Torbjörn Lindahl

När vi firat Kyndelsmäss? Eller kanske på tisdag när rätta datumet infaller? De år jag haft tur och fått en prima gran utan barrtendenser i förtid så har jag gärna haft den kvar till denna tid. Lite tokigt dock att förfastans första helg inföll redan förra helgen. Då krockade ju jul- och påskcykeln i kyrkoåret. Detta nämnde jag något om i inledningen till predikan idag.* Man borde införa en liten ändring i vårt kyrkoår och bestämma att trettondedagstiden alltid ska räcka minst fram till kyndelsmäss. Och vid behov ännu längre. Synd att jag inte längre sitter i kyrkomötet. Annars hade ju jag kunnat bidraga med en av de motioner som ändå får avslag.

 

I vart fall firade vi högmässa idag som vanligt. Lite färre deltagare än väntat. Men roligt att även denna söndag se gudstjänstfirare som lockats till kyrkan genom vårt alpha-arbete.

 

Idag i samband med högmässan och kyrkkaffet beslöt vi att starta en samtalsgrupp som under nio samlingar ska gå igenom de nio punkter som enligt Carl-Eric Sahlberg utmärker en växande församling. Vi börjar gruppen i Hertsökyrkan på söndag 7/2 kl 13 och sedan kör vi söndagarna framöver när vi druckit kyrkkaffet. Vi utgår från Sahlbergs bok "Miraklet St:a Clara". Jag beställer hem ett antal ex av boken så den som vill kan låna eller köpa.

 

Senare på eftermiddagen (efter sorgehusbesök) gick jag till bönhuset och lyssnade till två predikningar av gästande predikanter.

 

I precis två veckor har jag haft en student boende i huset. Idag flyttade han då han fått egen studentlägenhet. Det unnar jag honom givetvis men han har skött sig mycket bra. 

 

I morgon måste jag jobba lite trots ledighet. Undrar om det innebär att jag ska klaga på prästyrkets arbetsmiljö. Nej, klagar inte. Jag har alltid betraktat de fria arbetstiderna som en förmån.

- - - - - - - -

 

* hur min predikan i förmiddags var tänkt att fortsätta kan ses i en kommentar till dagens bloggpost på BloggarDag. Om det sen verkligen blev så får andra bedöma.

 

 

ska jag påminna om bokverket Pehr Stenbergs Levernesbeskrivning. Två gånger tidigare har jag nämnt detta verk som nu är under utgivning vid Umeå Universitet. Mycket interssant att läsa - för den kyrkohistoriskt intresserade har jag förut hävdat. Men nu skulle jag säga att det nog kan intressera vem som helst. Att läsa hur blivande prästen Stenberg tänker under andra halvan av 1700-talet och jämföra med vår tid kan ge upphov till mycket. 

 

Även skratt.

 

Som idag när jag läste om ett av hans minnen från maj 1786 då han för att finansiera sina studier vid Åbo akademi arbetade som informator (lärare åt familjens barn) i en herrskapsfamilj  i Finland. Det korta stycket har rubriken "Tysta frun". Håll tillgodo.

 

"En dag kom en främmande Enke=fru Captenska, wid namn Hedersverd. Denna war så owanligt tystlåten, emot alla Fruntimmers wana, så att jag föll deröfwer i djupaste förundran, såsom något märkwärdigt nytt i Fruntimmers werlden;..." *

 

- - - - - - 

 

* jag inser dock att jag tar en risk när jag bjuder läsarna på detta historiska citat. Av beslut i domkapitel har flera bloggande präster under senare år fått lära sig att man inte bara är ansvarig för vad man skriver utan även för hur det "kunnat uppfattas" (citat ur domkapitlets beslut i ärendet gällande mig). 

 

Om alltså ovanstående citat av någon skulle kunna uppfattas på annat sätt än som lustigt så skulle jag alltså kunna få en liten näsbränna av kapitlet. Det behövs inte ens en anmälan eftersom det framgår av kapitlets beslut att jag fortfarande står under "biskopens och domkapitlets tillsyn". 

