Torbjörn Lindahl

Hade engelska drottningen rätt i att det är vad detta år varit? Beroende på coronapandemin i så fall.

 

Nog har det hänt mycket i vår tillvaro. Själv lider jag med alla som blivit arbetslösa, alla unga som får ännu svårare etablera sig på arbetsmarknaden och alla småföretagare (med begränsade ekonomiska muskler) som fått det riktigt tufft och i vissa fall sett sina livsverk helt raseras.

 

Personligen tycker jag mig inte vara så drabbad, jag flyger aldrig till Thailand och gör europaresor så sällan att ytterligare ett års väntan inte märks (och dom gånger jag farit utomlands under senare årtionden  har till största del varit tjänsteresor och sånt är det ju ändå slut med för en pensionär).

 

Nej, den mest tydliga inskränkningen (vad gäller värdsliga och vardagliga saker) var att jag vid ett IKEA-besök i Haparanda inte kunde svänga över till Finland och köpa en flaska Lakka hjortronvin, men det överlevde jag utan alltför stor smärta. Gå till hälsocentral, apotek, mataffär och - utan att trängas - enstaka besök på Kappahl och Clas Ohlsson, Biltema och någon affär till har fungerat.

 

Nej, den stora skillnaden har varit gudstjänstlivet. Och då tänker jag inte på det som de flesta makthavare tycks tro är det avgörande: konserter och musikgudstjänster, utan det vanliga gudstjänstlivet.

 

De gudstjänster jag regelbundet besöker är högmässorna i Hertsökyrkan (i stort sett söndagligen) och Fridsförbundets bönhus (ganska ofta men inte varje helg).  På båda ställena har det varit begränsningar men på olika sätt. Jag orkar nu inte i detalj redogöra. Den som följt denna ringa blogg har fått en insikt i saken.

 

Men den största glädjen är att gudstjänstansvarig präst, Bosse, i Hertsökyrkan  hela tiden velat upprätthålla möjligheten för människor att få del av sakramentet. Max åtta + tjänstgörande har varit en gräns under senare del av hösten men då två pigga pensionärer finns i gudstjänstgemenskapen har fler mässor per helg kunnat erbjudas och deltagare har fått anmäla sig i förväg. Har fungerat mycket bra.* 

 

I mitt personliga liv är väl den största sorgen att jag i somras kände mig nödsakad sälja motorcykeln pga av något sämre balans efter stroken i september förra året. En viss vinglighet i gången märker de som ser mig, men jag klarar alla dagliga rutiner bra, kan röra alla kroppsdelar, promenerar utan problem (om än något saktare än förr), cyklar och får köra bil. Så jag kan väl inte annat än vara nöjd och tacksam.

 

Under årets sista månader skedde - oväntat och helt oväntat snabbt - det som jag länge anat förr eller senare måste komma: att sälja huset och köpa lägenhet. Om en vecka tillträder jag lägenheten och tre veckor senare ska huset vara utrymt och städat.

 

Vissa personliga glädjeämnen kan den få dela som pratar med mig.

 

 

 

* när det ryktesvägen sagts mig att präster på andra håll, både nära (t ex i Domkyrkan) och fjärran, tycker att det skulle bli för arbetssamt och krångligt när dylik lösning diskuterats i deras kyrkor - då undrar jag bara har inte präster av idag sitt hjärta i gudstjänstlivet och mässan? Eller är dom "lejda herdar" (= ser gudstjänsten bara som ett "jobb") och därför "flyr när dom ser vargen komma"?

 

Man brukar ju säga att om man varit i tidningen så finns man. Hur mycket mer då om man varit på TV. Alltså borde jag åtminstone halvexistera eftersom en släkting varit på TV. Och inte i vilket sammanhang som helst. Det är min tvillingbrors dotter Anna (Höglund) som ger den första covid-vaccineringen i Västerbottens län.*

 

Nu är väl ens kändisskap säkrat för framtiden.

