Torbjörn Lindahl

kan ju inte min gamle kamrat tycka att jag är nu eftersom jag inte berättar om gudstjänst i Hertsökyrkan. Orsaken till det berättade jag i förra inlägget

 

I afton predikade jag alltså i östbönhuset i Örnäset. Jag valde följa nuvarande evangelieboks* tredje årgång och läste tredje liknelsen i Lk** 15

 

Först en inledning om bakgrunden till liknelserna i kapitlet. Tullindrivare och syndare kommer och hör Jesus medan fariséer och skriftlärda protesterar. Det ger ju förklaring till vilka som åsyftas i liknelserna.

 

Sen lite om detta att vi oftast talar om det förlorade fåret, det borttappade myntet och den förlorade sonen, trots att den viktiga poängen i liknelserna är att de blir återfunna. 

Varför fokuserar vi så lätt på den negativa halvan, frågade jag. Samma med aposteln Tomas som vi alltid kallar tvivlaren, trots att han tvivlade en vecka men trodde resten av sitt liv. Han borde snarare kallas Tomas den troende eller han som kom till tro. På samma sätt borde fåret, myntet och yngre son hellre kallas återfunna än förlorade.

 

Därefter kan man väl säga att predikan kom igång på riktigt. Och då nämnde jag givetvis de två detaljer som jag själv lärt av laestadiansk predikotradition; dels, att yngre sonens arbete som svinskötare inte ska ses som yttersta exempel på förnedringen i syndalivet, utan som att han i egen kraft och eget arbete försöker göra något åt sin (synda-)nöd och hunger, alltså egenrättfärdigheten (som iofs är förnedrande nog!); dels skillnaden mellan den syndabekännelse han tänker avlägga och den han faktiskt avlägger när han kommer hem. I tanken vågar han inte tro att han helt ska bli förlåten, utan avser be om att bara få bli dräng. En del uppfattar det som ödmjukhet. Tvärtom! Det är egenrättfärdighet det också, han tänker göra rätt för sig med sitt arbete.

 

Vad är det då som händer innan han i verkligheten får avlägga sin bekännelse? Fadern har mött honom i kärlek! Och först då vågar han tro på full upprättelse. Det han själv skulle kunna bidraga med betyder ingenting. *** och ****

 

Att Fadern sedan ger tjänarna uppdraget sätta på honom nya kläder (rättfärdighetsklädnaden) (Jh 20:21-23) ringen (den Helige Ande och (beredvillighetens) skor (Ef 6:15) är ju bara tydliga tecken på hur Gud handlar och skänker nåd genom kyrkan/församlingen och nådemedlen, där också gödkalven kan ses som en bild för den delaktighet i Kristi offer som vi får i nattvarden.

 

Men den äldre sonen, hur var det med honom? Han som protesterade avundsjukt mot faderns kärlek till hans yngre bror? Tror han att det är hans arbete, hans gärningar och det faktum att han aldrig brutit mot något av faderns bud som ger honom rätt till en plats i hemmet och del i dess goda? Förstår han inte att hans del i allt detta beror på hans ställning som son och hans relation till fadern?

 

Kanske var det nödvändigt att fadern för honom predikar detta evangeliets ord "du är alltid hos mig och allt mitt är ditt". Detta som vi också får tro om Jesus; allt som är hans, allt han vunnit och förvärvat, liv, frid, förlåtelse, och rättfärdighet får människan äga som sitt genom tron.

 

Och här står äldre sonen nu i det helt avgörande val som varje barndomskristen någon gång måste gå igenom, som ofta sker i samband med övergången mellan ärvd barnatro och mogen självständig vuxentro. Inte det synliga, yttre, enklare (?) valet mellan Gud och världen. Utan det osynliga, inre, mer subtila, svårare (?) valet mellan nåden och egenrättfärdigheten.

