Torbjörn Lindahl

jag måste ha gjort under måndagen, eller under sönd-månd tillsammans.

 

Upptäckte det i morse när jag satt vid frukostbordet och sträckte mig efter dosetten för att ta min morgonmedicin. Vad upptäckte jag då? Jo att tisdagens dos redan var tagen. Och inte bara morgonens utan även kvällens medicin. Måste alltså under senaste dygn tagit dubbla doser.

 

????

 

Nå, det enda man kunde göra var ju att hoppa över tisdagens doser, så kommer jag ikapp, eller ska vi säga att tillvaron kommer ikapp mig som rusat i förväg?

 

Men ett problem blev det. Jag äter blodtryckssänkande tablett både morgon och kväll. Då begriper ni vad dubbel dos under ett dygn kan innebära - lite väl lågt tryck. Hur yttrar sig det? Man blir lite vimmelkantig. Nu är den erfarenheten inte helt okänd. Det har hänt mig några gånger tidigare. En erfarenhet som jag, enligt läkare, nog tyvärr tvingas leva med då det bedöms ytterst angeläget att blodtrycket inte blir för högt.

 

Lite vimmelkantig alltså. Sålunda valde jag buss istället för cykel då jag for in till stan och tog en kopp kaffe med god vän som ville  återlämna Håkan Sunnlidens bok, som han lånade i söndags och uppenbarligen läst i samma fart som jag gjorde tidigare. Givande samtal gav det anledning till.

Som som dött efter att påvisats ha smittats av coronaviruset alltså. Det är nu den gällande siffran för hela världen. 

 

Och kanske är det en nyhet för att åtskilliga av dessa dödsfall skett i västerlandet.Men i samband med att den siffran nämndes - nyhetssändning eller på Text-TV minns jag inte - gavs även en jämförelse: i malaria dör årligen numera ca 400000 personer.*

 

Varför hör man så lite talas om denna årligen pågående katastrof? Kanske för att nästan alla dödsfall i malaria sker i länder långt bort och sjukdomen normalt inte drabbar oss. 90% av dödsfallen sker i Afrika söder om Sahara och 70% av dem som dör är under 5 år.

 

Kort sagt, vi bryr oss inte om ca 250000 afrikanska barn som dör varje år. Kanske dags att återigen plocka fram de stackars barnen i Afrika som svenska barn på 60-talet skulle tänka på för att snällt äta upp sin mat.

 

 

* det har pga aktiva insatser minskat starkt senaste årtionden, kring senaste sekelskiftet (20 år sedan) var det över 700000 per år

I allt fler församlingar i landet verkar de ansvariga anse att det inte går för sig. Gudstjänster stryks och mässfirande upphör.

 

Tragik säger jag. Jag tror inte att nattvardsfirande är någon stor eller avgörande smittspridningsanledning. Flera rimliga försiktighetsåtgärder kan vidtagas, såsom

 

1. 70+are och människor ur andra tydliga riskgrupper tar ansvar för sig själva och stannar hemma. Likaså alla som har något som helst symptom.

 

2. Undvik sitta för tätt i kyrkorummet och iakttag tillräcklig social distansering i vapenhus, på kyrktorg osv.

 

3. Undvik kyrkkaffe och och andra gemenskapsuttryck som kan fresta till alltför stor närhet.

 

4. Undvik fridshälsning med handslag och kramar.

 

5. Distribuera nattvarden på så sätt att prästen själv tar oblat, doppar i kalken och ger kommunikanten direkt i munnen.*

 

Jag vill i sammanhanget åter berätta om den sanning jag hörde redan för sex år sedan: 80% av svenska kyrkans huvudgudstjänster firas med färre än 20 deltagare. Svenska kyrkans nattvardsfirsnde torde därför inte vara den mest bekämpningsvärda smittspridaren. 

 

Riskerar man att fler än tillåtna 50 infinner sig, har jag redan gett mitt råd: fira fler gudstjänster. Eller som det lär ha stått i Överkalix församlings predikoturer för någon vecka sedan då kör vi en högmässa till.