 

* västerbottensnytt 29 dec. Obs att hon är den som ger sprutan i inslagets början, inte den sköterska som intervjuas en minut senare och som heter - Lindahl🙂

Det kan man undra. I nyheterna har det nämnts att han varit på en affär för att köpa tillbehör/reservdel till sin rakapparat. Men det verkar han inte få göra. Vad  är alternativet?

 

1. Han rakar sig inte tills pandemin är över.  Uppträder orakad på sammanträden, i riksdagen och i TV. Säger hela tiden som svar på journalisternas frågor att han vill följa sina egna ord och inte i onödan springa på stan.

 

2. Han skickar en vän eller anhörig som inte lika lätt igenkännas av folk och media. Kanske enklare för honom men gör ju ingen skillnad, för någon måste ju hur som helst ut på stan. Och om även hans anhöriga har livvakter så blir det ju lika mycket folk på stan som om han själv går.

 

3. Skickar någon av sina livvakter, som väl inte själv behöver livvakt.  Blir minst folk i rörelse.

 

Alternativ tre sannolikt enklast men alternativ ett vore roligast för folket. Och glädje behöver vi ju som avslutning på detta annus horibilis.*

 

 

* ett förskräckligt år

 

Det må väl vara tillåtet att på denna ringa blogg göra lite offentlig smygreklam för en sagobok som idag kom i brevlådan, tillägnad mina fyra barn av deras mor.

 

Lena Håkansson: Trollkarlens katt, Lumio förlag.

 

Idag fick jag vara i kyrkan som vanlig deltagare. Bosse och Mats ledde två mässor var där jag deltog i den sista.  När mässan började hade bara en person infunnit sig utöver personal. Mats hade därför bestämt fira en lite kortare mässvariant, med bara en textläsning. Det var alltså vad jag fick erfara efter det att jag infunnit mig några minuter för sent. God och undervisande predikan och hela mässan blev ändå inte längre än 32 min. Vid de mässor jag lett under max-åtta-deltagare/mässa-perioden har jag nog oftast läst alla tre texterna, någon gång bara två. Men dagens mässa gav lite inspiration tänka i  nya banor; kanske dags minska antalet läsningar och få några minuter till för predikan? Men då gäller det ju att reda ut om det är bibeltexten eller predikan som upplevs vara mest Guds ord? Får fundera lite till på det innan det kanske blir min tur igen (trol sönd e nyår i så fall. Nyårsdagen blir det Bosse och Mats igen). Efter mässan följde Mats sedan med mig hem på kyrkkaffe med dopp.*

Intressant samtal bl a om nådens ordning och våra egna erfarenheter - både personligen och som präster och själasörjare.

 

Idag har det blivit riktig vinter. Ordentligt med snö har fallit. Tyvärr inte så kallt så snön var tung att skotta undan.

 

 

* OBS! inte kaffe med dropp som det en gång skrevs i en annons om verksamhet "För äldre i Luleå kommun"

 

Maryrdagen. Allvarliga texter i mässans läsningar. Jag inledde predikan med att citera antifonen till en av psalmerna i morgonens Laudes:

 

 I predikan blev det (som ofta) tre punkter, denna gång en från varje text, men i bakvänd ordning:

 

Evangeliet: lidandet är ett faktum för Jesu lärjungar.

När han skickar dom som får in bland vargar. Både i familjen, inför myndigheter och religiös överhet ("synagogor") kan en lärjunge få utstå prövning. Varför?

 

Episteln: därför att en lärjunges liv vittnar

om Guds existens och verkligheten av ett liv i Gud. Stefanos blir exemplet genom sina "under och tecken bland folket", sin förkunnelse och sitt ansikte som "var som en ängels".

 

Här nämnde jag också en tanke ur Bengt Birgerssons Annandagsbetraktelse i Kyrka & Folk (tack för det!); hur visste Lukas, som skrev ner berättelsen, att rådets medlemmar tyckte att Stefanos' ansikte såg ut "som en ängels"? Vem har berättat det? Mest troligt Paulus, som var med vid Stefonos' stening och senare under delar av sina missionsresor hade Lukas som följeslagare. Kunde det vara så att minnet av Stefanos änglika ansikte och hans stenande var något som fortsatt att plåga Paulus och gav anledning till Jesu ord senare på Damaskusvägen "det är dig för hårt att spjärna mot udden". Kan detta smärtsamma minne - att ha understött dödandet av en som så tydligt bar Guds liv inom sig - t o m vara den "törntagg i köttet" som Paulus hela livet - också som förlåten kristen - fick bära?