 

Man frågar ibland (i vissa laestadianska sammanhang) om en barndomskristen måste göra bättring?  På den frågan svarar jag utan tvekan ja. Men - tillägger jag nu, för tydlighets skull - den barndomskristnes bättring/omvändelse är inte nödvändig för att hon ska bli Guds barn utan för att hon ska fortsätta vara det.

 

Varje barndomskristen - hur from och skötsam hon än är och hur tacksam hon än är över sin kristna uppväxt där hon fått lära sig älska Guds ord och Guds församling - måste likväl inse att hennes salighetsgrund dvs hennes rätt att vara Guds barn inte beror på att hon alltid varit kristen utan på Guds nåd. Jfr Jh 1:12: "Men åt alla som tog emot honom gav han rätten (min kurs.) bli Guds barn."

 

Och detta nödvändiga val mellan nåden - som varje människa i sitt hjärta måste bli övertygad om genom ordet - och egenrättfärdigheten - som är spontant självklar för alla människor genom den medfödda naturliga lagen - det är den sinnesändring (bättring betyder ju sinnesändring) som även varje barndomskristen på något sätt måste genomgå.

 

Förstod äldre sonen så att han gick in i glädjen eller stannade han besviken och avundsjuk utanför?

 

Vi vet inte. Texten ger ingen tydlig vägledning. Men var ock en måste låta sig vägledas till det rätta valet.

 

 

* trots att man i bönhuset normalt följer förr-förra evangelieboken

 

** rättstavningsprogrammet i mobilen visste tydligen inte vad Lk var för slags förkortning så det föreslog Öl- inte mitt fel. Tur att jag såg det

 

*** i laestadiansk utläggning brukar man förklara att det som till sist så förkrossar människan att hon blir beredd motta den fulla nåden är inte lagens hammare utan evangeliet

 

**** att fadern spanar efter sonen kan också (har jag lärt mig i ett predikoutkast i SPT) bero på att han vill vara den förste att möta den hemvändande så att inte besvikna bybor hinner lyncha honom för att han också genom sitt ogudaktiga liv skämt ut hela byn

 

En tillämpning jag gjorde av detta är hur vana kristna i överdrivet (oförståndigt) nit kan skrämma bort nykristna som ännu inte har de "hemmavarandes" inlärda kännedom om hur man "ska" uppföra sig.

tog vi under lördagen av äldsta dotterns familj inför deras flytt på måndag. Dom far från Boden till Stockholm där svärsonen ska gå två års vidareutbildning för att bli major.

 

Avskedet i form av  middag på Waldorf. Synnerligen trevligt trots avstånd och inga kramar.

 

Avsked också från gudstjänsttiden kl 11 i kyrkan där jag ofta går. Under högsommar- och semestertid kommer mässorna att firas kl 18. I morgon är jag dock inte där. Jag lovade nämligen för några veckor sedan predika på Fridsförbundet i morgon och trodde då det var vanliga eftermiddagstiden (16) men bönhuset har ju sommartid nu, alltså samma tid, kl 18. Även hos Fridsförbundet gäller givetvis 50-regeln och många fler besökare är ju det normala. Men många lyssnar även på utsändning som sker varje söndag, se länk på Luleå Fridsförbunds hemsida.

heter ett landskap som ligger söder om Norrbotten.

 

Dit har jag varit i ett drygt dygn. Startade resan torsdag förmiddag. Efter Skellefteå tog jag mot Burträsk (den väg som alltid är roligare köra när det är MC som gäller). En bit söder om Burträsk blev det västerut på grusvägar fram till Vindelälven där man hos Rödå bröd & spis i Rödånäs kan köpa jättegott hembakat bröd, vilket man denna gång pga Corona fick levererat genom fönstret istället för att möta bagaren inne i bageriet.

