Torbjörn Lindahl

Först högmässa som Bosse ledde. Bra med folk, tre duklag och Bosse distribuerade ensam. Vi har ofta diskuterat både präster emellan och med kyrkvärdar om vi oftare borde vara två som distribuerar. Om det är två präster är det nog mer för det interna prästerliga nöjets skull. Vad kyrkvärdarna beträffar har synpunkten flera gånger framförts att det inte gör något om högmässan blir några minuter längre. Själv fick jag lite OAS-möteskänsla när högmässan inte var slut förrän tjugo i ett. Men det ska väl skyllas mer på Bosses långa predikan som kändes ungefär som tre femtonminuters predikningar direkt efter varandra - en över var och en av texterna.

- Men vad ska man göra när det är så helt underbara texter, undrade han vid kaffet efteråt.

 

Inte vet jag. Själv tyckte jag att det var en fin gudstjänst. Roligt också med flera av våra invandrade vänner, både från Burma och Egypten. Och ingen hörde jag som klagade över att det blev för långt.

 

Efter gudstjänst och kyrkkaffe var vi några som gick på lokala pizzerian och käkade.

 

Efter dagens rejäla högmässa borde det kanske varit nog med gudstjänst, men då jag var uppsatt predika hos Fridsförbundet denna dag så blev det bönhusbesök kl 16. Även Mikael predikade. Ett antal deltagare från förmiddagens högmässa såg jag även i bönhuset. Dom hade tydligen utrymme ta in ytterligare predikan. Givande och ytterst intressanta samtal vid kaffet efteråt. Bl a om nådegåvorna (utifrån episteln 1 Kor 12 i evangelienboken i 37 års psalmbok och om behovet av även annan typ av undervisning än predikan; tex en bibel/undervisningslördag där man kunde undervisa mer om sådant jag kort nämnde i predikan då jag berörde frågan om nya testamentets tillkomst. En av mina samtalspartners vid kaffet berättade att hon redan under predikan googlat på 2 Petrusbrevet (från vilket jag tagit predikotext) och sett att det dröjt rätt länge innan det var accepterat som kanoniskt i hela kyrkan. Sådan kunskap som för några årtionden sedan i praktiken var exklusivt tillgänglig för dem som studerade teologi den är nu tillgänglig för vem som helst som har en smartphone. Det ställer nya krav och ger nya utmaningar.

När jag ändå i föregående inlägg alldelse nyss berättat om givande undervisning vid bibeldag i Örnäsets kyrka, så kan jag berätta om något annat intressant också.

 

För några veckor sedan skrev jag om hur gripen jag blev när jag i Skavlan en fredagkväll såg hans samtal med den unga amerikanska kvinnan Amanda Knox som blev felaktigt dömd för mord i Italien och oskyldig fick sitta fyra år i fängelse och utstå ännu fler år av rättegångar och överklaganden innan hon slutligt blev helt fri. 

 

När jag på nätet såg att hon en kväll skulle intervjuas på Chinateatern i Stockholm uppfylldes jag av en oemotståndlig lust fara dit över kvällen. Sagt och gjort. Men inte så snabbt fram och tillbaka att jag inte hann med ett kort besök hos biskop Göran med givande samtal om kyrkligt ditt och datt. Men huvudärendet till huvudstaden som sagt ett annat.

 

Efter att ha hört Amanda Knox i Skavlan och även köpt och läst hennes bok, så var det väl inget innehållsligt nytt,  men roligt se henne med egna ögon och även få en kort pratstund efteråt.

 

Som jag skrev tidigare så är det kanske min fleråriga tjänst som fängelse- och häktespräst som gör att jag så kan känna med dem som varit inlåsta. När hon berättade att hon under fyra år inte öppnat en enda dörr själv så var igenkännandet stort även för en fängelsepräst. När man befinner sig inne på fängelset/häktet kommer man aldrig många meter utan att ha en följeslagare eller ringa efter någon som kommer och öppnar.

 

Det som kanske särskilt imponerat på mig är att hon tagit sig igenom denna period av både fängelsestraff och ytterst förnedrande negativ publicitet med värdigheten i behåll. Hon kunde ju lika gärna ha blivit en förgrämd, bitter person full av hämndlystnad. Så icke. Det var det som var roligt att möta. 

 

En annan sak hon uttryckt handlar om detta att tvingas bli någon annan än den man egentligen är. Hon blev ju i skvallerpressen utmålad som något hon absolut inte var. Och både under fängelsetiden och sedan i sitt arbete bland oskyldigt dömda har hon mött flera som bokstavligt fått sina liv stulna och porträtterats som monster. Hur lätt är det inte att vi gör människor till "dom andra". Och när vi gjort det tar oss den självklara rätten att bedöma och värdera (och förkasta) dem.

har jag åhört.

