Torbjörn Lindahl

I förrförra inlägget (scrolla ner en liten bit) skrev jag om det sk styckmordet 1984 utifrån Per Lindebergs böcker som jag läst och blivit starkt gripen av.

I inlägget nämnde jag att det på Facebook ska finnas en grupp "Till stöd för de anklagade läkarna i styckmålet". Nu har jag fått information (jag läser ju inte själv på Facebook) att den ändrats till "Till stöd för Thomas Allgén och Tet Härm". Nu nämns alltså de två läkarna med sina rätta namn.

I eget namn uppträder dom också i en artikel på Brännpnkt i SvD i februari. Den artikeln kan du läsa här.

Detta lilla inlägga ska inte uppfattas som svar på det jag skrev alldelses nyss att jag ska återkomma i frågan. Nej, då blir det lite utförligare. Under tiden tycker jag kära läsarna verkligen ska ta del av de länkar jag gav i förrförra inlägget och åtminstone genom passivt stöd (gå med i Facebookgruppen) försöka bidraga till ett slut på denna rättsröta.

Jag sätter detta inlägg under kategorin böcker jag läst, fast det lika gärna kunde hamna i kategorin samhälle, eftersom det var en bok som på allvar satte mig på spåret i denna fråga även om jag senare tagit del även av hemsidor, bloggar och TV-program.

Det hela började på allvar med en bok jag läste redan under fjolårets bloggfasta. Jag tänkte givetvis skriva om den redan då, men när bloggen var igång igen så var det så mycket annat som pockade på uppmärksamhet. Men nu blev det aktuellt igen. Jag har nämligen läst en bok till i ämnet. Egentligen den första boken. Den jag läste ifjol var den andra, eller snarare en bearbetning av den första.

Nu är ni tillräckligt nyfikna så nu får jag snart avslöja vad det handlar om. Det är journalisten Per Lindebergs böcker om det sk Styckmordet 1984. Kort repetition: sommaren 1984 hittades kvarlevorna efter en styckad kvinna i Stockholm. Kroppsdelarna fanns i plastsäckar på olika ställen och den dödade kunde med hjälp av fingeravtryck identifieras som Catrine da Costa. Efter några år åtalades en rättsläkare (den sk obducenten) och en annan läkare (den sk allmänläkaren) för mord. De dömdes först i tingsrätten men pga div schabbel fick rättegången göras om och då friades dom från mordåtalet men ansågs ha styckat kvinnan (vilket dom inte var åtalade för, ett brott - "brott mot griftefriden" - som dessutom var preskriberat). Eftersom dom friades i mordåtalet kunde dom inte överklaga men eftersom rätten höll det för troligt att dom ändå styckat kroppen blev dom i allmännhetens ögon ändå dömda. Alltså formellt frikända, men i praktiken dömda, utan överklagansmöjlighet. Ytterst fiffig konstruktion - utom för läkarna själva.

På tiden det begav sig följde jag nog rättegångarna en del i media - senare blev det också flera ytterligare processer om läkarnas legitimationer - men brydde mig inte särskilt mycket om saken. Det som första gången lite preliminärt väckte mitt intresse för det hela var när jag för många år sedan läste Jan Guillou: Häxornas försvarare, en mycket intressant bok som i slutet tar upp styckmordsfallet som ett exempel på en häxprocess i vår tid. Ett av de avgörande "bevisen" mot läkarna var ju påståendet att den ene läkarens dotter skulle ha bevittnat styckningen. Hon skulle vid den tiden ha varit 17 månader gammal och hon skulle ha börjat berätta om detta för sin mamma vid ca tre års ålder.

Det Per Lindeberg nu i praktiken förmedlar genom sina böcker - en tanke som det är väldigt svårt att värja sig mot när man läser vad han skriver - är att här är ett justitiemord begånget. Ytterst detaljrikt går Lindeberg igenom processen och visar på många grava misstag i polisutredningen; hur polisen snabbt fick "tunnelseende" dvs bestämde sig för vem som var den skyldige och letade bevis bara mot denne istället för att spana brett och förutsättningslöst (detta ledde också till att andra misstänka som borde ha undersökts betydligt noggrannare lämnades åt sidan), och fr a hur media styrde bilden av de åtalade* på ett sådant sätt att många kom att förutsätta att dom var skyldiga långt innan någon dom fallit och trots att bevisningen var så svag att åklagaren var mycket tveksam till om han överhuvudtaget skulle åtala.