 

Söderut sen efter Vindelälvens östra sida, och se där passerar man byn Jämtland vars skylt jag sett förr, men inte kom ihåg exakt var.*

 

Vidare färd söderut där jag till sist hamnade i Vännäs för att hos goda vänner avlämna det altare jag haft i huset i flera år. Dom - som har betydligt större hus med rum i tre plan- har inrett ett till privatkapell, där altaret kommer mer till sin rätt.

 

Givetvis firade vi mässa vid altaret- utomhus på altanen dock - innan det (efter min avfärd) bars in.

 

Fortsatt resa mot Umeå för besök hos tvillingbror med fru. Fredag morgon startade vi med att åka till närbelägen sjö för ett dopp. Lunch åt vi hos yngre bror med fru, där jag avlämnade hurts som vår pappa tillverkat redan på femtiotalet, vilkan jag räddade från förgängelsen vid arvsskifter då inget av syskonen visade något intresse, men som yngre bror nu i dessa yttersta av dagar kommit på att han behövde och undrade om jag kunde avvara, vilket jag kunde. Sen började jag hemresan.

 

Kaffe,- och glasspaus i Skellefteå. När jag sedan kom till Antnäs svängde jag av och besökte pensionerad kollega i hans stuga vid havet i Kallax. Jag hade hoppats på ett glas saft och en stunds surr, men det blev middag- med jordgubbar till efterrätt - och ännu längre stunds surr. Hemma först vid  kl 20. Och eftersom jag under middagen blivit upplyst om att det var midnattssolsandakt i Nederluleå kyrka så infann jag mig även däŕ kl 22.30 och fick se det vackert solbelysta triumfcrucifixet.

 

 

* nu kan jag slå annan ungdomsvän på fingrarna, vilken har stjänskådar-observatorium i Jämteböle, några mil därifrån, vilket han hävdade är den enda by i trakten som har namnanknytning till de jämtar från landskapet Jämtland som en gång i tiden kommit till södra västerbotten

kallas dagen idag, enligt svenska kyrkans nuvarande kyrkoår. Men midsommardag är det inte för det var igår. Och då retade jag mig något på detta. Men idag då jag fått fira Johannes döparen ifred, utan en massa krav på blommor och sommarpsalmer, då kändes det klart bättre. Inte så som man ofta förr upplevt det på Midsommardagen/Johannes döparens dag: folk som kommer på gudstjänst vill fira midsommar men kyrkoåret säger Johannes döparen. Konflikt??? Kanske åtminstone för den psalmväljande och predikande prästen.

 

Idag predikade jag inte. Däremot fick jag vara liturg. Kul erfara att jag fortfarande kan ordningen och läser instiftelseorden utantill. (Men trött var jag efteråt. Ännu inte tillbaka i min forna pre-stroke-form.) Jag valde att ha röd skrud, vilket jag såg som förslag i en artikel (SPT/KT?) för många år sedan där författaren argumenterade för att man kunde ha röd skrud oftare än bara Annandag Jul och Pingst. Om jag minns rätt så var utöver Johhannes döparens dag även Apostladagen (5:e e Tref.), Mikaeli och reformationsdagen på förslag.

 

Saken väckte milda protester från (en) kyrkvärd och från pensionerad kollega, varav den senare sade att det vore väl en sak om vi också hade Johannes halshuggnings dag som minnesdag i kyrkoåret. Vilket vi inte har. Alltså fick jag i skriftetalet motivera mitt tilltag med att eftersom vi inte firar den dagen så får hans martyrium vara med redan vid hans födelses firande. Dessutom var han profet - den ende utöver Jesus som har egen dag i kyrkoåret - och profeter är drivna av den Helige Ande. Alltså röd färg.

 

Men efter mässan tillstod jag för kyrkvärden att det kanske fanns ett skäl till: min egen glädje att få ha röda skruden.

 

Efter högmässan blev det lunch å lokal med en av gudstjänstfirarna. Jag tror jag lyckades värva honom till Frimodig kyrka.