 

---

 

* givet attt präst tvättar och spritar händerna ordentligt

upplever jag nu när gudstjänsterna är inställda i den kyrka dit jag normalt går på söndagarna. Under påskhelgen blev det heller inga besök i någon kyrkobyggnad. Och då känner man saknad. Ingen tvekan vad ett riktigt kyrkorum betyder. Men så är en kyrka också av biskop invigd och helgad med Guds ord och bönen. Det betyder kanske också något

 

Alltså tog jag bussen till "min" kyrka idag.Tog nyckeln med mig. Så satte jag mig i kyrkorummet och bad en tidebön och läste dagens texter och mediterade över dem. 

när ingen av kära läsarna kom till min hjälp.

 

Eftersom jag ändå har Google översättning framme i mobilen för hjälp när jag nu läser en bok på engelska, kunde jag skriva outfit och fick då verbet utrusta. I synonymordboken jag ibland nyttjar vid korsordslösning, gavs förklaringen kläder (av visst slag) och utstyrsel. När det senare gavs exempel på ordets användning i skriven text gavs bl a följande:

 

 

Hur ska man tolka det? Att det är viktigare hur en politiker ser ut än vad han gör eller säger?

 

Min kortvariga besvikelse över att ingen av kära läsarna kunde/ville komma till min hjälp byttes plötsligt i stor uppskattning. Jag har tydligen en läsekrets som inte är intresserad av så ytliga saker.

nu när dom "jobbar hemifrån" eller sitter i karantän som 70+are?

Det har nämligen blivit en långvarig väsentlig ökning av antalet läsare av denna ringa blogg senaste månaden. 30 dar i sträck över 100 varav 14 över 150,  varav 10 i sträck sista 10 dagarna, varav 2  nästan 250.

 

Och det kan ju knappast bero på bloggens plötsliga kvalitetshöjning. Nej, det måste utan tvekan bero på folks ledsnad vid att sitta och stirra på dumburken eller upp i taket.

 

Nu är ju dessa siffror på antalet följare som det visst numera heter, knappast något att skryta om. Kanske borde jag ta till några av de bloggämnen som min bloggportal regelbundet tipsar att andra bloggare skriver om:

Och det som verkar vara samtalsämnet för dagen, alla kategorier: Outfit.

Problemet är bara att jag vet inte vad outfit är. En gång när det skrevs om outfit var det i närheten en bild av en handväska. Är det outfit? 

 

Någon av kära läsarna som är mer kunnig i moderna världen får hjälpa mig. Jag är i detta avseende exakt lika dum som jag verkar. Fråga mig hellre om detaljer i Laestadius' liv eller betydelsen av olika formuleringar i Augsburgska bekännelsen.

är en trevlig, helt ung man (bara något år äldre än jag) som jag mer personligt lärt känna sedan vi satt en mandatperiod tillsammans i kyrkomötet för Frimodig Kyrka.

 

Men naturligtvis har vi mötts tidigare och även hört talas om varandra (i alla fall jag om honom). Vi var nämligen samtida i Uppsala och har sedan varit präster under i stort sett samma tidsperiod. 

 

Håkan har nu gett ut en bok Så länge dagen varar. Jag fick den i brevlådan Skärtorsdagen, började läsa den Långfredag och på Påsklördag var den färdigläst. I stort sett sträckläsning med andra ord. Dels för att så mycket gick att känna igen, alla namn på studiekamrater, präster m fl, dels pga att han beskriver den kyrkliga utveckling som också jag upplevt - och plågats av.

 

Håkan kom till Uppsala och gick först gymnasiet på Fjellstedtska skolan. Där började hösten 1972 en karismatiskt präglad väckelse bland eleverna som kom att bli mycket omskakande och livsförvandlande för flera av dem. Många av oss i det gäng jag tillhörde (jag kom till Uppsala året efter) hörde nog talas om detta andliga skeende, men i stort lät vi det passera vid sidan om oss (vilket jag idag kanske kan beklaga).*

 

För Håkan däremot gav detta på många sätt en inriktning för den kommande prästtjänsten, tillsammans med böcker av f. Gunnar (Rosendal). En blandning av karismatik och högkyrklighet således.

 

Sedan beskriver han sin prästtid: studentarbete i Stockholm, kyrkoherdetjänst i Hjälmseryd, där ett väckelseskeende också uppstod och sen Värnamo där han bl a kom att arbeta med konceptet Cellkyrkan, som - i alla fall under en tid - kommit att bli hans särskilda skötebarn.