 

Gt- texten från Jeremia, som är den av de stora profeterna som erfarit störst motgångar och prövningar. Men om han vill hålla fast vid det som Gud talat

så lovar Gud att han gör honom "till en befäst stad...som håller stånd mot hela landet...De ska angripa dig , men de ska inte besegra dig, ty jag är med dig...

alla kära läsare. Tyvärr har förberedelse för och genomförande av julaftonsfirande hindrat mina möjligheter hälsa er alla. Så då gör jag det nu med en vacker gran hos och fotograferad av min yngre bror Erik i Umeå. När jag i telefon i morse* frågade om tillåtelse lägga ut bilden i denna hälsning så passade han på, sin vana trogen, att spontant leverera skämtet 

 

 

O Immanuel,

vår konung med den nya lagen,

du Frälsare som folken längtat efter:

kom och fräls oss,

Herre vår Gud.

O jordens konung

du folkens längtan 

du hörnsten som  bryter ned skiljemurarna

och gör allt till ett:

kom och rädda människan,

som du danat av jorden.

är inte alltid så enkelt. Därför att olika språk har olika kategorier av dylikt. Jag minns en amerikan som bodde i samma studentkorridor som jag: han tyckte att våra uttryck var löjliga. Om man blir arg i Sverige kan man säga djävlar. Vad skulle det bli på engelska? Devils? Folk i USA skulle ju skratta förundrat och inte fatta något av den konstiga svenskens upprördhet, menade han.

 

Inte lätt översätta alltså. Man måste då försöka tänka sig in i den talandes inre sinnesstämning och försöka uttrycka den med lämplig formulering på det andra språket, utan att söka "ordagrann" översättning.

 

Ett exempel på sådant försök såg jag i en tv-film tidigare i kväll. I en plötslig stund av förvåning, chock, förvirring, förtvivlan och rådlöshet utbrister en av huvudpersonerna på filmens språk, engelska: oh, Jesus Christ!  (Vilket - om det inte är en uppriktig bön - snarast blir ett misdbruk av Guds namn) Uttala det halvhögt på engelska med lite mer betoning på Jesus och låt Christ svagare tona bort så känner du stämningen.

 

Vad blev den svenska översättningen?

 

- Helvete!

 

O Soluppgång,

du avglans av Guds härlighet,

du rättfärdigheten Sol:

kom för att lysa över dem

som sitter i mörkret och i dödens skugga.

Och idag var jag inte i selen. Bosse och Mats delade på de fyra åtta-personers-mässorna. På juldagen är vi alla tre på G igen, annandagen Bosse och jag, söndag Bosse och Mats.

 

Själv firade jag adventsgudstjänst här hemma vid min adventsljusstake*

 

*som givetvis tänds söderifrån!

O Davids nyckel,

du spiran i Israels hus,

du öppnar, och ingen kan tillsluta,

du tillsluter, ooch ingen kan öppna.

Kom och led de fångna ur fängelset, 

dem som sitter i mörker och i dödens skugga.

O Jesse telning,,

du som står som ett baner för folken.

Inför dig tiger konungar i förundran,

dig tillhör jordens alla folk.

Kom till vår frälsning, träd fram i glans,

O Herre, dröj inte.

O Adonai

Gud som leder Israel 

du uppenbarade dig i den brinnande busken

och gav din lag på Sinai berg.

Kom och förlossa oss du vår tillflykt och starkhet.

 

 

 

 

 

 

---

 De böner jag nu publicerar under sista veckan före jul är de s k O-antifonerna ur sista adventsdagarnas Vesper (som kan läsas i en komplett tidegärd).

