Laestadianerna, Missionsprovinsen och Svenska kyrkan
I föregående inlägg utlovade jag en bloggpost med ovanstående rubrik. Skälet till att frågan blev aktuell för mig - igen! - var att jag läste en kort notis i förra veckans nummer av Kyrkans Tidning. Bakgrunden: laestadianernas diskussioner om att skapa ett nätverk som kan vara sammankopplat med Missionsprovinsen och att (eventuellt) även ta ekonomiskt ansvar för en präst som vigts i Missionsprovinsens sammanhang.
Min grundhållning är som hittills: jag tror att laestadianerna fortfarande utan vidare kan få sina behov av prästerliga tjänster tillgodosedda genom de präster som finns inom svenska kyrkan. Men när nu väl Missionsprovinsen existerar så måste jag - och biskopen! och kyrkan! - fundera på hur vi ska förhålla oss till denna rörelse som faktiskt finns!
Ännu vidare bakgrund (som jag ser det): Missionsprovinsen finns för att kanalisera en möjlig lösning på ett problem som svenska kyrkan själv skapat.; det sk prästvigningsstoppet, Dvs att prästkandidater som inte lovar att" i alla uppgifter samarbeta med alla präster oavsett kön"* inte blir prästvigda. Här finns nu en stor grupp unga män som pga denna spärr i Kyrkoordningen inte blir präster och det finns ännu större grupper kristna i vår kyrka som inte får dessa präster som dom skulle vilja ha. Problem alltså. Alltså Missionsprovins som erbjuder en möjlighet till prästvigning i den lutherska tradition som förvaltats av svenska kyrkan, men på sidan om det godkända kyrkliga regelverket.
När frågan om Missionsprovnsens bildande kom på tal för ca tio år sedan så valde en del av oss som ser problemet med svenska kyrkans "prästvigningsstopp" att likväl inte välja denna väg (ännu?). Så bl a jag själv, medan andra bland oss valde att börja uppbyggandet av Missionsprovinsen. Min hållning till mina vänner i Missionsprovinsen har dock varit att inte ta avstånd från dem, snarast konstatera att vi valt olika vägar i det konkreta kyrkopolitiska vägvalet men att vi delar tro och bekännelse och därför kan leva i gemenskap med och förtroende för varandra.
Åter till dagsläget. Nu finns alltså en grupp, av Missionsprovinsen prästvigda, präster i landet. Hur ska vi förhålla oss till dem? Kan vi i svenska kyrkan i något sammanhang anlita dem? För oss i Norrbotten blir frågan konkret aktuell eftersom det nu finns en präst som prästvigdes av Missionsprovinsen i vintras. Kanske är det just denna faktiska existens av en Missionsprovinsprästvigd person i Norrbotten som gör att vissa inom laestadianismen kommer närmare tanken att samarbeta med Missinsprovinsens präster.
Det är här som Kyrkans Tidning kommer in. För här ger biskop Hans Stiglund ett intressant svar. Han har fått frågan om det är lämpligt att anlita** Missionsprovinspräst i svenskkyrkliga sammanhang. I Kyrkans Tidning svarar han att han själv inte anser det vara lämpligt men att beslutet får tas lokalt. Denna biskopliga formulering som faktiskt inte är ett förbud kan inte tolkas på något annat sätt än att biskopen tycker att det trots allt är inom det acceptablas ramar (om än han själv är tveksam) om Missionsprovinspräster tex används för att hjälpa till vid distributionen i en mässa.
Intressant besked!***
Kanske är det så med detta som med det biskopen och jag konstaterade i samtalet vi hade den tionde juni: ekumenik kommer ofta underifrån. När jag den gången frågade biskop Hans om han ansåg det vara lämpligt att använda en Missionprovinsvigd präst i något svenskkyrkligt gudstjänstsammanhang så uttryckte han sin tydliga tveksamhet, bla genom att säga att när människor bildar nya (kyrko-)organistaioner som innebär visst avståndstagande från de gamla sammanhangen så skapar det "en sårighet" som man inte utan vidare kommer över utan att det får ta en tid. När jag då frågade honom om inte jag - och andra - som inte känner någon "sårighet" inför Missionsprovinsen inte skulle kunna få gå före i den "ekumeniska" pocessen mot Missionsprovinsen så erkände han att så kan det ju vara: ekumenik kan börja underifrån, på lokalplanet och sedan få genomslag på de officiella kyrkliga nivåerna.
Man får se vad framtiden bär i sitt sköte.
* denna regel i Kyrkoordningen är ju specialskapad för att klämma åt just dem (i vardagslag kallade "kvinnoprästmotståndare") som pga sin övertygelse inte vill uttrycka sin tro i den handlingen att de firar gudstjänster tillsammans med prästvigd kvinna.
** man bör notera att det som diskuteras är prästerliga uppgifter (gudstjänster, predikningar osv) men om en Missionsprovinspräst skulle ha andra kvalifikationer som gör det lämpligt att anlita honom i andra uppgifter (kantor, vaktmästare mm) så känner biskopen ingen tvekan. Också det värt att notera.
*** och glädjande, eftersom sådant samarbete redan förekommit i stiftet
Min grundhållning är som hittills: jag tror att laestadianerna fortfarande utan vidare kan få sina behov av prästerliga tjänster tillgodosedda genom de präster som finns inom svenska kyrkan. Men när nu väl Missionsprovinsen existerar så måste jag - och biskopen! och kyrkan! - fundera på hur vi ska förhålla oss till denna rörelse som faktiskt finns!
Ännu vidare bakgrund (som jag ser det): Missionsprovinsen finns för att kanalisera en möjlig lösning på ett problem som svenska kyrkan själv skapat.; det sk prästvigningsstoppet, Dvs att prästkandidater som inte lovar att" i alla uppgifter samarbeta med alla präster oavsett kön"* inte blir prästvigda. Här finns nu en stor grupp unga män som pga denna spärr i Kyrkoordningen inte blir präster och det finns ännu större grupper kristna i vår kyrka som inte får dessa präster som dom skulle vilja ha. Problem alltså. Alltså Missionsprovins som erbjuder en möjlighet till prästvigning i den lutherska tradition som förvaltats av svenska kyrkan, men på sidan om det godkända kyrkliga regelverket.
När frågan om Missionsprovnsens bildande kom på tal för ca tio år sedan så valde en del av oss som ser problemet med svenska kyrkans "prästvigningsstopp" att likväl inte välja denna väg (ännu?). Så bl a jag själv, medan andra bland oss valde att börja uppbyggandet av Missionsprovinsen. Min hållning till mina vänner i Missionsprovinsen har dock varit att inte ta avstånd från dem, snarast konstatera att vi valt olika vägar i det konkreta kyrkopolitiska vägvalet men att vi delar tro och bekännelse och därför kan leva i gemenskap med och förtroende för varandra.
Åter till dagsläget. Nu finns alltså en grupp, av Missionsprovinsen prästvigda, präster i landet. Hur ska vi förhålla oss till dem? Kan vi i svenska kyrkan i något sammanhang anlita dem? För oss i Norrbotten blir frågan konkret aktuell eftersom det nu finns en präst som prästvigdes av Missionsprovinsen i vintras. Kanske är det just denna faktiska existens av en Missionsprovinsprästvigd person i Norrbotten som gör att vissa inom laestadianismen kommer närmare tanken att samarbeta med Missinsprovinsens präster.
Det är här som Kyrkans Tidning kommer in. För här ger biskop Hans Stiglund ett intressant svar. Han har fått frågan om det är lämpligt att anlita** Missionsprovinspräst i svenskkyrkliga sammanhang. I Kyrkans Tidning svarar han att han själv inte anser det vara lämpligt men att beslutet får tas lokalt. Denna biskopliga formulering som faktiskt inte är ett förbud kan inte tolkas på något annat sätt än att biskopen tycker att det trots allt är inom det acceptablas ramar (om än han själv är tveksam) om Missionsprovinspräster tex används för att hjälpa till vid distributionen i en mässa.
Intressant besked!***
Kanske är det så med detta som med det biskopen och jag konstaterade i samtalet vi hade den tionde juni: ekumenik kommer ofta underifrån. När jag den gången frågade biskop Hans om han ansåg det vara lämpligt att använda en Missionprovinsvigd präst i något svenskkyrkligt gudstjänstsammanhang så uttryckte han sin tydliga tveksamhet, bla genom att säga att när människor bildar nya (kyrko-)organistaioner som innebär visst avståndstagande från de gamla sammanhangen så skapar det "en sårighet" som man inte utan vidare kommer över utan att det får ta en tid. När jag då frågade honom om inte jag - och andra - som inte känner någon "sårighet" inför Missionsprovinsen inte skulle kunna få gå före i den "ekumeniska" pocessen mot Missionsprovinsen så erkände han att så kan det ju vara: ekumenik kan börja underifrån, på lokalplanet och sedan få genomslag på de officiella kyrkliga nivåerna.
Man får se vad framtiden bär i sitt sköte.
* denna regel i Kyrkoordningen är ju specialskapad för att klämma åt just dem (i vardagslag kallade "kvinnoprästmotståndare") som pga sin övertygelse inte vill uttrycka sin tro i den handlingen att de firar gudstjänster tillsammans med prästvigd kvinna.
** man bör notera att det som diskuteras är prästerliga uppgifter (gudstjänster, predikningar osv) men om en Missionsprovinspräst skulle ha andra kvalifikationer som gör det lämpligt att anlita honom i andra uppgifter (kantor, vaktmästare mm) så känner biskopen ingen tvekan. Också det värt att notera.
*** och glädjande, eftersom sådant samarbete redan förekommit i stiftet
Tornedalen tur och retur
blev det idag. Redan för en tid sedan hade jag fått en inbjudan från god vän uppe i Tornedalen (eller kanske närmare Kalixälvdalen?) att komma förbi och hälsa på. Jag gick och funderade på om jag skulle föreslå ett accepterande av erbjudandet genom att ta hojen norrut igår, sova över till idag och sedan fara förbi Svanstein på högmässa idag och hem igen. Bara för att få en sista MC-tur innan semestern är slut. Och för att få hälsa på god vän. Och för att få gå i god högmässa.
Nu kom jag mig inte riktigt för att fullfölja dom planerna. Jag var nog för trött efter Midsommaraftonens sena uppevarande i kyrkstugan med trevlig samvaro och - bloggande (ni ser väl vilken tid på natten förra inlägget är skrivet). Men tanken på gudstjänstbesök i Svanstein fanns kvar, så igår kväll kom vi överens några vänner att fara tillsammans. Vi tog min lilla bil. Så långt har jag aldrig förr åkt på en och samma dag med nya bilen. Kul att få beviset att även ytterst lilla bilen Chevrolet Matiz duger på landsvägen med fyra personer i.