 

Är man präst inom svenska kyrkan och anställd inom dess organisation, kommer man möta svenska kyrkan på både gott och ont. Till det goda man kan se räknas kanske många kontaktytor som ges och till det onda det politiserade systemet med dess alltmer påtagliga tendens till centralisering och stordrift. Mycket är ytterst lätt att känna igen.

 

Till det inhemska arbetet ska läggas Håkans engagemang i yttre mission. Flera resor till Ryssland, Filippinerna, Nepal och Albanien är omnämnda. Oerhört nyttigt att få läsa om de kristnas frimodighet under stora svårigheter.  Både svårigheterna och frimodigheten är av en karaktär som vi västerländska medelklasskristna knappt kan föreställa oss. Vittnesbörden om under och tecken för utan vidare tankarna till Apostlagärningarna.

Skaffa boken och läs!

 

Det var också under en av resorna till Nepal som Håkan råkade ut för den olycka som nästan  kostade honom livet.

 

Ingen tvekan dock att Håkans erfarenheter gjort honom allt mer kritisk** till den yttre organisationen svenska kyrkan. Även om han verkligen vill stå för det historiska andliga arv som kyrkan äger: liturgin, sakramenten, präst- och biskopsämbetet, så ser han hur den medvetna socialdemokratiska kyrkopolitiken de senaste 100 åren varit ägnad rasera allt detta.

 

Vad ska man då göra och vart ska man ta vägen om man vill fortsätta leva i och föra vidare det genuint kyrkliga arvet som finns i vår tradition?

 

För att också få möjlighet stå i gemenskap med en riktig biskop som är fri från kyrkopolitiska bojor, har Håkan tagit vara på möjligheten anmäla inträde i Missionsprovinsens prästkollegium.

 

 

* vi som tillhörde det som senare kommit att kallas Laestadiansk ungdomsväckelse (läs: rörelsen kring Bengt Pohjanen) var nog - delvis i alla fall - så präglade av det i vissa laestadianska sammanhang vanliga det-finns-inga-sanna-kristna-någon-annanstans att vi inte fann anledning värma oss vid främmande eldar.

 

** - Var jag för kritisk? frågade han när vi talade i telefon.

- Nej, sa jag

är det nu. Dvs väder där snöfall och plusgrader blandas om vartannat med mycket slask på vägarna som följd. Att dylik vädertyp kallas aprilväder, i alla fall här i Norrland, måste ju bero på erfarenheten att den sortens väder är vanligt just under april månad.

 

Alltså är ordningen återställd. Hittills har det varit aprilväder under mars månad. Med resultatet att vägar och cykelbanor i stort sett varit upptinade från vinterns is- och snöbeläggningar när de senaste nätternas snöfall kom. Tidigare än man förr varit van vid. 

 

Varför skriver man såna här meningslöheter på bloggen, tillika med berättelser om uppmontering av taklister? Jo, det beror på en lärdom jag fick på en kurs för kyrkoanställda om användningen av sociala medier. På en blogg t ex ska man (även om man med bloggen i grunden vill ha en seriösare framtoning) även småprata med läsarna om helt vardagliga saker, för att knyta kontak. Då är chansen större att människor också lyssnar när man försöker ha något s.k. väsentligt att säga. Det är, enligt föreläsaren vi hörde, precis som när man möts IRL, det finns alltid ett 

innan själva saken tas upp. Då kan man locka fler läsare, var tanken.*

 

Hur många under åren har inte kontaktat mig, eller vid möten berättat, att det varit sökning på motorcykel-relaterade ord som gjort att dom hittat till bloggen. Borde kanske skriva något om MC-körning igen.** Men hur ska jag våga skaffa mig ny erfarenhet av den delen av livet? Min svägerska sa redan i höstas då jag haft min stroke:

- Du sätter dig inte på motorcykel igen!

Annars vaddå?? tänker jag. Om hennes tänkta fortsättning är "för då slår jag ihjäl dig" (ett uttryck man ibland på skämt använt - givetvis utan att bokstavligt mena det) så tänker jag att då kunde jag ju lika gärna köra ihjäl mig. Vore i alla fall roligare.