 

Alltså den dag som kallas midsommardagen men i svenska kyrkan inte längre samtidigt är Johannes döparens dag. För den kommer i morgon.

 

???

 

Går man sjuttio år bakåt i tiden så firades en dag  som hette Johannes döparens dag/Midsommardagen. Den firades på fast datum, alltid 24 juni* oavsett veckodag. När man på 50-talet ville rensa bland vardagshelger, för att ge mer kontinuerliga arbetsveckor flyttade man Johannes döparens dag (midsommardagen) till närmaste lördag. (På samma sätt med Alla helgons dag, från fasta datumet 1 november till lördag i närheten.)

 

Detta, att lägga heldag på lördag, kunde väl vara en poäng när de flesta arbetade sexdsgarsvecka. Så fick ju det arbetande folket med familjer tvådagarsleđighet två gånger per år utöver jultiden och påsk. 

 

Men fortsättningsvis var ändå  midsommardagen samma dag som Johannes döparens dag.

 

Ända intill dessa yttersta av dagar. När svenska kyrkan antog senaste version av evangelieboken, för knappt tjugo år sedan, var de två åtskilda; midsommardag lördag (som idag) och Johannes döparens dag dagen efter (som imorgon, söndag). När denna ändring kom ansågs den av vissa inom svenska kyrkan vara en - för en kyrka! - oacceptabel eftergift åt det folkliga midsommarfirandet; ingen bryr sig ändå om Johannes döparen så då kan vi lika gärna hänga med på dans kring midsommarstången på midsommarafton och hjälpligt försöka "kristna" midsommardagen utan det gamla firningsämnet Johannes döparen. Typ.

 

Med kommer det att fungera?** De som verkligen vill fira midsommar gör det på midsommarafton. Det gjorde jag själv. Med två av barnen. Eftermiddagskaffe på Hägnan, sen (lagom misslyckad som vanligt) grillning här på gården.

 

Jag övervägde t o m ett kort tag att markera mot denna - ur traditionell kyrklig synvinkel - märkliga, något krystade lördagshelgdag i sin nyskapade form*** genom att stanna hemma. Men då jag har svårt vara borta när nattvardsbordet dukas och då jag med förtröstan alltid är öppen för att ta emot Bosses predikan så for jag. Och det ångrar jag inte.

 

Men vi var betydligt färre än senaste söndagarna så kanske var det fler som varit inne på samma tankar som jag.

 

 

* eftersom Johannes födelsedag ska firas 6 månader före Jesu födelsedag, Juldagen 25 dec, så kan det tyckas märkligt att inte döparens födelsedag firas 25 juni. Men skälet är att förr räknades månadens dagar från slutet av månaden och 25 dec och 24 juni ligger lika många dagar från resp månadsslut

 

** osökt kommer jag tänka på min tid som präst i Nederluleå på 80-talet. Fyra konfirmationer i kyrkan på midsommarafton (sammanlagt ca 120 konfirmander) och dubbla högmässor på midsommardagen. Då var midsommarhelgen en verklig kyrklig händelse. Men på de ställen där dylik tradition inte finns? Generellt blir jag med tiden alltmer kritisk mot det kyrkliga värdet i våra dubbelhelger.

 

*** (tillägg ca 12 tim efter inläggets publicering)

 då jag en natt sovit på saken så drar jag mig till minnes att jag en gång i dåvarande Nederluleå församlings Kyrknyckeln skrivit att kyrkoåret saknar en skapelsens helgdag. Och nämnt att just midsommardagen vore en möjlig sådan dag. (Så tji fick jag själv).

behöver man inte va' för att begripa att skälet till att jag ofta i positiva ordalag beskriver gudstjänstlivet i Hertsön beror på att det på många sätt (numera) uppfyller det ideal för svenskkyrkligt gudstjänstliv som jag burit med mig och försökt förverkliga under i stort sett hela min prästtid och som jag sista åren av min tjänstetid till min stora glädje fick dela med Bosse som sedan efterträtt mig som gudstjänstansvarig präst i densamma kyrkan. 