 

Idag var det en en församlings-/bibeldag i Örnäsets kyrka som domprosten tagit initiativ till. Förste talare var Bengt Pohjanen som fått ämnet Kyrkan, änka eller brud? och talade om att den kyrka som gifter sig med tidsandan snabbt blir änka. Intressant var också tanken att orden om Visheten i Ordspråksbokens kap 8 (också?) kan handla om kyrkan, inte bara om Sonen. Jag tvingas erkänna att den tanken har jag inte mött. Men säger inte emot.

 

Dagens andre talare var Per Åkerlund som givits ämnet Ett tveeggat svärd. Intressant om Guds ord.

 

Sist på dagen, när kyrkklockorna redan ringt in helgen, berättade Bengt om senaste delen av sin självbiografi Gränsgångare 68. Den har jag redan läst. Det kanske låg lite utanför en bibeldags tema. Men mycket av det som behandlas i boken är ju andliga sķeenden under hans prästtid, så ok då. Och Bengt är ju en fantastisk berättare som alltid är rolig lyssna på. Han utlovade även en fjärde del av sina memoarer. Ser fram emot den också.

 

I morgon är det ledig söndag. Bosse leder högmässan i den kyrka där jag oftast går. Men helt predikolös blir jag inte. På eftermiddagen predikar jag i Fridsförbundets bönhus. Två gånger per termin brukar jag bli uppsatt på predikolistan förutom de tillfällen jag leder mässor i sammanhanget.

samtalade jag en stund med en av våra regelbundna gudstjänstfirare. Han hade också sett senaste numret av Vårt Luleå. När han läst om nya stadsdelen Kronan hade han tänkt precis detsamma som jag: här planeras allt in, men inte en kyrka. Han uttryckte väl i fortsättningen detsamma som jag gjorde i tidigare inlägg i ämnet, att det inte är självklart att det längre överallt ska byggas distriktskyrkor av sjuttiotalsmodell, men när det inte gör det så borde något annat kyrkligt planeras. En hyrd lokal i stadsdelcentrum, eller en lägenhet eller (tillägger jag) åtminstone att en präst och en diakon avdelas att ha ansvar för området - med tillåtelse att ägna märkbar del av sin arbetstid åt att "bara" (?) finnas i området och bedja. Men inget av detta har hörts varken på storkollegier eller områdeskollegier eller prästkollegier. 

 

Alltså finns frågan inte? 

 

Bäst att tänka själv då.

 

Kanske.

 

 

Men det gör ingen större skillnad om man arbetar eller inte. I kyrkan går man i vart fall. Enligt tjänstgörande kyrkvärd var vi 49 i gudstjänsten idag. Inte illa faktiskt, ändå saknades några av dem som nästan alltid kommer + ytterligare ett antal av dem som ibland kommer. Men å andra sidan var några andra på plats av dem som bara ibland kommer. 

 

I högmässan idag var en koptisk familj fr Egypten närvarande (familjen hör till dem som kommer ibland). De större barnen har alltid kommunicerat helt självklart men det några månader gamla, döpta, spädbarnet gav jag välsignelse. Efteråt noterade jag att familjen stod kvar utanför knäfallet och fick hjälp av diakonen påkalla min uppmärksamhet. När jag steg fram mot dem sa fadern, med en gest mot spädbarnet i moderns famn: "han ("hon"?-hörde ej tydligt) ska också ha blod"  och förklarade hur jag ska doppa fingret i kalken och låta barnet suga på fingret. Efter gudstjänst och kyrkkaffe fick jag ännu noggrannare undervisning om exakt hur det ska utföras. "Om barnet är sjukt och behöver medicin, tar barnet själv? Nej, det är föräldrarna som ger". Slutsatsen lika klar som enkel: det är föräldrarnas ansvar se till att barnet får sakramentet. En annan sak jag noterat med dessa vänner är att dom aldrig omtalar nattvardselementen med orden bröd och vin utan dom säger alltid kropp och blod.

 

Jag säger bara: kära invandrade vänner från andra traditioner, välsignade är ni!

 

 - - - - 

 

Tankar från föregående inlägg - och diskussion med min gamle kamrat? - fortsätter i en senare bloggpost. Nu är det nog sent gå till bädd.

ägnar jag mig väl åt ibland. T ex kan jag fundera över  det kyrkliga livets olika aspekter. Och hur dess nuvarande dylika skiljer sig från min ungdoms- och studietids motsvarande.

 

En sak fick jag anledning fundera över när kommunens lilla reklamtidskrift Vårt Luleå damp ner i brevlådan. Eller för att vara exakt, det var ju inte just i stunden den damp ner som funderandet började utan senare när jag fiskat upp den ur brevlådan och börjat titta i den. På mittuppslaget handlade det om kommunens nya stora bostadsområde. Så skapar vi livskvalite på Kronan löd rubriken. Och sedan uppräkning och tecknade färgbilder av allt som ska iordningställas, skola, äldreboende, sporthall, kommundelscentrum på 3000 m2 och mycket mer.

