Torbjörn Lindahl

har jag just läst. Alltså boken Gränslandet som utkommit som den första i ärkebiskopens serie med böcker för reflektion i fastetid.Det tog inte alltför lång tid. Den var inte så stor och inte så tjock. Vad jag tyckte om den vill jag dock inte skriva - ännu.

 

Jag tror nämligen att jag behöver lite distans. Verkligheten är ju att jag varit god vän med Hans Stiglund ända sedan tonårstiden. Många av de andliga skeenden han antyder var jag också med om. Skulle vara intressant om några andra, som kanske kan se på saken lite mer "utifrån" ville läsa och kommentera. Jag upplåter gärna kommentarsplats här på bloggen. Vill du skriva en längre recension kan jag ge dig plats som "gästbloggare".

blev det igår.

 

Var med min morbror på Hockey. Luleå-Linköping. Det senare är ju ett lag som jag inte fattar vad dom har i elitserien att göra. Brynäs och Leksand (som är i allsvenskan, får gärna ta Linköpings plats) och Timrå och Modo och andra norrlandslag kan jag acceptera. Men Linköping och Malmö (det senare laget är ju också i allsvenskan, stanna där!). Frölunda kan jag till nöds acceptera, men bara för att Luleå slog dom i en SM-final och för att få lite motvikt mot eventuella Stockholmslag. Norrlänningar ogillar ALLTID Stockholmslag.* Mot mina principer att ett skånelag i elitserien är det näst värsta man kan tänka sig (efter Stockholmslag) kan jag känna lite sympati för det strävsamma kämpande laget Rögle. Men det beror mest på att Frimodig kyrkas riksordförande är Röglesupporter och att det lilla tappra lagets kamp mot de stora totalt dominerande ger en liten aning om den trosvissa kamp som vi i Frimodig Kyrka för!

 

Rösta på Frimodig Kyrka i kyrkovalet!

 

Åter till hockeyn. Det var - som jag väl tidigare berättat - min mamma som beslöt bjuda sin svåger på hockey som födelsedagspresent och bad mig fixa biljetten och bjöd mig med som sällskap. Tack för det. Och igår kväll blev det alltså seger. Det var roligt. Luleå gjorde fyra spelmål. Det var på tiden.

 

Bland mina kristliga vänner finns en och annan som ifrågasätter om man som kristen kan gå på hockey. Ett av skälen skulle vara att man inte ska dyrka idoler (avgudar). Hm. Det ska man ju inte. Men att uppskatta en god idrottsinsats? Bibliska experter brukar ju fundera över om Paulus gillade sportutövning, eftersom han tar många bilder från idrottslivet. Själv tycker jag nog att det värsta är den vrede som kan komma till uttryck i publiken över motståndarspelares ojustheter eller domslut som upplevs felaktiga.

 

Jag tänkte igår när en man två bänkrader framför mig stod och skrek i vrede: det är en nyttig övning i att vara "i världen men inte av världen". Det är ju mitt val att hålla mig lugn i sinnet. Ofta uppfattar vi ju Jesu ord som att vi överhuvudtaget inte ska vara i världen, men det är väl inte det Jesus säger?

---

* den uppmärksamme noterar att jag inte nämnt Skellefteå. I brist på nordligare lag kan det duga, men hellre Luleå givetvis. Hade faktiskt lättare för Björklöven (Umeå) på den tiden dom befann sig högst i seriesystemet. Det blir inte lika mycket grannosämja med ett lag som finns ytterligare 13 mil bort. Hur det skulle kännas med Boden eller Piteå i elitserien vågar jag inte tänka på.

I helgen som gick var det alltså bibeldagar i Hertsökyrkan med Göran Larsson som medverkande. Temat för helgen var Försoningen.

 

Fredagskvällens föreläsning ägnades inte så mycket åt ämnet. Istället blev det mer en allmän introduktion. Den som lyssnat till Göran Larsson många gånger - vilket jag gjort - känner ju igen ett och annat. Det finns en del som han ofta återkommer till.

 

Lördagens förmiddagspass ägnades åt 3 Mos 16 om den stora försoningsdagen. Tyvärr missade jag några stunder vilka så här i efterhand känns avgörande för sammanhanget. Det var när jag fixade med förmiddagskaffet. Det var nog bla detta om vilka synder man kunde offra syndoffer för och inte. Och hur blev man av med dom synder man inte offrade för?

 

Under lördagens eftermiddagspass var Hebréerbrevet i fokus. Här framkom väl mer av det som blivit Görans specialité: att utmana den vanligt förkommande tron att de nytestamentliga kristna tog ett tydligt avstånd från det judiska. Istället påpekade Göran att allt tyder på att t ex Paulus fortsatte att leva som jude även sedan han blivit kristen. En fråga som vi fick ta ställning till var om Hebrérbrevet är skrivet före eller efter Jerusalems och templets fall. Före gissar jag. Kan inte tänka mig att det inte skulle ha omnämnts om det redan skett vid brevets författande.