Jag skulle givetvis kunna skriva sida upp och sida ner och referera saker som gör mig upprörd bara jag tänker på det. Men det bästa är givetvis att du läser själv - eller tittar på de hemsidor, TV-program och YouTube-klipp jag länkar till.

Per Lindebergs böcker heter
Döden är en man Styckmordet Myterna efterspelet
Den kom 2008 och är en pocket på knappt 650 sidor. Den finns i bokhandeln och är en sammanfattning av Lindebergs första bok och beskriver dessutom de senaste årens skeenden,. Intressant är också att i denna senare utgåva läsa om det enorma motstånd mot den första boken som mötte från hela den kulturmaffia som var säkra på de två läkarnas skuld.

Den första av Lindebergs böcker heter
Döden är en man historien om obducenten och allmänläkaren. utg 1999, 750 sid.
Av förklarliga skäl beskriver denna bok de första årens skeenden betydligt noggrannare än vad som ryms i den senare pocketutgåvan - väl värt att läsa. Den boken får du låna på biblioteket eller söka antikvariskt. Själv fann jag den på Bokbörsen.**

Du kan också, om du vill ha snabb information, gå in på Per Lindebergs hemsida mediemordet.com. Leta rätt på "tio frågor om styckmålet" och Leif GW Perssons artikel "Mordet som aldrig inträffat", så får du grunden.

Leif GW Perssons syn på saken redovisades även för några veckor sedan i ett av avsnitten av programmet Veckans brott. Klicka på länken så ser du programmet.

För ca tio år sedan färdigställdes även en SVT-dramadokumentär om det hela, vilken ifrågasätter processen. Den fick dock först inte visas eftersom det programmet motarbetades av den kulturmaffia (representerad även bland SVT:s personal) som var säkra på läkarnas skuld. Först flera år senare när det kommit offentlig kritik mot den "fria" "objektiva" statliga televisionens "censur" fick programmet sändas. Dock på sämsta möjliga tid - sen lördagkväll - och utan repriser.*** Nu finns det programmet utlagt på YouTube i 11 delar, sammanlagt drygt 1,5 tim. Den första delen har du här, sen kan du klicka dig fram.

På Facebook lär finnas gruppen Till stöd för de anklagade läkarna i styckmålet. Givetvis går kära läsarna (de som är Facebookare) med i gruppen. Kanske ska jag själv uppge mitt envetna motstånd mot Facebook - för den goda sakens skull.

---

* en ytterst intressant detalj i medias hantering av affären är tituleringen av "obducenten". Hans korrekta titel vore snarare "rättsläkare", vilket han kallades i de allra första reportagen, men snabbt blev han omdöpt till obducenten, vilket gjorde det mycket lättare att skapa bilden av en pervers person som dagarna i ända stod och skar i folk. Det händer givetvis att rättsläkare obducerar, men lika ofta undersöker dom levande personer som tex är brottsoffer.

 ** under året som gått har jag även läst en bok, representerande "andra sidan", nämligen Hanna Olsson: Catrine och rättvisan. I denna bok tas läkarnas skuld snarast för given - alltför given vill jag tänka. När man läser Lindebergs böcker om den betydelse som Hanna Olssons bok + en tidigare DN-artikel hade för att vända hela skeendet till läkarnas nackdel så blir man mörkrädd. Hanna Olsson anlägger ett politiskt-feministiskt perspektiv på saken och därmed förvandlar hon rättsprocessen från att vara en fråga om det finns tillräckliga bevis för de åtalades skuld till att snarast bli en moralisk fråga: man "måste" tro de åtalades skuld annars står man på patriarkatets sida mot de förtryckta kvinnorna.
 
*** en serie Uppdrag granskning-program som lutade mer åt läkarnas skuld fick dock sändas på bästa sändningstid (vardag kl 20.00) med flera repriser. Detta säger något om svårigheten i vårt samhälle att komma fram med alternativa synsätt när den tredje statsmakten (media) bestämt sig för vad som är sant.