På vägen båda fram och tillbaka fick jag fundera på om jag gjort ett s k nerköp (som lämnat MC:n och tagit bilen) eller om jag snarare gjort ett uppköp när jag fick sällskap med tre ytterst goda och trevliga vänner. Svår fråga att besvara. Bäst lämna den obesvarad. Men kanske var det tur att jag satt i en bil ifall någon av de 5-6 renar vi såg på och vid vägen skulle fått för sig att kliva in mitt framför näsan. Och ännu större tur att det inte var älgar för då hade nog MC eller Chevrolet Matiz inte spelat någon roll. Men helt lottlös blir man ju ändå inte som motorcyklist. Vi mötte flera hojar, stötte på några på macken i Töre på hemvägen (bla en exakt likadan hoj som min, samma färg t o m och samma bokstäver i registreringskylten, bara ca 60 nummer ifrån) och blev omkörda av en - till råga på allt senaste modellen av "min" hoj - Honda Transalp just i den grå färg som jag tycker är så snygg.
Fin högmässa som verkligen lämnade god eftersmak. Det är väl så när man känner att gudstjänsten firas på allvar, att prästen själv tar det han gör på allvar och att det finns en samstämmighet mellan böner, predikan och liturgi. Roligt också att min andre gode vän som jag från början tänkt besöka också var med i kyrkan så vi ändå fick träffas. Som vanligt - måste man väl säga när man är i Tornedalen - blev fortsättningen lika fin och trevlig. Hembjudna som vi blev till prästfamiljen fick vi erfara hur det för den tornedalska gästfriheten aldrig är ett problem om det plötsligt dyker upp några extra vid matbordet.
Eftersom en av vännerna på resan är invandrare från Syrien med ortodox bakgrund tog vi lite kringelikrokar på hemvägen så att vi dels for upp på Luppiobergtet (även där såg vi några motorcyklar!) och såg på den vackra utsikten, dels så att vi tog vägen över Överkalix och gjorde ett besök i Ortodoxa kyrkan. Vägen däremellan var till stor del grusväg och vi tog även genvägen sista biten som innebar färja (vid vad-det-nu hette). Dock kom vi ca 15 minuter för tidigt till färjan så vi fördrev tiden med att lyssna på VM-åttondelsfinalen mellan Tyskland och England. Just då verkade Tysklan klart vara på väg mot seger, men jag hörde inte på slutet.
Vad mer behöver berättas från denna dag? Jo, några tankar om det jag läste om laestadianerna, svenska kyrkan och Missionsprovinsen i senaste Kyrkans Tidning, men det får bli senare i ett eget inlägg.
Och ännu mera sedan får jag väl se till att fara förbi god vän som genom sin generösa inbjudan var den som överhuvudtaget fick mig att tänka tanken att befinna mig i dessa krokar.
Nu kom jag mig inte riktigt för att fullfölja dom planerna. Jag var nog för trött efter Midsommaraftonens sena uppevarande i kyrkstugan med trevlig samvaro och - bloggande (ni ser väl vilken tid på natten förra inlägget är skrivet). Men tanken på gudstjänstbesök i Svanstein fanns kvar, så igår kväll kom vi överens några vänner att fara tillsammans. Vi tog min lilla bil. Så långt har jag aldrig förr åkt på en och samma dag med nya bilen. Kul att få beviset att även ytterst lilla bilen Chevrolet Matiz duger på landsvägen med fyra personer i.
På vägen båda fram och tillbaka fick jag fundera på om jag gjort ett s k nerköp (som lämnat MC:n och tagit bilen) eller om jag snarare gjort ett uppköp när jag fick sällskap med tre ytterst goda och trevliga vänner. Svår fråga att besvara. Bäst lämna den obesvarad. Men kanske var det tur att jag satt i en bil ifall någon av de 5-6 renar vi såg på och vid vägen skulle fått för sig att kliva in mitt framför näsan. Och ännu större tur att det inte var älgar för då hade nog MC eller Chevrolet Matiz inte spelat någon roll. Men helt lottlös blir man ju ändå inte som motorcyklist. Vi mötte flera hojar, stötte på några på macken i Töre på hemvägen (bla en exakt likadan hoj som min, samma färg t o m och samma bokstäver i registreringskylten, bara ca 60 nummer ifrån) och blev omkörda av en - till råga på allt senaste modellen av "min" hoj - Honda Transalp just i den grå färg som jag tycker är så snygg.
Fin högmässa som verkligen lämnade god eftersmak. Det är väl så när man känner att gudstjänsten firas på allvar, att prästen själv tar det han gör på allvar och att det finns en samstämmighet mellan böner, predikan och liturgi. Roligt också att min andre gode vän som jag från början tänkt besöka också var med i kyrkan så vi ändå fick träffas. Som vanligt - måste man väl säga när man är i Tornedalen - blev fortsättningen lika fin och trevlig. Hembjudna som vi blev till prästfamiljen fick vi erfara hur det för den tornedalska gästfriheten aldrig är ett problem om det plötsligt dyker upp några extra vid matbordet.
Eftersom en av vännerna på resan är invandrare från Syrien med ortodox bakgrund tog vi lite kringelikrokar på hemvägen så att vi dels for upp på Luppiobergtet (även där såg vi några motorcyklar!) och såg på den vackra utsikten, dels så att vi tog vägen över Överkalix och gjorde ett besök i Ortodoxa kyrkan. Vägen däremellan var till stor del grusväg och vi tog även genvägen sista biten som innebar färja (vid vad-det-nu hette). Dock kom vi ca 15 minuter för tidigt till färjan så vi fördrev tiden med att lyssna på VM-åttondelsfinalen mellan Tyskland och England. Just då verkade Tysklan klart vara på väg mot seger, men jag hörde inte på slutet.
Vad mer behöver berättas från denna dag? Jo, några tankar om det jag läste om laestadianerna, svenska kyrkan och Missionsprovinsen i senaste Kyrkans Tidning, men det får bli senare i ett eget inlägg.
Och ännu mera sedan får jag väl se till att fara förbi god vän som genom sin generösa inbjudan var den som överhuvudtaget fick mig att tänka tanken att befinna mig i dessa krokar.
Midsommar
Redan har klockan segat sig in på midsommardagsdygnet. I alla fall enligt den svenska almanackan. Midsommarafton var till stora delar arbetsdag för mig. En del av det sista jag ska fixa på huset var uppgiften för dagen. Så angelägen var jag att hinna färdigt det jag bestämt att jag t o m offrade eftrmiddagsmatchen i Fotbolls-VM mellan Portugal och Brasilien (midsommarstång och sill och nubbe och annat midsommarnödvändigt lockar inte. Det förra ägnade jag mig åt när barnen var små, det senare har aldrig varit min grej. Har aldrig fattat vad sill nödvändigtvis ska ha med midsommar att göra. Sill äter jag till Jul - fast det egentligen är en del av adventstidens fastemat)
.
Framåt aftonen var jag klar med det jag bestämt att göra. Då tog jag en cykeltur till lilla närbelägna enkla badstranden i Sinksundet och tog sommarens första utomhusdopp. Härligt. Sen blev det middag och disk (för första gången på tre veckor finns nu ingen odiskad disk på diskbänken) sedan snabb packning av hojen (inklusive det som behövs för att bjuda på fika) och färd till Gammelstad. Snabbt slå på värmen i kyrkstugan (det var visserligen 20 grader i stugan men elvärme måste till för att driva ut fukten) och även starta kylskåpet och sedan snabbt till kyrkan (Nederluleå) för midnattsolsgudstjänst. Det spelar ingen roll hur många gånger jag sett det solbelysta krucifixet, det är lika vackert varje gång. Och ikväll sken solen. Ja, det gör den ju alltid, men jag menar det var inga moln ivägen. Vackert, som sagt, men det är ännu vackrare när man kommer ytterligare en vecka bort från sommarsolståndet, så solen ligger lite lägre och blir ännu rödare.
Förra året bjöd jag goda vänner på fika i kyrkstugan efter en av midnattsolsgudstjänsterna. Jag tänkte att om samma folk var där i år så skulle jag bjuda dom igen. En av dom har nämligen lovat hjälpa mig lite med färgsättningen när jag (när det nu blir) målar om lite i stugan och möblemanget. Men, nej, just dom var inte där. Istället träffade jag andra vänner som jag bjöd på fika. Dom i sin tur bjöd med prästen för kvällen med fru. Sagde unge präst är alldeles nyprästvigd och har fått sin första tjänst i Nederluleå församling - precis som jag fick för 31 (!) år sedan.
Roliga samtal och allvarliga, om allt från fåordiga norrlänningar till varför det inte görs mer reklam för OAS-mötet på Storstrand* här i Nederluleå församling, vilket den unga prästfrun undrade. Det kan man ju fråga sig tänker jag som inte är anställd i denna församling längre. Kanske kan församlingsledningen i Nederluleå svara på frågan. Vi som var samlade runt bordet i kyrkstugan delade dock med varandra flera glädjefulla minnen fån olika OAS-möten.
Nu har helgen gått in på riktigt. Nu återstår bara att med hjälp av nätet leta rätt på lämplig gudstjänst för i morgon. Mina kriterier för frivillga val när jag är ledig har jag redogjort för i ett tidigare inlägg. Men midsommar är en svår dag. Mest konfirmationer och friluftsgudstjänster. Man får kanske se fram emot söndagen som numera är Johannes Döparens dag.
* min gamle kamrat har på sin blogg skrivit om OAS-mötet och om de senare årens OAS-möten i Fyrkanten. Det enda jag har att anmärka på är att jag uppfattar att han menar att det varit en markering mot OAS från biskopens sida att han inte tidigare vare sig skrivit i programfoldern eller deltagit. Enligt vad biskop Hans flera gånger framfört till mig och andra i OAS-ledningen så är så inte fallet. För några år sedan skrev biskopen ett inledningsord, men då det var i sista stund så skulle han skicka det från sin stuga och då var det krångel med datorn och sedan försent innan tryckning. Under somrarna har hittills OAS-mötena krockat med inplanerade semesterresor för biskopen, vilka jag unnar honom.
Men biskopens hälsning på årets OAS-folder ställer det bortom allt rimligt tvivel att vår biskop välsignar OAS-mötena. När dessutom Lulestifts-vännen biskop Tomas från Egypten medverkar då borde OAS vara helt rumsrent (eller är kanske fortfarande felet att folk i kyrkan faktiskt anar vad biskop Tomas menade när han förra gången han medverkade på ett OAS-möte uttryckte: "Förut har jag lärt känna den ena sidan av svenska kyrkan, nu har jag lärt känna den andra").
Program för OAS-mötet på Storstrand finns här
.
Framåt aftonen var jag klar med det jag bestämt att göra. Då tog jag en cykeltur till lilla närbelägna enkla badstranden i Sinksundet och tog sommarens första utomhusdopp. Härligt. Sen blev det middag och disk (för första gången på tre veckor finns nu ingen odiskad disk på diskbänken) sedan snabb packning av hojen (inklusive det som behövs för att bjuda på fika) och färd till Gammelstad. Snabbt slå på värmen i kyrkstugan (det var visserligen 20 grader i stugan men elvärme måste till för att driva ut fukten) och även starta kylskåpet och sedan snabbt till kyrkan (Nederluleå) för midnattsolsgudstjänst. Det spelar ingen roll hur många gånger jag sett det solbelysta krucifixet, det är lika vackert varje gång. Och ikväll sken solen. Ja, det gör den ju alltid, men jag menar det var inga moln ivägen. Vackert, som sagt, men det är ännu vackrare när man kommer ytterligare en vecka bort från sommarsolståndet, så solen ligger lite lägre och blir ännu rödare.