 

I hebr talas ju också om att det gammaltestamentliga offerväsendet finns kvar fram till tiden för en bättre ordning (fritt citerat ur minnet). När är denna "tid"? Jesus död? Det tänker vi kanske ofta. Nej, menar Göran, det syftar istället på tiden för Kristi återkomst. Hebréerbrevets författare levde nämligen, precis som Paulus! i tron att Kristi återkomst var nära förestående, sannolikt inom en generation. Man bör betänka (oavsett hur vi daterar Hebréerbrevet) att under de första 30-40 åren av den kristna tiden så stod templet kvar och offertjänsten pågick. Den första generationens kristna upplevde uppenbarligen inget problem inför det faktum att Kristi eviga offer en gång för alla blev trott och förkunnat samtidigt med de ännu pågående "gammaltestamentliga" offren.

 

Tänkvärt.

 

Och så förstås frågan varför brevets författare drar in Melkisedek (nämns i 1 Mos) när huvudärendet snarare är att framställa Kristus som överstepräst enligt Mose lag..

 

På lördag kväll inledde vi helgsmålet med att Göran berättade om hur judar avslutar vilodagen innan vi firade ingången av vår vilodag. Efter fikat blev det div frågor och samtal. I samband därmed passade Göran också på ett berätta att han inte intresserade sig för de kameror som lär ha monterats vid Olivberget för att kunna filma Kristi återkomst. Vissa mer evengelikalt sinnade personer har visst uttryckt stor förvåning över att han inte farit för att se dem och uppenbarliegn inte bryr sig om dem heller. På kvällen efteråt i privat miljö kunde Göran uttrycka förundran över att var som helst i landet och vad han än talat om (ur Bibeln och judisk tradition) så kommer en stor del av frågorna att handla om dagens mellanösternkonflikt ("har dom överhuvudtaget inte hört vad jag talat om?").

 

På söndagen fick vi fira högmässan tillsammans. Göran predikade och jag celebrerade. En stund efter högmässan berättade Göran om utställningen "Juden Jesus". Också det tänkvärt. Vi glömmer nog ofta bort att Jesus faktiskt var jude och levde hela sitt liv som jude. Jesus var inte "kristen" om man får uttrycka det en aning provokativt. Givetvis slog Göran återigen fast att det inte var "judarna" som dödade Jesus. Det var faktiskt romarna - men ingen kommer på tanken att klandra italienarna för det!

 

Så nu vet min gamle kamrat allt han missat. En del av det visste han nog redan för även han har lyssnat ett antal gånger på Göran Larsson.

.

---

* enbart så min gamle kamrat ska sluta tjata

Det blev ju en väldig diskussion när jag för en tid sedan uttryckte som min allvarliga mening att den tornedalska grenen av den laestadianska rörelsen bör hålla fast vid ett bruk där nattvardsgudstjänster leds av präster (inte av predikanter). Nå, om sanningen ska fram så berodde kanske en del av "bullret" på att jag uttryckt mig så att det uppfattades som uppmaning till "bojkott" av eventuellt stormöte där det firas lekmannaledd nattvardsgudstjänst. I själva verket så ville jag väl i denna del bara säga att om det finns kristna (och det vet jag att det gör i stora skaror) som i förväg, av övertygelse, tycker att det ska vara prästledd mässa; då tycker jag att dessa ska avstå från att kommunicera i eventuell lekmannaledd mässa. Varför? Av det enkla skälet att det bör vara överensstämmelse mellan det man tror och det man gör. Om vi ska ha en samvetskristendom då är varje kristen skyldig handla i enlighet med det han själv tror är riktigt. På den yttersta dagen kan det nämligen visa sig vara ett ganska dåligt svar på den Heliges rannsakande frågor om jag säger "jag gjorde som alla andra".

 

Nå, nu har jag sagt min syn i denna sak. Hoppas frågan inte ska behöva bli aktuell.

 

Intressantare är att få diskutera nattvardsbruket som helhet. Jag antydde i något av de tidigare inläggen att i våra lågkyrkliga väckelsetraditioer där predikan är i centrum och där de andliga gemenskaperna sakta förlorar kontakten med kyrkans nattvardsliv, där riskerar stor skaror människor att fostras in i en vana där nattvarden tas emot väldigt sällan.

 

Nu har det i ock för sig varit så även i kyrkan att nattvardstätheten förr inte var så stor. Vad som är ofta eller sällan när det gäller nattvard kan man ju diskutera men att det blivit oftare under de senare årtiondena är odiskutabelt. Många prästers mål har ju varit att det firas nattvard varje söndag.* När jag var ung var det inte så. Kanske var det vanliga då ca en gång i månaden. Vid storhelgerna firades nattvarden på annandagen så det förutsattes att de flesta av gudstjänstbesökarna inte ville gå till Herrens bord.

 

Om man vant sig vid en tradition där nattvard mottas ganska sällan så är det självklart att det känns "naturligt". Det kan jag väl förstå och acceptera. Det som blir problematiskt är när man försöker kristligt motivera endast sporadisk nattvardsgång med att det skulle vara riktigt. Ett argument som ofta framförs är att man inte ska gå för ofta för då riskerar det bli slarvigt. Och man måste "vara beredd". Vad betyder det?