Intressant det som min gamle kamrat berättade i kommentar till föregående inlägg, nämligen att astmatikerna klarade sig trots det ivriga "rökandet" i Älvsby kyrka. Det har sagts mig i div sammanhang att om man vid rökelse i kyrkan använder "riktig" rökelse (vad nu det är) så är den av den beskaffenheten att astmatiker tål den även om dom är överkänsliga för annan rök och rökelse. Stämmer det? Vet någon?

F ö har jag under min bloggfasta fått vikariera som rökelseansvarig. Under min semestervecka i början av april bodde jag några dagar hos prästkollega söderut. En av dagarna skulle han förrätta begravning av man bördig från Finland. Då sorgehuset för samtal befann sig i prästgården såg dom ett rökelsekar och då dom hade sin bakgrund i ortodoxa kyrkan beslöts att prästen skulle använda rökelse i begravningsgudstjänsten. Sagt och gjort: både präst och medhjälpare och kors och ikon och kista och gudstjänstdeltagare beröktes. Undertecknad fick iklädd röcklin och stola assistera och bära rökelsekaret till graven där det beröktes igen. Prästen sjöng även en ortodox bön som används vid begravningar vilket gav en fin känsla.

Ingen tvekan att det ger en härlig känsla med rökelsedoften. Visst talas det om dofter även i andliga sammanhang i Bibeln.

Vi "protestanter"* har ju lätt att ifrågasätta sådant som vi betraktar som "yttre" saker i religionsutövningen. Av någon anledning skulle det inte vara lika "äkta". Problemet är bara att alla "äkta" betenden snart även dom blir mönster och "yttre" handlingar.

---

* tror att jag redan någon gång berättat - men det värdefulla förtjänar upprepas - att Kyrka och Folks redaktör Fredrik Sidenvall för några år sedan höll ett föredrag inför Kyrklig samlings samarbetsråd på temat: "Är lutheraner protestanter?" Svaret på frågan blev snarast nej eftersom ordet protestant numera är så fyllt av reformert innehåll att det till stora delar är främmande för en lutheran. Vi är snarast katoliker, evangeliska katoliker, dock, inte romerska.

tycker en av de trogna gudstjänstfirarna i Hertsökyrkan att vi ska införskaffa. Ni vet sådana där klockor som man pinglar i just när man läst instiftelseorden som markering av att nu har det viktiga skett att brödet och vinet blivit bärare av Kristi kropp och blod. Jag ska inte avslöja vem som förespråkar dylikt, för om man gör det kan man nämligen bli beskylld för att vara "katolsk" - ett öde som jag inte vill låta drabba en god kristen vän. I vissa sammanhang är det ju nästan så att man tror att något med automatik är fel bara för att det är - eller anses vara - katolskt.*

Nå, är det alltså "katolskt" med konsekrationsklockor. Det är det absolut! Är det fel? Varför skulle det vara det? Jag vet att vissa (förmenta) lutheraner inte gillar det, men det skäl jag kan se till att det skulle vara fel är att man anser det vara fel. Jag vet också att bland de små renläriga lutherska bekännelsekyrkorna i vårt land (lutherska bekännslekyrkan, lutherska konkordiekyrkan m fl) så lär det åtminstone finnas någon som accepterar konsekrationsklockor. Man menar att det var inte de lutherska reformatorerna som avskaffade detta bruk i vårt land utan att det skedde i ett senare reformationsskede då det reformerta inflytandet blivit större.

Alltså borde man kunna införskaffa konsekrationsklockor och ändå befinna sig på åtminstone halv luthersk mark. Jag har blvit uppmand se mig om efter dylika under vår personalresa till Rom. Kanske behöver jag en extra stor resväska för detta och andra ändamål.

Skälet till att jag just ikväll kom att tänka på konsekrationsklockor var ett telefonsamtal från en god broder och kollega. Vi delade våra respektive ljuva minnen från helgens fina gudstjänster. Han berättade att han firat påskdagens högmässa kl 9. När han precis kommit fram till instiftelseordens slut och lyfte kalken i stora elevationen var klockan vid pass 10 och kyrkklockorna började ringa (dom är automatiskt inställda att ringa söndagligen kl 10 vilket normalt är en timme före högmässan).

