Torbjörn Lindahl

Och inte bara för att det varit en solig sommardag med värme och jag kunde cykla fram och tillbaka dit jag skulle. Nej, än mer, glädje för att det nu var första offentliga mässan, sedan före påsk i den gudstjänstgemenskap där jag regelbundet deltar.

 

Nånstans knappt 40 var vi väl. * Om jag såg rätt var bara en knapp tredjedel pensionärer. Fler barn än vanligt, ändå saknades några barn som nästan alltid är där.** Det får mig tänka på tiden när jag blev distriktspräst för tjugo år sedan. Då var de allra flesta deltagarna äldre än jag. Jag minns att jag då tänkte: "när jag går i pension kommer de flesta av dessa att vara döda eller senila så då kan jag konvertera*** utan att vara en herde som sviker hjorden."

 

Men så fick jag under mina år som ansvarig präst erfara hur det hela tiden tillkom nya (yngra) gudstjänstdeltagare. Alltså gick det inte vänta ut den dag då det var läge kliva av sitt uppdrag, den dagen kom aldrig. Så nu är vi där vi är. Och roligare och mer välsignat för varje år som går. När jag under mässan hörde församlingens sång i de partier som man ofta i svenska kyrkan läser eller i praktiken låter prästen själv säga - din död förkunnar vi...och trefaldigt Amen efter nattvardsbönen - Då tyckte jag det lät som starkt som dånet av en vattuflod.

 

Jag fick koncelebrera och hjälpa Bosse med distributionen. Roligt också att möta vänner och trossyskon som jag inte sett på ett tag. Efter gudstjänsten ombads vi omedelbart gå ut på torget där vi lättare kunde samtala under iakttagande av social distansering i solskenet.

 

Pingstdagen är snart över, men inte Pingsthelgen. I morgon är det Annandag Pingst. och det är i Kyrkans år en helgdag, oavsett vad staten tycker om behovet av att vi jobbar och bidrar till bruttonationalprodukten.

 

I Hertsökyrkan märks helgdagen genom att det firas gudstjänst kl 18. Bosse leder mässan och undertecknad predikar.

 

 

* om nu inte kyrkvärd Christer sin vana trogen flikar in att vi var ännu fler

 

** inget emot pensionärer, men barn och unga ger extra glädje i gudstjänsten då de ger hopp för framtiden

 

*** till ortodoxa kyrkan, tänkte jag väl oftare på den tiden, så kära läsare med skräck för "katolismen" kan plocka ner hjärtat från halsgropen. 

 

Eller ska vi säga kristendomens?

 

Två saker har fått mig att fundera på detta när jag tittat på senaste veckans TV-nyheter.

 

Först denna försommars studentfirande som  det talas mycket om. Det blir på de flesta ställen inga gemensamma utrusningar eller åk runt stan på lastbilsflak. I samband med dessa reportage har det återkommande visats sekvenser av tidigare års firanden. Och det som då slagit mig är att alla flickor nästan genomgående är klädda i vitt. Ser ut som en 60-talskonfirmandgrupp. 

 

Och här kommer tanken på kyrkans kristendomens ställning. Är det dags nu att acceptera att studenten definitivt övertagit konfirmationens roll som övergångsrit mellan barn- och vuxenliv. Förr var man barn till 16 års ålder, då barnbidraget upphörde. Från den tiden förväntades man så mycket kunna bidraga till egna kostnader att föräldrarna inte längre var berättigade till bidrag. Och strax före den gränsen låg konfirmationen.

 

Numera är officiella gänsen mellan barn och vuxna 18 års ålder, myndighetsåldern. (Tänk bara på alla de ensamkommande barn vi har i landet vilka ofta är pojkar i 16-17-åldern.) Nå, barn är barn. Och är dom nu på väg bli vuxna ska det firas. Med vita klänningar.

 

Mer studentfirande och mindre konfirmation. Studentfirandet har ju definitivt överta rollen som det firande där alla är med. Precis som det var med konfirmationen när jag började som präst för 40 år sedan. I många byar i Nederluleå var deltagandet i konfirmationsläsningen 100-procentigt

.