 

Nå't som fattas? Tydligen inte enligt nutidens samhällsplanerare. Men hade detta varit under 70-talet då hade en distriktskyrka definitivt planerats in. Och hade så inte skett i första läget så hade kyrkoråd definitivt protesterat. Varför inte nu?

 

Nu skyller jag inte på samhällsplanerarna. Hellre på kyrkans företrädare. Varför säger ingen någonting? Varför har ingen några visioner för verksamhet och evangelisation i ett nytt bostadsområde?

 

Vad har hänt med den kyrka som för 50 år sedan var angelägen att ha en närvaro i alla stadsdelar, men som nu tydligen inte har visioner för någonting.

 

Jo, jag är medveten om att det inte går kopiera gårdagens verksamheter. Att många av tidigare existerande förutsättningar inte längre finns, t ex barntimmearbetet som var en stor kontaktyta och även i övrigt en större grupp människor i samhället som kände sig mer aktivt befryndade med kyrkan. Men likväl, det är väl när alla dylika förutsättningar saknas som det är dags att tänka evangelisation och Nya sätt att vara kyrka. Jag påstår absolut inte att det måste finnas just en distriktskyrka av 70-talsmodell. Tvärtom är jag kanske hellre kritisk när jag hör om kyrkoförsamlingar som i nutid binder upp sig i stora byggnadsprojekt som vi i framtiden möjligen kan få komma att uppfatta mest som ekonomisk börda. Men varför tänker vi inte ens någonting? 

är jag ju inte riktigt än. Men några saker har hänt efter 65-årsdagen. Dels fick jag pensionärsrabett när jag förnyade busskortet dels såg jag på bankomatkvitto att min första pension influtit på lönekontot. En del av tjänstepensionen som utbetalas i fem år fr o m 65-årsmånaden, om man inte önskat annat. Det har jag inte.

 

Ska jag sätta det bankomatkvittot bakom glas och ram?

har präglat mitt liv de senaste dagarna.

 

Under min vistelse söderut märkte jag en morgon att mitt hjärta fått för sig slå i otakt, s k förmaksflimmer. Tisdag f m for jag alltså till akuten och berättade om saken. Ganska snabbt tyckte läkaren att dom skulle försöka lugna mitt oroliga hjärta, men först ca kl 16 hade dom tid göra det. Med en ny (för mig) metod denna gång. Dropp med något slags medicin i tio minuter och sen kunde man se på TV-skärm hur hjärtrytmen sakta lugnade sig. Sen två timmars obligatorisk vila och sen med bussen hem. Ingen fara på taket således.

 

Igår var jag i farten. Prästkollegium stor del av dagen för diskussion om handboken. Vad gäller fr a dop och begravning finns ett antal böner som är bättre formulerade i nya handboken. Men enligt HB 86 fick ju dessa böner formuleras fritt så hela arbetet med ny handbok kan knappast motiveras med detta.

 

Vad själva högmässoritualet beträffar säger jag som tidigare: i princip allt som man velat använda i 86:an finns kvar och det som tillkommit i nya handboken är i stort sett genomgående sämre och således inte av intresse. Alltså fortsätter man som förrut. Alltså gör vi inte ens nya agendor i Hertsökyrkan.

 

Samtidigt konstaterar man att vi i vårt kollegium är förhållandevis samsynta. Ingen förespråkar några uppenbara tokigheter. Särskilt noterar jag att samtliga präster står bakom dopritualets befrielsebön (att man över dopbarnet ber "...befria N.N. från mörkrets makt..." Alltså blir följden att även mina kvinnliga prästkollegor är klart mer lutherskt renläriga än åtskilliga bland mina laestadianska vänner. 

 

Extra tack till domprosten som vid eftermiddagskaffet bjöd på tårta för att uppmärksamma min 65-årsdag.

 

På kvällen hade vi introduktion om Alpha. Nästa vecka startar det på allvar.

Jag har haft semster senare delen av förra  veckan. Fr o m min födelsedag. Dagen efter for jag bort. Med flyg. Det får man ju inte numera när man ska vara klimatvänlig. Men både i planet till Stockholm och i planet därifrån till Göteborg var de flesta stolar lediga, så vad hade det gjort för skillnad om jag inte suttit där? Men miljötänkets tanke är väl att om alla struntar i flyget så lägger bolagen ner alla linjer eftersom dom inte vill köra olönsamma linjer. Och då blir det miljövänligt. Men vem orkar tänka så långt i så många steg? Alltså flög jag till Göteborg.