Det var konsekrationsklockor som heter duga. Kanske ska jag börja med detsamma. Knappen till kyrkklockorna sitter på väggen vid orgeln. Om jag predikar så länge att hr organisten blir alldeles utmattad så kommer han att slumra till just mitt i den långa nattvardsbönen och råka luta tinningen mot knappen så klockorna går igång. Alla kommer att tro att det är en slump och jag behöver inte frukta att bli anklagad för att vara "katolik".

Värre blir det att införa rökelse. Hur ska man göra det utan att det verkar planerat?

---

* som vissa trogna läsare för länge sedan noterat så har jag för ännu längre sedan kommit över den typ av andlig överkänslighet som gör att man anser att något per automatik är fel bara för att det är - eller anses vara "katolskt". Jag menar, ta det här med Jesus tex. Att tro att Jesus är Frälsare är absolut katolskt. Det blir väl inte fel bara för det?

får jag skriva ett inlägg som placeras i kategorin "Mest MC"!

Nu är nämligen premiärturen avklarad. Den började i morse med kort tur till OK för koll av däckstrycket. Sedan till Storheden och Svensk bilprovning därstädes. Ett felt uppdagades på hojen: bromslampan lyste inte när man trampade på fotbromsen. Sådant ger en tvåa, och det tyckte de två samarbetande besiktningsmännen var onödigt så efter en stunds gemensamt arbete hade dom fixat saken åt mig. Tack för det. Alltså blev hojen godkänd utan anmärkning.

Efter avklarad besiktning kort färd till kollega som bor inte alltför långt bort och som kunde berätta om påskfirandet i St Ansgar i Uppsala. Man har en liten bit kvar om man ska vara riktigt högkyrklig inser man snabbt.

Till jobbet med hojen framåt lunch* - efter en sväng över Rutvik-Persön-Örarna-Bensbyn - och en stor del av resten av dagen gick i hembesökens tecken. På aftonen åter förbi kollega i andra änden av stan med en bok jag lovat honom. "Nar man just tagit fram hojen är inga extra mil för långa" anförtrodde jag honom.

Alltid lika glad när jag kommer hem utan att ha kört ihjäl mig (men jag är också alltid glad varje gång jag kommer hem efter semestern utan att huset brunnit ner). Morgonens osäkerhet delvis bortblåst. Några bromsövningar som jag tog mig för att göra på vägsträckor där jag var ensam fick jag nytta av per omgående då jag i en korsning låg efter en buss som svängde höger. När bussen var ur vägen och jag kom körande så var det en bilist på korsande väg som körde rakt ut när han insåg att bussen skulle svänga av. Bilisten tycktes inte tänka på att någon kunde komma skymd bakom bussen. Ganska kraftig inbromsning, men det gick bra pga att farten ej var hög.

Den absolut största faran för oss motorcyklister är bilister som inte tänker sig för. Tänk på det ni alla!

---

* jo, arbetsdagen blev lite kort, men det tar jag igen med råge under resten av veckan

Kanske är detta sista året med bloggfasta. Vi får se. Första åren jag bloggfastade så "fastade" jag även från att kolla eposten. På den tiden kom den överväldigande delen av min privata epost från en diskussionsgrupp med präster. Jag kollade inkorgen med viss regelbundenhet och rederada alla diskussionsinlägg olästa. Sedan dess har jag fått en massa andra engagemang i olika föreningssammanhang där informationsutbytet sker mailvägen så jag måste läsa - ofta. Dessutom har den sagda diskussionsgruppen hamnat lite i dvala så antalet ebrev därifrån är inte störande många. Alltså måste datorn i alla fall slås på i tid och otid. Alltså innebär inte bloggfastan den totala (nästan) datorvila som det innebar för några år sedan. Alltså blir inte bloggfastan lika verkningsfull. Alltså blir den (nästan?) meningslös. Alltså kan jag kanske skippa den nästa år och fasta på nått annat sätt istället. Eventuellt - alltså!

Till stor glädje för gammal kamrat, Ann O Nym, PE Simma m fl som hungrar och törsta efter denna bloggs djupheter. Men som sagt det är bara en tanke - ännu.

Men läsarna är på hugget: 57 unika besökare igår på första bloggdagen. Idag 70(*) - hittills! Det vill till att man skriver nåt vettigt. Men vad ska man skriva? Jag får prestationsångest när jag kollar igenom Dag Sandahls blogg. Hur hinner karl'n. Och varifrån får han all den information som han bloggar om? Hur många tidningar läser han, kan man undra.