 

Om någon säger att vederbörande inte vill gå till nattvarden för ofta pga behovet att "vara beredd", då är min motfråga: vad är det för beredelse du ägnar dig åt inför varje nattvardsgång som är så noggrann att den tar 4-6-8 veckor i anspråk? Vad är det du gör? Exakt? Berätta! Ägnar du dig åt att dagligen rannsaka dig inför ett av de tio buden, och sedan upprepar detta fyra gånger (då kan du gå i nattvarden var fyrtionde dag)?? Ursäkta om jag är aningen raljant här, men jag menar att man måste avslöja sådant som låter fromt men i själva verket bara är prat.

 

Jag tror att verkligheten är en helt annan. Det är bara så att det vi gör sällan känns högtidligare. Jämför med denna liknelse ur livet. Tänk en barnfamilj där morfar och mormor bor i södra sverige 150 mil bort. De gamla har bara möjlighet resa upp kanske vartannat år och familjen själv orkar bara ge sig ut på en motsvarande lång semester vart annat år. Summa: barnen träffar bara sin mormor och morfar en gång om året. Jag påstår att det blir ganska högtidliga tillfällen (kanske med glädjetårar) de få gånger man träffas. Men om istället, morfar och mormor bor i grannhuset, eller rent av uppe på övervåningen i samma gård; om barnbarnen kan springa över eller uppför trappen en eller flera gånger varje dag; om dom ofta får vara med morfar i snickarboden eller hjälpa mormor med kakbaket; om dom nästan när som helst kan fly iväg från sina bråkiga småsyskon och få sitta en stund i lugn och ro med saft och bulla i mormors kök, vad händer då? Blir barnen med automatik oartiga och vanvördiga? Kommer dom inte att uppskatta sin morfar och mormor ordentligt bara för att dom träffar dom så ofta? Skulle barnbarnen bli lyckligare om de gamla fanns längre bort så de sågs mer sällan? Nej, alla inser att den tätare kontakten bara gör gemenskapen vardagligare och naturligare.

 

Är det inte samma sak med vårt möte med vår Fader och Frälsaren i den heliga nattvarden: oftare gör det vardagligare och naturligare, mindre (uppstyltat) högtidligt, men absolut inte vanvördigt. Utan just - i ordets bästa mening - naturligt.

 

Vad säger Luther i katekesen? Vem är rätt värdig gå till Herrens bord? Den som "tror de orden: för dig utgiven och för dig utgjutet". Jag hoppas du tror de orden inte bara några gånger om året, utan varje dag.

---

* men det betyder inte att den enskildes nattvardsrytm nödvändigtvis är densamma som kyrkans. Om man går i en gudstjänstgemenskap där mässa firas söndagligen så måste man inte gå fram varje gång

 

- - - - - - - - -

PS. Spana in förra inlägget om Bibelhelgen 25-27 januari om du inte sett det. Välkommen!

 

Bibelhelg i Hertsökyrkan 25-27 januari

Tema: Försoningen

Medverkande: teol dr Göran Larsson, Jerusalem

 

Vi ordnar ingen mat utöver kvällsfika lördag och kyrkkaffe söndag, men lördagens matpauser är tilltagna så att man ska hinna till något näringsställe.

 

Välkomna!

Som lite avkoppling i diskussionerna om laestadianismens relation till kyrkan kan jag väl passa på att påminna läsarna om att rösta på FRIMODIG KYRKA i höstens kyrkoval i september.

Val till Kyrkomötet

Val till stiftsfullmäktige

När det gäller den s k lokala nivån så är det ju inte överallt som Frimodig kyrka går fram med egna listor. Finns Frimodig kyrka så röstar du naturligtvis på det alternativet, i annat fall på "näst bästa".

 

Varför då Frimodig Kyrka i de stora valen? Jo, därför att Frimodig Kyrka är det enda verkliga alternativet.

Särskilt alla ni som är kritiska till svenska kyrkans utveckling, stå inte på sidan och titta på. Dra ert strå till stacken för en förbättring. Till alla - och särskilt till laestadianska vänner med stora familjer - se till att även era vuxna och halvvuxna barn går och röstar. Man har rösträtt från 16 års ålder. Har man redan pga kritik gått ur svenska kyrkan så kan man gå med igen. En månad före valet fastställs röstlängden. Om man inte gjort vad man kan för att rösta bort den politiska majoriteten i kyrkomötet, så ska man inte heller kritisera när svenska kyrkan fattar beslut som för bort från Bibeln och tron.

 

1. "Lång univeritetsutbildning" har inget med saken att göra när vi diskuterar vad ett rätt ämbete är. Utbildningskrav och anställningsförhållanden mm hör helt till mänskliga ordningar som kan varieras. I delar av den östliga kyrkan, tex i Ryssland har det funnits tider där formell utbildning för präster helt saknats så dom som blev präster var oftast prästsöner som var "hemlärda" av sina fäder.

