Möte med nya handboksförslget

Nu har jag under sista halvåret vid några tillfällen gått på gudstjänster där man prövar alternativ ur det nya handboksförslaget. Både här i Luleå och i Umeå har jag mött det. De alternativ av det nya förslagets många nya alternativ som jag mött är knappast sämsta tänkbara - jag gissar att de som gjort urvalet haft något hum om tradition, liturgi och kristendom - men likväl blir jag tveksam. Om detta, som jag nu mött vid några tillfällen, och som kanske får anses höra till den bättre halvan bland de nya förslagen, är det som vi riskerar få leva med i framtiden, då undrar jag verkligen vad som är vitsen.
 
1. oftast betydligt mer svårsjunget än det nuvarande
2. i flera fall så obetydliga och onödiga förändringar att det knappast betyder något men bara gör gudstjänstfirarna osäkra och ännu mer bundna vid en agenda
3. allmänt tunnare - märks särskilt på att hänvisningarna till Jesus minskar i antal, det blir en mer allmän tro på "Gud" (enda gångerna där orden "Jesus" eller "Kristus" ökar i antal är när dom kan ersätta ett "han" eller "Herre" - ord som i sin tur anses vara otillbörligt patriarkala eller hierarkiska)
4. i några fall innehållsligt ytterst tveksamt, som tex att bekänna det man syndat mot sig själv - vad betyder det? - men inte det man syndat mot Gud
 
Min bön blir bara: "Gode Gud - och min nya chef, domprost Charlotte Rehnman - låt mig i lugn och ro få fira mässa enligt nuvarande handbok fram till min pension!" Ja, det kommer ju i praktiken sannolikt att bli möjligt eftersom det allra mesta som är användbart i nuvarande gudstjänstordning också finns med i det nya förslaget. Tur är väl det.
 
Men att nytänket i förslaget beskrivs som något för "vår tid" ger mig bara frossbrytningar. Påminner om att det i modern tid tydligaste exemplet på kyrklig anpassning till "vår tid" var det nazistiska "Deutsche christen". I det fallet tog "vår tid", som bekant abrupt slut.*

* ja, jag vet, det finns en inofficiell debattregel som säger att den som försöker stärka sin argumentation genom att hänvisa till eller jämföra med nazisttiden, den har redan förlorat debatten. Det struntar jag i. Jag är van att höra till förlorarna.

Födelsedagskalas

Hade vi i helgen. Det var äldre sonen som fyllde trettio och eftersom han hade en veckas semester från jobbet i Stockholm kunde han fira på hemmaplan. En blombukett anlände dock från arbetskamraterna. Alltid trevligt med lite högtid. En av fördelarna med att vänta besök är att man tar sig samman och städar huset. T o m dammsugaren kom fram. Då förstår kära läsarna att det är allvar. Nu går jag bara omkring och njuter och betänker att det kan vara så fint i huset. Dock har jag också ett sådant där rum som OAS-rörelsens Hans Weichbrodt brukar berätta om att man hade i hans barndomshem, där man bara slänger in allt som skulle gömmas undan för gästandes kritiska granskning. Om jag minns hans predikningar rätt så var det kanske källartrappen som hade den funktionen i hans hem. I mitt fall är det mitt arbetsrum på övervåningen. Det är ett rent förråd. Jag arbetar aldrig där. De gånger jag tex läser ur bibelkommentarer som jag har därststädes så förflyttar jag dom till soffan i vardagsrummet och sitter där och läser eller till sängen och ligger där och läser. Har aldrig någonsin kunnat förbereda en predikan eller ett föredrag sittande vid ett skrivbord.
 
Alltså roligt att få anledning få fint i huset (utom i arbetsrummet). Men ännu roligare var det enkla kalaset. Det blev också anledning att inviga den fina grill som jag i slutet av vintern 2012 vann på en personaldag i Måttsund där jag var den som närmast kunde pricka in födelse- eller dödsår - vilket det nu var - för svenske konungen vad-han-nu-hette men i vart fall den "läspe och halte".
 
Eftersom sonen nu fyllde trettio och hans två äldre systrar redan gjort det för fyra respektive två år sedan så handlade samtalet om att nu var det kört att räkna vuxenpoäng. Nu gällde det att istället börja räkna pensionärspoäng, vilket tillfaller en om man förmår så underliga saker som att somna framför TV:n kl halv tio istället för att orka se till filmens slut klockan elva, eller att vakna utan väckarklocka klockan sju på morgonen en ledig söndag.
 