Förra året bjöd jag goda vänner på fika i kyrkstugan efter en av midnattsolsgudstjänsterna. Jag tänkte att om samma folk var där i år så skulle jag bjuda dom igen. En av dom har nämligen lovat hjälpa mig lite med färgsättningen när jag (när det nu blir) målar om lite i stugan och möblemanget. Men, nej, just dom var inte där. Istället träffade jag andra vänner som jag bjöd på fika. Dom i sin tur bjöd med prästen för kvällen med fru. Sagde unge präst är alldeles nyprästvigd och har fått sin första tjänst i Nederluleå församling - precis som jag fick för 31 (!) år sedan.
Roliga samtal och allvarliga, om allt från fåordiga norrlänningar till varför det inte görs mer reklam för OAS-mötet på Storstrand* här i Nederluleå församling, vilket den unga prästfrun undrade. Det kan man ju fråga sig tänker jag som inte är anställd i denna församling längre. Kanske kan församlingsledningen i Nederluleå svara på frågan. Vi som var samlade runt bordet i kyrkstugan delade dock med varandra flera glädjefulla minnen fån olika OAS-möten.
Nu har helgen gått in på riktigt. Nu återstår bara att med hjälp av nätet leta rätt på lämplig gudstjänst för i morgon. Mina kriterier för frivillga val när jag är ledig har jag redogjort för i ett tidigare inlägg. Men midsommar är en svår dag. Mest konfirmationer och friluftsgudstjänster. Man får kanske se fram emot söndagen som numera är Johannes Döparens dag.
* min gamle kamrat har på sin blogg skrivit om OAS-mötet och om de senare årens OAS-möten i Fyrkanten. Det enda jag har att anmärka på är att jag uppfattar att han menar att det varit en markering mot OAS från biskopens sida att han inte tidigare vare sig skrivit i programfoldern eller deltagit. Enligt vad biskop Hans flera gånger framfört till mig och andra i OAS-ledningen så är så inte fallet. För några år sedan skrev biskopen ett inledningsord, men då det var i sista stund så skulle han skicka det från sin stuga och då var det krångel med datorn och sedan försent innan tryckning. Under somrarna har hittills OAS-mötena krockat med inplanerade semesterresor för biskopen, vilka jag unnar honom.
Men biskopens hälsning på årets OAS-folder ställer det bortom allt rimligt tvivel att vår biskop välsignar OAS-mötena. När dessutom Lulestifts-vännen biskop Tomas från Egypten medverkar då borde OAS vara helt rumsrent (eller är kanske fortfarande felet att folk i kyrkan faktiskt anar vad biskop Tomas menade när han förra gången han medverkade på ett OAS-möte uttryckte: "Förut har jag lärt känna den ena sidan av svenska kyrkan, nu har jag lärt känna den andra").
Program för OAS-mötet på Storstrand finns här
Malmberget tur och retur
Det blev det i helgen. Med motorcykel givetvis!
I slutet av förra veckan började jag bli lite less på att bara gå hemma och jobba på huset utom- och inomhus. Jag tänkte att jag måste dra iväg någonstans. Jag ringde gammal vän och kollega uppe i Malmfälten och frågade om jag kunde titta förbi. Det gick bra. Men jag fick uppmaningen snabba mig för på lördagen skulle det vara dåligt väder.* Alltså skyndade jag mig att avsluta arbetet hemma och slängde mig iväg vid femtiden på fredag eftermiddag. Efter lite funderande bestämde jag mig att åka över Jokkmokk istället för över Överkalix. Det tar lite längre tid men i gengälld är det ju vackrare väg. Och roligare MC-väg.
I Boden stannade jag och fyllde tanken vid OK-automaten vid Stormarknaden. Där såg jag två motorcyklister på parkeringen. Någon stund senare när jag tog en paus vid Laxede kom dom ifatt mig och vi fick en pratstund. Dom var från Frankrike på väg till Nordkap. En av dom hade sidovagn kopplad till hojen och där hade dom sin hund.
Nästa stopp blev vid Statoil i Jokkmokk där jag tog en varmkorv och en dricka. Resan fram till Malmberget gick bra. Inget regn. Ingen olycka. Väl framma blev det värmande te och värmande goda samtal. Jag var visserligen inte så frusen eftersom jag - för en gångs skull - sett till att ta på extrakläder i god tid och inte först när man frusit i tio mil, men teet var gott.
Lördagen ägnade kollega och jag mestadels åt att titta på kronprinsessbröllopet. Det regnade mest så det lockade inte till vare sig grillning, promenader eller andra utomhusaktiviteter. Men till slut slet vi oss från TV:n och hann basta också. Men då missade vi brudgummens tal. Men det kunde man ju läsa i tidningen dagen efter och även se i repris. Ett annat avbrott i tittandet var att en stund stå i fönstret och se kortegen av raggarbilar och andra gamla fordon som visst kör genom Gällivare och Malmberget varje år lördagen före midsommar. Vi insåg plötsligt att jag var på plats även ifjol. Men den gången kom jag med bil. Hojen stod krockad på verkstad. Det börjar lukta tradition att jag befinner mig i Malmberget helgen före midsommar.
Söndagen högmässa i Malmbergets kyrka. Givetvis blev jag erbjuden att deltaga och distribuera i mässan vilket jag med glädje gjorde. Redan i februari hade vi planerat att jag skulle komma upp en helg och då predika i mässan. Men av det blev intet pga att jag då fick befinna mig på sjukhuset i Umeå med min dotter.
Söndagseftermiddagspromenaden avslöjade att det avgränsande staketet flyttat fram en bit till och att ytterligare delar av gamla Malmberget börjar hotas av "gropen". Tyvärr är nu en del verkligt fin gammal genuin bebyggelse på väg att försvinna. Sannolikt blir det väl för gott. Om man inte beslutar flytta husen, men så har det visst inte sagts.
Eftersom även söndagen bjöd på kallt och periodvis regningt väder så valde jag fara hem först på måndag förmiddag. Jag tog västra vägen även denna gång efter viss tvekan. Ett hotande stort regnmoln syntes på himlen och jag fick fundera länge innan jag kunde konstatera att det nog befann sig en aning österut så att regnväder skulle ha varit troligare på Överkalixvägen. På vägen mot Porjus var det periodvis blött på vägen. Det hade regnat alltså, men jag drabbades inte just de stunder jag körde.
Väl i Jokkmokk beslöt jag variera hemvägen genom att ta vägen över Kåbdalis-Vidsel-Älvsbyn (ännu lite längre västerut meddelas här till den oinvigde). Klart roligare väg ur ren körsynvinkel: betydligt fler kurvor än vägen rakt ner efter älven. På den senare orten var jag återigen tvungen uppsöka OK eftersom det skulle vara på håret som bensinen skulle räcka ända hem (jo, jag tankade i Malmberget också, jag har inte hur stor tank som helst). När man ändå är i Älvsbyn så måste man ju passa på hälsa på sin gamle kamrat. Han var just "på byn" när jag kom men yngste sonen sa det kunde löna sig att vänta. Alltså gjorde jag det och fick kaffe och macka. Dessutom blev jag påmind om att det var hr kamratens födelsedag, vilket jag helt glömt bort. Nå, en kram fick han i alla fall. Däremot fick jag ju ta honom ur inbillningen att jag på vinst och förlust skulle ha farit från Luleå utan att veta att han är hemma.
Sista biten hade jag planerat ta vägen Klöverträsk-Avan för att få smaka det sista av kurvornas sötma. Men då jag lovat vara min dotter till hjälp så kände jag mig lite stressad så jag tog raka spåret fram till E4 och sedan över Notviken och hem. Väl hemma så ägnades andra halvan av eftermiddagen och hela kvällen åt att hjälpa dottern med diverse i sitt hem. För varje gång man ser henne (drygt två veckor sedan sist) så gör hon klara framsteg.
Idag har det inte blivit någon MC-tur (ännu) men väl biltur till affären. På vägen hem stannade jag till i andra änden av Porsön där min gamle kamrat befann sig som barnvakt hos barnbarnet Tyra. Alltså fick vi ljuga en stund till, jag fick i förväg ta del av hans blogginlägg vilket han författat men publicerar först ikväll då han är uppkopplad igen** samt att jag fick överlämna en present till hans födelsedag och gottgöra den stora försummelsen att jag inte hade något i handen igår.
Sedan i fredags har jag missat en stor mängd av fotbolls-VM-matcherna. Kanske måste jag se till att komma in på den rätta vägen igen och därför avstå lulemotorcyklisternas veckokörning ikväll?
* enligt norsk vädertjänst vars ytterst fina prognoser du kan hitta här (vi jämförde prognosen med verkligheten under hela helgen i Malmberget - i stort sett korrekt timme för timme både regnmängd och temperatur
** men en snabbkoll visar att han redan publicerat det. Alltså lyckades han på något vänster ta sig ut på nätet även i barnbarnets lägenhet
I slutet av förra veckan började jag bli lite less på att bara gå hemma och jobba på huset utom- och inomhus. Jag tänkte att jag måste dra iväg någonstans. Jag ringde gammal vän och kollega uppe i Malmfälten och frågade om jag kunde titta förbi. Det gick bra. Men jag fick uppmaningen snabba mig för på lördagen skulle det vara dåligt väder.* Alltså skyndade jag mig att avsluta arbetet hemma och slängde mig iväg vid femtiden på fredag eftermiddag. Efter lite funderande bestämde jag mig att åka över Jokkmokk istället för över Överkalix. Det tar lite längre tid men i gengälld är det ju vackrare väg. Och roligare MC-väg.
I Boden stannade jag och fyllde tanken vid OK-automaten vid Stormarknaden. Där såg jag två motorcyklister på parkeringen. Någon stund senare när jag tog en paus vid Laxede kom dom ifatt mig och vi fick en pratstund. Dom var från Frankrike på väg till Nordkap. En av dom hade sidovagn kopplad till hojen och där hade dom sin hund.
Nästa stopp blev vid Statoil i Jokkmokk där jag tog en varmkorv och en dricka. Resan fram till Malmberget gick bra. Inget regn. Ingen olycka. Väl framma blev det värmande te och värmande goda samtal. Jag var visserligen inte så frusen eftersom jag - för en gångs skull - sett till att ta på extrakläder i god tid och inte först när man frusit i tio mil, men teet var gott.
Lördagen ägnade kollega och jag mestadels åt att titta på kronprinsessbröllopet. Det regnade mest så det lockade inte till vare sig grillning, promenader eller andra utomhusaktiviteter. Men till slut slet vi oss från TV:n och hann basta också. Men då missade vi brudgummens tal. Men det kunde man ju läsa i tidningen dagen efter och även se i repris. Ett annat avbrott i tittandet var att en stund stå i fönstret och se kortegen av raggarbilar och andra gamla fordon som visst kör genom Gällivare och Malmberget varje år lördagen före midsommar. Vi insåg plötsligt att jag var på plats även ifjol. Men den gången kom jag med bil. Hojen stod krockad på verkstad. Det börjar lukta tradition att jag befinner mig i Malmberget helgen före midsommar.
