Torbjörn Lindahl

 

Att jag väljer kalla denna serie P (s) minus beror inte på vilja till smygreklam för socialdemokraterna utan avsikten skriva t o m sista faktiska arbetsdag 10 juni då jag sedan går på semester fram till officiell pension 1 juli.

 

 

 

Jag fick alltså mitt första missiv till Nederluleå. Biskopen hade gett Nederluleå och Skellefteå lands som alternativ. Inte i meningen att jag fritt kunde välja utan bara att ett av dem skulle det bli. Jag svarade att jag givetvis far dit biskopen sänder mig, men om det finns en möjlighet önska så föredrar jag min hemstad. Nyblivna föräldrar som vi var så var väl tanken på större närhet till våra föräldrar (Luleå respektive Gunnarsbyn) lockande. I efterhand har jag dock flera gånger funderat på om det inte varit utvecklande för mig personligen att komma en bit bort från vissa sociala och kyrkliga självklarheter. 

 

Dagen efter min prästvigning fick jag börja 14 dagars konfirmandläsning, helt oförberedd. Måttligt stor grupp, 12-15 tror jag,  så jag fick ha den ensam. De flesta från Gammelstad? Minns ej ordentligt. Ovan som jag var - jag hade aldrig jobbat med eller praktiserat i konfirmandverksamhet - så blev väl inte detta min mest lyckade konfirmandledartid. Jag glömde t o m se till att konfirmanderna lärde sig trosbekännelsen. Först när vi skulle öva gå in i kyrkan i procession insåg jag

- Hjälp, konfirmanderna ska ju högt och tydligt bekänna sin tro inför hela församlingen!

 

Nu var goda råd dyra. Fanns ingen annan utväg än uppmana konfirmanderna ta med psalmböckerna fram till altaret och upplysa om på vilken sida trosbekännelsen stod att finna.

 

Det misstaget har jag aldrig gjort om. Andra misstag väljer jag tiga om tills vidare.

blir en serie inlägg där jag berättar minnen från min prästtid. Kanske inte helt seriöst men ur verkligheten i vart fall. Det ska beröra de olika församlingar och distrikt där jag arbetat. Och de olika verksamhetsområden man som präst är inblandad i, allt från gudstjänster och kyrkliga handlingar till konfirmander, och hembesök och expeditionstjänst. Och från de olika områden/distrikt där jag varit ansvarig

 

Börjar i morgon.

var en serie blogginlägg som min gamle kamrat skrev på sin blogg under en period för ca ett år sedan. P stod väl för pension och sen minus antal dagar som var kvar. Hans ursprungliga ambition var att skriva hundra sådana inlägg med kommentarer för varje dag till några av NT:s böcker. Nu blev det väl inte riktigt komplett med bibelkommentar varje dag, om jag minns rätt. Det kunde det gott och väl fått bli. Jag har uttalat det förr och gör det gärna igen: min gamle kamrat har utan tvekan en gåva när det gäller att göra grundläggande exegetisk kunskap tillgänglig för de icke vetenskapligt skolade på ett sätt som blir uppbyggligt (han vill själv hellre kalla det bebyggligt)  utan att vara störande och överdrivet "fromt".

 

Mer sånt får han gärna dela med sig av på sin blogg. Jag blir en trogen läsare. Någon dylik bibelkommentarsserie är dock inte att vänta på denna ringa blogg. Man ska, som bekant, inte kvacka i annans ämbete. Däremot har det lockat mig att skriva en P minus- serie varje dag fram till pension, t ex minnen från min prästtid. Men kanske är det bäst vänta med dylikt fram till dess pensionen tryggt börjar infinna sig så det inte blir total personlig konkurs om jag skulle bli domkapitelsanmäld och avkragas. Alltså tänker jag att dylikt får vänta ännu xx dagar.

 

Och här avslöjar jag min svårighet: hur numrerar man dessa P minus?*  Mina sista arbetsdagar kommer att vara 9-10 juni.* Om man nu tänker sig att jag idag/kväll skriver ett P minus- inlägg, ska det då numreras P minus 42 eftersom det är 42 dagar kvar t o m 10 juni fr o m i morgon eller P minus 43 eftersom det är 43:e dagen idag.

 

???

