Själv har jag väl under alla år varit den mest profilerade kyrkliga rösten - även om jag inte saknat stöd från andra i gruppen. Men givetvis har det också funnits andra tydliga röster. Nu vet vi att Stefan Aro blir präst i Örnäsets kyrka från hösten. Då blir det framför allt hans lott att från kyrkans sida ansvara för relationen till Fridsförbundet. Då får det nog bli hans roll att ingå i framtidsgruppen.

 

 

Läste i Dagslända (Kyrklig Samling) att ÄB em KG Hammar äntligen tagit sig för att läsa böcker av Per Olof Sjögren. I åtskilliga år har han vägrat läsa Sjögren eftersom denne var känd som kvinnoprästmotståndare. När Hammar nu äntligen läst Sjögren tvingas han medge att det var riktigt bra. De högkyrkliga har alltid varit bäst på att bygga församlingar, konstaterar Hammar.

 

Alltså inser även jag att jag borde följa i KG Hammars fotspår - endast i detta avseende! - och läsa Sjögren jag med. Alltså snabbt sms till Dag Sandahl* med fråga om vad av Sjögren jag borde läsa.** Svaret kom snabbt: Bygga inifrån och Mässa och mission. Böckerna fann jag på Bokbörsen och beställde direkt. Får återkoma då jag läst dem.

 

 

* hoppas att ingen bland kära läsarna anmäler mig till domkapitlet för att jag tagit emot ett råd från Dag Sandahl

 

** i min ägo har jag redan Såsom ett träd, och hans Böneskola fanns alltid på bokborden under KGF-tiden men jag köpte och läste den aldrig

 

Hörde just väggklockan* slå sina tolv slag. Alltså kan jag min vana trogen skriva dagens inlägg i morgon.

 

Men nu orkar jag inte mer. Har sjukgymnastiserat mycket idag och avslutat med kvällspromenad. Kära läsarna får nöja sig med den lätt skämtsamma noten nedan.

 

 

* råkade skriva bäggklovkan och då rättstavningen

inte visste vad det är för ord så föreslog den bygglovsansökan - ett ord jag faktiskt använt då jag frågade kommunen om tillstånd renovera kyrkstugan

 

skulle svärfar, mina barns morfar ha fyllt förra måndagen om han levat. För att uppmärksamma detta for Simon och jag (han övningskörde) till Töre och satte en blomma på graven.

 

Dop var det i högmässan idag. En ung kvinna från Kina blev upptagen i Kristi kyrka. Hon har varit här många gånger, ibland länge, och alltid följt sin mor till kyrkan.* Efter att ha lyssnat till åtskilliga predikningar, läst Bibeln på egen hand och i gemenskap med andra kristna från Kina via nätet, så ville hon till sist ta steget att bli döpt och få räkna sig som kristen på riktigt. Vid kommunionen råkade jag få platsen bredvid henne och det var en glädje som nästan gjorde mig tårögd att se henne ta emot Kristi kropp och blod för första gången efter att i åratal, när hon varit här, knäböjt vid nattvardsbordet för att "bara" ta emot välsignelse.

 

Sammanlagt var vi 56 deltagare i högmässan, enligt kyrkvärd som uttryckte att är det "bara" 50 -60 deltagare så upplever man numera att det är lite. Så kan det gå.

 

Snabbt till bönhuset efter kaffet, dit jag (givetvis!) kom alldeles för sent till gudstjänsten kl 13. Men jag fick i alla fall höra större delen av andra predikan, om den "förlorade"/ "återvunne" sonen.

 

Till densamme predikanten gav jag i samband med middagen, kopia på predikan av Joh. Jac. Rambach om Isaks offrande, men betygade att det inte betyder att jag var kritisk mot något han sade igår - jag kan stå bakom hans gårdagspredikan till 100% - utan bara att Guds ord har sådant djup att nya sanningar och vidgade perspektiv alltid kan fiskas upp.

 

Efter lite samtal med mig själv och Mats beslöt jag göra som honom och avstå gudstjänsten kl 16. Vi har dock deltagit i fyra gudstjänster under 23 timmar.

 

Väl hemma - han med cykel, jag med bil - gick vi en promenad tillsammans, vår s k Söndagsrunda. Snabbesök på sjukhuset sen. Dottern för trött för längre besök, vilket det blev när jag sedan avlade rapport hos hennes mamma. Sist in på Kvantum för att handla några småsaker som fattades i hemmet. Men det kan väl Luther inte ha något ermot, jag har med råge uppfyllt den lutherska söndagsplikten att inte försumma Guds ord och predikan.

 

 

* jag fick förmånen döpa hennes mor på Påskdagen för sju år sedan, en tid (hur länge?) efter att hon flyttat till Sverige och blivit kristen genom en arbetskamrats förmedling. Också arbetskamraten ifråga hemmahörande i vår gudstjänstgemenskap