Men nu får vi inte längre något gratis av övergångsrit-skäl.

 

Det andra jag tänkte på var nyheterna om festligheterna - som av coronaskäl blev begränsade - vid avslutningen av den muslimska fastemånaden ramadan. Men i flera nyhetssändningar ingen hänvisning till att det är muslimskt, utan bara "ramadan" lika självklart och naturligt som "påsk" och "Kristi himmelsfärd".

 

Är det ett första tecken på att Sverige är på väg förlora sin självklara kristna grundkultur? 

 

har det handlat mycket om sista tiden. 

 

I måndags kom Överklagandenämndens frikännande av präst i stiftet som före jul fråntogs sin rätt utöva ämbetet inom svenska kyrkan. Att det skulle bli ändring av domkapitlets beslut trodde väl de flesta i saken kunniga. Och efter det att jag hört förre biskopens (Hans) tvärsäkra övertygelse har jag inte tvivlat. Redan vid domkapitelsbeslutet uttryckte jag att jag inte tyckte att domkapitlet tillräckligt tydligt kunnat leda i bevis det man anklagade prästen för. Samma tolkning gjorde uppenbarligen Överklagandenämnden. Och än mer, den formulering i ett kyrkomötesbeslut från 2005 (att man inte ska fördöma homosexuella personer eller skuldbelägga den homosexuella läggningen) som domkapitlet lutat sig mot och uppenbarligen ansett vara den regel mot vilken prästen skulle prövas, har enligt Överklagandenämnden inte den ställning att den kan läggas till grund för en prövning om en präst brutit mot svenska kyrkans tro, bekännelse och lära eller om prästen brutit mot kyrkans ordning.*

 

Här är det uppenbart att Överklagandenämnden går helt i linje med advokatens överklagan.

 

Det som här i kölvattnet blir än mer anmärkningsvärt är att Åsa Nyström (hon som sitter på biskopsstolen) i flera intervjuer jag läst så helt tycks prata bort allvaret i Överklagandenämndens beslut. Hon får det att låta som en liten oenighet om en ringa vardagssak där jag tycker si och du tycker så. 

 

I själva verket är det ju så att Överklagandenämnden klätt av domkapitlet in på bara kroppen eller gett kapitlet smisk på blanka stjärten (tur att aga förbjudits). För det är verkligen en icke försumbar skillnad mellan att å ena sidan för all framtid förlora rätten att utöva prästämbetet inom svenska kyrkan och å den andra bli helt frikänd. Lite säck och aska vore klädsamt på Åsa Nyström. Eller ska man behöva frukta att Åsa Nyström är blott alltför okunnig i kyrkorätts- kyrkoordnings- och lärofrågor?

 

Åsa Nyström har även sagt att prästens muntliga redogörelse inför Överklagandenämnden var mer nyanserad än det hon sa inför domkapitlet. Och slutsatsen: om hon skulle uttryckt sig inför domkapitlet på samma sätt som inför Överklagandenämnden, så skulle domkapitelsbeslutet kunnat blivit ett annat.

 

Det där kommer jag att tro den dag solen i går upp i väster.** Om det kunnat uppfattas någon nyansskillnad i hennes tal vid de två förhören, så kan det väl till stor del förklaras av att det gått en tid och stämningarna lugnat sig, att hon inför Överklagandenämnden hade en påläst försvarare*** som hon visste stod på hennes sida jämfört med inför domkapitlet där hon saknade företrädare. Och när man läste domkapitelsprotokollet fick man ju det bestämda intrycket att kapitlet tillmätte (vissa?) konfirmanders vittnesbörd en betydligt tyngre roll i "bevisningen" än så.

 

I besluten har också talats om prästens eventuella försummelse att redogöra för svenska kyrkans syn på homosexualitet och vigslar av par av samma kön.**** Då antas det ofta att prästen skulle vara skyldig säga att svenska kyrkans hållning är att vara för äktenskap för par av samma kön (eventuellt med tillägget att t ex enskilda präster (möjligen) kan få ha annan uppfattning). Men verkligheten är att Svenska kyrkans hållning är att svenska kyrkan har två uppfattningar i frågan. Och om en prästkandidat eller präst har den ena eller andra hållningen så ska det inte påverka möjlighet till vare sig prästvigning eller tjänst.