Tyvärr var det på lördag kväll inte riktigt så soligt som prognosmakarna gett oss anledning tro, men det var varmt nog att grilla och äta ute. Precis när desserten var uppäten, Oscar II:s skål* utbringad och kaffet urdrucket, så kändes de första regndropparna. Men vi hann få in allt innan skyns dammluckor öppnades - om än inte på vid gavel - så tillräckligt för att starkt begränsa viljan att sitta ute.

* det var äldsta dotterns fästman - militär till yrket, just befordrad till kapten, grattis! - som undervisade om denna för mig helt okända tradition. Han berättade även att det vid Norrbottens regemente en gång i tiden (trettiotalet?) fanns en officer vid namn Lindahl som efterlämnade en rätt stor förmögenhet vars avkastning skulle användas till att årligen bjuda alla officerare på en trevlig middag. En riktig tillställning lär det vara. Sagde Lindahl skulle visst även ha instiftat något slag pris som årligen utdelas till lämplig kandidat. Men tydligen ska det utdelas tilll någon som har rykte om sig att vara lite orginell eller på tvären eller hur det nu var. Tydligen var instiftaren själv sådan.
Man undar ju lite lätt om vi är släkt?

Midsommarhelg

Med besök av bror och svägerska. Inte yngre bror denna gång (han är i Kina!) utan äldre brodern, tillika tvillingbrodern, med hustru. Mitt på dagen på midsommarafton tog vi med mamma och for vi ut till Friluftsmuséet Hägnan i Gammelstad för sedvanlig majstångsresning, lyssnande på musik och iakttagande av människor som lekte små grodor och annat..
 
Tillbaka hem till mamma för mat och kaffe och när kvällen infunnit sig och mamma ville inta sängläge så for vi tre övriga till Älvsbyn för att gratta min gamle kamrat som just denna dag fyllde 60 år. Roligt få se hela hans familj med allt från hustru till de fyra barnen varav tre hade sk respektive med sig, varav vi är släkt med en, och en av de andra är far till de två små barn som understundom försätter min gamle kamrat i läge av idogt funderande. Trevligt besök.
 
Idag på morgonen samlades vi för högmäsa i Domkyrkan, ledd av kollegan Bosse, som bett mig hjälpa honom distribuera. Nu var det inte fler deltagare än att han hade kunnat klara det själv, men att få koncelebrera tillsammans med god kollega är alltid en höjdare. Inte mer än rätt att jag gjorde lite nytta eftersom jag var i tjänst utan att ha annan uppgift än att vara reserv om någon av de tjänstgörande skulle bli sjuk. Men imorgon (söndag)är det min tur. Högmässa i Hertsökyrkan kl 18 (OBS!). Lite märkligt att Midsommardagen sedan ett antal år (när vi fick senaste evangelieboken) inte längre är Johannes Döparens dag utan Döparens dag firas på söndagen. Men så är det.* Sammanlagt sex präster i kyrkan, inkl celebranten. Kyrkkaffet tog vi i kyrkstugan, där det var varmt och skönt eftersom jag slagit på värmen i tordags. Men utanför var det ihållande regn.
 
Nu är det kväller. Tre alternativ för dess sista del: 1) sängen, 2) Kommissarie Banks. 3) Fotboll

* vid middagen hos mamma på midsommarafton uppstod vid bordet en interfamiljär diskussion om vilken dag det var Johannes Döparens dag (tillika Midsommardag) före 1953 då dagen hade fast datum. 24 juni hävdade jag. 25 hävdade bror och svägerska eftersom dom tänkte att det ska ju vara ett halvår före Jesu födelsedag, Juldagen. Snabbkoll på Vikipedia fick avgöra saken. Jag hade rätt. Skälet till att Johannes döparens dag inte var 25 juni beror på att man enligt gammal (var det romersk?) kalender räknade dagarna bakåt från kommande månads första dag. Nu är Juldagen 8 dagen före 1 januari. Räknar man likadant före första juli så hamnar man på 24 eftersom juni har en dag mindre än december. Det var ju inget som jag vetat, men datumet kunde jag. Alltid roligt lära sig något.
 