 

De finns även tonsatta. Sök t ex på Marc-Antoine Charpentier: Les antiennes O de l'avent.

 

 

O eviga Vishet 

du som har utgått ur den Högstes mun,

du når från världens ena ände till den andra

och styr allt med ditt blotta ord.

Kom och lär oss Vishetens väg.

 

 

 

en åsikt jag haft! Det trodde ni inte, alla ni som varit vana se mig som en stenstod som varken rör sig eller flyttas. 

 

Anledningen till omprövningen är att jag igår for till Mats på Kallkällan med bl a ytterligare tre flyttlådor som får stå i hans lägenhetsförråd i väntan på min flytt till samma hus i Januari.

 

I samband med det tog vi en promenad i området. Över hela Kallkällan, ner förbi området Klintbacken, sen efter fjärdens kant förbi Kajakklubben och sist runt Nya Läroverket (f d Midskogsskolan, f d f d Tekniska gymnasiet) och sedan hem. En av Mats' favoritpromenadslingor - den andra är runt Mjölkuddsberget. 

 

Och det var under promenaden jag tvingades göra min omprövning -  i möte med verkligheten! Det var under promenaden längs kanten av fjärden - dock på andra sidan än den där jag ofta cyklat till och från jobbet i Örnäset/Hertsön. Jag insåg att denna tur längs vattnet utan en massa utsiktsskymmande träd ivägen var minst lika fint som att gå ut på landet i Björsbyn, särskilt som man vid sådana promenader dessutom ständigt måste se upp så man inte trampar i all den hästskit som ständigt levereras av hästar vilka kommer från de närbelägna hästgårdarna och ofta rids på promenadvägarna. Dessutom slipper man ju reta sig på det faktum att hundägare alltid måste ha en liten påse med och ta upp efter sitt djur, medan ryttare och hästägare helt tycks befriade från dylika krav. Om du nu kommer och säger att Björsbyn är landsbygd (vilket jag kan hålla med om) och därför inte lyder under "stadskrav" så svarar jag bara: när sagda promenad/cykel-vägar är asfalterade och dessutom ligger på promenad(!)avstånd från stadsdelen Porsön med många tusen invånare, så tycker jag att stadsregler bör gälla även där.

 

Alltså omprövning! (av påståendet i föregående inlägg att jag kommer sakna promenaderna på "landet".)

var det Mats och jag som höll mässorna i Hertsökyrkan. Han kl 11 o 12 efter det att jag haft 9 o 10.  Präst och musiker + i några fall, en kyrkvärd utöver de åtta deltagarna gjorde sammanlagt drygt 40. (Bosse var förkyld).

 

Predikan över evangeliet. Valde att berätta om de två dominerande tolkningarna

 - Johannes tvivlar verkligen och skickar sin vänner för att själv få veta

- Johannes skickar sin lärjungar för att de ska bli vissa om Kristus

 

Jag valde lägga ut båda alternativen och se hur man i respektive tolkningen kan se på Johannes', lärjungarnas och Jesu agerande och vad det kan lära oss.

 

Blev själv impad av hur mycket man kan få in på mindre än tio minuter.

 

Att fira samma gudstjänst två ggr var inget problem. Kyrkkaffe sen på stan med en av gudstjänstfirarna. Samtal mest om bönen denna gång.

 

Väl hemma blev det långpromenad ut på närbelägna landsbygden - dess lättillgänglighet är absolut något jag kommer att sakna när jag flyttar. Sedan middag, läsning och en stunds TV så är den dagen slut.

 

Nej, precis nu kom min hyresgäst Anders som veckopendlar. Te tillsammans.

över beslutet (= rekomendationen? - finns laglig grund för tvingande beslut?) att man inte får samlas mer än åtta personer till gudstjänst, medan det får vara i princip hur många som helst på köpcenter och gallerior (även om det flitigt uppmanas håll avstånd) och att det får vara betydligt fler än åtta på krogar och restauranger om dom sitter på rekommenderat avstånd och inte trängs vid bardisken.