 

Eftersom jag inte lyckats lösa** detta kan jag inte börja. Erkänner att även tidsmässiga svårigheter (= undanflykt för lättja?) kan vara hinder på vägen. Jag måste ju försöka göra rätt för lönen denna sista en och en halv månad.

 

 

 

* även om offentlig "avskedspredikan" blir i Hertsökyrkan 2 juni kl 11, så medverkar jag vid vuxenkonfirmation i högmässan Pingstdagen 9 juni, och den 10 juni, Annandag Pingst, firar jag mässan i Hertsön kl 19, som ett personligt jubileum (men det skulle varit mässa ändå som Bosse annars skulle lett) då det är 40-årsdagen av min prästvigning 

 

** jag räknar givetvis med att min i saken erfarne och kunnige gamle kamrat inträder till min hjälp antingen via bloggkommentar eller vid möte på Storgatan i Älvsbyn under Första maj-rundan på onsdag.

har jag undervisat om i Fridsförbundets Fredagstimme, vuxengruppen, i afton. Önskemålet när jag kallades till kvällen var att undervisa om någon biblisk person.

 

Under åren har det slagit mig många gånger hur svag ställning "vi" (svenskkyrkliga/protestanter/lutheraner?) ofta ger Petrus i förhållande till hur mycket det faktiskt nämns om honom i Nya Testamentet. Min teori (knappast särskilt unik eller kontroversiell) är att vi i den s k protestantiska delen av kristenheten känt behov av att värja oss mot upplevda och verkliga romersk-katolska överdrifter när det gäller Petrus och tanken på ett i kyrkan förblivande och förpliktande Petrusämbete (=påven i Rom) i världskristenheten. Det har gjort att vi ägnat oss åt alldeles för mycket utslängande av barn tillsammans med badvatten när det gäller Petrus.* Alltså har vi på vår flank av kristenheten haft svårt att tillerkänna aposteln Petrus den odiskutabla roll som urkyrkans ledare som han faktiskt har enligt Nya Testamentet.**

 

* under min studietid läste  jag bl a en bibelkommentar där det hävdades att Petrus inte slutade sin (livs-)bana som biskop och martyr i Rom utan i Antiokia

 

** innan aftonens föredrag kollade jag i min Folkbibeln-app hur många gånger Petrus faktiskt nämns i Nya Testamentet. De flesta av kvällens åhörare blev förvånade när de hörde att det var så många som 158

Det är frågan.

 

Idag blev jag dels tillfrågad om ett semestervikariat under en dryg månad endast ca fem veckor efter min avsedda sista arbetsdag och senare samma eftermiddag fick jag frågan från annan kyrkoherde om jag något senare skulle kunna tänka mig vikariera på halvtid som komminister några månaderr. Jag lovade båda. Börjar jag också sälla mig till skaran av pensionärer som håller kyrkans prästorganisation under armarna? Roligt att äntligen (?) få betyda något!

 

Idag övervägde jag också att göra vårens första MC-tur men avstod. I morgon?

Dvs sista av något i jobbet före pension. Det var sista planeringen av gudstjänstlivet för kommande halvår. Inte särskilt svårt för en fortfarande gudstjänstansvarig präst. Bara kopiera av det höstschema som gällt i många år: högmässa varje söndag kl 11 (med ett undantag), gudstjänster på div icke-söndliga helgdagar + tre fredagskvällar med taco och familjegudstjänst. Så var det klart med den saken. Men när det hela ska genomföras har ansvarsstafettpinnen överlämnats till Bosse.

 

Mer info om GDPR (eller heter det  GPDR eller rentav nåt annat?) hade vi också i prästkollegiet idag. Om jag här på s k socialt medium sprider uppgiften att det var en av församlingens informatörer som undervisade, har jag då onödigtvis spridit s k personuppgift? Sannerligen inte lätt att veta. 

 

Fattade jag nåt? Inte ett smack. Bryr jag mig? Inte det minsta.

 

Nu har jag mindre än 50 dagar kvar till pension. Den personuppgiften bjuder jag på

av de två som jag i förra inlägget önskade till påskdagens högmässa. Några verser av Vad ljus över griften var ingångspsalm men Upp min tunga saknade jag. Men så  är jag ju - vilket är allom bekant - i de flesta kyrkliga avseenden en gammal stofil som ända fram till trettio års ålder levde med gamla psalmboken där det i evangeliedelen fanns fasta förslag på högmässans två första psalmer för varje helgdag - och för påskdagen var det just de två av mig nämnda.