Själv får jag nöja mig med att skriva om sånt som jag möter.

Nu har jag firat påsk för detta är. Vid gårdagens högmässa mötte jag ett par som jag hade mycket att göra med för sisådär 25 år sedan då dom var studenter på högskolan och gick i Porsökyrkan där jag då var präst. Sedan många år bor dom i mellansverige och nu var det väldigt många år sedan vi möttes. Roligt att vi fick ses igen. I afton firade vi högmässa kl 18. Ett antal medlemmar från Fridsförbundet var med på kvällsmässan. Kyrkokören sjöng.  Hertsökyrkan passar inte för kvällsgudstjänster under den ljusa årstiden. Den nedgående solen lyser in genom de stora fönstren längst ner i kyrkan så det blir mer än lovligt varmt. Tidigare på eftermiddagen gjorde jag ett hembesök med sjukkommunion.

Nu sitter jag här och språkar med äldste sonen som återvänder till Stockholm imorgon fm. Samtidigt som jag besiktar motorcykeln. MC-fasta utlovas inte. En tur tillsamman med bloggrannen Per-Eric någon gång vore kul. och det redan innan Pingstrundan, för den ska du väl åka? Ja, vi ses väl redan på första maj-rundan.**

---

(* det blev t o m 74 innan dygnet var slut ser jag morgonen efter)

** när första maj infaller å söndag och jag är ägare till fungerande besiktad och godkänd motorcykel  och jag råkar vara ledig (detta är första året i mitt liv som allt detta inträffar samtidigt) - är enda tillfället jag skolkar från kyrkan på en helgdag. Förra gången första maj var på söndag hade jag högmässa. Jag hade tagit hojen till kyrkan i akt och mening att "gena" till Älvsbyn och hinna fatt kortegen där och följa sista sträckan till palten i Piteå. Men jag iddes inte. Men sen har jag åkt varje år.

Jag häpnar över er trohet. Efter att under bloggfastan ha pendlat mellan 0 (endast två dagar) och knappt 30 läsare per dag så har jag nu på påskdagens afton kommit upp i 57. I och för sig fattar jag inte riktigt vilka det är som kollar in bloggen under hela den tid jag inget skrivit. Är det dom som vill vara först med nyheten att jag inte förmått hålla mitt löfte att bloggfasta? Eller är det alla dom som bara tittar in på bloggen sporadiskt? Eller är det alla dom som passar på att läsa gamla inlägg som dom tidgare inte hunnit med? I så fall fyller ju bloggfastan en vettig funktion. Men som sagt, många verkar ju nyfikna på vad som skall komma. Roligt att man har vänner - eller är det kanske kritiker som vill hålla koll på vad man gör? Strunt samma. Det värsta är ju att inte bli uppmärksammad alls.

Eftersom bloggfasta för mig inte bara innebär att jag avstår skriva utan även avstår läsa andras bloggar har jag nu under eftermiddagen/kvällen ägnat en stund åt att läsa ( i något fall) eller hastigt ögna igenom (i några andra fall) de bloggar jag normalt brukar följa. En till ska jag hastigt kolla igenom så är jag uppdaterad. Sannolikt blir insikten: inget särskilt väsentligt har hänt. Jag hade inte behövet läsa det. Förmodligen gäller detsamma även denna blogg. Om jag hade skrivit regelbundet under fastetiden, hade det spelat någon roll för dig sett ur ett evighetsperspektiv?

Men lite kan jag ju uppdatera kära läsarna.

1. Eftersom jag hade en hjärtåkomma i januari så händer det understundom att människor som möter mig inte bara frågar hur jag mår utan också passar på att vädra sina egna känslor för saken: "det blir en liten påminnelse" får jag ibland höra. Om vår dödlighet gissar jag. Men för en präst som söndagligen räknar upp namnet på en massa avlidna så är det väl inte så märkligt. Särskilt inte om man är kyrkogångare sen barndomen och kan den gamla formuleringen utantill: "en ny påminnelse om vår dödlighet lämnas oss i dag..."