 

Och jag var med vid kyrkomötet 2009 då äktenskapsbeslutet togs.*****

 

Och detta med de två möjliga hållningarna inom kyrkan bekräftades tydligt och klart av förre biskopen Hans Stiglund när vi, några Lulepräster, samtalade med honom i hans ämbetsrum någon månad efter kyrkomötesbeslutet hösten 2009.

 

Överklagandenämnden anser inte heller att jäv kan styrkas pga att en av dem som anmälde prästen är stiftsanställd och vid domkapitlssammanträdet där prästen fälldes var föredragande i en annan fråga; ej heller det faktum att ett en/flera (?) av konfirmanderna har förälder som arbetar på stiftskansliet. Och jag litar givetvis på Överklagandenämndens bedömning att inget jäv i strikt legal och formell mening förekommit. Däremot har man ju svårt att tänka sig att det faktum att någon/några (?) bland de stiftsanställda har eget intresse i saken, inte på något sätt skulle påverka stämningen och attityden i huset där personalen fikar tillsammans två gånger per dag månad ut och månad in.

 

Sammantaget blir min bedömning att i ljuset av Öveklagandenämndens resonemang och avgörande framstår Domkapitlets beslut som än mer tunnt och inkompetent än det gjorde då jag läste det i vintras.

 

Fortsättning lär följa. Från mig eller någon annan får vi se.

 

 

* det är inte en beslutad paragraf i kyrkoordningen, inte heller en ny antagen lära

 

** och nu har jag suttit uppe så sent att det tydligt syns morgonrodnad i öster så detta dygn blir det inte

 

*** precis som vi människor har inför Gud, och utan den försvararen Jesus skulle vi vara chanslösa

 

**** samkönat är en felaktig översättning av det engelska same sex men "same" på engelska betyder snarast samma eller lika(dana). Förstavelsen "sam-" på svenska betyder snarast samman eller tillsammans. Jag påminner återigen om det gamla samrealskola där pojkar och flickor gick tillsammans. 

 

Ett samkönat äktenskap borde enligt korrekt svenska - ett mål för oss som vill undvika att svenskan bara reduceras till en dialekt av amerikanska - snarast vara ett äktenskap där könen är samman alltså en man och en kvinna.

 

Den etablerade svenska användningen av ordet samkönat kommer jag kämpa emot till jag dör ty det är - som min pappa ofta sa - en slapphet i språkbruket som är upprörande.

 

 ***** äktenskapsbeslutet i kyrkomötet hösten 2009 innebar- med dåvarande ärkebiskop Anders Wejryds ord - att äktenskapsbegreppet utvidgades till att kunna omfatta även par av samma kön. Men den traditionella uppfattningen - ett äktenskap är (bara) en relation mellan en man och en kvinna - den uppfattningen utplånades inte.

Ofta under senare år har jag efter helgen berättat om gudstjänsten jag deltagit i. Sedan påsk har det dock blivit mindre av den varan eftersom mäss- och gudstjänstlivet legat nere i den kyrka där jag oftast går. Nu anar vi dock slutet på nedsättningen eftersom gudstjänster ska börja firas fr o m pingstdagen.

 

Men fram till dess kan jag väl glädja kära läsarna med enklare vittnesbörd. Idag har jag inte varit på någon offentlig mässa. Men mässlös var jag ändå inte eftersom jag idag hörsammat kallelsen till två sjukkommunioner.* I båda fallen var anhöriga eller vänner med, så  med sammanlagt sex olika personer fick jag dela Kristi kropp och blod.

 

Jag säger fortfarande som ofta förr: att få komma med det heliga sakramentet till någon avsidestagen eller sjuk - och särskilt i de situationer där döden nalkas - det är absolut en av prästsysslans allra finaste och mest välsignade uppgifter.** Och även den som är långvarigt sjuk, men inte dödssjuk, ska veta att prästen kan komma med sjukkommunion många gånger.