 

Och den som inte behövde vara raketforskare för att nå denna insikt var min gamle kamrat som jag hade ett - som vanligt - synnerligen trevligt samtal med idag.

 

Vi pratade om annat också. Bl a om ogräs (läs maskros)-bortrensandets vedermödor. Jag uttryckte att det känns som ädle prinsens kamp mot sagans drake; hugger man av huvudet  växer det strax ut sju nya. 

 

 Miin gamle kamrat ansåg att kampen mot maskrosorna är som kampen mot synden (här hänvisade han till något avsnitt ur Giertz' Stegrunden.)

 

Kampen mot synden måste ständigt fortgå och ingen chans finns till vila i tron att den är vunnen. Det finns bara en väg i den senare kampen: att genom, ordet, bönen och nattvarden hämta kraft till sin inre människa och resa sig på nytt gång på gång (detta senare kanske lika mycket mina ord som min gamle kamrats).

 

Ikväll hade vi för andra gången tel/videokonferens med styrelsen för Frimodig kyrka i stiftet. Vanliga telefonsammanträden har vi ofta haft, men att kunna se varandra är riktigt kul (särskilt för den nomineringsgrupp som alltid har roligast😄). Kanske blir det en av coronapandemins positiva följder i samhället; vi vänjer oss vid tekniken och kan minska på resandet. Då blir i alla fall Greta glad. Alltid roligt när man kan glädja någon. F ö tänker jag alltid på Greta när jag med stor noggrannhet sköter min sopsortering och när jag tar cykel istället för bil. 

 

Nu har jag skrivit ytterligare ett (nästan) helt meningslöst blogginlägg så då får jag fortsätta bli förvånad om jag även kommande veckor har en stor del av mina bloggbesökare från Chicago, Illinois, USA. 

Men idag hade jag först tänkt gå i Örnäsets kyrka, där kollegan Mats skulle avtackas inför sin pension. Men strax innan jag skulle sätta mig i bilen fick jag bud om att avtackningen inställts. Alltså styrde jag mot den kyrka där jag oftast hamnar.*

 

Aningen färre än senaste söndagar, så Bosse klarade sig utan hjälp. Däremot undrade han om jag ville göra någon större insats kommande helg. Jag siktar på att vara liturg nästa söndag- om krafterna står mig bi.

- Säg annars bara till mig senast fem minuter före, sa han. 

 

Predikan idag huvudsakligen över GT- texten om syndafloden. Efter gudstjänsten nämnde Bosse en intressant sak, att i viss judisk översättning står det inte att Herren utplånade allt levande (som det står i vår gällande övetsättning) utan bara att floden gjorde det (skillnaden är visst väldigt liten i hebreisk text - vilket jag dock inte kan något om!) Även Folkbibeln 2015 som jag använder privat är utan ordet Herren i v 23 i 1 Mos 7. Det synes som Jesus är inne på samma spår när han i tal om yttersta tiden (Mt 24 resp Lk 17) jämför med Noas tid och säger att floden "ryckte bort/gjorde slut på dem alla".

 

Fundera över vad det gör för skillnad om det gör någon skillnad.**

 