 

Varför hårdare regler just för kyrkor? Senaste veckan har vi också hört att restriktionerna lättats för ungdomsidrott av omsorg om ungdomars hälsa. Var tror ni risken för trängsel är störst, på ett ett köpcenter under Black friday  eller på krogen eller i en högmässa i kyrkan? Hur många bänkrader var skulle den mängd människor som normalt går i Örnäsets kyrka kunna få? *

 

Nej, det här åtta-max-beslutet för alla kyrkor och gudstjänstgemenskaper i landet har ju snarast karaktären av klippa håret med motorgräsklipparen.

 

Dags att protestera.

Jag föreslår mailbombning till

 

1. Regeringen

2. Länsstyrelser

 

Med krav på realistiska anpassningar till verkligheten (och det bör ske redan innan jul). Ytterst få betvivlar att man i de flesta av svenska kyrkans gudstjänstlokaler kan ta in betydligt fler än åtta  personer utan någon som helst trängsel. Att kyrkfolket kan disciplinera sig och gå in och ut under vaktmästares överinseende så trängsel inte uppstår i dörren (även nödutgångar kan brukas)  är fullt möjligt. Man kan starkt ifrågasätta varför kyrkor ska diskrimineras i förhållande till kommersiella verksamheter. Det börjar snart lukta religionsförtryck.

 

Annat exempel: när Luleå hockey får ta in publik utan restriktioner kommer det ca  4-6000 till en lokal som väl rymmer ca 6000. När domkyrkan har öppna dörrar kommer ca 30-60** till en lokal som rymmer över 500. Hur trångt blir det?

 

3. Kontakta biskopar, domkapitel, lokala kyrkoråd och kyrkoherdar och kräv att de agerar mot regering och länsstyrelser i enlighet med kraven ovan.

 

 

* för att inte tala om Linköpings domkyrka som  enligt uppgift lär rymma 1500 personer

 

** nu talar jag om vanliga gudstjänster (sönd kl 11) och inte kröning av Norrbottens Lucia och andra extra publikdragande evenemang vid sidan av det ordinarie gudstjänstlivet

går mot sitt slut.*

 

Händelserik dag. Början i min vanliga kyrka dit jag kom just när Bosses mässa avslutades. Sen celebrerade jag och predikade kl 10. Inte världens längsta predikan kanske för hela mässan tog 35 min med mycket kort skriftetal, två textläsningar, fyra psalmer och komplett sjungen nattvardsliturgi.

 

Sen var det Mats tur hålla mässa, men då satt Bosse och jag i samlingssalen och kyrkfikade och pratade. Bl a pratade vi om detta att regeringen förbjuder fler än 8 på gudstjänster** men tillåter folk på krogar och restauranger (med en meters mellanrum). Hur många skulle rymmas i domkyrkan om dom skulle sitta med en meters mellanrum? 250? Bosse tyckte det här gudstjänstförbudet är rena stalinismen. Kanske snart dags lyda Gud mer än människor då, så jag. Han höll med.

 

Efter 11-mässan for jag hem, men Bosse skulle ha ytterligare en eller två. Jag har erbjudit mig att också kunna ställa upp på eftermiddsgsmässa vid behov.

 

Dock inte idag för idag hade jag behov fara hem och vila en stund och ladda upp inför predikan i Fridsförbundets bönhus kl 16 tillsammans med David Orre. Får erkänna att jag uppskattar höra David. Han utstrålar ofta en sån glädje när han predikar, ungefär som att ordet drar med honom själv. Han talade över Jes 35. Själv talade jag över Mt 13 Om senapskornet och surdegen. Lite märkligt predika för musiker, mötesledare, den andra predikanten, ljudtekniker och tre barn. Men jag är van vid sånt också. Under studietiden var jag en sommar tjänstebiträde i pastorat på Uppsalaslätten där de gamla kyrkorna ligger tätt. I många av de gudstjänster jag då höll skulle åtta personer varit minst en fördubbling av deltagarantalet. Men de fåtaliga bönhusbesökarna lyssnade uppmärksamt och det var lätt att tala. Man har väl sannolikt även förebedjare bland youtube-lyssnarna. Jag har svårt att helt komma från känslan (har skrivit det förr) att bönhusfolket tar mer ansvar för sina talare genom att man ser det som sin uppgift/skyldighet be för predikan och talaren eftersom man vet att predikanten ingenting kan åstadkomma av sig själv; en del kyrkfolk däremot ser sig som åhörare till en predikan som det snarast är prästens skyldighet åstadkomma på egen hand. Rätt eller fel ??