 

Och deltog dels vid Missionsprovinsens prästkollegium, dels vid dess konvent (="årsmöte"). Vid det senare förrättades val av ny missionsbiskop. Bengt Ådahl valdes.*

 

När det var klart träffade jag två olika prästkollegor i bygden. Den första enligt önskemål att få diskutera lite om laestadiansk ungdomsväckelse på 70-talet vilken jag själv berördes påtagligt av medan kollegan mest hört talas om saken. Det senare kollegamötet hade som syfte få följa densamme brodern till småland för deltagande i Dag Sandahls 70-årskalas. Trevlig tillställning och roligt se jubilaren mottaga i present en elcykel villken många runt om i landet bidragit till.

 

Sista anhalten på resan var Hjelmserydsstiftelsen där Kyrklig Samlings samarbetsråd höll möte. Ämnet för dagen var samtal utifrån Dag Sandahls bok En annan kyrka. 

 

Bilfärd i ca två timmar sedan med ytterligare annan god vän och kollega under vilken bilresa vi samtalade mycket om skillnaden mellan lutherskt och romerskt.

 

Flyg hem från Landvetter måndag kväll.

 

* 42 röster. Gunnar Andersson 16, Rolf Pettersson 15

hette sången från Sgt Pepper som man sjöng i sin ungdom. Då framstod det som en evighet innan man skulle nå den åldern.

 

Men nu har tiden gått. Om en liten stund, för att vara exakt om precis fem timmar, kan jag sjunga When I was sixtyfour. Men inte känner man sig lika gammal som man tyckte en sextifyraåring var när man var ung.

 

Men att bli 65 innebär inget drastiskt. Jag avser ännu en tid fortsätta som hittills vad jobbet beträffar. Jag har ofta uttalat att predikan, undervisning, själavård och mässfirande - alltså de riktiga prästuppgifterna - fyller mig med samma glädje som tidigare. Men ingen tvekan att mycket av kringjobbet, kollegier, planeringar, målskrivningar, verksamhetsplaner, församlingsinstruktioner, doppastoraler, nya handböcker, strukrur- och organisationsförändringar mm, mm i det oändliga; det gör en trött. Det har man väl iofs alltid blivit lite less av, men nu säger jag trött.

 

 Men som sagt, det verkliga prästeriet är fortfarande roligt. Jag frestas något att börja blicka bakåt på min prästtid, men sådant får anstå till 40-firandet av min prästvigning, eller till den officiella pensionen.

av att ta del av berättelser om rättskandaler? Folk som blivit oskyldigt dömda. Är det för att jag under flera år av min aktiva prästtid varit fängelsepräst eller häktespräst och därför har lättare känna med de intagna och se saker ur deras synvinkel; eller är det för att jag själv upplevt mig utsatt när tidningar publicerat osakliga omdömen om mig med krigstidsrubriker?

 

Jag har tidigare på bloggen skrivit om både Styckmordet där de två läkarna "allmänläkaren och obducenten" blev felaktigt utpekade och om Tomas Quick.

 

Nu är det  dags igen. För några fredagar sedan såg jag Skavlan på tv när Amanda Knox intervjuades och blev som sagt så tagen av hennes berättelse att jag omedelbart googlade på hennes namn och beställde på stört hennes "memoir" Waiting to be heard. Den har jag nu (sträck)-läst. 

 

20-årig amerikansk student flyttar hösten 2007 till Italien för att studera ett år och lära italienska. Hon hinner inte bo där mer 1-2 månader innan en av hennes bostadskompisar, jämnårig tjej från England, hittas brutalt mördad i sitt rum. Av skäl som man knappast tror är möjliga blir hon och pojkvän hon just lärt känna anklagade, åtalade och 2009 dömda till nästan 30 års fängelse. Efter domar och överklaganden och frikännanden i parti och minut och fyra år i italienskt fängelse kan hon efter över sju år slutligen lämna det hela bakom sig. Med risk för att bli domkapitelsanmäld för hets mot italienare kan jag väl bara framföra den enkla tanken att tänker du vara i närheten av att göra något brottsligt så gör det helst någon annanstans än i Italien.

 

När man läst om Tomas Quick och åklagare van der Kwast trodde man kanske att man visste allt om åklagare och polis med tunnelseende, men uppenbarligen har man alltid något nytt att lära. Lärorikt också om medias påverkan på rättsprocesser.

 

Åtminstone i Italien, England och USA rönte fallet stor uppmärksamhet. Själv minns jag inte att jag hört eller läst om det tidigare men ser nu på nätet att det givetvis uppmärksammats även här.

 

Kanske är det nyttigt även för en kristen att reflektera över företeelsen oskyldigt dömd. Många av våra trossyskon i världen råkar ut för det. Finns väl inget självklart i att just vi kristna i Sverige för all framtid skulle klara oss.