 

Söndag

Helgen före midsommar innebär Spelmansstämma på friluftsmuséet Hägnan i Gammelstad. Åtminstone ena dagen brukar jag vara där. Ibland både lördag och söndag. Äldsta dottern SMS:ade igår och undrade om jag ville möta henne och fästmannen där för lunch, men tyvärr jobbade jag. Idag blev det däremot besök. For dit tillsammans med mamma på eftermiddagen. Tyvärr var den sedvanliga palten slut - har aldrig hänt förr att jag inte fått palt under Spelmansstämman - så vi fick äta en god sallad från Kafé Fägnan. Några trevliga timmar i det fina vädret. Roligt höra musiken och se folkdansarna.
 
Om förmiddagen var det givetvis högmässa i Hertsökyrkan. Jag trodde ju nästan att vi slagit sommarlovsrekord förra söndagen då det var 35 pers första sommarlovshelgen. Men döm om min förvåning! Idag var vi 38. Kan låta lite för de läsare som är vana vid överfulla laestadianska bönhus eller kollegor som surfar omkring i fromma västkustförsamlingar, men för att vara en stadsdelskyrka i Luleå är det faktiskt riktigt bra. Och jag som just fått höra att det viskats viss kritik mot att vi har mässa för ofta i Hertsökyrkan (numer i praktiken varje söndag). Faktum är att det knappast finns statistiskt belägg för att det skulle komma fler om vi hade färre mässor. Kyrkkaffet improviserade vi och fick därför lite gemenskap efter gudstjänsten också.
 
Att döma av gudstjänstfirarna så var det nattvard i västlaestadianska bönhuset idag. Det finns nämligen en person som normalt går på gudstjänsterna där, men som konsekvent (om personen inte bytt rytm) väljer att komma till högmässan i Hertsökyrkan just de söndagar då det firas nattvard i bönhuset.
 
Apropå det så talade jag en hel del om gamla lestadianska församlingen (väst) under helgen då en av dess medlemmar ringde mig i ett ärende. Det blev en hel del prat även vid sidan om den direkta saken. Det fick mig att själv tänka tillbaka på de möten jag haft med församling och enskilda i de sammanhangen. Det slog mig väldigt tydligt förra söndagen när jag var i västbönhuset och hörde predikan - och samma erfarenhet har jag nog haft även i östlaestadianska sammanhang; nämligen att predikanterna ofta talar bättre innan dom börjar predika på allvar. Ofta inleds ju predikan med lite allmänt tal om div för att s a s värma upp och "komma igång". Det kan vara prat om personliga erfarenheter, någon förmaning för livet el dyl. I söndags var den inledande delen väldigt fin, personlig och uppbygglig. Men sedan kommer man ju förr eller senare till textläsningen och sedan den egentliga "predikan". Men då tycker jag ofta det blir sämre. Det är som att många predikanter är på fastare mark så länge dom talar personligt utifrån egen erfarenhet men på lösare sand då verklig bibeltext ska kommenteras och utläggas. Kanske är det ett behov av mer kunskap i troslära och bibelkännedom?
 
 

Hertsön 40 år

har vi firat idag. Födelseåret för bostadsområdet är alltså satt till 1973. Hela området var visserligen inte färdigbyggt då, men tydligen så mycket att starten kan räknas från det året. De första årens utveckling av Hertsöområdet minns jag inte så mycket av, det var ju de åren jag var i Uppsala. När jag på allvar kom tillbaka till sta'n 79 var väl det mesta klart, kyrkans fanns tex från 1975, men då bodde jag större delan av 80-talet i Gammelstad så Hertsön var, om än inte riktigt på andra sidan jordklotet så väl, i andra änden av stan. Nu har jag varit präst där nästan en tredjedel av områdets levnad. 
 
Det kommer att bli ett flertal olika aktiviteter under året med anknytning till jubiléet och det riktigt officiella födelsedagsfirandet blir i höst. Men det var en trevlig dag på den del av Hertsötorg som till stora delar färdigställdes förra sommaren. De flesta organistaioner som finns på Hertsön hade någon aktivitet och reklam för sig under dagen. Kyrkan stod öppen och där visades under hela dagen i samlingssalen en film om Hertsön som några ungdomar gjort. Fin och positiv film om "vårt Hertsön" som är ett annat Hertsön än det Hertsön som ofta omskrivits i media och finns i många Lulebors inre bilder som ett problemområde.
 