Men en stund efter hemkomst gjorde sig vardagens glömska påmind. Jag hittade inte min mobil. Efter min stroke har jag som vana att alltid ta med den oavsett om jag ska till fikabordet på altanen, uteförrådet, badrummet, arbetsrummet eller köket. Det blev alltså att leta på alla upptänkliga ställen där jag rimligen läger den ifrån mig + sådana ställen där jag normalt inte lägger den såsom kyl, frys, komposthink, soppåse mm. Ingenstans! Och även dubbelkoll i bilen. Som vanligt ingen ide gå till grannen och be dem ringa eftersom jag glömt slå på ljudet efter gudstjänten*** Till sist såg jag mig ingen annan råd än att åka tillbaka mot kyrkan. Jag visste att jag tittat i mobilens almanacka på gården utanför kyrkan efter gudstjänsten då jag diskuterade sommarens gudstjänstplanering med en av kyrkvärdarna. Kanske hade jag hållit den i handen och av någon anledning lagt den på biltaket**** eller annars bara tappat den. Om någon skulle funnit den så hade jag fått sitta och vänta tills en vänlig själ dykt upp med den. För att ringa min mobil och berätta att min mobil upphittats är ju tveksamt...

 

Men just när jag kört några kilometer slog det mig jag har ju läst ett sms och skickat ett svar sedan jag kom hem. Alltså tvärvändning vid Björkskatarondellen. Och väl hemma såg jag den efter en stund på fönsterbänken intill ett av vardagsrummets fönster (där jag normalt aldrig lägger den) där jag befunnit mig en kort stund för att lägga TV-antennsladden i bättre läge efter viss ommöblering igår.

 

Borde jag ha mobilen i ett snöre om halsen? Problemet är att min nuvarande mobil (efter vad jag kan se) saknar fäste för dylikt.

 

 

* vilken min gamle kamrat - enligt just nu senaste inlägg på hans blogg - tycker att jag tjatar för mycket om

 

** nu när jag för in något som mycket väl skulle kunna vara ett exegetiskt problem måste väl min gamle kamrat vara nöjd

 

*** en ganska vanlig glömska, så ni alla som ringer utan att få svar: smsa och fråga om jag har ljudet påslaget

 

**** för några dagar sedan lade jag faktiskt mobil och börs på biltaket när jag skulle ta något från baksätet, men det upptäcktes av en förbipasserande och jag var då inte långt från bilen!

är alltid roligt. Särskilt när man som bloggare ser att antalet läsare sakta stiger. Det får väl tolkas som att det man skriver åtminstone intresserar någon. Men jag kan inte påstå att jag på något särskilt sätt anstränger mig för att öka antalet läsare.

 

Men nu råkade jag trycka på en av de länkar som ska visa från vilka städer (=kommuner?), regioner och länder läsarna kommer. Hittills har sådant tryckande bara resulterat i en ruta där det sägs att för att man ska få tillgång till utökad statistik måsta man teckna ett extra abonnemang. Det har jag aldrig velat kosta på mig.

 

Men så icke igår kväll. Då var den utökade statistiken tillgänglig för de 7 senaste dygnen. Så även idag. Så varifrån har läsarna kommit senaste veckan? Håll till godo.

 

Sverige 666 (!)

USA 85

Finland 29

Danmark 2

UK 2

Vietnam (!?) 2

 

Stockholm 133

Chicago 78

Luleå 71

Göteborg 45

Malmö  45

Umeå 33

Piteå 22

Falkenberg 16

Gävle 16

Tammerfors 16

 

Sedan fortsätter det nedåt i antal och där finns bl a Helsigfors 9, Colonial Park (USA) 5, Ballerup (Danmark) 3

 

Tittar man sen på regioner så kommer de svenska i den ordning som kan anas av städer (kommuner): Stockholm, Norrbotten, Västra Götaland osv. Illinois (USA) kommer på femte plats. De finska läsarna är utspridda på ett flertal regioner (län?)

 

Men den stora frågan är: vilka trogna läsare har jag i Chicago? Och vem i Vietnam har läst min blogg?

Är en organisation man känner till. Nu fick jag ett tjockt kuvert från detsamma företaget med frågor om vad jag känner till eller äger, eller ägnar mig åt eller tar del av.