 

2. Jo, visst är det mer grannlaga att tala Guds ord än att läsa innantill ur en kyrkohandbok. Vem förnekar något så enkelt? Men övervägandena om ämbetsroller vilar på betydligt större grunder

 

3. När det i den lutherska kyrkans huvudbekännelse, den Augsburgska bekännelsen, talas om "Evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete" så är det ingen tvekan att man menar det som kyrkan tidigare och vi senare kallat "präster". Under reformationstiden fick man dock betona predikan eftersom den prästerliga förkunnelsen var försummad under senmedeltiden. Ingen tvekan dock att normalfallet var att man menade att prästen är både predikant och sakramentsförvaltare.

 

4. Även under medeltiden fanns dock "lekmannapredikanter" som vistades ute bland folk, fr a munkar i olika ordnar.

 

5. När väckelsetiden kom (fr a 1800-talet) blev behovet av delar av den prästerliga tjänsten betydligt större än vad präster mäktade med eller var intresserade av. Alltså började även lekmän förkunna för att de andligt hungrandes törst skulle släckas. *

6. I vår kyrka har vi alltid burit med oss att den som offentligt förkunnar ska vara "rätteligen kallad". I vår tradition har vi ansett församlingens kallalse i kombination med prästvigning som ett uttryck för ett sådant rätt kallande.

 

7. Hur ska man då se på predikande lekmän? Inom vår kyrka finns nog flera synsätt:
a) det är fel
b) det är ett principiellt undantag, av historisk nödtvång, men man bör undvika att permanenta det
c) lekmannapredikanterna är principiellt att betrakta som "evangelister"/"missionärer" men bör inte ses som församlingens "herdar" och "lärare"
d) dom är delaktiga av "evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete" men bara av ena halvan. Man ser det då så att detta är en situation som uppstått (med den helige Andes ledning) och som vunnit legitimitet genom de kristnas acceptans (precis som många äldre "traditioner" i kyrkan). Dock bör dom vara tydligt "utvalda" och "ordinerade" tex med bön och handpåläggning. Efter det - menar jag - är dom i riktigt strikt mening inte längre vanliga "lekmän".

 

8. Vad gör man då när "lekmannapredikoämbetet" blir riktigt etablerat och för många enskilda kristna blir det verkliga "herdeämbetet" i de sammanhang man finns? Två huvudalternativ (om man inte längre kan "fortsätta som förut"):
a) man utökar deras uppgifter till sakramentsförvaltning, dock utan att inordna dem i det riktiga kyrkliga ämbetet (det är vad man gjort på sina ställen, något som jag motsätter mig).
b) man prästviger dem i god kyrklig ordning och räknar dem sedan som "riktiga präster", dock utan att självklart ha alla kyrkliga "rättigheter" till lön och tjänster. Så gjorde man ju med majoriteten av EFS:s predikanter på 80-talet.** Sannolikt är svenska kyrkan idag inte intresserad av en dylik lösning med laestadianska predikanter. Som påpekats i kommentar till förrförra blogginlägget så motionerade Bertil Murray och jag (mest han, jag hakade på) i kyrkomötet om att öppna för prästvigning av troende, engagerade lekmän utan fullständig teologiutbildning men efter en kortare teologikurs, för att kunna vara "präster" i tex sin lokala församling. Skulle kunna hjälpa tex i glesbygd där avståndet mellan ordinarie präster kan vara stort.
c) som variant av alt b) finns ju - som jag nämnde i förra inlägget - alternativet att dom vigs via Missionsprovinsen. Men när ett sådant skeende skulle kunna anses rimligt och riktigt och fungerande, kräver nog många överväganden, särskilt som en sådan handling uppfattas som splittrande av den officiella kyrkan..

 

9. I din kommentar till mitt bibelstudium om ämbetet i föregående inlägg skrev du om Petrus och Paulus att för dem verkade förkunnelsen vara det viktiga och det synes som att sakramenten (i alla fall dopet) lämnas till deras "medhjälpare". Jag säger inte emot. När du så tydligt talar om en huvudämbetsinnehavare och hans medhjälpare så öppnar du ju dörren på glänt för det som senare blivit den katolska traditionen: biskopsämbetet är huvudämbetet (apostel) och prästerna är biskopens medhjälpare. I luthersk tradition har nog synen varit vanligare att prästämbetet är huvudämbetet ur vilket biskopens roll som ett slags "chef" utvecklats utan att biskopsrollen är helt nödvändig. I ett av vår svenska kyrkas viktigaste bekännelsedokument (Laurentius Petris Kyrkorodning från 1571) står dock att biskopsämbetet utan tvekan är "av Gud den helige Ande utgånget". Starkt ord! Laurentius Petri var vår förste lutherske ärkebiskop. Och jag är glad att vår kyrka bevarade den rikedom som ett riktigt biskopsämbete innebär,

 

* en annan bakgrund till lekmannanpredikandet i landet är ju - vilket jag skrivit för en tid sedan men gärna upprepar för klarhets skull - den gamla byabönen. Den uppstod på det gamla kyrktvångets tid då alla i princip vara skyldiga gå i kyrkan. För att underlätta för dem som bodde för långt från kyrkbyn kunde kyrkoherden utse en "byabönshållare" som ledde samlingar där man läste det gamla högmässogudstjänstritualet och ur en postilla istället för att predika. Sedan började även lekmän tala vid dessa samlingar. Och just i den laestadianska väckelsen så har ju beteckningen "bön" bevarats som namn på de egna gudstjänsterna. Att i byabönen behålla ett (något så när?) komplett högmässogudstjänstritual är ju bevarad tradition på några enstaka ställen