Även själva kyrkorummet stod öppet och påfallande många tog chansen sitta en stund i kyrkan eller gå in och tända ett ljus. Kaffe serverades utanför kyrkan tillsammans med en god Hertsöbakelse i samarbete med annan organisation och vi hade våra trädgårdsmöbler ute. Sammanlagt en mycket trevlig dag som gav många positiva kontakter.
 
En bit bort fanns också några vänner från SMC med sina motorcyklar. Hade jag inte senare på em haft bråttom till en vigsel i Domkyrkan skulle jag också haft min hoj med. En fin vigsel blev det i Domkyrkan där jag mötte biskopen och ett gäng präster* och blivande präster och diakoner som övat inför morgondagens högmässa med präst- och diakonvigning. Jag fick krama om och lyckönska en av våra tidigare alpha-deltagare som nu vigs till diakon.
 
Snabbtur förbi mamma och vi fick tillsammans se helgsmålsbön från St Ansgar på TV och som brukligt i vår familj, sjunga Det ringer till vila.
 
Slutet gott, allting gott.

* en av dem jag träffade var kvinnlig präst från Älvsbyn (henne som min gamle kamrat på sin blogg brukar kalla brunetten, tror jag). Hon sa att min gamle kamrat under ett just avhållet läger skvallrat så mycket om mig och min tvillingbror att hon nu visste allt om mig.
Passa dig, gamle kamrat! Det finns nog ett och annat att berätta om dig också!

Socialdemokratisk texttolkning

har jag ägnat mig åt ikväll. Eller snarare tolkning av socialdemokratisk text.
 
Vi som gjorde det var Frimodig Kyrka-gruppen i Boden + undertecknad. Den text vi försökte tolka var Eva Hedesand Lundqvists (s) debattartikel i dagens (måndagens) NSD. Och där särskilt sista meningen:
 
Vi kommer att arbeta mot religiösa/troende väljargrupper och delta för en socialdemokratisk valseger och en öppen folkkyrka för alla.
 
Frågan var: hur skulle ordet "mot" tolkas. Betyder det
1. motverka, bekämpa, sträva att minska inflytandet för osv.
 
Det var faktiskt min första tanke när jag läste texten och jag tänkte i mitt stilla sinne: detta kan inte vara möjligt. Men så tänkte jag vidare: jo, i socialdemokraternas kyrkovärld är allt möjligt. Kanske är det bara den slutliga spurten i gamle socialdemokratiske ministern Artur Engbergs vision att en statskyrka skulle bli ett utmärkt redskap i statens hand för att avkristna folket.
 
Dock talade jag under eftermiddagen i telefon med annan Frimodig Kyrka-aktiv som har ett förflutet inom socialdemokratiska partiet och hon kunde informera mig om att det bara var det att jag inte begriper internt parti-fikonspråk. Ordet mot ska i sammanhanget snarare tolkas som
 
2.  "i riktning mot", dvs i avsikt att nå och övertyga och värva som väljare.
 
Det var den tolkning jag senare ikväll försökte framföra till min vänner i Boden. Men några hade svårt låta sig övertygas. Dom var helt övertygade om att socialdemokraterna i kyrkan är emot troende människor. Kanske har dom dåliga erfarenheter just i Boden?
 
F ö parkerade jag bilen vid Hildursborg där vi hade OAS-möten 2005 och 2006. Lite nostalgikänsla uppstod. Jag uppmärksammade mina nomineringsgruppskamrater på att jag i offentlig debattartikel i NSD 7 juni utlovat att om OAS vill komma tillbaka till Boden så kommer Frimodig Kyrka att välkomna, inte demonstrera. Alla instämde.
 
Kvällen i övrigt ägnade vi åt att samtala om Frimodig Kyrkas valplattform. Den texten hade vi inga problem att tolka. Budskapet är klart:
 
Frimodig Kyrka är det enda verkliga alternativet i kyrkovalet.