 

Väl hemma fick jag telefon från gammal vän, fd kollega i svenskkyrkliga prästämbetet, numera kollega i Missionsprovinsens prästkollegium. Intressant samtal även där.

 

 

* när jag började skriva inlägget

 

** väl hemma fick jag veta att Dag Sandahl (vars ord jag absolut inte rekommenderar - sånt blir man domkapitelsanmäld för - utan bara helt oengagerat omtalar) skrivit till Växjö domkapitel och begärt att kapitlet ska agera mot länsstyrelserna i frågan.

 

Kanske dags görs detsamma i Luleå stift?

 

Dags ord kan läsas på Kyrklig Samlings hemsida (Dagsländor) och sannolikt snart även på kyrkligdokumentation. (OBS! sakupplysning, inte rekommendation).

 

med undertiteln Brottet som skakade självbilden, är en bok om ca 350 sid jag fann i butiken på återvinningsmarknaden igår för endast 5:-.Fantastiskt pris för en bok som är så färsk som från 2019

 (men det var tydligen halva priset på alla böcker). Såg helt oläst ut - och det gör den nu också efter det att jag sträckläst den.

 

Författaren heter Kajsa Norman och boken utgavs på engelska redan 2018 med titeln Sweden's dark soul - The Unravelling of a Utopia

 

 Författaren tar sin utgångspunkt i det som hände på en ungdomsfestival i Stockholm augusti 2015. En stor mängd unga flickor blev utsatta för oönskat och otrevligt tafsande från äldre pojkar i publikhavet. Ibland ganska grova saker, i något fall t o m våldtäkt. Polis och festivalvakter fick omhänderta åtskilliga pojkar men kunde i stort sett inte göra mer än avvisa dem från festivalområdet eftersom det var svårt binda enskild person till specifikt brott. Sammanlagt över 90 personer avvisades av samma orsak, så det var en ganska stor grej. Det handlade om mycket mer än att några enstaka individer "råkade" vidröra en flickas bröst eller rumpa i trängseln. Nej, stora grupper pojkar agerade medvetet tillsammans och omringade tätt sin offer så att dom inte kunde smita.

 

En psykolog som fanns på plats (för att följa sin dotter) och stod i samtal med en av de tjänstgörande poliserna, blev helt varse vad som hände när flickor kom och berättade sina upplevelser.

 

Han tänkte att detta är ju ett scoop, så han ringde samma kväll till en DN- journalist och tipsade om vad som hänt. Men döm om hans förvåning! I tidningen stod dagen efter ingenting och inte följande dagar heller. Annars brukar ju tidningarna vara snabba höra med polisen om något inträffat som är värt rapportera. Men ingenting.

 

Först när liknande saker sker i Tyskland ett halvår senare börjar svensk media rapportera om det som hände i Stockholm.

 

Men varför den första mediala tystnaden?

???

De antastande pojkarna var (till största del) invandrare, åtskilliga s k ensamkommande barn.

 

När författaren börjar få kännedom om saken är hennes intresse inte att diskutera om vi har för många invandrare i landet, utan hur det kommer sig att det finns en så tydlig åsktskorridor att ingen vågar bryta mot reglerna. Om man (som i det här fallet) inte får skriva att en person med invandrarbakgrund begått ett brott av rädsla spä på främlingsfientlighet så följer alla det, och den som inte vill inordna sig blir själv utfrusen. Och när den "officiella" opinionen svänger då följer alla också med i svängarna.**

 

För att få svar på frågan hur vi svenskar kunnat bli ett folk där alla  tycker samma sak, där alla vet vilka åsikter som är politiskt korrekta och inordnar sig - ett annat exempel är ju abortfrågan - tar författaren med oss på en tur genom historien, från Gustav Vasa (och ännu längre) genom stormaktstiden och det lutherska enväldet fram till det demokratiska genombrottet och den socialdemokratiska dominansen, makarna Myrdals idéer om hur vi genom samhälleligt inflytande över barnuppfostran kan prägla de kommande generationerna. 