 

Allt från olika affärer, bensinkedjor, tv-kanaler, mobiler, operatörer, bredbands- och el-levarantörer, dagstidningar, öl- och spritsorter, hur ofta jag köper vin dyrare än 150:-/flaska, hur mycket jag ser på TV - SvT resp reklamkanaler - hör på olika radiokanaler, fritidsaktiviteter av alla tänkbara slag, semestermål inrikes och utrikes, vilken bank jag är kund i mm, osv i det oändliga.

 

Och oftast vad som varit aktuellt under senaste 12 månaderna.

 

För mig blev det sida upp och sida ner med nej, känner ej till eller aldrig.

 

Men jag fick ju i alla fall erkänna att jag tankat bilen och handlat mat och apoteksvaror sista året.

 

Flera gånger under ifyllandet (tog åtskilliga timmar) så tänkte jag "jag hör inte hemma i denna (moderna) värld".

 

Kanske ett tecken att två påståenden jag med glädje kunde kunde kryssa ett ja på var går regelbundet i kyrkan och min religiösa tro betyder mycket för mig.

 

Medborgare i himmelen?

 

Hoppas man kommer ihåg vad som är det riktigt viktiga i livet så man handlar med ryggmärgen om glömskan börjar tillta. Ytterligare en påminnelse om min annalkande senilitet lämnades mig (nämligen) idag... Mitt på dagen fann jag inte husnyckeln när jag skulle ut i ett ärende. Då jag trots en stunds letande inte fann den fick jag ta reservnyckel och fortsätta leta under eftermiddagen. Först efter kl 21 fann jag den. I en soppåse i uteförrådet (!) dit jag gått för att göra något sent igår kväll (tur att jag lyckades påminna mig det!) och då samtidigt passat på slänga lite skräp jag hade i fickan och tydligen inte uppfattat att husnyckeln följde med.

 

Tur att jag vet vem som har "nycklarna till döden och dödsriket" (Upp 1:18) och att han gett himmelrikets nycklar  till sin kyrka på jorden

Är det löst nu?

 

Det  är ju vad man frågar sig efter gårdagens presskonferens med förundersökningsledaren Christer Petersson och sedan åtskilliga kommentarer av div experter.

 

Att många som yttrade sig inte trodde att den presenterade indiciekedjan skulle hålla i domstol var tydligt. Men strängt taget påstod väl inte Petersson det heller. Utan att om möjlighet funnits skull viss person utretts mer. Och att han borde utretts mer redan för 34 år sedan. Men när andra viktiga uppslag saknas så finns bara ett beslut: lägga ner förundersökningen. Men kanske är det som GW uttryckte att man inte så tydligt borde riktat ljuset mot en misstänkt utan hellre sagt att väsentliga spaningstesultat saknas och att inga tydliga uppslag för fortsatt undersökning finns.

 

 En besvikelse blev gårdagen. Lite mer substans hade jag hoppats på. Det som presenterades var ju bara en möjlig tolking av sådant som redan varit känt i 34 år. Och den tolkningen är inte ens ny. Den har redan för några år sedan presenterats i boken Den osannolika mördaren.* Nu blev kanske dagens mest spännande händelse att programledaren Jenny Strömstedt svimmade i direktsändning i TV 4. Men det har meddelats att hon mår bra. Det är glädjande.

 

Nu tror ni att jag bara tittat på TV hela dagen. Helt fel. Klippte gräsmattan också. Redan andra gången för sommaren.

- - - 

PS, lite senare. NSD hade samma ord på förstasidan som jag funderade på som rubrik till detta inlägg: antiklimax.

 

 

* jag erkänner dock att nyfikenheten väcktes så mycket att jag beställde boken

 

skämtade jag lite om i gårdagsbloggens not när jag citerade kollegan och vännen Bosse. Sen blev min gamle kamrats kommentar en tydlig påminnelse om att bloggar kan uppfattas på ett annat sätt än avsett. Det är problemet med skriven text, man ser ju varken kroppsspråk eller minspel eller hör tonfall eller stilla skratt hos avsändaren.