Trevlig långhelg

Framförallt pga att min yngre bror varit här. Han kom i torsdags förmiddag med tåg. Jag plockade upp honom redan i Älvsbyn så for vi till Storforsen och hade en jättefin dag i fint  väder. "Jag har nästan ingen höjdrädsla alls" sa han och gick ända fram till kanten av de djupa ravinerna i gamla älvfåran. Lite sorgekänslor kom upp då vi insåg att dylika utflykter i naturen var sådant som pappa alltid gillade. Lite fick jag också skämmas att jag bar en del av packningen i kylbag i handen och inte hade allt i ryggsäck så man har händerna fria när man rör sig i naturen. Ytterst O-arnelindahlskt konstaterade min lillebror. Men brodern var sig lik. I ett litet vattendrag fann han en tappad klocka. Dock verkade den inte vara av vattentätaste sort för det var vatten o bubblor under glaset. "Tidvatten" förslog brodern. Var får han allt ifrån? Han erkände på direkt fråga att det är som att hans hjärna inför varje ny företeelse liksom automatiskt scannar av alla tänkbara ord tills han finner något lustigt. Vilket han alltid gör.
 
På kvällen träffade vi mamma i stan och större delen av fredagen var vi hos henne och hjälpte till att städa undan div i lägenheten, möblera om lite mm. På kvällen gick vi på Corner och käkade och såg Sverige förlora mot Österrike på storbilds-TV. Lördag blev det besök på Svartöstadsdagen (eller vad det nu heter) för brodern som sysslar med Lindyhop sammanstrålade med några likasinnade vänner och fick utöva sin favoritsysselsättning. Själv gick jag också runt bland loppisstånden och köpte mest lite bröd. Palt sedan hos moster o morbror och TV-tittande på prinsessbröllop.
 
På kvällen lämnade jag av brodern vid järnvägsstationen, men efter en halvtimme ringde han och sa "jag har missat tåget, eller rättare: jag satte mig på fel tåg".
 
????
 
På första spåret stod ett tåg när jag lämnade av honom. Han gick bara och satte sig i tron att på den lilla obetydliga ändhållplatsen Luleå finns bara ett tåg i taget. Men det visade sig vara nattåget till Stckholm. Ume-tåget stod på spår två. Och plötsligt upplever han hur ett tåg rullar förbi på höger sida.
 
Nå, inget ont som inte har något gott med sig. Vi ägnade delar av kvällen att fara runt stan och titta på densamma ur olika synvinklar. Dels utsikten från Ormbergets topp, dels in mot södra hamn utifrån (rakt motsatt riktning alltså), från Granudden utanför Bergnäset. Alltsamman gav brodern möjlighet minnas sin barndom, som tex hur han o en kompis cyklade till Trolltjärn och stod på uppblåsta luftmadrasser och kastade frisbee till varandra eller hur dom cyklade ut till Kallax (flygplatsen) och klättrade upp i dom höga master som har signallampor före landningsbanan och satt därstädes när flygplanen dundrade in en bit ovanför skallen.
 
Jag säger då bara det. Tur att föräldrar inte vet allt som deras barn ägnar sig åt!
 
Men vad vore en helg utan gudstjänst? Idag fick jag fira högmässa i Hertsökyrkan. Minst 35 var vi. Inte så illa. Första gången på fem veckor som jag celebrerat i en högmässa. Om eftermiddagen besökte jag även västlaestadianska bönhuset i närheten och fick en pratstund med både vänner och predikanter. Med de senare diskuterade jag det som jag skrev om efter påsk: att en av predikanterna under påsksamlingarna uttryckt sig på ett sätt som vissa åhörare uppfattat som vanvördigt, om kyrkans nattvard. Nej, ingen av dem jag pratade med kunde minnas något dylikt. Vidare efterforskning står alltså på dagordningen. Att mina sagesmän skulle fara med osanning tror jag inte. Ett missförstånd? Som att den kritiska formuleringen var insatt i ett längre resonemang där den sammanlagda betydelsen blev något annat? Ingen annan som var där som minns? * och **
* Påskdagens kväll. Att denna ringa blogg läses även av medlemmar i den västlaestadianska rörelsen har jag fått många bevis på under åren.
 
** Eller är det rent av så att dagens predikant hade mer rätt än han trodde i sin predikan när han sa att pga vår mänskliga svaghet är det lätt att uppmärksamheten och tankarna far till annat (tex semesterplanering) än flitigt lyssnande. (Så är det bevisat att jag idag lyssnade uppmärksamt - åtminstone på några meningar.)