 

** ett annat fenomen som uppstår när lekmannaledda andliga gemenskaper utvecklas till allt mer stabila "församlingar" som i praktiken blir det "andliga hemmet" för många är ju - om man sakta tappar den täta kontakten med kyrkans nattvardsliv - att man i praktiken får en kristendom utan eller i vart fall med väldigt sporadisk nattvardsgång. För att undvika denna situation av (nästintill) nattvardslöshet börjar man på sina håll i lågkyrkliga kretsar låta lekmän även ta över nattvardsfirandet i de egna "församlingarna". Och denna problematik fanns med när man beslöt viga EFS-pastorerna till präster. Så klart är det angeläget att även lågkyrkliga väckelsekristna regelbundet går i nattvarden - den urkyrkliga "regeln" är ju utan all tvekan varje söndag - men jag önskar att sakramentsbruket ska finnas i en kyrklig struktur. 

Nu är det dags skriva något igen. Av bloggens besöksstatistik att döma börjar läsarnas intresse för det föregående inläggets kommentarsdebatt att något avta.  Drar mig till minnes att jag lovat att eventuellt återkomma till några av de frågor som aktualiserats. Vilka minns jag dock inte riktigt och inte ids jag titta efter heller. Bloggande är nämligen för mig en total inspirationsverksamhet. Man skriver när andan faller på, när man får lust och när man drabbas av inspirationen

 

 

I någon av mina kommentarer har jag skrivit att debatten uppenbarat avgörande skillnader i grundsyner även mellan människor som kan ha andliga engagemang ganska nära varandra.

 

Jag har en bestämd känsla av att jag berört det förr, men det förtjänar upprepas: det är naturlligtvis skillnad på den (som tex jag) som alltid haft sitt huvudsakliga andliga hem i svenska kyrkan och som lärt sig se vår kyrkas alla olika väckelsetraditioner som delar av en större helhet, och å andra sidan dem som ser en viss andlig rörelse som själva centrum och kyrkan som något som bara finns i bakgrunden. Så skilda utgångslägen gör givetvis att man spontant kan reagera ganska olika på konkreta händelser.

 

Sedan blir det ibland missförstånd därför att man reagerar så olika inför olika ord. Ett sådant är uppenbarligen tradition. Ett rött skynke för vissa. För mig - numera - ett positivt ord.

 

En annan skillnad är hur man principiellt ser på hela den andliga utvecklingen genom historien. För en del - synes det mig - verkar bilden vara att det finns ett idealtillstånd som man enkelt bara kallar "enligt Bibeln" och att all utveckling sedan i praktiken bara är förstelning eller avfall. Ett alternativt sätt är ju att tro att även - åtminstone delar av - den kyrkliga utvecklingen efter apostlatiden, och de ordningar som därmed skapats, kan varit ledd av den Helige Ande.

 

Det finns åtskilligt som vi bär med oss i vår lutherska kyrka som inte entydigt och klart kan återfinnas i Nya Testamentet, utan där vi är helt utlämnade till - i ordets mest positiva bemärkelse - traditionen för att komma dit vi nu befinner oss. En sådan sak är dop av spädbarn (som jag tycker är riktigt). Hur mycket vi än kan anse sådana dop bibliska med tex omskärelsen (av späda pojkar) som förebild så är det klart: det står ingenstans i Nya Testamentet tydligt och klart att spädbarn döps. En annan sådan sak är att kvinnor går till nattvarden. Ingenstans i Nya testamentet omtalas det heller. Om man alltså vidhåller att man vill ha odiskutabelt klara bibelord - "var står det skrivet"- för exakt varje detalj i det kyrkliga handlandet, då måste man avfärda tex dessa två saker.

 

En annan sak är frågan om lojaliter vid konflikter och splittringar. Om man befinner sig i en kyrklig konfession (som vi den lutherska) som gör anspråk på att vara en del i den allmänneliga Kyrkan, i ett specifikt samfund (svenska kyrkan) och eventuellt tillhör någon av dess mer tydliga väckelserörelser eller kyrkliga traditioner (laestadianism, EFS, ELM, gammalkyrklighet, högkyrklighet, OAS-rörelsen osv); var ligger då den starkaste lojaliteten? I ens lokala församling, den egna rörelsen, i svenska kyrkan, i den lutherska traditionen eller i den allmänneliga kyrkan? 