 

 

* prästuppgiften upphör inte bara för att svenska staten  har regeln att man ska gå i pension. Pensionen är - med Karlsson-på-takets uttryck - en världslig sak.

 

** förmånen och glädjen få stå i denna tjänst är kanske huvudanledningen till att jag aldrig tagit det steg som emellanåt - när min egen kyrkas brister blivit alltför påtagliga - lockat (=frestat?) mig: att konvertera. Jag har en gång känt den tydliga kallelsen att bli präst; jag kan inte av egen vilja ta ett steg som skulle innebära att jag inte längre vore det.

Eller vad ska man säga?

 

Tidigare har jag ju berättat om hur jag letade min mobiltelefon och till slut - när den ringde - insåg att den var i bakfickan på jeansen jag hade på mig!

 

För några dagar sedan fick jag leta den på nytt. Och just när jag  började överväga att gå och be grannen ringa min mobil så jag skulle höra den, så fann jag den på ett ställe där den aldrig normalt har sin plats: på min säng!

 

Och är det inte mobil så är det plånbok. Idag har jag varit på stan för två ärenden och plötsligt insåg jag att plånboken inte var där den borde vara, i kavajens innerficka. Nå, snabbkoll i alla fickor och i bilen övertygade mig om att den var glömd hemma. Med det lät jag mig tillfälligt nöja.

 

Väl hemma började jag söka den igen. Först på byrån i hallen där jag vet att jag haft den då jag rensade bort div kvitton för att göra den tunnare (det räcker med alla tjocka sedelbuntar!). Sen i vardagsjackans ficka för den händelse jag åter stoppat den dit istället för i kavajen, sen på alla ställen där jag rimligen kunnat lägga den ifrån mig, sen återigen noggrant i bilen, och till sist när jag insett att det börjar bli dags kontakta polisen och banken och spärra kontokort mm - då, men tydligen inte förr!, råkar jag föra handen i ett sådant läge att jag stöter på plånboken i skjortans bröstficka!

 

Att jag råkat stoppa den där när jag avsett sikta på kavajens innerficka kan väl till nöds begripas, men att jag missat den när jag flerfaldigt ("för säkerhets skull") kollat kavajens innerficka!! Dessa två befinner sig ju normalt mindre än två centimeter från varandra.

 

Ska jag försvara mig med att jag sista tiden ofta gått i skjorta utan bröstficka och därför just nu saknar vana att något ska finnas där eller ska jag tänka att försämrad känsel är Covid 19-symptom?

 

Idag blev Överklagandenämndens beslut offentligt (jag såg notis på Dagen.se): den präst i Norrbotten som före jul blev fråntagen prästämbetet pga yttranden under lektioner på ett konfirmandläger får ämbetet tillbaka.

 

Jag har ännu inte läst beslutet i sin helhet - alla väntar på att beslutet läggs ut på Kyrkligdokumentation.nu. Det viktiga är ju det principiella frikännandet, men nämndens resonemang och argumentation kan också ge antydningar om vilken framtid som väntar.

 

Ber att få återkomma.

 

T.v. kan jag säga att jag nu kan avstå från att peta bort en logga från min jacka. Så här när saken är klar kan jag väl också lätta på förlåten och dela vad förre biskop Hans sade mig över en kopp kaffe i vintras:

- Överklagandenämnden måste ändra domkapitlets beslut. Ja, den kommer att göra det.

 

Vad ska jag säga? En profet har uppstått bland oss?

 

- - - - 

 

Efter några timmar, som bl a innehållit telefon- nej vad heter det nu? där alla kan titta på varandra i dator eller telefon - sammanträde med Frimodig kyrka i Luleå stift, har jag nu läst Överklagandenämnden hela beslut på den bästa kyrkliga informationskällan kyrkligdokumentation.nu

 

Glädjande läsa Överklagandenämnden beslut i sin helhet. Som blev det enda rimliga. Och enhälligt. Helt i enlighet med biskop em Hans' "profetia". Men en liten formulering i beslutet väcker ändå en fråga....