Att en del personer passar på att hantera sin egen dödsångest med mig som anledning är uppenbart. Flera gånger har det hänt mig att folk direkt efter sin fråga hur jag mår - nästan innan jag hunnit svara - tar ordet igen och berättar detaljerat om sina egna öden och äventyr i hjärtsjukvårdens labyrinter. En del synes nästan lite besvikna när jag inte kan bekräfta deras egen ångset utan tvärtom verkar glad och nöjd: har aldrig mått bättre och känner mig inte särskilt orolig för döden.

2. Två gånger har jag varit söderut sedan sist. Första gången i slutet av mars då huvudärendet var att medverka vid vår-OAS på Åh stiftsgård. Tyvärr gjorde en magåkomma att jag bara kunde utföra halva mitt uppdrag. På vägen ner passade det att besöka St Ansgar i Uppsala och få deltaga i högmässa ledd av tidigare Luleå-kollegan Lars-Gunnar, nu förvandlad till riktigt högkyrklig präst. Först veckan i april var jag neråt landet igen då jag den ena helgen var på Kyrklig Samling i skåne och nästa helg på OAS-ledarskap utanför Göteborg. Då passade jag på att semestra dagarna däremellan.

3. Jag har dammsugit. Skamligt vore det väl annars, så mycket tid som blir över när man inte bloggar.

4. Snön har försvunnit snabbt. När jag kom hem efter den andra resan 10 april på kvällen så var det så mycket snö kvar att man definitivt upplevde det som vinter. Nu är all snö borta, bortsett från några högar och rester av vinterns upplogade drivor. Den egna tomten är snöfri. Ovanligt tidigt. Det händer ofta att en liten snöhög på skuggsidan av huset kan finnas kvar några dagar in i maj månad.

5. Har bytt olja på motorcykeln, men inte tagit premiärturen ännu. Pga av fel på hojen i höstas, vilket måste åtgärdas å verkstad så hann jag inte besikta den. Och tid för det fick jag nu först på tisdag förmiddag. Men då blir det premiär. När jag i höstas fick körförbud på hojen pga utebliven besktning så stod det i brevet att man får köra närmaste väg till besiktning. Jag noterade att det inte stod närmaste väg till närmaste besiktningsställe. Alltså kunde man ju boka besiktning i Ystad och köra närmaste väg dit.

Konstaterar att blogggrannen Per-Eric* redan tagit prämiärturen. Snart är ordningen återställd även här.

---

* Per-Eric är ju inte bara motorcyklist utan även aktiv i Frimodig kyrka i stiftet. Två skäl till att ge honom en länk på bloggen

Kristus är uppstånden!
-Ja, han är sannerligen uppstånden!

I år har jag förmånen fira samtlige helgens gudstjänster i Hertsökyrkan. I torsdags mässa, med avdukning av altaret och därefter läsning av hela berättelsen om Kristi lidande enligt Johannesevangeliet. På långfredagen enkel gudstjänst utan klockringning och orgelmusik.

Om några timmar blir det högmässa då vi planerat att också gå ut på torget och ropa påskropet och sjunga några psalmverser. På Annandagen mässa kl 18.

På Skärtorsdagen tog jag Jesu fråga i evangeliet "Förstår ni vad jag gjort" som utgångspunkt för att tala om tjänandet. På långfredagen lät jag personerna runt Jesus träda fram så att deras handlingar och ord (oavsiktligt) gav tydligare relief åt Kristi person och verk. (På eftermiddagen fick jag upprepa den predikan då jag även blivit ombedd predika i bönhuset).

Dagens predikan kommer - som jag ser det just nu, men osvuret är bäst, det är ju flera timmar kvar - att få tre delar:

Kristi uppståndelse betyder
1. För världen: att seger är vunnen
2. För kyrkan: att grunden är lagd
3. För den enskilde: att nytt liv är möjligt

Hur morgondagens gudstjänst blir får vi se. Kanske kommer något fler deltagare än vanligt; Fridsförbundet har nämligen uppmanat sina medlemmar att komma till Hertsökyrkans kvällshögmässa eftersom deras ursprungliga plan, mässa i Örnäskyrkan kl 16, inte kunde förverkligas.

Nu är det glädjens dag:

Kristus är uppstånden
-Ja, han är sannerligen uppstånden