Ord som burit

Råkade idag vid busshållplatsen i stan träffa en gammal vän. Hon är nu kyrkomusiker i södra delen av stiftet. Hon var i Luleå pga av några fortbildningsdagar, typ, för kyrkomusiker. Vi lärde känna varandra under åttiotalet då jag var präst på Porsön och hon studerade på Högskolan härstädes. Hon var redan då duktig på orgel och vikarierade ibland i kyrkan.
 
Bl a spelade hon den gången då jag blandat ihop söndagarna. Hade missat Bebådelsedagen och satt psalmer för femte i fastan. När vi sågs i sakristian strax före gudstjänsten så medgav hon att hon tyckt att psalmerna var lite underliga när jag tidigare i veckan ringt dem till henne. Nu hade jag insett misstaget och det vara bara att informera församlingen att här blir det femte söndagen i fastan. Nå, jag tror inte att församlingen protesterade alltför mycket. (Trogne läsaren Andreas kanske minns?)
 
När vi nu möttes på Smedjegatan kunde jag berätta att jag hela min prästtid burit med mig något som hon sa på åttiotalet. Hon var ju en av de studenter som under första studieåren ofta reste "hem" på loven men som senare fick allt större lust stanna på studieorten lite mer. Någon gång hade hennes föräldrar övervägt komma upp till henne under del av jullovet. Hon sade då till mig att "det är ju inge' roligt att bjuda hit sina föräldrar om det bara är sammanlyst en massa helgdagar". Så sant som det är sagt. Från den dagen insåg jag på allvar betydelsen av regelbundenhet i gudstjänstlivet. Sedan dess har jag i alla de sammanhang jag varit drivit principen att varje kyrka ska ha gudstjänst varje sön- och helgdag - om det bara är möjligt.
 
Vad har frukten blivit av detta? Det går mer folk!

Ny domprost

har blivit utnämnd. Det blev Kh Charlotte Rehnman i Norrfjärden. Inte mig emot. Vi har känt varandra länge och är goda vänner. På nittiotalet arbetade hon två år i Örnäsets församling så då var vi kollegor. Hon i Hertsökyrkan och jag i Örnäsets kyrka. Bl a hade vi tillsammans med två av församlingens diakoner en verksamhet för arbetslösa. Det var lite olika värderingsövningar och samtal och annat. Ganska roligt faktiskt. En gång fick vi frågan om synen på kvinnor som präster. Då bestämde vi att Charlotte skulle förklara varför man kan vara mot kvinnor som präster och jag skulle förklara varför man kan vara för. Det gick bra det också.
 
I går var hon - som kanske många sett - i ett stort reportage i NSD. Dubbeluppslag. Fint reportage, men irriterad blev man av rubriken som gick över två sidor "Det finns kvinnoprästmotstånd". Knappast en rimlig sammanfattning av artikelns innehåll. Jag tyckte det var tråkigt för Charlotte att också hon bara ska bli förkbippad med den frågan. Att jag känt rätt fick jag bekräftat av henne själv i dag då vi möttes i stan. Hon hade i intervjun velat tona ner den frågan men det hade varit "det enda dom var intresserade av". Bekräftat återigen alltså: journalister har sin egen agenda. Det dom skriver visar mer vad som rör sig i deras egna hjärnor än vad som finns i verkligheten.
 
Välkommen Charlotte. Givetvis ber jag för dig som jag lovade då vi kramade om varandra.
 
Råkade även idag träffa på en anställd i Överluleå församling och fick lite uppmuntran i min kyrkovalsdebatt i NSD mot Irene Gustafsson (s), Boden. Roligt få uppmuntran från det hållet. Visar att man kanske inte är helt fel ute.
 
 

OAS-helg i Malmberget

har det varit i helgen.
 
Jag åkte upp på fredag afton och kom precis i tid till första offentliga gudstjänsten kl 21. Avsikten var nog att fara tidigare men div försenade mig. Ni noterar att jag "åkte" upp, då förstår ni fordonet! Bil. Min avsikt var nog också att "köra" motorcykel - hade varit oerhört skönt i det ytterst vackra vädret - men då jag är lite i sista minuten vill jag aldrig köra MC. Stress och jäkt hör inte ihop med motorcykelkörning. Då är det lätt att man börjar "åka" MC. Då kan man lätt hamna på näsan och det vill man inte.
 