 

Men jag tar som sagt risken. Detta är ju som bekant numera en kulturblogg. Och det är - ännu mer som bekant - kulturens uppgift att pröva och vidga gränserna. 

Har jag varit med om idag (eller kanske igår. Osäkert om jag hinner publicera detta före midnatt).

 

Först gudstjänst i Domkyrkan som avslutning på allkristna vinterveckan. Talare under dagarna har varit Carl-Eric Sahlberg och han predikade också idag. Predikan var snarast ett personligt vittnesbörd med betoning av Bibelns betydelse.

 

Gudstjänsten var lång. Det mesta som skulle ingå av textläsningar och psalmer i en svenskkyrklig söndagsgudstjänst + flera sånger och vittnesbörd av LP-kören här i norr. Sammantaget riktigt glatt och entusiasmerande.

 

Efter  en stunds kyrkkaffe på  EFS for jag för att besöka mamma. Och väl där visade det sig att på äldreboendet pågick andakt ledd av kollegan Boel som också tidigare varit i domkyrkan (vi hade båda sammanlyst "våra" (!?) respektive kyrkor till domkyrkan). Så då fick jag sjunga, bedja och lyssna ännu en gång innan det blev en stunds gemenskap med mamma innan hon gick till middag.

 

När mamma gick och åt gick jag till det som var tänkt som dagens andra gudstjänst men som nu får betraktas som den tredje: bönhuset. Två predikningar. En över Danielsbokens inledning, den andra över texten om den förlorade/återvunne sonen.

 

Om två veckor ska jag själv predika i bönhuset.

 

Kvällen avslutades med kvällsmässa i Hertsökyrkan. S k completoriemässa, där en mässordning vävts in ett completorium på ett väldigt fint sätt. En vän och kollega har skänkt mig agendan. Om han själv utformat ordningen vet jag inte. 

 

Att vi samlades till denna enkla mässa är ett resultat av enträgna böner från några av dem som regelbundet besöker högmässan. Och finns det en grupp sakramentstörstande människor måste ju prästerna ställa upp. Tretton deltagare sammanlagt.

 

Full dag.

Att han gjort det berättade han idag när vi möttes. Först sågs vi en timme på hans rum och sen gemensam lunch. Som han bjöd på. Tack för det.

 

Vad var det då han skrattat åt? Jo det var i somras när en journalist konfronterade honom med med det Fobi-blogginlägg på min blogg om vilket det blivit så mycket rabalder. Journalisten hade kanske förväntat en annan reaktion så när biskopen bara skrattade (vilket var min avsikt att man skulle göra vid läsningen) då kom det hela inte i tidningen. 

 

För mig har biskopen även tidigare (dock efter domkapitelsbeslutet så här föreligger ingen jävssituation)   att han vid läsningen av detsamma blogginlägget spontant kände "jag håller ju med Tobbe". Dvs i detta att vi använder ordet fobi alldeles för slarvigt. Även har biskopen sagt mig att det förvånat honom att människor inte uppfattade ironin i det nämnda inlägget. Även blev han under sommarens häftiga reaktioner förvånad över att kyrkoanställda och präster vilka han alltid betraktat som sunda och kloka gav uttryck för så väldigt starka reaktioner.*

 

Det ovan refererade sa biskopen åt mig när vi möttes en kväll på Kyrkogatan när han var ute på promenad med hunden. I dagens möte samtalade vi mest om hur vi upplevt hela processen. Jag kunde bara betyga att jag under hela utredningstiden upplevt mig korrekt behandlad av domkapitlet och dess utredningsgrupp. Att hela processen tog alldeles för lång tid kunde vi gemensamt beklaga även om det finns en förklaring.

 

Innan vi skildes efter lunchen frågade jag "får jag skriva på bloggen att biskopen inte är arg på mig?"

- Det får du absolut, var hans svar.

 

Då skriver jag det. Biskopen är inte arg på mig. Så inser alla vilken felbedömning det var att anmäla mig.

 

- - - - - 

* biskopens uppfattning var även Domkapitlets. Ingen kritik riktades mot detsamma blogginlägget

finns det en bok om. Och nu även en film.