 

En annan sak som blir viktig inför frågan om mindre andliga grupper kan gå "sin egen väg" och bryta med det större sammanhnag man är sprungen ur, gäller hur mycket av det andliga innehållet som blir kvar. När man i väckelsetraditioner valt att "bilda eget" har man ofta gjort det för att det gamla sammanhanget upplevts som avfallet och omöjligt att leva i. Ofta är det någon särskild sak som man vill värna som just i den tiden är särskilt hotad. Men varje utbrytning innebär en förlust. Tex skulle det som var ämne i föregående inlägg - möjligheten att en väckelserörelse börjar med ovigda lekmannasakramentsförvaltare - innebära en förlust av just det historiska (på Bibelns grund byggda)* ämbetet och även en förlust av liturgi då man oftast förenklar gudstjänstens uttryck.

 

Min personliga linje i ett antal konkreta frågor som kan uppstå i detta virrvarr är:

1. Jag deltager med glädje i alla väckelseriktningar inom vår svenska kyrka. Jag har predikat i OAS, EFS, ELM (fd BV), högkyrkliga sammanhang och i laestadianismen (i flera av dess riktningar). Jag kommer alltid att beklaga om någon av dessa riktningar tar (ännu tydligare) steg bort från kyrkans gemenskap och det andliga innehåll som ligger inbäddat i kyrkans ordningar.

 

2. Min lojalitet ligger väl normalt så högt upp i hierarkin som möjligt. Om en rörelse inom svenska kyrkan tex sviker ämbetet och en kyrklig sakramentsförvaltning, då ligger lojaliteten hos kyrkan. Om svenska kyrkan misstolkar det som kallas "lutherskt" så ligger min lojalitet med de lutherska bekännelseskrifterna. Om svenska kyrkan går en egen väg och inför kvinnligt prästämbete och vigslar för enkönade par, då ligger min lojalitet med den allmänkyrkliga tron och Bibeln.

 

3. OM det andliga läget skulle bli sådant att jag inte längre anser mig kunna leva ett andligt liv inom svenska kyrkans gemenskap - hur drar man den gränsen, mitt personliga andliga liv med Gud kan jag väl alltid ha oavsett vad alla andra tycker! - så skulle jag (det har jag också skrivit förut) hellre "backa" till en äldre gren på det kyrkliga trädet (tex bli katolik eller ortodox)** än flytta ut på en ännu tunnare gren (tex en laestadiansk frikyrka med "lekmannapräster" och, sannolikt, förtunnad liturgi)

 

4. Det finns också ett "mellanalternativ". Det är Missionsprovinsen. Så vitt jag kan se är det ursprungliga skälet till dess uppkomst att rädda det som svenska kyrkan är på väg förspilla: ämbetet. Men man har löst det på ett betydligt genuinare och "kyrkligare" sätt än de lågkyrkliga rörelser som bara låter lekmän uppträda som präster. Genom att ha vigda biskopar (som genom kyrkor i Afrika står i biskopstradition från svenskkyrklige biskopen Bo Giertz) bevarar man ett ämbetsarv som gör att dess präster andligt sett är "riktiga" präster på samma "nivå" som svenska kyrkans. Så även om Missionsprovinsen är en organisatorisk avspjälkning från den yttre kyrkan i vårt land*** så innebär den inte en andlig substansförlust på samma sätt som en lekmannaledd väckelsekyrka skulle innebära. Skulle jag då kunna tänka mig vara engegerad inom Missionsprovinsen? Ja, om jag tror att det finns en chans att svenska kyrkan kan återupprättas (när skulle man sluta tro på Guds möjligheter i det avseendet?) då skulle jag kunna betrakta Missionsprovinsen som en tillfällig livbåt i väntan på det stora skeppets reparation. Men om svenska kyrkan skulle bli så förfallen att jag med säkerhet skulle tro mig veta (hur kan jag veta det?) att Gud för all framtid definitivt har flyttat ljusstaken, då skulle jag välja enligt alt 3 ovan.

---

* utan att göra ett komplett bibelstudium om ämbtet i biblisk belysning så är det ju klart att roten till det kyrkliga ämbetet finns i Nya Testamentet, bl a genom

1. Jesu utväljande av de tolv apostlarna och det särskilda kallandet av aposteln Paulus

2. apostlarnas odiskutabla auktoritet i den första församlingen. Se apostlagärningarnas början, tex hur dom far för att kontrollera väckelsen i Samarien och hur dom insätter de sju medhjälparna (bla Stefanus och Filippus)

3. förekomsten av äldste (grekiska: presbyteros, därav vårt ord präst) och församlingsföreståndare (grekiska: episkopos, därav vårt ord biskop)

4. Paulus ord till sina efterföljare Timoteus och Titus att "insätta" äldste och reglerna för vem som kan insättas. Det är alltså inte bara församlingen som väljer utan en befintlig ämbetsinnehavare "insätter" efterföljare. Här är roten till den senare kyrkliga "vigningen" som biskopar utför

 

** till hugnad för alla som riskerar trilla av stolen i chock över att jag i nödfall skulle kunna tänka mig bli katolik: det är nog långt dit och trösten är att Luther faktiskt var katolik och - om vi vågar gå utöver våra fördomar och se sanningen: i princip allt det förfall i den medeltida romerska kyrkan som Luther faktiskt kritiserade är borta ur dagens katolska kyrka!