 

Att det inom socialdemokratin funnits röster som ville förbjuda* parabolantenner när den statsstyrda televisionens informationsmonopol hotades - är kanske inget man idag vill låtsas om.

 

Intressant och tankeväckande? Säg efternamnet också!

 

 

* precis som apartheidregimen i sydafrika

 

** som när den svenska invandringspolitiken plötsligt stramades åt samma höst, tvärt emot Lövens "mitt Europa bygger inga gränser", och Reinfeldts "öppna era hjärtan" drygt ett år tidigare

Har jag träffat folk. Dock bara två åt gången. Folkhälsomyndigheten kan vara trygg.

 

Igår kom min gamle kamrat med hustru på kaffe. Jag hade lyckats övertala dem att titta in - på garanterat godkänt coronaavstånd - när dom ändå skulle till stora metropolen Luleå i julklappsärende. Ett bra tag sedan dom var här konstaterade vi eftersom ingen av dem sett mina stora fönster i vardagsrummet vilka kom upp 2017. Gammal kamratskap överlever tydligen tre år. ...fast Inte riktigt så länge har behövts, för om än dom inte varit här så har jag varit där betydligt oftare. Dels har vi setts på Storgatan i Älvsbyn vid första majrundorna, dels har deras hem varit på perfekt avstånd när jag känt för en MC-tur med kaffe och för det tredje har jag ibland passerat på väg till moster och morbrors sommarstuga utanför Arvidsjaur.

 

Igår när en av mina inneboende kommit från jobbet så hade han sett mina finkoppar i diskstället och dragit slutsatsen att jag haft besök under dagen. Han frågade därför när vi sågs i köket

- har du haft främmande? Och fortsatte förklarande 

- jag såg att du har finkopparna i disken

Men eftersom jag glömt ändra program på hörapparaterna från hörslinga till vanligt hörande (jag hade sett på TV), så uppfattade jag

- jag ser att du har felkopplat...

 

Så kan det gå när man är hörselskadad. 

 

OBS! Inte att man har en hörselvariation, vilket lär vara modeuttrycket för dagen.

 

Om det talade vi bl a under lunchen idag då vi möttes, prästerna Bosse, Mats och jag. Att ämnet kom på tal beror på att jag denna gångt helt glömt hörapparaterna. Det innebar att om dom pratade med varandra i ytterst vardaglig samtalston så uppfattade jag ytterst lite. Men om dom talade tydligt och fr a vände sig mot mig så gick det bra. Riktigt bra faktiskt eftersom jag slapp allt onödigt bakgrundsljud, vilket ofta är ett problem när man har hörapparat i offentliga miljöer, t ex restauranger - och kyrkkaffen!

 

Ett annat samtalsämne, präster emellan, var detta att om än det är ytterst angeläget att kyrkan - i praktiken varje enskild gudstjänstgemenskap - dukar nattvardsbordet och erbjuder gudstjänstfirarna Kristi kropp och blod varje söndag så är det likväl inget tvång för den enskilde att kommunicera i varje mässa. Detta kan inte nog understrykas. Vill man personligen hålla fast vid en nattvardsrytm på en eller två gånger i månaden kan man mycket väl göra det även om man går i en kyrka där mässa firas söndagligen.*

 

Inget tvång.

 

 

* och då slipper man ju också problemet - som många präster mött - att det protesteras mot frekventare nattvardsfirande från dem som "inte vill gå så ofta"

 

 På söndag, och resten av advent blir det tre eller fyra korta mässor i den kyrka där jag oftast deltager. 

 

På söndag em predikar jag i Fridsförbundets bönhus tillsammans med David Orre. Sändning på Youtube.