 

Boken fick jag av min yngre bror just när jag fyllt 59. Precis som bokens huvudperson.

- Läs den. Den är jätterolig, var budet.

Tydligen tyckte min bror, som är tretton år yngre än jag, att man kunde skratta sig fördärvad åt denne gamle sure gubbe. Själv fick jag inte fart på läsningen. Tyckte inte alls att Ove var något att skratta åt. Han var ju bara fullständigt normal. Tyckte jag. Och därmed är det klart att jag är en sur gammal gubbe. Vilket skulle bevisas.

 

Nu har boken blivit film. Igår i samband med ett sammanträde i tjänsten ägnades en stund åt att diskutera boken o filmen. Jag som ej sett filmen uppmanades starkt göra det. Och eftersom arbetskamrat som jobbar extra på bion berättade att hon skulle jobba i afton så måste jag givetvis gå ikväll och mottaga biljetten direkt ur hennes hand. Alltså har jag varit på bio.

 

Proppfull salong. Men betydligt högre medelålder på publiken än man brukar vara van vid. Givetvis skrattade jag med vid de roliga replikerna men hade jag sett den ensam hade jag knappast gapskrattat. Att Rolf Lassgård fick guldbagge för bästa manliga huvudroll kan jag väl förstå. Även den som spelade nyinflyttade iranska grannkvinnan gjorde sitt jobb. På slutet blev dock filmen mer allvarlig.

 

Roligt också att se att rollfiguren Ove hette Lindahl i efternamn (syntes på hustruns gravsten och fanns i en replikväxling).

 

Var har dom fått det namnet ifrån? Inte utan att man känner sig en aning hedrad av att bära samma namn som en rikskänd sur gammal gubbe:)

Och nu handlar det inte om nåt så billigt som glädje över seger i hockeymatch.* Inte heller (skadje-?) glädjen över att överklagandenämnden ger Göteborgs domkapitel åtminstone temporär bakläxa.**

 

Nä, nu handlar det om gudstjänstglädje. Celebrerade den heliga mässan idag i församlingens kyrka i Hertsön och predikade därtill. Och det är alltså det som är själva glädjen.

 

En stund som denna blir det helt obegripligt hur jag någon gång kunnat tänka tanken att konvertera och därmed lämna sitt prästämbete. Men det är väl det. Så länge man befinner sig högst fem meter från ett altare så är det roligt vara präst.

 

Sen var det kyrkkaffe och sen for jag till mamma en stund och sen gick jag på gudstjänst i bönhuset och sen blev jag bjuden hem på kvällste hos person som var gudstjänstfirare i både högmässsn och bönhuset. Och sen tog dagen slut. Men glädjen består.

 

- - - - - -

 

* men man skulle kunna glädja sig över det också. Luleå vann igår över Malmö. Det bör väl även en Rögleanhängare (!) kunna glädja sig över

 

** personligen anser jag att det som Göteborgs domkapitel varnat sina präster förr och sedan dömt några för; att dom lett gudstjänst i Missionsprovinsens regi är fullständigt obegripligt. Här har ett gäng präster firat gudstjänst helt i enlighet med svenska kyrkans handbok och det i ett sammanhang som står på precis samma bekännelsegrund som svenska kyrkan. Vad är problemet?

 

Jag tror nästan att jag som solidaritetshandling ska leta upp något Missionsprovinssammanhang och erbjuda mig leda gudstjänst där. Luleå domkapitel har faktiskt inte uttalat att det är förbjudet. 

 

På onsdag ska jag f ö träffa biskopen för samtal och lunch. Redan under hösten kände jag att det skulle vara roligt få möta biskopen öga mot öga efter det att mitt ärende avgjorts av kapitlet.Tydligen bar biskopen på samma tanke för redan före jul kom ett meddelande från biskopen med förfrågan om jag var intresserad av ett möte. Givetvis var jag det och ett tag "efter helgerna" fick jag inbjudan. Det ser jag fram emot.

först av mer andlig art. Eller vart fall kyrklig. Överklagandenämndens beslut att ge verkställighetsförbud åt Göteborgs domkapitels beslut att avkraga tre präster för att dom lett gudstjänster i Missionsprovinsens sammanhang. Den intresserade läser på kyrkligdokumentation.nu

 

Så till glädje av mer världsligt slag.