Söndagen högmässa i Malmbergets kyrka. Givetvis blev jag erbjuden att deltaga och distribuera i mässan vilket jag med glädje gjorde. Redan i februari hade vi planerat att jag skulle komma upp en helg och då predika i mässan. Men av det blev intet pga att jag då fick befinna mig på sjukhuset i Umeå med min dotter.
Söndagseftermiddagspromenaden avslöjade att det avgränsande staketet flyttat fram en bit till och att ytterligare delar av gamla Malmberget börjar hotas av "gropen". Tyvärr är nu en del verkligt fin gammal genuin bebyggelse på väg att försvinna. Sannolikt blir det väl för gott. Om man inte beslutar flytta husen, men så har det visst inte sagts.
Eftersom även söndagen bjöd på kallt och periodvis regningt väder så valde jag fara hem först på måndag förmiddag. Jag tog västra vägen även denna gång efter viss tvekan. Ett hotande stort regnmoln syntes på himlen och jag fick fundera länge innan jag kunde konstatera att det nog befann sig en aning österut så att regnväder skulle ha varit troligare på Överkalixvägen. På vägen mot Porjus var det periodvis blött på vägen. Det hade regnat alltså, men jag drabbades inte just de stunder jag körde.
Väl i Jokkmokk beslöt jag variera hemvägen genom att ta vägen över Kåbdalis-Vidsel-Älvsbyn (ännu lite längre västerut meddelas här till den oinvigde). Klart roligare väg ur ren körsynvinkel: betydligt fler kurvor än vägen rakt ner efter älven. På den senare orten var jag återigen tvungen uppsöka OK eftersom det skulle vara på håret som bensinen skulle räcka ända hem (jo, jag tankade i Malmberget också, jag har inte hur stor tank som helst). När man ändå är i Älvsbyn så måste man ju passa på hälsa på sin gamle kamrat. Han var just "på byn" när jag kom men yngste sonen sa det kunde löna sig att vänta. Alltså gjorde jag det och fick kaffe och macka. Dessutom blev jag påmind om att det var hr kamratens födelsedag, vilket jag helt glömt bort. Nå, en kram fick han i alla fall. Däremot fick jag ju ta honom ur inbillningen att jag på vinst och förlust skulle ha farit från Luleå utan att veta att han är hemma.
Sista biten hade jag planerat ta vägen Klöverträsk-Avan för att få smaka det sista av kurvornas sötma. Men då jag lovat vara min dotter till hjälp så kände jag mig lite stressad så jag tog raka spåret fram till E4 och sedan över Notviken och hem. Väl hemma så ägnades andra halvan av eftermiddagen och hela kvällen åt att hjälpa dottern med diverse i sitt hem. För varje gång man ser henne (drygt två veckor sedan sist) så gör hon klara framsteg.
Idag har det inte blivit någon MC-tur (ännu) men väl biltur till affären. På vägen hem stannade jag till i andra änden av Porsön där min gamle kamrat befann sig som barnvakt hos barnbarnet Tyra. Alltså fick vi ljuga en stund till, jag fick i förväg ta del av hans blogginlägg vilket han författat men publicerar först ikväll då han är uppkopplad igen** samt att jag fick överlämna en present till hans födelsedag och gottgöra den stora försummelsen att jag inte hade något i handen igår.
Sedan i fredags har jag missat en stor mängd av fotbolls-VM-matcherna. Kanske måste jag se till att komma in på den rätta vägen igen och därför avstå lulemotorcyklisternas veckokörning ikväll?
* enligt norsk vädertjänst vars ytterst fina prognoser du kan hitta här (vi jämförde prognosen med verkligheten under hela helgen i Malmberget - i stort sett korrekt timme för timme både regnmängd och temperatur
** men en snabbkoll visar att han redan publicerat det. Alltså lyckades han på något vänster ta sig ut på nätet även i barnbarnets lägenhet
Inte lätt att vara bloggare
Frimodig Kyrka-kompisen Gunvor tycker i en kommentar att jag skriver för mycket om motorcyklar nu för tiden. Det kan jag inte tänka mig. Jag skriver för lite om detta ämne. Då och då får jag mail från en pensionerad kollega som själv är motorcyklist och som brukar skriva uppmuntrande ord, men han säger att det just är bloggposterna om mina öden och äventyr på hojen som fängslar i första hand.
Så hur ska man göra för att tillfredsställa alla kära läsare? Inte lätt att vara bloggare, med läsare som på detta sätt står i dialog med bloggaren och framför sina önskemål. Jag har valt modellen att skriva om det som faller mig in. Understundom händer det att jag börjar skriva under en angiven rubrik i viss kategori men innan jag kommer till slutet så inser jag att hela inlägget handlade om något annat så jag får ändra ämne och ibland även kategori.*
Funderade för någon dag sedan att skriva och berätta att jag under min semester och när jag i ensamt majestät står på stegen vid husväggen (ger lite predikostolskänsla) ägnar en del av tankarna åt min inledningpredikan på OAS-mötet i Storstrand torsdag 8 juli. Då och då kommer man på något nytt som kan få sin plats i predikan. Ett tag tänkte jag att jag skulle presentera tankarna allt eftersom för läsekretsen så kunde vi ha en dialog-prediko-förberedelse. Men det skulle ju dels förstöra nöjet för dem av läsarna som kan tänkas bli lyssnare på OAS-mötet. Dels har jag aldrig gillat dialog. Det är liksom inte min grej. Det är kanske därför som jag förblivit församlingspräst och trivs i laestadianska sammanhang där man får predika oavbruten** i en timme om man vill och inte har blivit folkhögskolelärare som en av mina gamla kollegor och ägnar mig åt folkbildning vilket innebär att man inte ska tala om hur det är utan hjälpa folk att själva komma fram till hur det är eller hur det nu var. Fast å andra sidan är det ju så att om det som sägs i predikan ska få någon som helst betydelse för dem som lyssnar så måste dom göra budskapet till sitt eget och förverkliga det i sina egna liv. Så skillnaden är kanske inte så överdrivet stor. Men bara ordet dialog-nånting (i kyrkliga sammanhang) får nackhåren att resa sig på mig och ger mig kalla kårar som av en skräckfilm.
När jag förbereder en predikan så repeterar jag ofta för mig själv vad jag ska säga och hur jag ska säga, t o m tonfall. Jag kan gå omkring i huset och tala högt för mig själv. Jag försöker leva mig in i den känsla som jag vill att åhörarna ska erfara när dom lyssnar. När sedan predikan närmar sig så kan ett långt - mer eller mindre inövat - avsnitt bara bli några få ord bland stolparna och då gäller det att frimodigheten att tala infinner sig igen så att allt det tänkta som ligger dolt långt nere i det halvt undermedvetna väcks till liv igen. Att den Helige Andes inspiration också finns just i stunden när man talar. Skulle något inträffa som i predikostunden gör mig osäker och tvekande så kan allt bara försvinna. Det är därför som min predikningar växlar mellan frimodiga och värdelösa. Andra predikanter, vilka skriver ut sina predikningar (nästan) ordagrant, kan ju hålla en jämnare nivå.
Efter denna exposé i bloggandets och predikandets vedermödor skulle det vara skönt och avkopplande med en MC-tur. Otur att det redan är så sent.
* hela detta inlägg är ju exempel på den saken: började med tanken att skriva om bloggandets vedermödor utifrån läsarnas önskemål men gled sakta över till frågan om predikoförberedelse. Jag låter dock ursprungliga rubriken vara kvar och behåller inlägget i kategorin Till läsarna
** en gång har jag dock blivit avbruten av en lyssnare även på ett laestadianmöte. Det var i Björkskatakyrkan för några år sedan när en av gudstjänstdeltagarna tyckte att jag talade med lite för positiv värdering om dopet
Så hur ska man göra för att tillfredsställa alla kära läsare? Inte lätt att vara bloggare, med läsare som på detta sätt står i dialog med bloggaren och framför sina önskemål. Jag har valt modellen att skriva om det som faller mig in. Understundom händer det att jag börjar skriva under en angiven rubrik i viss kategori men innan jag kommer till slutet så inser jag att hela inlägget handlade om något annat så jag får ändra ämne och ibland även kategori.*
Funderade för någon dag sedan att skriva och berätta att jag under min semester och när jag i ensamt majestät står på stegen vid husväggen (ger lite predikostolskänsla) ägnar en del av tankarna åt min inledningpredikan på OAS-mötet i Storstrand torsdag 8 juli. Då och då kommer man på något nytt som kan få sin plats i predikan. Ett tag tänkte jag att jag skulle presentera tankarna allt eftersom för läsekretsen så kunde vi ha en dialog-prediko-förberedelse. Men det skulle ju dels förstöra nöjet för dem av läsarna som kan tänkas bli lyssnare på OAS-mötet. Dels har jag aldrig gillat dialog. Det är liksom inte min grej. Det är kanske därför som jag förblivit församlingspräst och trivs i laestadianska sammanhang där man får predika oavbruten** i en timme om man vill och inte har blivit folkhögskolelärare som en av mina gamla kollegor och ägnar mig åt folkbildning vilket innebär att man inte ska tala om hur det är utan hjälpa folk att själva komma fram till hur det är eller hur det nu var. Fast å andra sidan är det ju så att om det som sägs i predikan ska få någon som helst betydelse för dem som lyssnar så måste dom göra budskapet till sitt eget och förverkliga det i sina egna liv. Så skillnaden är kanske inte så överdrivet stor. Men bara ordet dialog-nånting (i kyrkliga sammanhang) får nackhåren att resa sig på mig och ger mig kalla kårar som av en skräckfilm.
När jag förbereder en predikan så repeterar jag ofta för mig själv vad jag ska säga och hur jag ska säga, t o m tonfall. Jag kan gå omkring i huset och tala högt för mig själv. Jag försöker leva mig in i den känsla som jag vill att åhörarna ska erfara när dom lyssnar. När sedan predikan närmar sig så kan ett långt - mer eller mindre inövat - avsnitt bara bli några få ord bland stolparna och då gäller det att frimodigheten att tala infinner sig igen så att allt det tänkta som ligger dolt långt nere i det halvt undermedvetna väcks till liv igen. Att den Helige Andes inspiration också finns just i stunden när man talar. Skulle något inträffa som i predikostunden gör mig osäker och tvekande så kan allt bara försvinna. Det är därför som min predikningar växlar mellan frimodiga och värdelösa. Andra predikanter, vilka skriver ut sina predikningar (nästan) ordagrant, kan ju hålla en jämnare nivå.
Efter denna exposé i bloggandets och predikandets vedermödor skulle det vara skönt och avkopplande med en MC-tur. Otur att det redan är så sent.