 

Nu uppstår frågan, får man skoja om så allvarliga saker?

Jag gör det. Av två skäl.

 

1. Jag är inte skrockfull. Jag tror inte att risken att dö ökar bara för att man nämner - eller ens skojar om -  döden. Att vara skrockfull är nämligen en mycket subtil form av avgudadyrkan.***

 

2. Jag är, som jag nyss meddelat en person i en sms-konversation, en människa som alltid tar vardagslivets skeenden med en klackspark.

 

I Hermelinsskolans skoltidning stod det skaldat om mig avgångsåret 1972:

 

 

 

* men att jag nu i åtta dagar haft över 150 läsare per dag, varav två dagar över 200, beror nog mer på Missionsprovinsen och Corona

 

** och därmed kanske lyckas locka ut Ann O Nym på kommentarsfältet igen

 

*** och här kom nu dagens s.k. seriösa sanning som oväntad gåva till alla kära läsare som orkat ändå hit

 

**** författat av dåvarande klasskompisen, sedermera kände filmregissören (bl a Vi hade i all fall tur med vädret och Jägarna) Kjell Sundvall.

 

(Att nämna både regissören och filmerna - vilkas namn någon möjligen kan tänkas googla på - är som kära läsarna begriper ett billigt försök locka människor att oavsiktligt studsa in även på denna ringa blogg.)

 

har jag varit på idag kl 16. Jag hade blivit ombedd predika i Fridsförbundets bönhus för utsändnig via radio/Youtube. Pga Coronasmittan firas alla gudstjänster i bönhuset för närvarande utan församling. Utöver predikant var det bara musiker, mötesledare och två försångare närvarande i lokalen. Och då förstår ni att vi utan vidare kunde hålla många meters avstånd  till varandra.  Men enligt uppgift hade ca 150 varit uppkopplade.

 

Till predikotext tog jag påskevangeliet enligt Matteus.

 

 

1. Är ett faktum

som visas av den tomma graven. Som förstärks som ett Guds handlande genom att Gud sänder en ängel att förkunna sanningen och låter ett jordskalv ske.

Kom och se var han låg, säger ängeln.

 

b) men som också blir motsagt

Genom de religiösa ledarnas uppmaning till soldaterna att ljuga.

 Håll fast vid Guds ords sanning när du även i vår tid hör människor som kommer med lögner och teorier för att förneka.

 

2. Måste bli en personlig erfarenhet

Kvinnornas möte med Jesus.

Hur blir uppståndelsen personlig för oss? Genom förlåtelsen /rättfärdiggörelsen. Det är den uppståndne som räcker oss frälsningens gåva. Jesu ord till apostlarna, Jh 20:23: "Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna" och Paulus i Rom 4:25: "...upptäcktes för vår rättfärdiggörelse skull".*

 

 3. Får konsekvenser

Lärjungarna lyder Jesu ord att gå till Galileen. Varför dit? Fråga inte så mycket, utan inrätta ditt liv i lydnad för Jesu ord. Vad det än gäller. Även om du ännu inte helt förstår.

 

Där, på ett berg, kommer uppdraget gå ut i hela världen.

 

Amen.**

 

* Jag nämnde även (fritt ur minnet) en av mina absoluta andliga favoriter, nämligen ämnet till Anders Nohrborgs påskdagspredikan i postillan Den fallna människans salighetsordning, så lydande: 

 

** och nu får min gamle kamrat vara nöjd när jag äntligen lagt ut stolparna till en predikan här på bloggen

har jag många.

 

Att det blir stor påfrestningar på sjukvården är ingen tvekan. De flesta som blir svårt sjuka är äldre och (intensiv-)vårdbehovet blir stort. Att skydda äldre och andra riskgrupper från smitta framstår som det allra mest angelägna projektet. Att så många inom hemtjänsten synes behöva arbeta med bristfällig skyddsutrustning är inget mindre än en katastrof.

 

Någon bra mikarelmedicin som helt löser dessa problem har jag inte. Om smitta redan kommit in i äldrevården så har den. Om skyddsutrustning saknas och inte finns att införskaffa så är det så. 