 

Men även om jag garanterar att i Hertsökyrkan kommer man inte att med några konstiga trick försöka kringgå samhällsmyndigheters rekommendationer så vill jag ändå ge en kommentar till Bosses ord.

 

När han sa att (de regelbundna) gudstjänstdeltagarna inte ska betraktas som gäster eller besökare utan som del i den grupp som "gör" gudstjänsten så är det korrekt. Gudstjänstdeltagarna är de som firar gudstjänsten. Det är inte så att det är präst/kantor/kyrkvärdar (ev m. fl. "aktiva") som producerar gudstjänst. Nej det är framför allt de deltagande själva som är gudstjänstens subjekt. Därför är det så som vår liturgilärare i prästutbildningen* lärde oss: man ska som präst aldrig hälsa gudstjänstdeltagarna välkomna till gudstjänsten.** För då reducerar man dem till publik. Men dom är deltagare. Genom sina bekännelser, böner och aktiva agerande i liturgin i övrigt.***

 

 

* Gunnar Weman, senare biskop i Luleå och ännu senare ärkebiskop

 

** det tror jag mig ha följt hela min prästtid

 

*** nu är det väl bara att också att konstatera att i vår - av pietistisk och väckelsekristen tradition präglade - kyrka, där predikan av många kommit att betraktas som gudstjänstens (enda riktigt viktiga) bärande moment (och all övrig liturgi som mer eller mindre nödvändig utsmyckning) där fostras ju gudstjänstdeltagarna att huvudsakligen bli åhörare, i praktiken "publik".

 

Det är sannolikt därför som så många idag har svårt att förstå att fira gudstjänst  är något mer och annorlunda än att gå till ett möte eller gå för att höra den eller den talaren.

 

Men inte vad vädret beträffar. Ordentligt blåsigt nu. Och tidigare har det regnat.

 

Igår var däremot vädret fint, men det kom väl en kort skur under senare del av dagen. Under den soliga delen var det ett flertal ur radhusgemenskapen som tillsammans hjälptes åt att sopa grus, kratta gräsmattor, rensa ogräs från sandlådorna mm.  Trevligt se grannarna, men lite öm i kroppen var jag efteråt.

 

Idag, som sagt, sämre väder men härligt ändå. När man får gå i högmässa alltså. Idag var det Mats som hjälpte Bosse i distributionen. Jag gissar att var ungefär lika många som på Pingstdagen.* Stor glädje som vanligt med den liturgiskt aktiva församlingen. Och givande predikan - som vanligt. Särskilt gladde jag mig åt att han tog upp ett tema som jag haft i min predikan på Annandagen.

- Helgonen säger inte emot varandra, konstaterade vi skrattande efter mässan.

 

 Vad ska man göra nu när kyrkkaffet för en bra stund sedan är intaget? Kanske njuta av det som är varje kyrkokristens privilegium söndagseftermiddagsstillhet. Den som infinner sig just i en situation som denna när man brukat vilodagen helt i Luthers anda att icke förakta Guds ord och predikan utan gärna höra och lära det. och dessutom en gång för alla bestämt att inte använda söndagen till gräsklippning, slyrensning, städning eller annat icke akut "nödvändigt".

 

 

* före mässan var vi några som diskuterade hur man ska räkna nu när det inte får vara fler än 50 personer.

- Personalen ska inte räknas, påstod någon bestämt och jämförde med om det ordnas en fotbollsmatch. Arrangörerna och spelarna räknas inte utan bara publiken.

- Då ska ju inte de regelbundna gudstjäntdeltagarna räknas här heller, tyckte Bosse. Dom är ju en förutsättning för gudstjänstens själva existens  (precis som spelarna för en fotbollsmatch). Alltså börjar vi räkna de 50 först med besökare utöver den trogna gruppen.

 

Det vore ju en idé.😉😂

 

(smiley inlagda i efterhand kl 00:20 natten mot måndag).