* hela detta inlägg är ju exempel på den saken: började med tanken att skriva om bloggandets vedermödor utifrån läsarnas önskemål men gled sakta över till frågan om predikoförberedelse. Jag låter dock ursprungliga rubriken vara kvar och behåller inlägget i kategorin Till läsarna
** en gång har jag dock blivit avbruten av en lyssnare även på ett laestadianmöte. Det var i Björkskatakyrkan för några år sedan när en av gudstjänstdeltagarna tyckte att jag talade med lite för positiv värdering om dopet
MC till slut
Ikväll hade jag inte tänkt följa med på lulemotorcyklisternas veckokörning. Nej, jag tänkte bara ta hojen för en liten tur till badhuset för bastu och simning. Men när jag väl satt på tvåhjuliga fordonet och det blivit lite bättre väder - då kom lusten. Och jag insåg att jag precis skulle hinna till samlingsplatsen vid järnvägsstationen innan gänget skulle ge sig av.
Veckans mål var Västra kajen i Piteå. Ett ställe jag aldrig besökt men som var riktigt trevligt. Vatten att blicka ut över. Ett mysigt café. God laxmacka och kaffe. Och på allt detta soligt väder så vi kunde sitta utomhus framför en husvägg och fika. En perfekt kväll alltså.
Enda felet med kvällen är att jag missade en del av Brasilien mot Nordkorea. Brasilien är alltid kul att se. Nå, jag hann hem till andra halvan av andra perioden och fick se Brasiliens andra mål. Roligt med fromma spelare som gör korstecken både när dom gör mål och när dom som avbytare byts in på plan.
MC-turen gick över Bergnäset-Kallax-Måttsund-Antnäs-Ersnäs-Fällträsk*-Sjulsmark-Arnemark-Öjebyn-Piteå. Men hemvägen blev det E4 raka spåret.
Varför är det mycket roligare att åka MC i grupp? Man sitter ju ändå ensam på sin hoj. Spelar det då någon roll om man har en MC framför sig i stället för en bil? Uppenbarligen. Är det kanske det slutliga beviset för evolutionen? Vi har flockdjursgenerna kvar. Eller det slutliga beviset för skapelsen: vi är skapta till gemenskap?
??
Beviset har jag dock fått att MC-känslan finns kvar trots de få milen** förra säsomgen.
* just när jag skriver detta reducerar Nordkorea till 2-1
** som minnegoda läsare kommer ihåg så inledde jag fjolårssäsongen med att köra omkull. Det gjorde att hojen fick stå en stor del av sommaren och det blev bara ca 250 mil, något jag de tidigare åren brukar ha kommit upp till redan vid denna tid på året.
Veckans mål var Västra kajen i Piteå. Ett ställe jag aldrig besökt men som var riktigt trevligt. Vatten att blicka ut över. Ett mysigt café. God laxmacka och kaffe. Och på allt detta soligt väder så vi kunde sitta utomhus framför en husvägg och fika. En perfekt kväll alltså.
Enda felet med kvällen är att jag missade en del av Brasilien mot Nordkorea. Brasilien är alltid kul att se. Nå, jag hann hem till andra halvan av andra perioden och fick se Brasiliens andra mål. Roligt med fromma spelare som gör korstecken både när dom gör mål och när dom som avbytare byts in på plan.
MC-turen gick över Bergnäset-Kallax-Måttsund-Antnäs-Ersnäs-Fällträsk*-Sjulsmark-Arnemark-Öjebyn-Piteå. Men hemvägen blev det E4 raka spåret.
Varför är det mycket roligare att åka MC i grupp? Man sitter ju ändå ensam på sin hoj. Spelar det då någon roll om man har en MC framför sig i stället för en bil? Uppenbarligen. Är det kanske det slutliga beviset för evolutionen? Vi har flockdjursgenerna kvar. Eller det slutliga beviset för skapelsen: vi är skapta till gemenskap?
??
Beviset har jag dock fått att MC-känslan finns kvar trots de få milen** förra säsomgen.
* just när jag skriver detta reducerar Nordkorea till 2-1
** som minnegoda läsare kommer ihåg så inledde jag fjolårssäsongen med att köra omkull. Det gjorde att hojen fick stå en stor del av sommaren och det blev bara ca 250 mil, något jag de tidigare åren brukar ha kommit upp till redan vid denna tid på året.
Semester
Skåp och lådor.
Det är vad jag ägnat mig åt en stund idag. Målandet kom liksom av sig efter helgen eftersom det blev sämre väder. Då har jag ägnat mig år annat. Men om ni tror att skåp och lådor antyder städning i köket då tar ni gruvligt miste. Nej, istället handlar det om att i inneförrådet (klädkammaren), vilket jag för flera år sedan gjort om till "snickarboa", bereda plats för synnerligen praktiskt plåtskåp med 16 stora lådor i vilka man kan förvara verktyg, spik, skruv, mm mm; ett skåp som min arbetsgivare välvilligt lät mig överta när det skulle kasseras. Det har funnits på expeditionen sedan den statliga folkbokföringens tid och varit förvaringsplats för den uppsjö av blanketter man på den tiden behövde. Men sedan flera år har det blivit allt mindre och mindre papper i det och till slut ansågs det inte behövas längre. Eftersom jag i åratal hunnit tänka tanken "vilket praktiskt skåp det där skulle vara att ha hemma" så var jag givetvis på hugget när jag insåg att församlingskamrern tänkte be vaktmästarna att köra det till återvinningsmarknaden Kronan. Lika gärna kunde dom ju köra det till mig, vilket dom gjorde nu på förmiddagen. Det var ett rejält jobb att få rullskenor och lådor på plats igen, men nu är det bara att städa in allt som tillfälligt utburits från förrådet till vardagsrummet.
Men det får kanske anstå att tag för nu är det just bättre väder så nu får jag nog ta mig för att måla en stund igen. Sedan behöver jag ägna gården lite uppmärksamhet. Gräset har jag ännu inte klippt i år så det är långt. Sommarplantor som svärfar levererat måste ner i rabatten. Dessutom ska man hinna koppla av - man har ju semester - och dessutom är det Fotbolls-VM.
Och till råga på allt så står ju motorcykeln vid bron och tittar förebrående på mig varje gång jag sticker ut hakan genom dörren.
Ska bli skönt att snart börja jobba igen!
Det är vad jag ägnat mig åt en stund idag. Målandet kom liksom av sig efter helgen eftersom det blev sämre väder. Då har jag ägnat mig år annat. Men om ni tror att skåp och lådor antyder städning i köket då tar ni gruvligt miste. Nej, istället handlar det om att i inneförrådet (klädkammaren), vilket jag för flera år sedan gjort om till "snickarboa", bereda plats för synnerligen praktiskt plåtskåp med 16 stora lådor i vilka man kan förvara verktyg, spik, skruv, mm mm; ett skåp som min arbetsgivare välvilligt lät mig överta när det skulle kasseras. Det har funnits på expeditionen sedan den statliga folkbokföringens tid och varit förvaringsplats för den uppsjö av blanketter man på den tiden behövde. Men sedan flera år har det blivit allt mindre och mindre papper i det och till slut ansågs det inte behövas längre. Eftersom jag i åratal hunnit tänka tanken "vilket praktiskt skåp det där skulle vara att ha hemma" så var jag givetvis på hugget när jag insåg att församlingskamrern tänkte be vaktmästarna att köra det till återvinningsmarknaden Kronan. Lika gärna kunde dom ju köra det till mig, vilket dom gjorde nu på förmiddagen. Det var ett rejält jobb att få rullskenor och lådor på plats igen, men nu är det bara att städa in allt som tillfälligt utburits från förrådet till vardagsrummet.
Men det får kanske anstå att tag för nu är det just bättre väder så nu får jag nog ta mig för att måla en stund igen. Sedan behöver jag ägna gården lite uppmärksamhet. Gräset har jag ännu inte klippt i år så det är långt. Sommarplantor som svärfar levererat måste ner i rabatten. Dessutom ska man hinna koppla av - man har ju semester - och dessutom är det Fotbolls-VM.
Och till råga på allt så står ju motorcykeln vid bron och tittar förebrående på mig varje gång jag sticker ut hakan genom dörren.
Ska bli skönt att snart börja jobba igen!
Bloggande och motorcykelåkande komminister
Lördagen började precis som fredagskvällen slutade. Med husmålning. Frampå dagen var det dock dags att byta målarstassen mot prästdito. Kl 15 hade jag en vigsel i Nederluleå kyrka. Fin gudstjänst. Brudparet hade verkligen tänkt till och gjort vissa detaljer på lite annorlunda sätt än man brukar. Till efterföljande middag på Kaptensgården blev jag också bjuden. Synnerligen trevligt. Särskilt som det visade sig att det bland släktingar och vänner fanns ett flertal motorcyklister, bla brudgummens föräldrar. Brudgummens far var dessutom präst och har bla varit i den församling från vilken min svärmor härstammade och i vilken jag varit åtskilliga gånger under årens lopp. Världen är liten.
I bröllopsprogrammet presenterades jag som "bloggande och motorcykelåkande komminister. Bäst att jag försöker leva upp till det då. Men först sov jag över i kyrkstugan. När man ändå är i Gammelstad...
Idag blev det utfärd till annan stuga. Redan i vintras bestämde vi att inte ha gudstjänst i Hertsökyrkan denna dag utan fara på utfärd till Marahamn utanför Kalix. När det kom till kritan så blev det inte så många som kom med men vi som var där hade en fin och trevlig stund på alla sätt och vis. En enkel gudstjänst leddes av kollegan Mats. Tack Annette för gästfriheten!
Jag hade övervägt att åka motorcykel men då vi var några som möttes vid Hertsökyrkan som rymdes i samma bil så lät jag hojen stå. Till min stora skam måste jag nu erkänna att jag nu för andra gången på några veckor passerat Kalix utan att titta in till bloggrannen Hanna med make! Denna gång - eftersom vi åkte efter Nyborgsvägen - så kunde man ju t o m se huset. Hade jag varit ensam på min hoj hade jag givetvis stannat till.
Men väl hemma så blev det en liten tur genom stan. Nu har jag uppfyllt min roll att vara både bloggande och motorcykelåkande komminister. Nu kan jag nöjd slå mig till ro och ägna mig åt min tredje hobby, vilken dock bara utövas vart fjärde år: fotbolls-VM-TV-tittande. Som tur är har jag semester under hela gruppspelet och åttondelsfinalerna. Men när det riktiga finalspelet börjar då är jag i arbete igen. Då brukar jag skriva in matchtiderna i almanackan för att undvika kollisioner, Nu tror ni att jag därmed bara värnar om mig själv. Absolut inte. Detta är ett sätt att garantera nödtorftig kvalité i jobbet. Jag menar: tänk er att på ett dopsamtal försöka förklara att dopet är nödvändigt till saligheten samtidigt som barnafadern intresserat tittar på semifinal mellan Brasilien och Italien på 40 tums platt-TV:n med högsta volym.
Gårdagens matcher missade jag men idag hann jag precis hem för att se slutet av eftermiddagsmatchen Serbien-Ghana och fick se Ghanas snygga mål. Ikväll är det Tyskland-Australien. Sen tar jag nog en kvällstur med hojen och sover i kyrkstugan. Eftersom jag ändå tänkte titta in på församlingsexpeditionen i Gammelstad i morgon och se till att ordna det byråkratiska så att brudparet verkligen blir registrerat som gift så kan jag lika gärna fara dit redan ikväll.