En OAS-helg i det mindre formatet. Huvudtalare Hans Weichbrodt. Hade varit ett perfekt tillfälle för sådana som är lite undrande inför OAS och som bara vill "testa" lite. Allt på riktigt men bara i mindre format. Nu har det varit försommar-OAS i Malmberget två år i rad. Det är definitivt en etablerad tradition. Ser fram mot nästa år.
 
Undrar hur vädret blir då. Vid fredagsnattens bönestund för land och rike på lokala fjället Dundret var det ljuvligt skönt. Förra året hade det varit istort sett minusgrader och blåst.
 
Förutom tre offentliga predikningar av Hans W + högmässa hölls även ett par seminarier. Noterar att alla seminarieledare också finns med på en eller flera av Frimodig Kyrkas valsedlar till höstens kyrkoval.* Själv höll jag seminarium om nattvarden. Mest diskussioner blev det om en del teologiska spetsfundigheter. Lite orolig och konfunderad blev jag när en deltagare påstod att både biskop Stiglund och ärkebiskopen på direkt fråga svarat att svenska kyrkan inte tror att det konsekrerade brödet förblir Kristi kropp efter mässans slut. Detta måste kollas. En ÄB som, enligt Dag Sandahl, har rötter i Missionsförbundet må väl vara, men min egen biskop!
Hmmm!
 
När jag efter mina två seminarier (ett + repris) ytterligare i min ensamhet betänkte vad jag sagt och reflekterade över min faktiska upplevelse av mässan så inser jag att vi i vår mässa de facto har det som vi lutheraner brukar ta avstånd från, (i alla fall som särskild gudstjänst) nämligen sakramentstillbedjan. Tänk när prästen, hållande patenen med de konsekrerade bröden, tilltalar församlingen med orden "Herrens frid" och församlingen svarar "O, Guds Lamm..." ett tilltal till Lammet (OBS!) inte en sång om Lammet. Då är det väl inte bara det Lamm som en gång vandrade på jorden som vi vördar och inte heller bara det förhärligade Lammet på Faderns högra sida, utan just det Lamm som vilar på patenen i prästens händer. Tänk er (den helt hypotetiska) möjligheten att prästen efter nattvardsbönen skulle bära ut brödet och vinet i sakristian och vi skulle sjunga " O,Guds Lamm" i en sakramentstom kyrka; skulle det vara samma sak? Skulle det bli samma tillbedjan?
 
På söndagen var det dock en kyrka med sakrament. Fyra präster fick vi vara tillsammans vid altaret. Mer och mer börjar man se vad det faktiskt betyder när "bröder är endräktigt tillsammans" och vilken andlig styrka det ger. Fin predikan av Hans W också.
 
Efter gudstjänsten fick jag och en annan ur OAS-ledarskapet som också fanns på plats, be för Hans på det sätt man alltid gör i OAS-sammanhang. Ber att talaren nu ska kunna fara i frid och frihet, utan oro för vad som sagts och inte sagts, och ev borde sagts. "Gud tar ansvar för sitt eget ord och är den som svarar för dess framtida frukt". Det är en oerhörd förmån (vet jag av egen erfarenhet) att som predikant få gå från sin predikan efter en sådan förbön. Vid något enstaka tillfälle har jag på eget initiativ bett så även för laestadianska predikanter och i något sammanhang förslagit att man även där borde göra det till en vana. Men då är kanske den stora laestadianska frågan: "kan något gott (som vi har anledning lära oss) komma från OAS-rörelsen?"
 
Hemfärd med bil. Med sällskap denna gång så god vän slapp ta tåget. Ytterst intressanta teologiska samtal hela vägen. Fika i kyrkstugan med yngre dottern gjorde dagen komplett.

* torde betyda att jag inte ljuger när jag i ett svar till Irene Gustafsson, (s) Boden, i NSD-debatt (som jag just jobbar med) avser skriva att en skillnad som kan bli om Frimodig Kyrka skulle få mandat i Bodens pastorat kan vara den attitydförnyelsen att om OAS vill komma igen till Boden så skulle FK:s representanter hälsa det med glädje - inte demonstrera.

RSS 2.0