 

 

 

 

 

 

fick jag i kameran - mobilen! - idag.

 

Skulle bara ta några kort av mina lediga rum i husets övervåning tillika med utsiktsbild genom fönstret, så att intresserad student kan få se vad som finns att hyra.

 

Men en liten smusfläck på rutan behagade uppenbara sig mitt i blickfånget.* Jag fattade först inte vad det var. Visst blev motivet lite intressant? Vad - eller vem! - tycker man det ser ut som?

 

Så får jag samtidigt visa min skidtur. Jo, jag åkte ut på isen även idag. Så långt bort som man kan se på bilden och en liten bit till.

- - - - - -

* jag ska väl sanningsenligt erkänna att jag förbättrade bilden lite så att jag fick hela figuren med isen som bakgrund. När jag först såg den så stod jag i den vinkeln att extra motivet kom lite längre ner. Men likväl...

- i vart fall inte så länge jag kan minnas - har jag gjort idag. Åkt skidor! Har jag förstås gjort men aldrig så tidigt på året. I vart fall inte "plattåkning". 

 

Jag såg  i morse genom fönstret en person och en hund ute på  snöbeklädda isen. Fick för mig att personen eventuellt inte promenerade. Snabbkoll med kikaren visade att han åkte skidor. Och av någon förunderlig anledning inspirerade detta mig så att jag tog fram mina egna och gjorde en tur över isen. Fram och tillbaka till Sinksundet. Ca fem kilometer sammanlagt gissar jag. Hur lång tid det tog ska jag dock inte avslöja. Men lite snabbare än promenadtakt var det nog i alla fall. 

 

Men efter dusch och ombyte blev jag aningen sen till högmässan. Fy på mig. Men bättre sent än inte gäller väl i allra högsta grad kyrkogång.

 

Eftermiddagen hos äldsta dotter med familj med särskild inriktning på senaste barnbarnet. Mycket roligt. Men lika roligt träffa äldre barnbarnet som nu säger många ord och är riktigt rolig leka med.

 

Förbi god vän innan hemfärd från Boden. Kaffe och som alltid goda samtal. 

 

Under helgen har jag också hållit lektion i Fridsförbundets konfirmandgrupp. Med undantag av några korta inhopp under åren är det ju annars länge sedan jag hade konfirmander. Men kul märka att jag inte är totalt ringrostig.

 

I morgon slängs granen ut trots att det ännu inte är tjugondedag Knut. Men granen har nu förfallit och grenarna blivit så slaka att den knappt orkar hålla upp ljusen.

 

Nu gäller det att börja vänja sig vid nya livsrytmen som gäller sedan årsskiftet, 80% arbete, dvs tre lediga dar i veckan. Onekligen känns det skönt. Ålderstecken? Åldersångest har jag dock icke. Skulle inte göra mig ett smack att vara 67! Då skulle kanske folk istället inse att det som skrivs på denna blogg är djup levnadsvisdom som icke bör domkapitelsanmälas. (*)

 

Möjligen djup, men i vart fall intressant, levnadsvisdom har jag tagit del av när jag nu äntligen läst ut första bandet av Pehr Stenbergs Levernesbeskrivning. Det börjar väl snart vara ett år sedan jag nämnde det bokverket här på bloggen men det dröjde innan jag på allvar fick fart på läsningen. Nu är jag redan en bra bit in i andra bandet. Verket kan verkligen rekommenderas för den kyrkligt/kyrkohistoriskt intresserade. Tredje delen av detsamma verket är också utkommet och mitt exemplar finns hos min broder i Umeå som å mina vägnar inköpt  ett exemplar av detsamma. Kanske passar det att fara till honom och hämta detsamma samtidigt som det kan vara fint väder för en gemensam skidtur** - om dom får nån snö i Umeå denna vinter vill säga.

- - - - - -

* plats för smiley!