I bröllopsprogrammet presenterades jag som "bloggande och motorcykelåkande komminister. Bäst att jag försöker leva upp till det då. Men först sov jag över i kyrkstugan. När man ändå är i Gammelstad...
Idag blev det utfärd till annan stuga. Redan i vintras bestämde vi att inte ha gudstjänst i Hertsökyrkan denna dag utan fara på utfärd till Marahamn utanför Kalix. När det kom till kritan så blev det inte så många som kom med men vi som var där hade en fin och trevlig stund på alla sätt och vis. En enkel gudstjänst leddes av kollegan Mats. Tack Annette för gästfriheten!
Jag hade övervägt att åka motorcykel men då vi var några som möttes vid Hertsökyrkan som rymdes i samma bil så lät jag hojen stå. Till min stora skam måste jag nu erkänna att jag nu för andra gången på några veckor passerat Kalix utan att titta in till bloggrannen Hanna med make! Denna gång - eftersom vi åkte efter Nyborgsvägen - så kunde man ju t o m se huset. Hade jag varit ensam på min hoj hade jag givetvis stannat till.
Men väl hemma så blev det en liten tur genom stan. Nu har jag uppfyllt min roll att vara både bloggande och motorcykelåkande komminister. Nu kan jag nöjd slå mig till ro och ägna mig åt min tredje hobby, vilken dock bara utövas vart fjärde år: fotbolls-VM-TV-tittande. Som tur är har jag semester under hela gruppspelet och åttondelsfinalerna. Men när det riktiga finalspelet börjar då är jag i arbete igen. Då brukar jag skriva in matchtiderna i almanackan för att undvika kollisioner, Nu tror ni att jag därmed bara värnar om mig själv. Absolut inte. Detta är ett sätt att garantera nödtorftig kvalité i jobbet. Jag menar: tänk er att på ett dopsamtal försöka förklara att dopet är nödvändigt till saligheten samtidigt som barnafadern intresserat tittar på semifinal mellan Brasilien och Italien på 40 tums platt-TV:n med högsta volym.
Gårdagens matcher missade jag men idag hann jag precis hem för att se slutet av eftermiddagsmatchen Serbien-Ghana och fick se Ghanas snygga mål. Ikväll är det Tyskland-Australien. Sen tar jag nog en kvällstur med hojen och sover i kyrkstugan. Eftersom jag ändå tänkte titta in på församlingsexpeditionen i Gammelstad i morgon och se till att ordna det byråkratiska så att brudparet verkligen blir registrerat som gift så kan jag lika gärna fara dit redan ikväll.
Måla och måla
Det är vad jag håller på med nu. Länge sedan jag målade om vissa delar av huset och ännu längre sedan jag målade om andra delar av huset. När jag var på affären och köpte färg så berättade jag hur länge sedan det var sedan jag målade norra gaveln. Men jag var glad ändå för färgen har hållit väldigt bra. Då sa expediten till mig: jo, det kan fortfarande se fint ut på ytan men färgen har förmodligen för länge sedan förlorat all skyddande effekt.
Hoppsan, tänkte jag. Nå, panelbrädorna sitter fortfarande kvar på väggen, så helt ruttna kan dom inte vara - ännu.
Jag började förra måndagen men eftersom jag tycker att det är mycket roligare att snickra än att måla så smet jag så fort chansen fanns över till div snickeriarbeten, bla på dörren till uteförrådet och bron till huset, vilken jag byggde om lite. Alltså missade jag de tre ytterst fina målardagarna i början av förra veckan. I slutet av veckan var det ostadigare, men då hade jag även lite annat att göra.
Men nu är målningen igång. Jag har nu hunnit måla fram- och baksidan + uteförrådet + den ombyggda bron två varv. Nu återstår hela den stora norrgaveln* vilken kommer att kräva en skylift** (8 m till nocken) + lite målning av knutbrädor och kring fönster och så. Det tar nog sammanlagt några dagar till.
Om vädret är OK så målar jag bron andra varvet imorgon. Sedan kan goda vänner - vilka hotat med att aldrig besöka mig igen om jag inte målar bron - frimodigt komma på besök. Jag lovar sätta på kaffe.
I morgon ska jag också till biskopen för ett samtal som jag bokade in för ca en månad sedan när jag retade mig på en kyrklig händelse i stiftet som jag kände att jag måste få diskutera med biskopen.
* det är orättvist tycker jag att jag som har gavelhus får så stor yta att måla. Grannen behöver ju bara måla de ytterst små ytorna på fram och baksidan (bara nedervåning och stor del av ytan är dörrar och fönster)
**men hur får jag hem en hyrd sådan, jag som inte har dragkrok på min lilla bil? Jag får väl be någon god vän om hjälp.
Hoppsan, tänkte jag. Nå, panelbrädorna sitter fortfarande kvar på väggen, så helt ruttna kan dom inte vara - ännu.
Jag började förra måndagen men eftersom jag tycker att det är mycket roligare att snickra än att måla så smet jag så fort chansen fanns över till div snickeriarbeten, bla på dörren till uteförrådet och bron till huset, vilken jag byggde om lite. Alltså missade jag de tre ytterst fina målardagarna i början av förra veckan. I slutet av veckan var det ostadigare, men då hade jag även lite annat att göra.
Men nu är målningen igång. Jag har nu hunnit måla fram- och baksidan + uteförrådet + den ombyggda bron två varv. Nu återstår hela den stora norrgaveln* vilken kommer att kräva en skylift** (8 m till nocken) + lite målning av knutbrädor och kring fönster och så. Det tar nog sammanlagt några dagar till.
Om vädret är OK så målar jag bron andra varvet imorgon. Sedan kan goda vänner - vilka hotat med att aldrig besöka mig igen om jag inte målar bron - frimodigt komma på besök. Jag lovar sätta på kaffe.
I morgon ska jag också till biskopen för ett samtal som jag bokade in för ca en månad sedan när jag retade mig på en kyrklig händelse i stiftet som jag kände att jag måste få diskutera med biskopen.
* det är orättvist tycker jag att jag som har gavelhus får så stor yta att måla. Grannen behöver ju bara måla de ytterst små ytorna på fram och baksidan (bara nedervåning och stor del av ytan är dörrar och fönster)
**men hur får jag hem en hyrd sådan, jag som inte har dragkrok på min lilla bil? Jag får väl be någon god vän om hjälp.
Vilken dag?
Vilken dag är det idag? Eller snarare vilken dag var det igår (6 juni) eftersom inlägget sannolikt blir klart strax efter midnatt. Nationaldagen, svarar ni. Bara delvis rätt, svarar jag. Det korrekta svaret är MOTORCYKELNS DAG. Knappast finns något bättre sätt att fira nationaldagen än att fästa en flagga på hojen och blåsa omkring i staden.
Det var vad jag tänkt göra också. Och inte bara i staden utan ut på landet också. Luleås motorcyklister hade planerat att göra sin söndagstur till Storforsen. Min avsikt var att haka på. Men i morse kände jag mig lite slö och hängig så jag struntade i hela saken. Kanske bidrog också det måttligt förtjusande vädret till min tvekan. Men när jag insåg att lusten till en MC-tur inte var så stor så började jag bli orolig. Vad har hänt med mig? För fem år sedan hade jag slängt mig iväg även om det regnat. Inte ens den kompletterande tanken att jag efter besöket i Storforsen kunde ha ramlat in en stund hos min gamle kamrat i Älvsbyn och ljugit en stund lyckades få upp mig på hojen. Illa.
Funderade ett tag på om jag skulle ta en kortare tur under eftermiddagen bara för att visa mig på Motorcykelns dag, men inte heller det väckte någon längtan: Nu är det illa. Riktigt illa.
En del av senare delen av eftermiddagen ägnade jag åt att se Robin Söderling i finalen i franska öppna. Men det hade jag ingenting för. Han förlorade mot Nadal.
Eftersom jag planerat vara borta dagtid så hade jag redan igår på nätet letat efter lämplig kvällgudstjänst att deltaga i. Jag fann kvällsmässa i Mjölkuddskyrkan. Dit for jag alltså kl 18 (med bil!!!). En stilla fin stund. Efteråt tog jag med prästen till kyrkstugan och bjöd på fika. En trevlig och uppbygglig kväll.
Slutet gott allting gott? Men hur ska jag få fart på MC-lusten? Får se om det räcker med bättre väder.
Det var vad jag tänkt göra också. Och inte bara i staden utan ut på landet också. Luleås motorcyklister hade planerat att göra sin söndagstur till Storforsen. Min avsikt var att haka på. Men i morse kände jag mig lite slö och hängig så jag struntade i hela saken. Kanske bidrog också det måttligt förtjusande vädret till min tvekan. Men när jag insåg att lusten till en MC-tur inte var så stor så började jag bli orolig. Vad har hänt med mig? För fem år sedan hade jag slängt mig iväg även om det regnat. Inte ens den kompletterande tanken att jag efter besöket i Storforsen kunde ha ramlat in en stund hos min gamle kamrat i Älvsbyn och ljugit en stund lyckades få upp mig på hojen. Illa.
Funderade ett tag på om jag skulle ta en kortare tur under eftermiddagen bara för att visa mig på Motorcykelns dag, men inte heller det väckte någon längtan: Nu är det illa. Riktigt illa.
En del av senare delen av eftermiddagen ägnade jag åt att se Robin Söderling i finalen i franska öppna. Men det hade jag ingenting för. Han förlorade mot Nadal.
Eftersom jag planerat vara borta dagtid så hade jag redan igår på nätet letat efter lämplig kvällgudstjänst att deltaga i. Jag fann kvällsmässa i Mjölkuddskyrkan. Dit for jag alltså kl 18 (med bil!!!). En stilla fin stund. Efteråt tog jag med prästen till kyrkstugan och bjöd på fika. En trevlig och uppbygglig kväll.
Slutet gott allting gott? Men hur ska jag få fart på MC-lusten? Får se om det räcker med bättre väder.
En folklig präst
Det måste vara jag det. Absolut.
Saken är denna: eftersom jag i natt satt uppe ganska sent och författade ett intressant blogginägg om vad en kristen präst är så var jag lite trött idag (jag har semester så oroa er inte för mitt jobb) och låg på kvällen och slöade på bäddsoffan i TV-rummet. Rätt som det var så började finalen i Talang 2010 i TV4. Nå't så'nt tror jag aldrig att jag sett i mitt liv men nu tänkte jag att jag för en gångs skull kunde glutta lite på programmet (givetvis under ständigt zappande för att samtidigt hålla koll på vad som visades i andra kanaler).
När det kom till folkets omrösning hade jag två favoriter: den lille killen Daniel som var en hejare på fiol och sista finalisten Jill som sjöng Amazing Grace. Jag skickade ett SMS till stöd för Daniel. Med tanke på hans ringa ålder måste han nog anses ha den största talangen i finalfältet. I alla fall ansåg jag det.
Döm sedan om min förvåning när man sedan presenterar vilka två det är som fått flest röster av svenska folket: Daniel och Jill. Precis dom som jag höll på.