 

Ett annat problem är den ekonomiska nedgången. Där är min fråga: måste den bli så stor? Om personer i riskgrupper ansvarade för sin egen "säkerhet" (undvika närhet till andra) och alla lär sig hålla avståndet så kunde väl restauranger, caféer, fjällhotell, skidliftar mm ha öppet som vanligt? De bilder man återkommande i nyheterna sett från restauranger och cafeer som är helt folktomma framstår i mina ögon som obegripligt. Om folk följer regeln håll dig hemma om du har något slags symtom och sitt inte för tätt så borde väl folk våga sig ut för en bit mat eller en kopp kaffe?

 

Själv har jag sista månaden snarast ökat antalet cafe- och restaurangbesök (från ca 1/månad till 1/vecka) just för att stödja en hotad näring.

 

En annan fråga. Det har flera gånger talats från Folkhälsomyndigheten om vikten av att sätta in rätt åtgärder i rätt tid. Varför då ge generella råd lika för hela befolkningen när det samtidigt sägs att smittspridningen kommit olika långt i olika delar av landet. T ex sades på nyheterna att Malmö verkar ligga 3-4 veckor efter Stockholm? Och stora delar av Norrland är väl ännu mer på efterkälken. Så varför hålla norrbottens alla 70+are instängda i många veckor innan det spås bli riktigt allvar i våra bygder? Eller är det bara det sedvanliga: Stockholm är hela Sverige?

 

Sen en språkfråga. Läste i tidningen för någon dag sedan att om de allra flesta (äldre) som smittas av Corona-virus och sedan dött haft andra "underliggande sjukdomar" så är det svårt att med säkerhet säga exakt vad som är dödsorsaken. Att därför säga att en Coronasmittad dött av eller i Corona är inte riktigt sant. Det man borde säga är det enda man säkert kan veta, nämligen att personen dött med Corona.

 

F ö är det just idag exakt en månad sedan en bekräftat Coronasmittad dog i Sverige. 887 har det sammanlagt hunnit bli sedan dess. Hur många av dem skulle dött ändå (pga "underliggande sjukdomar") - under månaden eller närmaste månader? En helt "vanlig" månad - utan Corona - skulle det sammanlagt i hela landet dött ca 6800 personer.

 

Själva dödligheten är ständigt närvarande.

---

har jag fått upp taklister i vardagsrummet efter det att Lars-Gunnar Ottestg för flera år sedan hjälpte mig skruva upp nya innertaket. Men bättre sent än aldrig. Den här gången var det Mats Rondahl som ägnade en dag i mitt hus och gav två hjälpande händer. Men lillebror Eriks insats i sammanhanget ska dock inte förglömmas; om han inte hotat med att komma och inspektera efter påsk så hade listerna fortfarande varit både oköpta och omonterade. Lite bängligt var det få till uppsättningen eftersom hörnen i rummet inte är helt vinkelräta . Nu fattas bara fodren runt fönstren vilka monterades för två och ett halv år sedan. Min yngre bror skäller på mig för det också men då har jag sagt "taklisterna först".Hoppas jag lyckas behålla inspirationen så fönstren blir helt färdiga också.

 

Men nu är rummet i vart fall mycket finare inför användningen som gudstjänstlokal i helgen (vilket dock inte är första gången). Plats vid mässor finns fortfarande torsd, lörd och månd. Men påskdagen är det fullt då en familj med fyra barn anmälde sig. Jag tänker max 8-9 per tillfälle enligt Folkhälsomyndighetens uppmaning att nte sitta för tätt.

 

vid  de mässor som kommer att firas i mitt hem som komplement under påskhelgen nu när mycket ordinarie gudstjänstliv ligger nere.

 

Mässor 

Skärtorsdag kl 20

Påsklördag kl 23

Påskdag kl13

Annandag påsk kl 14

 

Ring om du vill komma till någon av mässorna. Besökstalet måste i dessa tider begränsas så vi klarar anbefalld social distansering. Mitt nr får du leta fram på Hitta eller Eniro.

 

blir det nu här i Luleå. Länge har Missionsprovinsen önskat att gudstjänster i dess sammanhang skulle kunna startas även här. Men när jag hört om detta har jag personligen hittills värjt mig. Har inte velat vara med om något konkurrerande så länge det i svenska kyrkan finns ett acceptabelt gudstjänstliv någonstans i staden. Och ni vet ju vilken kyrka jag fr a tänker på! *

 

Annars har jag här hemma allt som behövs; altare, ** mässböcker, nattvardskärl, psalmböcker , präskläder mm vilket jag till stor del fick från Stefanosgården i Gagsmark när den lades ned.