** uppmärksamma läsare noterar den retoriska finessen att avsluta bloggposten med samma ämne som den började

har redan gått . Det betyder väl att någon gång under morgondagens eftermiddag har vi klarat av 1% av det nya året. Inte illa.

 

Och under denna korta tid har man redan hunnit uppleva tre högtidsdagar, nyårsdagen, flanellsskjortans dag och söndag. De senare, söndagar alltså, är ju alltid högtidsdagar eftersom det är vår Herres uppståndelsedag. Nyårsdagen är ju årlig högtid. Dock kanske lite osäker. Varför firar vi nyår just denna dag? Inte vet jag.

 

Flanellskjortans dag är däremot en viktig dag för alla som vill markera sin samhörighet med Ecclesia Suecana Invariata (den oförändrade svenska kyrkan) och kanske för många andra också.

 

Tyvärr blev inte flanellskjortans dag firad på rätta dagen Tre pigga gossar hade tänkt gå ut för gemensamt firande men då det visade sig att en var upptagen fick firandet uppskjutas till ikväll (alltså söndag kväll som nyss varit). Nå, bättre sent än aldrig.

 

Före dess hann jag dels gå i högmässa - kollegan Mats ledde mässan i Hertsön - och under eftermiddagen besöka svärfar i Töre. Tänk så många gånger man kört den vägen. Man kan nästan varenda kurva utantill. Eller numera finns ju inte så många kurvor kvar på E4, så man ska kanske minnas alla ställen där det fanns kurvor. Under åren då barnen växte upp och vi i praktiken hade svärföräldrarnas bagarstuga som fritidshus då var det ju rena skytteltrafiken delar av året.

på det jag berörde i förra inlägget. Alltså om olika nattvardsbruk. Och här inbjuder jag läsare att "rätta mig om jag har fel" för här ska jag bara skriva utifrån min egen upplevelse.

 

Om man går tillbaka ett antal årtionden, (t ex fem så hamnar man strax vid början av min tonårstid. Då, vid mitten av 60-talet och tiden strax före och efter, då tror jag att den normala söndagsnattvardsfrekvensen i många av svenska kyrkans församlingar var ca en gång i månaden. Det har berättats för mig av vänner uppvuxna i Tornedalen och som är kanske ca en halv generation äldre än jag, hur dom fostrades in i traditionen att varje söndag deltaga i söndagsbön i hembyn men en gång i månaden bege sig till kyrkbyn och kyrkan för att deltaga i högmässa med nattvard. Därutöver deltog de kristna i nattvardsgångar på sommarstormöten och kanske någon extra gång i samband med storhelg, t ex skärtorsdag. På så sätt fostrades även många laestadiankristna till en nattvardsrytm som var ungefär densamma som för mycken övrigt kyrkfolk.

 

Men vad som sedan har hänt är att många bland väckelsefolket å ena sidan, kanske när man flyttat till "storstad" som Luleå, eller pga annat upplevt främlingsskap inför svenska kyrkan sådan den i modern tid framträder; har tappat den naturliga kontakt man förr hade med sin sockenkyrka och dess nattvardsliv. Det innebär att många bland väckelsefolket inte längre lever i samma regelbundna nattvardsrytm som tidigare. I stället blir nattvardstillfällena nästan enbart vid stormöten och andra större sammankomster i de egna sammanhangen som t ex nu senast på nyårsafton. Förutom att det bryter den mer regelbundna rytmen så innebär det också att en förväntan byggs upp att en nattvardsgång ska vara något oerhört märkvärdigt. Och det är klart att om man bara deltager i nattvardsgångar där det är minst hundratals deltagare då är det lätt få bilden av det extremt märkliga som ska vara förknippat med speciella känslor.

 

I kyrkan är utvecklingen den motsatta. Där ökar nattvardsfrekvensen. Under mina snart 40 prästår har jag fått vara med om en sakta pågående utveckling från nattvard en söndag i månaden (eller ännu mer sällan) till strikt var fjärde, var tredje, var annan och till sist varje söndag. och det säger sig självt att när nattvard firas allt oftare då varken hinner eller orkar man "ladda upp" för den känsloupplevelse man kan kosta på sig om nattvardsgångarna kommer med månaders mellanrum eller särskilt i samband med större - i sig själv känsloskapande - samlingar.