Detta måste vara det sluliga beviset att jag är ett med svenska folket. Det känns tryggt att veta, jag som alltid gått omkring och fruktat att jag är en högkyrklig besserwisserpräst som har åsikter som inte alls stämmer med folket och som hela tiden står högt på sin piedistal och ser ner på folk och som inte alls fattar hur s k vanligt folk som befinner sig på det s k golvet egentligen har det eller hur dom tänker. Ängsliga hjärta, upp ur din dvala sjunger jag för mig själv. Nu är det bevisat: jag är ett med svenska folket i tanke och känsla.
Visserligen nådde jag inte ända fram som det brukar heta i diverse sammanhang. Jag röstade ju på Daniel men det var Jill som vann. Men detta visar inte - vilket man kunde frestas att tro - på någon klyfta mellan mig och folket. Det var nämligen så att när de två främsta presenterats och man väntade på vinnarens namn så hade jag tyst för mig själv en monolog där jag - OBS! innan segraren presenterats alltså! - tyckte att Jill borde segra. Visserligen anser jag nog Daniel vara den mest talangfulle men han hinner få fler chanser och det kändes som att Jill mer behövde den uppmuntran som segern innebär. Alltså bevisar detta bara ännu mer övertygande hur fullkomligt ett jag är med svenska folket.
Om jag uppfyller mina inatt framlagda kännetecken på en kristen präst det tvivlar jag mera på, men vem bryr sig om sådant numera. Det viktiga är ju att vara ett med folket!
Saken är denna: eftersom jag i natt satt uppe ganska sent och författade ett intressant blogginägg om vad en kristen präst är så var jag lite trött idag (jag har semester så oroa er inte för mitt jobb) och låg på kvällen och slöade på bäddsoffan i TV-rummet. Rätt som det var så började finalen i Talang 2010 i TV4. Nå't så'nt tror jag aldrig att jag sett i mitt liv men nu tänkte jag att jag för en gångs skull kunde glutta lite på programmet (givetvis under ständigt zappande för att samtidigt hålla koll på vad som visades i andra kanaler).
När det kom till folkets omrösning hade jag två favoriter: den lille killen Daniel som var en hejare på fiol och sista finalisten Jill som sjöng Amazing Grace. Jag skickade ett SMS till stöd för Daniel. Med tanke på hans ringa ålder måste han nog anses ha den största talangen i finalfältet. I alla fall ansåg jag det.
Döm sedan om min förvåning när man sedan presenterar vilka två det är som fått flest röster av svenska folket: Daniel och Jill. Precis dom som jag höll på.
Detta måste vara det sluliga beviset att jag är ett med svenska folket. Det känns tryggt att veta, jag som alltid gått omkring och fruktat att jag är en högkyrklig besserwisserpräst som har åsikter som inte alls stämmer med folket och som hela tiden står högt på sin piedistal och ser ner på folk och som inte alls fattar hur s k vanligt folk som befinner sig på det s k golvet egentligen har det eller hur dom tänker. Ängsliga hjärta, upp ur din dvala sjunger jag för mig själv. Nu är det bevisat: jag är ett med svenska folket i tanke och känsla.
Visserligen nådde jag inte ända fram som det brukar heta i diverse sammanhang. Jag röstade ju på Daniel men det var Jill som vann. Men detta visar inte - vilket man kunde frestas att tro - på någon klyfta mellan mig och folket. Det var nämligen så att när de två främsta presenterats och man väntade på vinnarens namn så hade jag tyst för mig själv en monolog där jag - OBS! innan segraren presenterats alltså! - tyckte att Jill borde segra. Visserligen anser jag nog Daniel vara den mest talangfulle men han hinner få fler chanser och det kändes som att Jill mer behövde den uppmuntran som segern innebär. Alltså bevisar detta bara ännu mer övertygande hur fullkomligt ett jag är med svenska folket.
Om jag uppfyller mina inatt framlagda kännetecken på en kristen präst det tvivlar jag mera på, men vem bryr sig om sådant numera. Det viktiga är ju att vara ett med folket!
"...och det ska vara en kristen präst..."
Hon sa så innan hon gick. Efter det att alla andra detaljer var avklarade. Gumman som kom in på pastorsexpeditionen i Kiruna (Jukkasjärvi församling) någon gång under första halvan av 70-talet för att boka in en begravning.
Undrar hur det gick. Förmodligen var hon laestadian. Det är ju mest dom som kan uttrycka sig på det sättet i dessa bygder. Räckte det med en laestadiansk präst? Eller skulle det var rätt sort också? Öst eller väst? Skulle jag själv ha kunnat komma ifråga?* Kanske om det var en östlaestadian. Mera tveksamt om det var en västlaestadian. Fast å andra sidan har jag under sista året vid två tillfällen anlitats för begravningar även i västlaestadianska familjer. Håller jag på att så sakteliga bli godkänd även där? I så fall en merit som jag utan tvekan skulle ranka högre än att bli behörighetsförklarad av domkapitlet.
Om Laestadius själv fått definiera en kristen präst så tror jag att han skulle mena att för att en präst ska kunna betraktas som kristen så måste han (!?) ha levande erfarenheter i nådens ordning. F ö så uttrycker Laestadius på ett ställe att det inte skulle förvåna honom om det finns fler levande kristna bland baptisterna än i statskyrkan eftersom det bland de förra finns de som har levande erfarenheter i nådens ordning.
Nådens ordning är ju en sammanfattning av en själavårdserfarenhet. En beskrivning av skeenden som man ofta igenkänner när man ser vad Gud gör i en människas liv och vad den enskilde under sin vandring erfar när Gud genom Ordet och den Helige Ande verkar tro. Om prästen har levande erfarenheter i nådens ordning så borde det märkas i hans predikningar, dvs han borde kunna tala om det andliga livets olika skeenden på ett sätt som människor känner igen ("det kändes som att han talade bara till mig" - typ) och på ett sådant sätt ett det ger åhörarna tröst, uppmuntran och vägledning för den fortsatta vandringen med Gud. Likaså borde det märkas i hans själavård, dvs att han förstår den konfident som talar om det kristna livets glädje- och sorgeämnen och att han kan säga något som ger kraft och vilja att ta ett steg till på (den kristna) vägen.
Givetvis bör en kristen präst även predika en rätt lära. Det bör inte avvika från Skriften och kyrkans bekännelse. Men detta kriterium är lite mera osäkert. Renlärighet kan nämligen - åtminstone till viss del - imiteras. **
Ännu mer osäkert är det att döma prästen efter framgången. Så att den som åstadkommer stora väckelser sannolikt är sannare än den kring vilket endast lite sker. Framgången för förkunnelsen och själavården beror nämligen inte bara på budbäraren utan även på den eventuella hårdheten i människornas hjärtan, och det kan prästen inte alltid göra något åt. Likaså kan man inte heller helt utesluta att mycken imponerande andlig verksamhet stället mer är resultat av mänsklig entreprenörsanda än verk av den Helige Ande. Jesus har en del allvarliga saker att säga om hithörande ämnen.
I min ungdom läste jag en bok av någon amerikansk evangelikal (?) (karismatiker?) vid namn Don Basham som hette Falska profeter. Helt klart begrundansvärd. Bakgrunden till boken är det faktum som då och då förekommer i USA, nämligen att ledare för stora och framgångrika församlingar eller evagelisationsorganisationer, som i sina tjänster kan visa tydliga tecken på att fungera starkt i gudomliga nådegåvor likväl plötsligt i sina privata liv kan visa sig vara fullständigt korrumperade; förskingring och/eller sexskandaler osv. Hur är det möjligt, frågar Don Basham, att en person trots sin moraliska bankrutt ändå kan förmedla så mycket av levande verklig kraft från Gud. Bashams svar är - med Paulus ord i Romarbrevet - sin kallelse och sina nådegåvor kan Gud inte ångra. Har Gud en gång gett en människa en nådegåva så tar han den inte tillbaka även om människan gör sig personligt ovärdig.
Utan tvekan tycker jag att Don Basham sätter fingret på en öm punkt som bör vara till verklig rannasakan för varje präst; nämligen att sanningshalten till stor del avläses i det som prästen själv verkligen kan råda över: sitt privata liv.
Ytterligare en fingervisning - men väl så viktig - på vägen i vårt sökande efter en kristen präst tror jag vi har i det faktum att han - åtminstone i någon ringa mån - lidit, offrat något för Kristi skull och för Ordets sanning skull. Det kan gälla att ha utstått någon form av smälek för Ordets skull. Det kan gälla att ha offrat karriär eller andra framtidsvägar istället för att "vika ner sig" för att komma vidare. Det är ju detta som gör att så många av oss (som i viss fråga tillhör kyrkans ena flygel) tyckte att biskop Bertil Gärtner ingav ett sådant förtroende. När man drabbats av media eller på annat sätt förtalats eller motarbetats så hade man i honom en herde som verkligen gick vid ens sida, som man visste inte svek, som själv varit beredd stå på samma plats (istället för att ge sig ut på en vansklig karriär- och gemenskapsbefrämjande "resa"). En verklig kristen biskop.
* om man bortser från det faktum att jag vid tiden för händelsen just påbörjat mina präststudier och hade ca sex år fram till prästvigning
** dessutom kan en människa som befinner sig i det andliga tillstånd som i nådens ordning kallas att vara under lagen - om hon (han!) samtidigt fått smak på den rena lärans väsentlighet - bli extremt jobbigt, petigt, överdrivet renlärig in i minsta detalj. På ett motsvarande sätt som andra väckta kan bli helt oförsonliga i sin kamp mot synden (tyvärr lika ofta i andras liv som i sitt eget).
Jag vet att jag berört detta ämne i något tidigare inlägg för något år sedan men ids nu inte leta rätt på det och skapa en länk.
Undrar hur det gick. Förmodligen var hon laestadian. Det är ju mest dom som kan uttrycka sig på det sättet i dessa bygder. Räckte det med en laestadiansk präst? Eller skulle det var rätt sort också? Öst eller väst? Skulle jag själv ha kunnat komma ifråga?* Kanske om det var en östlaestadian. Mera tveksamt om det var en västlaestadian. Fast å andra sidan har jag under sista året vid två tillfällen anlitats för begravningar även i västlaestadianska familjer. Håller jag på att så sakteliga bli godkänd även där? I så fall en merit som jag utan tvekan skulle ranka högre än att bli behörighetsförklarad av domkapitlet.
Om Laestadius själv fått definiera en kristen präst så tror jag att han skulle mena att för att en präst ska kunna betraktas som kristen så måste han (!?) ha levande erfarenheter i nådens ordning. F ö så uttrycker Laestadius på ett ställe att det inte skulle förvåna honom om det finns fler levande kristna bland baptisterna än i statskyrkan eftersom det bland de förra finns de som har levande erfarenheter i nådens ordning.