 

*** man måste dock inse att varje splittring från ett större till ett mindre sammanhang innebär en förlust, förlusten av kontakt med det större sammanhangets omgivning, det omkringboende folket 

 

Blev idag, i samtal med god vän, uppmärksammad på det faktum att kommande sommars två laestadianska stormöten (Tornedalen) kommer att hållas på orter där de lokala kristna tagit sakramentsförvaltningen i egna händer och således firat mässor utan prästs ledning (Haparanda och Liviöjärvi).

 

Alltså kommer saken att ställas på sin spets. Kommer man trots allt att gå in under den kyrkliga ordningen och be någon präst förrätta nattvardsgången vid respektive stormöte eller kommer man att genomföra sin egen ordning* även under stormötet och således "tvinga" alla närvarande - även de som vill vara lojala med den yttre kyrkliga ordningen - att temporärt bli frikyrkliga? Blir intressant att se.

 

Personligen tror jag kanske att det blir en präst i båda fallen. Präster som kan ställa upp saknas ju inte.**  Skulle det bli lekmannaledd mässa på något stormöte (till sommaren eller i framtiden) så blir det bara att uppmana folk att hålla sig borta.

 

Jag säger nu detta redan i förväg så alla vet min inställning - till vilken nytta det nu kan vara.

---

* den tornedalslaestadianska rörelsen är ytterst kongregationalistisk och saknar helt en övergripande beslutsnivå där det skulle kunna fattas beslut som är bindande för en lokal församling

 

**på senare år har man ju märkt en tendens att det antal präster som kommer ifråga att bli anlitade för nattvardsgångar i laestadianska sammanhang blir allt färre. Detta trots att det enligt min ringa mening finns en betydligt större grupp präster i norrbotten som sannolikt skulle kunna tänka sig att medverka om dom bara blev tillfrågade och som skulle genomföra det hela på ett fullt tillfredsställande sätt. Jag tror det är oerhört viktigt att kämpa för att behålla tron på sakramentets objektivitet. Om en präst firar på rätt sätt så räcker det. Det behöver inte vara någon man känner eller har personligt starkt förtroende för eller som tillhör samma gren av rörelsen. Här tycker jag att det skett en tydlig - tragisk - förändring under de årtionden som jag kan överblicka.

 

 

Men först till något helt annat. Har varit på bröllop i helgen. Ett gäng släktingar här från norrland sammanstrålade i Uppsala på fredag eftermiddag och gick ut och åt tillsammans å restaurang i närheten av det hotell där vi bodde. F ö var det på samma restaurang som min tematerminsgrupp gick ut och åt på efter väl (?) förrättat värv våren 1978 (i gruppen ingick bla Ulf Ekman och EFS nuvarande Missionsföreståndare Stefan Holmström). Vår avsikt var egentligen att avsluta terminen med en veckas fasta och bön, men då vi inte kom i gång ordentligt så beslöt vi sluta med en bön- och fastedag men då vi inte kom igång med det heller så beslöt vi gå på chinarestaurang!

 

Nå, i fredags satt jag på samma restaurang igen (har väl gjort det några fler gånger under årens lopp) för en lika trevlig kväll som den 1978. På lördagen sammanstrålade vi i landsbygdskyrka någonstans åt Enköpingshållet med ytterligare ca 85 personer för att övervara vigsel. Vigselförrättare var brudens fadder (OBS! inte fader) - min gamle kamrat. Han skötte vigseln med den äran även om jag i mitt tal senare på festen påstod något annat - endast en eftergift för retoriken och underhållningen. Det var tvillingbroderns yngsta dotter som vigdes ihop med trevlig ung man. Bröllopsfesten blev sedan på gård några kilometer bort. Alltid trevligt träffa släkt och vänner - tex brudens äldre syster som bor i USA och som man därför inte träffar särskilt ofta - och nya vänner och nya släktingar. Särskilt roligt att mamma orkade följa med och fick chans se släktingar som man inte träffar så ofta. Kanske var det sista gången hon klarar en sådan längre resa. Roligt att vi med förenade krafter kunde hjälpa henne klara det.

 

På hemvägen blev det dock ett litet problem. Det var för dimmigt för att landa i Luleå när vi närmade oss fågelvägen. Alltså fick planet cirkla en stund i väntan på bättre sikt. Den kom och vi kunde landa säkert. Direkt hemkomna var mamma och jag bjudna till hennes syster och svåger på middag. Man tackar för den omsorgen att slippa laga middag efter hemkomsten. Även fick vi fira mammas svåger på hans födelsedag. Då vi denna heliga dag saknade guld, rökelse och myrra så beslöt mamma att som present åt sin svåger bekosta biljett å hockeymatch, en sak som hon bad mig ombesörja. Och eftersom det inte är så kul sitta utan vänner i stor ishall så beslöt mamma att som kompletteringspresent även skicka med mig som sällskap. Det tackar jag också för. Nu gäller det bara att hitta lämpligt datum. Ska vi kanske strunta i de närmaste matcherna och istället sikta på nästa match mot Skellefteå 23 febr? Kanske min gamle kamrat skulle hänga med?