 

Och mitt i detta står jag själv. I nyårsaftonens mässa - som var fin och högtidlig på alla sätt, inte tal om annat - tillsammans med vänner där det kanske finns många som knappast kommer till nattvardsbordet igen på månader Och själv gick jag i mässan igen redan på nyårsdagen och går igen i morgon och på Trettondedagen och nästa söndag...

 

Själv har jag under senare år fått nåden att lära mig ännu en ny dimension i detta att leva med i mässan. Att verkligen deltaga i tyst bön (stå och blunda) i hela nattvardsliturgin ger en lång stund av bön som fyller hela nattvardsskeendet med extra rikedom. Men det är nog nått man måste öva sig i. Och då behöver man gå ofta....

 

Hemma hos god vän som jag besökte en stund kring tolvslaget så ställde jag mig frågan

- Undrar hur många domkapitelsanmälningar jag får emot mig under kommande året? Eftersom ingen kunde svara så får jag väl själv säga att det sannolikt beror på vad jag skriver. Och kanske beror det även på om hugade anmälare insett den ädla sanningen att det kanske inte är helt lätt att få en bloggare fälld även om man ogillar vad han skriver.

 

Men nu ska vi inte prata om det. Nu ska jag glädja mig över alla som tycker om att läsa min blogg. Kan avslöja att efter sommarens uppmärksamhet har det genomsnittliga besökstalet på bloggen markant ökat. Och jag tror inte att det är kritikerna som ökat. Dvs dom som eventuellt skulle läsa bloggen bara i syfte att notera om det skrivs något som läsaren ogillar. Hur kul vore det på en skala? Ungefär som att vara Stazimedarbetare; sitta med hörlurar dygn efter dygn bara för att höra om det uppsnappas något förgripligt via de spionmikrofoner som installerats i någon dissidents hem. Vem skulle orka med det utan betalning?

 

Alltså tror jag det är mer positivt inställda läsare som ökat i antal. Så hej på er och gott nytt blogg-år!

 

Nyårsaftonen var annars intensiv. Start med hembesök med sjukkommunion. Vid densamma var några av den sjukes vänner med. Med en av dem fick jag sedan vid kaffet ett intressant samtal som gav lite inblick i hur hela domkspitelsanmälningsaffären upplevts ur kyrkorådssynvinkel. Ska inte avslöja något som kanske inte var tänkt för offentligheten men jag tror i vart fall inte jag behöver oroa mig för jobbet. Om man säger så.

 

Kl 17 kunde jag som deltagare övervara nyårsbön i kyrkan. En hel del övrig tid före och efter detta användes till förberedelser för kvällens stora begivenhet: mässa i Örnäsets kyrka i samband med Fridsförbundets församlingsdagar.

 

Mycket folk i kyrkan. Flera hundra. Tänka sig. Två präster hjälpte mig med distributionen. En fin gudstjänst tycker jag det blev. Om man får säga det när man själv ledde den. Ändå känner jag mig ambvivalent. Trots den glädje jag alltid känner när jag celebrerar en så stor mässa och får tala ett Guds ord inför en så stor skara så är det ändå som om något fattas. Jag sa till god vän efteråt att jag upplever att om vi är 30 mässfirare i Hertsökyrkan en vanlig söndag så är det i den lilla skaran mer levande aktivt medlevande i liturgin än när det är 300 laestadianer i kyrkan.  

 

Min kära laestadiandska vänner borde

1) ta del av mycket mer undervisning om nattvardens och liturgins betydelse

2) öva sig att befästa och praktisera den kunskapen genom att gå till nattvarden betydligt oftare.

 

Men att se de stora skarorna ungdomar som faller på knä för att ta emot sakramentet och de många barn som följer sina föräldrar, det är en glädje att se. Varför ska denna stora grupp kristna vara något som i praktiken ligger så på sidan om det officiella kyrkolivet? Vem har velat att det ska vara så?