Nådens ordning är ju en sammanfattning av en själavårdserfarenhet. En beskrivning av skeenden som man ofta igenkänner när man ser vad Gud gör i en människas liv och vad den enskilde under sin vandring erfar när Gud genom Ordet och den Helige Ande verkar tro. Om prästen har levande erfarenheter i nådens ordning så borde det märkas i hans predikningar, dvs han borde kunna tala om det andliga livets olika skeenden på ett sätt som människor känner igen ("det kändes som att han talade bara till mig" - typ) och på ett sådant sätt ett det ger åhörarna tröst, uppmuntran och vägledning för den fortsatta vandringen med Gud. Likaså borde det märkas i hans själavård, dvs att han förstår den konfident som talar om det kristna livets glädje- och sorgeämnen och att han kan säga något som ger kraft och vilja att ta ett steg till på (den kristna) vägen.
Givetvis bör en kristen präst även predika en rätt lära. Det bör inte avvika från Skriften och kyrkans bekännelse. Men detta kriterium är lite mera osäkert. Renlärighet kan nämligen - åtminstone till viss del - imiteras. **
Ännu mer osäkert är det att döma prästen efter framgången. Så att den som åstadkommer stora väckelser sannolikt är sannare än den kring vilket endast lite sker. Framgången för förkunnelsen och själavården beror nämligen inte bara på budbäraren utan även på den eventuella hårdheten i människornas hjärtan, och det kan prästen inte alltid göra något åt. Likaså kan man inte heller helt utesluta att mycken imponerande andlig verksamhet stället mer är resultat av mänsklig entreprenörsanda än verk av den Helige Ande. Jesus har en del allvarliga saker att säga om hithörande ämnen.
I min ungdom läste jag en bok av någon amerikansk evangelikal (?) (karismatiker?) vid namn Don Basham som hette Falska profeter. Helt klart begrundansvärd. Bakgrunden till boken är det faktum som då och då förekommer i USA, nämligen att ledare för stora och framgångrika församlingar eller evagelisationsorganisationer, som i sina tjänster kan visa tydliga tecken på att fungera starkt i gudomliga nådegåvor likväl plötsligt i sina privata liv kan visa sig vara fullständigt korrumperade; förskingring och/eller sexskandaler osv. Hur är det möjligt, frågar Don Basham, att en person trots sin moraliska bankrutt ändå kan förmedla så mycket av levande verklig kraft från Gud. Bashams svar är - med Paulus ord i Romarbrevet - sin kallelse och sina nådegåvor kan Gud inte ångra. Har Gud en gång gett en människa en nådegåva så tar han den inte tillbaka även om människan gör sig personligt ovärdig.
Utan tvekan tycker jag att Don Basham sätter fingret på en öm punkt som bör vara till verklig rannasakan för varje präst; nämligen att sanningshalten till stor del avläses i det som prästen själv verkligen kan råda över: sitt privata liv.
Ytterligare en fingervisning - men väl så viktig - på vägen i vårt sökande efter en kristen präst tror jag vi har i det faktum att han - åtminstone i någon ringa mån - lidit, offrat något för Kristi skull och för Ordets sanning skull. Det kan gälla att ha utstått någon form av smälek för Ordets skull. Det kan gälla att ha offrat karriär eller andra framtidsvägar istället för att "vika ner sig" för att komma vidare. Det är ju detta som gör att så många av oss (som i viss fråga tillhör kyrkans ena flygel) tyckte att biskop Bertil Gärtner ingav ett sådant förtroende. När man drabbats av media eller på annat sätt förtalats eller motarbetats så hade man i honom en herde som verkligen gick vid ens sida, som man visste inte svek, som själv varit beredd stå på samma plats (istället för att ge sig ut på en vansklig karriär- och gemenskapsbefrämjande "resa"). En verklig kristen biskop.
* om man bortser från det faktum att jag vid tiden för händelsen just påbörjat mina präststudier och hade ca sex år fram till prästvigning
** dessutom kan en människa som befinner sig i det andliga tillstånd som i nådens ordning kallas att vara under lagen - om hon (han!) samtidigt fått smak på den rena lärans väsentlighet - bli extremt jobbigt, petigt, överdrivet renlärig in i minsta detalj. På ett motsvarande sätt som andra väckta kan bli helt oförsonliga i sin kamp mot synden (tyvärr lika ofta i andras liv som i sitt eget).
Jag vet att jag berört detta ämne i något tidigare inlägg för något år sedan men ids nu inte leta rätt på det och skapa en länk.
Att kunna dö tryggt
Jag var lite radikal och skrev för några dagar sedan att nu kan jag dö för det finns åtminstone en kristen präst i stiftet i den yngre generationen. Efter någon dag kom eftertankens kranka blekhet över mig och jag tänkte att jag ska inte överdriva saken: kanske finns det två!
Ett sådant yttrande på denna blogg hör under kategorin "allvarliga skämtsamheter" *, vilket står redan i bloggens ingress. När man läser ett sådant yttrande så kan man välja mellan att
1) skratta - det gjorde Dag Sandahl på Ålandsfärjan i lördags när jag berättade det för honom
2) (ev i kombination med 1) ovan) för ett ögonblick betänka att det finns något allvarligt i kyrkans nuvarande rekryteringspolicy som gör att det sker en successiv förändring av prästerskapet. Att det finns vissa församlingar i landet som har vad dom enligt någon slags mall kan betrakta som "bra" präster men som inser att en som står i samma (liknande) andliga tradition får dom inte igen för det finns helt enkelt ingen.
När det gäller själva saken - att kunna dö tryggt eftersom en levande tro tycks förbli på jorden - så var det en anspelning på en historia (vars sanningshalt jag personligen inte kan garantera, därtill är mina kunskaper alltför ringa) som ofta berättas i laestadianska sammanhang. Det sägs att när ryktet om Luthers framträdande nått till Böhmen så sände de kristna där (vilka levde i traditionen efter "förreformatorn" Johan Huss) representanter till Wittenberg för att lyssna till Luther. När dom hörde att här var det ett levande evangelium som förkunnades så uttryckte dom sig just som så att nu gör det inget om deras andliga grupp dör ut för den levande säden finns fortfarande på jorden.
Bland laestadianer - likväl som i andra väckelsetraditioner inom och utom vår kyrka? - omhuldar man gärna tanken att den levande tron vandrat genom historien långt vid sidan av det kyrkliga etablisemangets allvartsvägar och att den då och då blossat upp i stora väckelser för att i andra tider återigen krympa ner till ett fåtal individer som bär tron - och den Helige Ande - vidare till en ny generation.
En sådan person är ju lappflickan Maria** som Laestadius träffade i Åsele januari 1844. Eftersom hennes levnadshistoria med stor sannolikhet kunnat kartläggas*** så kan man nämna en kort berättelse ur hennes liv. En vinterkväll vara hon på vandring mellan två byar i allt värre snöstorm. Därtill var hon sjuk och trött och föll till slut ihop och höll på att bli översnöad. Just när hon låg där avsvimmad och nära att frysa ihjäl kommer en man med häst och släde. Hästen stannar för den liggande kvinnan och mannen tar henne i släden och för henne hem till värmen så att hon överlever. Det märkliga är att mannen ifråga hade tänkt övernatta i det hus där han befann sig i sin gannby pga det dåliga vädret men började på aftonen känna en sådan oro för sina hemmavarande att han kände sig tvungen ge sig iväg. Och så fann han Maria. Tänk om han inte gjort det. Kanske hade hela den stora laestadianska väckelsen då inte blivit av.
Kanske var det Gud som manade honom. Kanske var han en pre-karismatiker som fått nådegåvan höra Guds profetiska tilltal!
* hur ska man då kunna veta vad som är allvarlig skämtsamhet på denna blogg. Där ges ingen hjälp. Att kunna skilja detta från vanliga allvarligheter eller normala skämtsamheter är en konst som uppövas både med stigande ålder och ökande andlig visdom.
** lappflicka är ju Laestadius benämning. Kanske borde vi hellre säga lappkvinna eftersom hon med all sannolikhet var minst i trettioårsåldern vid tillfället.
*** fr a genom forskaren Gunnar Wikmark
Ett sådant yttrande på denna blogg hör under kategorin "allvarliga skämtsamheter" *, vilket står redan i bloggens ingress. När man läser ett sådant yttrande så kan man välja mellan att
1) skratta - det gjorde Dag Sandahl på Ålandsfärjan i lördags när jag berättade det för honom
2) (ev i kombination med 1) ovan) för ett ögonblick betänka att det finns något allvarligt i kyrkans nuvarande rekryteringspolicy som gör att det sker en successiv förändring av prästerskapet. Att det finns vissa församlingar i landet som har vad dom enligt någon slags mall kan betrakta som "bra" präster men som inser att en som står i samma (liknande) andliga tradition får dom inte igen för det finns helt enkelt ingen.
När det gäller själva saken - att kunna dö tryggt eftersom en levande tro tycks förbli på jorden - så var det en anspelning på en historia (vars sanningshalt jag personligen inte kan garantera, därtill är mina kunskaper alltför ringa) som ofta berättas i laestadianska sammanhang. Det sägs att när ryktet om Luthers framträdande nått till Böhmen så sände de kristna där (vilka levde i traditionen efter "förreformatorn" Johan Huss) representanter till Wittenberg för att lyssna till Luther. När dom hörde att här var det ett levande evangelium som förkunnades så uttryckte dom sig just som så att nu gör det inget om deras andliga grupp dör ut för den levande säden finns fortfarande på jorden.
Bland laestadianer - likväl som i andra väckelsetraditioner inom och utom vår kyrka? - omhuldar man gärna tanken att den levande tron vandrat genom historien långt vid sidan av det kyrkliga etablisemangets allvartsvägar och att den då och då blossat upp i stora väckelser för att i andra tider återigen krympa ner till ett fåtal individer som bär tron - och den Helige Ande - vidare till en ny generation.
En sådan person är ju lappflickan Maria** som Laestadius träffade i Åsele januari 1844. Eftersom hennes levnadshistoria med stor sannolikhet kunnat kartläggas*** så kan man nämna en kort berättelse ur hennes liv. En vinterkväll vara hon på vandring mellan två byar i allt värre snöstorm. Därtill var hon sjuk och trött och föll till slut ihop och höll på att bli översnöad. Just när hon låg där avsvimmad och nära att frysa ihjäl kommer en man med häst och släde. Hästen stannar för den liggande kvinnan och mannen tar henne i släden och för henne hem till värmen så att hon överlever. Det märkliga är att mannen ifråga hade tänkt övernatta i det hus där han befann sig i sin gannby pga det dåliga vädret men började på aftonen känna en sådan oro för sina hemmavarande att han kände sig tvungen ge sig iväg. Och så fann han Maria. Tänk om han inte gjort det. Kanske hade hela den stora laestadianska väckelsen då inte blivit av.
Kanske var det Gud som manade honom. Kanske var han en pre-karismatiker som fått nådegåvan höra Guds profetiska tilltal!
* hur ska man då kunna veta vad som är allvarlig skämtsamhet på denna blogg. Där ges ingen hjälp. Att kunna skilja detta från vanliga allvarligheter eller normala skämtsamheter är en konst som uppövas både med stigande ålder och ökande andlig visdom.
** lappflicka är ju Laestadius benämning. Kanske borde vi hellre säga lappkvinna eftersom hon med all sannolikhet var minst i trettioårsåldern vid tillfället.
*** fr a genom forskaren Gunnar Wikmark