 

Någonstans mellan 60 och 70 personer (närmare det senare?) hade infunnit sig, varsv åtskilliga barn. Alltid roligt med relativt välfylld kyrka*. Fler upptagna platser än lediga. Jag fick hjälpa Bosse med distributionen. Vi sa efteråt att snart är det kanske enklare för kyrkvärdarna att inte räkna antalet deltagare utan antalet lediga stolar och göra en snabb huvudräkning: 120 - lediga stolar = deltagare.

 

Snabbtitt på vädret i Rapport om aftonen gav vid handen att det kanske kan bli lite stjärnkikande kommande kvällar.

 

* det kan givetvis finnas många religiösa, sociala, personliga och andra orsaker till ökat eller minskat gudstjänstdeltagande i olika kyrkor, men åtminstone tror jag att verkligheten.bestämt motsäger den "sanning" som fr a massmedia spridit under årtionden, nämligen att  manliga präster med traditionell teologisk profil (särskilt i ett avseende) automatiskt skulle skrämma bort folk.

Redan i natt fick jag dela den hälsningen med kristna vänner när jag tillsammans med äldste sonen deltog i påsknattsmässan i katolska kyrkan. Efter middagen i går frågade han vädjande om hans far kunde hämta honom därifrån då det inte skulle vara möjligt med buss hem så sent på natten. Kort överslag sade mig att ska jag åka bil sammanlagt över en och en halv mil kan jag väl lika väl skjutsa även dit och själv övervara mässan.

 

Fantastisk gudstjänst! Jag säger bara: känner man sig hemma eller känner man sig hemma? Men så var ju också gudstjänsten, med sina många textläsningar ur GT, varvade med korta (kollekt-?)böner och psalmsånger (här responsoriala psaltarpsalmer) i huvudsak densamma som jag själv följt åtskilliga gånger både i Nederluleå kyrka och i Porsökyrkan och i Örnäsets kyrka under 80- och 90-talen. (Stort tack för dåvarande Noterias missale)Det är ju utan tvekan så att om vi som lever i svenska kyrkans tradition vill utveckla och fördjupa vårt gudstjänstliv så blir det i enlighet med de gamla kyrkornas tradition. Annat verkligt alternativ gives icke.

 

Helt underbart få fira en gudstjänst där deltagarna uppför sig som om dom vore i himmelen, helt utan längtan därifrån; när gudstjänsten börjar kl 22 och nattvardsdelen ("Upplyft era hjärtan") kommer först kl 24.10.

 

Det enda man som traditionell svenskkyrklig skulle sakna om detta vore påskhelgens huvudgudstjänst är psalmerna Vad ljus över griften och Upp min tunga. Hoppas Bosse inte sviker mig i Hertsökyrkan nu kl 11.

 

Strax hopp i bilen!

Det händer nu allt oftare att det man gör i jobbet är sista gången man gör det som fast anställd före pension. En hel del sista har det redan varit, t ex julhelg, men jag visste inte om det då. Några kommande sista som jag i förväg är medveten om är bl a terminens alphahelg detta veckoslut och skärtorsdag och långfredag.

 

En sista som skedde i veckan var att ta emot meddelandet på datorn du måste ändra ditt lösenord inom 14 dagar. Trodde jag skulle slippa göra det igen. Men så icke. Under flera år har jag haft planeterna i tur och ordning i kombination med något tecken och ett årtal ur familjehistorien som lösenord. Sista halvåret (eller är det kvartal?) Har det varit Pluto. Trodde det skulle räcka till the bitter end, men icke. Men så är ju inte Pluto en riktig planet längre. Tidigare hade jag motorcykelmodeller av olika slag som lösenord. Vad jag söker hjälp hos nu i dessa yttersta av tjänstgöringsdagar avslöjar jag givetvis icke.

 

Inser mer och mer att det verkligen är dags gå i pension. Får alltmer dataångest för varje dag. Byta lösenord! Vilken onödig stress! För att inte tala om att fylla i Flex varje månad. 

 

Tre löningar har jag kvar. Det skulle jag önska aldrig blev sista.