 

Satt några timmar torsdag eftermiddag tillsammans med en kollega och gick igenom delar av nya handboksförslaget. Den del som gäller den allmänna gudstjänsten. Vi hann titta igenom, kommentera och bedöma fr o m inledningen t o m helig i mässdelen. Resten tar vi en annan gång. Här gäller det alltså texterna, inte det musikaliska.

 

Vad blev då slutsatsen av vår genomgång?

 

1. Är det något av det nya som vi tycker är bättre än det nuvarande? Svar: nej.

2. Är det något i det nya som vi skulle finna verklig glädje i att få använda? Svar: nej.

3. Är det något i det nya som vi ser som en naturlig och rimlig fortsättning på den liturgiska utvecklingen med dess succesiva upprättande av allmänkyrkligt gudstjänstliv, vilken pågått inom svenska kyrkan de senaste 100 åren? Svar: nej.

4. Finns det något i det nya som möjligen skulle kunna vara acceptabelt (men som knappast är så mycket bättre än det nuvarande att det motiverar att tvinga en gudstjänstgemenskap att lära om)? Svar: ja, något.

5. Finns det något i det nya som är så anpassat till "vår tid" att det sannolikt kommer att upplevas som gammalt inom relativt kort tid? Svar: ja, det tror vi.

6. Finns det något i det nya som är direkt teologiskt felaktigt?  Svar: ja, men bara någon enstaka formulering.

7.Finns det formuleringar i det nya som i sig själv möjligen skulle kunna accepteras men som tillsammans med ytterligare liknande material blir så svagt och tunnt att det gemensamt knappast håller som uttryck för kristen tro? Svar: ja, åtskilliga.

 8. Finns det formuleringar i det nya som är så "snömosiga" att det knappast går att bedöma om dom är rätt eller fel, dom känns bara totalt intetsägande? Svar: ja, en hel del.

 

Kuggfråga:

Blev våra mest frekventa reaktioner skratt eller gråt?

 

Kuggfråga 2:

Är detta ett seriöst handboksförslag eller är det en idébank för workshops och gudstjänstverkstäder på KU-läger och ungdomsledarkurser?

Då ska man vara positiv, läste jag just på Dag Sandahls blogg (och knyckte rubriken därifrån).

 

Men innan årets första dag börjar måste föregående års sista dag avslutas. Jag firade alltså mässa i Örnäsets kyrka igår kväll. Träffade ett antal vänner som det var roligt att möta. Fick veta att min blogg understundom läses även i Norge. Blev senare hembjuden till god vän på en stunds nyårskvällsfika. Vi råkade faktiskt vara nästan hela gänget som var till Israel tillsammans 2008. Tänk vad tiden går.

 

For hem i god tid före tolvslaget. Hann ta det lungt en stund och tända granen och lyssna på tolvslaget i radio och domkyrkoklockorna. Ska vi uppfatta det positivt eller negativt att svenska kyrkan inte längre är ensam herre på täppan utan att även katolska domkyrkan sedan ett antal år finns med?

 

På årets första dag följde jag mamma till Domkyrkan. Lärorok och trösterik predikan av fd (under året blir det fd fd) domprosten. Även här mötte jag vänner från nu och förr.

 

Efter gudstjänsten blev det kyrkkaffe hos mamma med nyårskonsert från Wien på TV. Lättrörd som jag är kunde jag inte låta bli fälla en tår när vi hörde An der schönen blauen Donau. Den vackra musiken kunde vara tillräckligt för det, men situationen påminde mig även om pappa. Han var duktig på att dansa. I yngre dagar kunde han en sådan gång bjuda upp mamma till en vals på vardagsrumsgolvet.* Man vet aldrig vad det är för situation som påminner en och ger möjlighet släppa fram lite sorg och saknad.

 

Efter en stunds samvaro blev det avfärd till bönhuset. Att jag missade första gudstjänsten kl 13 gör inget. Där är jag präglad av teol dr Ingemar Öberg som aldrig förlikade sig med att den laestadianska församlingen börjat ha gudstjänster så tidigt på eftermiddagen att det i praktiken blev en konkurrent till högmässan. Sådana gånger kom han alltid till högmässan i Hertsökyrkan och uttalade (jag hörde det många gånger) "så har det aldrig förut varit i Torne och Kalix älvdalar". Och eftersom jag fått ärva min hatt efter hr professorn så får jag väl försöka att i detta ringa avseende ta upp den fallna manteln.**

 

Kom i tid till middagen och deltog sedan i sena gudstjänsten kl 16. I samband med kaffet och efter blev det diskussioner om kyrkovalet. Kanske kan vi hitta intresserade som gör att Frimodig Kyrka kan gå fram med egna listor i några norrbottensförsamlingar. 

---

*även vi barn blev upplärda i dansandets ädla konst. Det är denna min bakgrund som gör att jag - trots en del ganska starka pietistiska böjelser i övrigt - har svårt att känna mig helt överens med den typ av fromhet som har en negativ ryggmärgsreflexreaktion redan inför ordet "dans", oavsett situation och sammanhang.

 

** min djupare önskan, att den kunskap som Ingemar hade i huvudet, skulle ha följt med hatten har visat sig inte gå i uppfyllelse.