 

Men nu stänger domkyrkoförsamlingen tillfälligt Hersökyrkan av Corona-skäl. Till min stora  besvikelse. Regeringen har förbjudit samlingar på över 50 personer. Varför då stänga en kyrka där det normalt kommer ca 35- 45 personer och där det efter coronalarmen endast kommit 20-25? Personer i riskgrupper stannar själva hemma. Eftersom jag inte längre är anställd i domkyrkoförsamlingen, och därmed inte lyder under någon arbetsgivare, tar jag mig friheten käfta emot. Och jag gör det så mycket frimodigare som jag redan innan beslutet fattades talade med domprosten i telefon och argumenterade för min uppfattning. 

 

Och förra veckan kom även tidningen Kyrka & Folk där det i en tankeväckande artikel berättades om det kyrkliga agerandet under pestutbrottet i Sverige på 1700-talet. För att det inte skulle bli för trångt i kyrkan, med ökad smittspridningsrisk utökade man på sina håll antalet mässor så det skulle bli färre deltagare vid varje tillfälle. Mässa både onsdag och fredag utöver söndagar. Tvärt emot strategin nu alltså. Viktigt att alla kunde få del av nådens medel.

- Kyrkan stod dock kvar vid sin kallelse, sammanfattar skribenten den delen av artikeln.

 

För att inte helt lämna människor åt sitt öde har jag därför beslutat upplåta mitt hem och min kyrkliga utrustning tillfälligt till Missionsprovinsen*** så att mässor kan firas.**** Mässor kommer att firas skärtorsdag, påsknatt, påskdag och annandag.

 

Eftersom utrymmet i vardagsrummet är begränsat och möjlighet till anbefalld social distansering (= inte sitta för tätt) måste ges, ber jag dig ringa mig och "boka" in dig på önskad mässa. Exakta tider får du veta när du ringer.

 

Adress och tel vill jag inte lämna ut på bloggen  så du får googla fram det själv.

 

Alla välkomna - så långt platserna räcker.

 

 

* och ni kommer ihåg mina kriterier för önskat gudstjänstliv: god liturgi, god predikan, riktigt bröd och vin, präst som är man och vigd av riktig biskop

 

** till min yngre brors stora förtvivlan var gång han varit här och inspirerat mig till ny möblering

 

*** Missionsprovinsen är förvisso initierad av andra skäl än Corona-virus men likväl för att kunna bidraga med ett gott gudstjänstliv helt i svenska kyrkans tradition när svenska kyrkan alltmer sviker det och lämnar delar av kyrkfolket åt sitt öde

 

**** i en ordning och tradition som går att känna igen från Hertsökyrkan och med iakttagande av all nödvändig Coronaförsiktighet

Hur många gånger har man inte hört detta som försök till trösteord senaste veckorna. Också som sammanfattning av påskens positiva konsekvenser. Och när man upprepat hör det från både präster och biskopar i skrivna betraktelser och TV-gudstjänster då blir det snudd på rekord i plattityder. Men det är väl ett försök att uttrycka sig på ett sätt som ska få alla att känna sig med på båten. Även om alla inte är med på båten. Men detta mer otydliga och all-inkluderande sätt att uttrycka sig riskerar också att ta ta bort det som är poängen med hela den kristna tron. 

 

Nej, livet är inte alls starkare än döden. Tvärtom! Döden besegrar oss alla till slut.

 

 Nu kan man ju frestas tro att livet är starkare än döden, när vi i en av våra nya påskpsalmer inleder med orden Livet vann (153). Att det är stor bokstav på Livet (som i ett namn) märks ju inte eftersom det är första ord i versen, men utan att vi ens på minsta sätt måste dra efter andan så fortsätter vi och klämmer i med "dess namn är Jesus".

 

Han är starkare än döden. Han som som tagit bort det som håller mänskligheten i fångenskap i döden, nämligen synden. Inte "livet är starkare än döden" utan Jesus - som är Livet - är starkare än döden.