är det exakt denna dag (alltså igår 10 april) eftersom jag glömde spara bloggposten före midnatt) till den kommande dag då jag enligt nuvarande plan ska utföra min sista arbetsuppgift som tillsvidareanställd präst i Luleå Domkyrkoförsamling. Måndag 10 juni, vilket är Annandag Pingst, och tillika 40-årsdagen av min prästvigning, celebrerar jag mässan i Hertsökyrkan kl 19 och sen är det semester resten av juni och pensionärstillvaro fr o m 1 juli.

 

Sönd 2 juni har jag officiell avskedspredikan I Hertsökyrkan kl 11, Pingstdagen 9 juni vuxenkonfirmerar jag i Högmässan (som Bosse leder) och annandagen celebrerar jag själv som sagt. Sen är det slut. Som fast anställd präst alltså. Präst förblir man livet ut.

 

Att sluta  med predikan och mässfirande har jag ingen tanke på. Men det får bli under något annorlunda yttre former.

väntar, som bekant, inte för länge. Och nu tänker jag inte på det som jag avslutade förra inlägget med: bra sikt för astronomiobservationer, utan en riktig högmässa. Inte längre än till nästa söndag behöver man vänta.

 

Idag ledde jag högmässan och predikade i den kyrka där jag oftast finns oavsett om jag jobbar eller är ledig. Drygt ett trettiotal var vi sammanlagt. Jag ägnade större delen av predikan åt den gammaltestamentliga texten om Isaks offrande* Jag tycker det är en underbar text. Och det gäller ju särskilt när man lärt sig se hur Isak - som frivilligt lät sig bindas - är en förebild för Jesus. Man bör då komma ihåg att Isak vid denna händelse inte var en liten 7-8-årig pojke utan gott och väl en vuxen man, över trettio år. Han hade alltså med lätthet kunnat slå sig fri från sin far; istället låter han sig frivilligt bindas - en tanke som finns även i gammal judisk bön.

 

För att förstå denna text rätt bör vi även läsa den med facit i hand. Och facit är dels berättelsens slut där en bagge offras i Isaks ställe; dels Kristi uppståndelse som kastar nytt ljus över allt som skett. Jfr hur uppståndelsen är det som ger den rätta förståelsen av Jesu död, något som annars bara varit en grym, meningslös avrättning.

 

När man sedan tänker på Abraham, i detta för en far omöjliga uppdrag, så bör man komma ihåg att han är trons fader, en som trodde där ingen förhoppning fanns. I detta fall att tro att Gud ändå har en utväg.

 

Nu har jag, tvärt emot mina bloggprinciper, snart lagt ut hela predikan - jag brukar ju säga att den som vill veta vad jag predikar får komma och lyssna, inte sitta hemma och läsa blogg.

 

Sitter hemma gör jag själv nu, trots att jag varit uppsatt predika i bönhuset denna eftermiddag. Men det bad jag att få bli befriad från och skönt var det. Jag var ganska trött under högmässan. Dessutom tror jag att jag i bönhuset predikade just över dagens GT-text (uppenbarligen en favorit) för ca två år sedan. Då är det ju bara för alla bönhusbesökare att dra sig till minnes vad jag sa den gången.

 

* rättstavningen ville ha ordet ordförande!

Tidigare i veckan beställde jag det zoomokular till teleskopet som jag för en tid sedan bestämt mig för. Igår (fredag) fick jag det. Varför har jag inte tidigare beställt något dylikt? För att jag inte insett fördelen eller för att jag tvekat för priset? Hur som helst överträffade det alla mina förväntningar. Definitivt värt priset.

 

Några astronomiska studier har ännu inte blivit av med nya tillbehöret. Mulet har det varit. Har fått nöja mig testa det på stugor vid Sinksundet. 

 

F ö tycks det vara den s k lagen om tji som gäller. Antingen har det under vintern varit för kallt, eller mulet, eller så har man fått två veckors bilförbud av doktorn och kan inte åka ut till en mörk plats utan blir hänvisad ta ut teleskopet på baksidan av huset där det ändå är alltför upplyst  från grannhusen och gatlyktor. 

 

Tappert väntande är amatörastronomens lott..

fick jag idag i min ägo. En bok som min gamle kamrat inte har utgivit utan bara producerat i tio exemplar, till sin familj och till några vänner till vilka jag har glädjen få räknas; inte heller författat utan i vilken han bara samlat ett antal blogginlägg som han för ca ett år sedan skrev.

 

De i boken samlade blogginläggen är alltså den serie kommentarer till tre bibelböcker som tidigare kunnat läsas plus i ett appendix de bloggposter som under samma tid skrivits om mer privata och personliga saker.

 

Jag tackar för boken. Som jag fick utan att behöva betala för den. Tar det som bevis för att en vänskap som nu är inne på sitt 57:e år fortfarande består.

 

I bokens förord skriver den gamle kamraten att han inte avser vara uppbygglig utan bebygglig. Med mina ord skulle det vara nyttigt och lärorikt och givande utan att vara överdrivet fromt eller alltför förutsägbart. Utan tvekan har min gamle kamrat en gåva just i den nischen. Hoppas han får lust - tid har han ju! - ägna sig mer åt den saken nu som pensionär.

 

Jag tror mycket väl att det skulle finnas en marknad för en utgåva något större än tio exemplar (möjligen bara bibelkommentarerna, utan de övriga bloggposterna?) Det som skrivs på en blogg blir snabbt gammalt även om det ligger kvar i bloggarkivet; det som finns i en bok i läsarens ägo är mer - ja vaddå, lättillgängligt, närvarande? Jag söker lämpligt ord, men det gäller kanske bara oss i den generation som levt huvuddelen av våra liv före smartphones och surfplattor?

 

Om min gamle kamrat till äventyrs skulle få för sig att på allvar ge ut en upplaga av sin bok som är något större än tio exemplar så erbjuder jag mig på stört att vara distributions- och försäljningskanal.

 

- - - - -

 

Detta inlägg hamnar i kategorin Böcker jag läst, trots att jag inte läst boken, utan bara texten - på bloggen.

Var jag med om ikväll. Åtminstone om man ser till de närvarandes kyrkliga bakgrund och nuvarande andliga hemort. Två svenskkyrkliga präster, en katolsk präst, en laestadianpredikant och några lekmän. Kan det bli annat än stimulerande samtal?

 

Nej, inte. Särskilt som alla talade med varandra i en anda av öppenhet och lyhördhet. Fler sådana samtal skulle behövas. Jag tänker att de bekännande kristnas antal i vårt land nu börjar vara så litet att vi på ett helt nytt sätt måste igenkänna varandra och fördjupa gemenskapen med varandra över alla tänkbara konfessions-, grupp-, och kulturgränser.

 

Rolig kväll. Tack att jag blev inbjuden.

Dels till hemmet, men det är ju redan känt. Och dels i kyrkan jag oftast går i. Men som vanlig stolsnötare denna gång* eftersom Bosse tagit min gudstjänst då jag är sjukskriven t o m idag. Om inte läkaren i Umeå gett mig bilkörningsförbud i två veckor fr o m i måndags så hade jag kunnat ta med mamma till kyrkan. Nu for jag förbi henne efter kyrkkaffet istället. Men då hon låg och sov och personalen berättade att hon sovit dåligt under natten så lät jag henne vila.

 

Funderade ett tag på att besöka en av eftermiddagsgudstjänsterna i (öst-)bönhuset men avstod, dels beroende på viss trötthet (förståeligt efter veckans händelser?).

 

Men ett annat skäl är återigen det jag vittnat om många gånger förr: en ordentligt genomförd högmässa med god predikan, alltså både ord och sakrament, ger en sådan andlig mättnad att vad därutöver behövs? De gånger jag numera går i bönhuset så är det som drar gemenskapen med de kristna vännerna och psalmsången, minst lika mycket som predikningarna.

 

I övrigt är det den s k lagen om tji som gäller. Några av de senaste kvällarna har varit bland de stjärnklaraste under hela vintern. Men då har farbror doktor, som tidigare nämnts, gett ett två veckors bilkörningsförbud så då kan man inte ta teleskopet i bilen och köra ut på landsbygden utan man blir tvingad titta från gården med all stadens Light Pollution i bakgrunden.

 

 

Men i lördags kväll tog jag en kort promenad ute på gångvägen under Earth hour då kommunen vänligen släckt all belysning på bilvägar och gångvägar. 

 

 

 

* eller borde man skriva golvnötare eftersom vi står upp en stor del av liturgin?