 

Om männniskor inte vågar/vill/förmår knyta välsignelserna tydligt till personen Jesus då har i verkligheten hela kristendomen försvunnit och ersatts av MTD-religion (moralisk terapeutisk deism).

.

Det är den ungefärliga summan av antalet döda per år i Sverige de senaste 50 åren. Det innebär tillsammans nästan fyra och en halv miljon människor, ca 1700 dödsfall i veckan - år efter år efter år.

 

När man hör nyhetsrapporteringen om Covid 19 kan man ibland få intrycket att vi tror att vi egentligen vore odödliga om inte Corona funnes. Som om döden normalt inte finns. Men plötsligt kommer denna död - som alltså normalt inte finns - rakt in i vardagslivet genom TV-rutan. Och då synes många bli överraskade och rädda.

 

För många människor är det säkert så att döden normalt inte finns i närheten i vardagslivet - 90000 är ju bara ca 1% av vår befolkning  - om man inte nyligen drabbats av någon närståendes död. Men det finns kanske skäl för alla att vänja sig vid tanken att döden trots allt finns. Som jag nämnt tidigare så är den generella dödligheten 100% av alla som föds. Det tar bara olika lång tid innan man möter döden. Vissa får nåden leva ett "fullt" liv och, med Bibelns ord, dö mätt på livet", andra dör unga, rycks bort efter sjukdom eller olyckor och vi ska aldrig bagatellisera den sorg och saknad människor får erfara. Och givetvis ska vi göra allt vi kan för att i denna tid skydda äldre och personer som tillhör riskgrupper. Men låt oss vara realistiska inför dödens blotta existens i vår värld; ingen hittillsvarande generation har ännu kommit på något sätt att övervinna döden, hur mycket man än behandlar huden med antirynkkräm, tränar på gym eller äter vegetariskt. Inte ens läkare och sjukvård har någon verkligt långsiktigt fungerande mirakelmedicin. Det enda vi kan göra är att en tid skjuta döden framför oss, men att på sikt helt undvika den? Icke!

 

Vad beror det på? Jo, att människan är smittad av ett "virus" med 100-procentig dödlighet, nämligen synden. Ingen kommer undan. Alla kommer en dag att dö - utom den sista generation som lever när Jesus kommer tillbaka.

 

Kan man då undslippa de meningslösa försöken betvinga döden, ja, rent av rädslan för den? Det enda verkliga botemedlet är Jesus. Han som burit synden (döden på korset) och övervunnit döden (uppståndelsen). I gemenskap med honom har det ingen avgörande betydelse inför livets slut om döden kommer när man hunnit bli mätt på livet eller något tidigare pga ett Corona-virus.

blev det.

 

Redan igår kväll ringde gammal ungdomskompis från Umeå, som är s k total astronominörd (i alla fall om man ska tro hans barn!) Och sa ivrigt i telefon:

- Tobbe, i morgon kväll är det något du måste gå ut och se i ditt teleskop!

Det visade sig att planeten Venus  som nu ett bra tag varit synlig på aftonhimlen, skulle passera nära, eller rent av framför stjärnhopen Plejaderna (i dagligt tal Sjustjärnorna). Det kan dels se vackert ut med den starkt lysande planeten omgiven av ett hov av bugande stjärnor, dels dröjer det 8 år till nästa gång, vilket betyder att alla med minsta lilla amatörastronomambitioner måste se fenomenet i kikare eller teleskop. (Folk med nördambitioner måste fotografera).

 

Jag nöjde mig att titta, både i kikare och teleskop. Jag lockade med mig pensionerade kollegan Mats och vi åkte ut till mitt favoritställe vid Persön och lekte amatörastronomer i en dryg timme före midnatt. De stelfrusna fingrarna sa mig att det var dags fara hem. Innan vi vände bilen hemåt sa vi att ska man i längden hålla på med dylikt i denna kyla måste man vara nörd. Hemma för en värmande kopp te såg vi att temperaturen sjunkit till -13°.

 

Väl i fåtöljen för att bjuda kära läsarna på denna upplevelse såg jag i e-posten en fin bild från en riktig astronomi-nörd.

 

De 22 böckerna i serien om Sveriges statsministrar under 100 år. Eller lite drygt 100 år för att vara exakt. Den förste i serien är Karl Staaf som blev statsminister första gången 1902 och den siste Frederik Reinfeldt som valdes 2006. Sista boken för handlingen fram till 2009 där frågan är om Reinfeldt ska bli omvald 2010 - vilket han blev.

 

Mycket lärdom om svensk historia har man fått. Bl a att i början av 1900-talet sågs regeringen snarare som ämbetsmän än som politiker. Ibland kunde man medvetet tillsätta en "opolitisk" ämbetsman som regeringschef. T o m kunde en statsminister tillsättas bara för att driva igenom ett enda viktigt beslut och när det var fixat avpolleterades han och man återgick till mer normal parlamentarisk ordning. Att regeringen helst skulle ha riksdagsmajoritetens stöd var i det unga 1900-talet inte heller självklart. Nej, lika viktigt var att statsministern var gillad av kungen. Parlamentarism på riktigt var något som bl a liberalen Karl Staaf fick kämpa för.

 

Intressant också att följa kampen för demokratins genombrott. Och hur många gånger partier av olika kulör i olika frågor kunnat låta partitaktiken väga mer än den grundläggande ideologin. En fråga var t ex om vi skulle ha proportionella val (som vi har) eller majoritetsval i enmansvalkretsar (den engelska modellen). Partiernas ställningstaganden berodde till stor del på vad som tänktes gynna det egna partiet. Under vissa tider framstår annars liberaler/frisinnade som mest principfasta; dom kämpade för lika rösträtt för alla även om dom mycket väl insåg att de stora arbetarmassornas marsch till valurnorna skulle innebära att dom förlorade sin ställning som största parti i andra kammaren och sin roll som ledande vänsterparti.

 

Lite svårt blir det ibland med kronologin eftersom varje statsminister får sin bok i ordningen efter sin första ämbetsperiod, oavsett om senare ämbetsperiod blev längre. Övertydligt fel ordning känns det också t ex när boken om Palme (som tillträdde 1969) slutar med skotten på Sveavägen 1986 varefter man i nästa bok får backa till Fälldins första regering 1976. Tacka vet jag Tage Erlander. Han satt på sin post länge - i ett sträck.

 

Annat smått och gott jag inte haft som levande kunskap är att landets förste socialdemokratiske statsminister Hjalmar Branting var statsminister tre gånger och att Sverige en enda gång haft en frikyrkligt aktiv och troende person som statsminister, Felix Hamrin.

 

En annan sak som slår en när man läser om de senaste 50 åren som man också annars har lite kunskap om, det är hur statsfinanser, budgetunderskott, arbetslöshet och inflation i väsentligt mindre utsträckning än vi vanligen föreställer oss, beror på regeringens politiska färg och dess göranden och låtanden i övrigt. Många gånger framstår regeringen mer som hjälplösa marionetter i händerna på mäktiga amerikanska bankdirektörer. Låter vi oss för mycket luras av varje regerings välsmorda förmåga att berömma sig själv för goda tider och skylla dåliga tider på företrädarna? Lika för både sossar och borgare.

 

Varje bok är ca 120 sidor.

 

Hur som helst nyttigt och kunskapshöjande.

 

var jag till igår. Träffade svägerska och svåger från Uppsala som var där för att tömma svärfars rum på äldreboendet.* Jag hade med mig hyrt släp och när det var packat och klart for jag mot Luleå och lämnade de flesta möbler på Kronan och tog en liten del hem.

 

Under dagen hann vi även fara till bårhuset i Kalix och hålla en enkel bisättning för svärfar. Mycket högtidligt var det där han låg på båren iklädd sin prästerliga ämbetsdräkt. Vi sjöng tre psalmer 45, 217 och 302 och bönerna läste jag ur hans egen handbok. Efter akten lade vi hans gamla handbok under hans händer så att den följer honom. Ett värdigt avsked av en Herrens tjänare.**

 

En oerhört fin stund. Och minnet griper fortfarande i mig.

 

* så ni slipper oroa er: vi höll avstånden, hälsade varandra utan kramar och handslag och jag gick aldrig in på boendet.

 

** begravningsgudstjänsten blir i samband med gravsättningen av urnan till sommaren