 

Men det tar jag någon gång när inspirationen rinner till.

för då ska offentliga gudstjänster och mässor åter börja firas i den kyrka där jag på senare år känt mig som mest hemma. Det blir en stor glädje.

 

- - - -

 

I ett inlägg för några dagar sedan skrev jag att David Orre och jag skulle predika hos Luleå fridsförbund idag. Så blir det dock inte. Predikant blir Mikael Fältros.

som jag också känt sedan gymnasietiden, dessutom varit kollega med (efter 1990 på avstånd), som i vintras blev pensionär och därmed har tid komma gammal kompis till hjälp, som dessutom inte haft en stroke och därför har mer krafter än jag, kom i förmiddags till mig och och stannade till en stund efter lunch och hjälpte mig fälla några träd (och bära undan riset) i min och granntomtens utkant, så att vi får bättre utsikt över fjärden och ännu mer kan glädja oss av våra radhus, vilka nästan känns som sommarstugor när man om förmiddagarna njuter av utsikten. 

 

 

är det idag. Tips om saken fick jag i Efter fem i TV4. Där uppmanades man även ringa någon gammal vän som man försummat.

 

Sagt och gjort. Jag ringde en gammal vän som jag känt sedan gymnasietiden, men nu varken träffat eller pratat i telefon med på länge. Det blev ett mycket givande samtal på över två timmar som svepte över många av livets områden. Så kan det gå. Tack TV4 för den uppmaningen.

 

I samtalet fick jag också veta att min prästvigningskompis Timo Saitajoki (nu, sedan länge) präst i Finland, på söndag (sv tid kl 9) predikar från Kronoby församling och det sänds på nätet. Då kan väl jag passa på att berätta att jag predikar hos Luleå Fridsförbund på söndag kl 16 (enligt schemat tillsammans med David Orre), och det kan man också lyssna på via hemsidan.

 

Och allt detta bara på grund av TV4. Senare googlade jag fram att denna gamla vänners dag alltid firas andra onsdagen i maj. Så nu vet ni det.

 

Nu får min gamle kamrat vara nöjd med informationen även om det inte blev någon irritation denna gång. Och vi talade faktiskt i telefon för en knapp vecka sedan.

 

är vad min gamle kamrat, i en bloggkommentar här förleden, tyckte kunde duga som anledning för mig producera något på min blogg. Inspiration - min normala drivkraft - var enligt hans mening onödigt.

 

Till verket.

 

1. Information

I går sammanträdde svenska kyrkans 

Överklagandenämnd. Enligt uppgift jag tagit del av skulle ett av ärendena vara överklagandet av Luleå domkapitels beslut i december att frånta en EFS-präst i stiftet hennes rätt att utöva prästämbetet inom svenska kyrkan. Om jag blivit rätt informerad kommer nämndens beslut bli offentligt i början av vecka 21.

 

2. Irritation

Om nämndens beslut - vilket inte kan överklagas - blir att fastställa domkapitlets beslut från december - då kommer det att väcka mycket stor irritation* hos mig. Enligt min ringa mening finns ingen annan möjlighet än att Överklagandenämnden upphäver beslutet. Åtminstone vad påföljden beträffar.** 

 

 

* så stor irritation att det finns en beaktansvärd chans att jag sliter bort den efteråt påklistrade Svenska kyrkan-loggan från min vita (läs: normalt smutsgråa) tjänstejacka; en sådan som jag tillsammans med arbetskamrater fick för många år sedan, och istället låter originalloggan SSAB synas istället. (Info: en SSAB-anställd kyrkvärd fick överta ett restparti och lät församlingen få dem.)

 

** Vad tidigare biskopen Hans uttryckte om saken när vi i vintras tog en kaffe på Friends det får kära läsarna själva utröna.

 

 

 

 

 ....Med vilken trovärdighet kan man säga att det i gudstjänsten förmedlas ett nödvändigt budskap om man stänger kyrkportarna innan det ens kommit ett förbud?....Både för den kristna och för kyrkan är söndagen inte en valmöjlighet utan en nödvändighet."

 

Ledare i Kyrka & Folk nr 19.

7 maj 2020.

 

(Läs hela ledaren på www.kyrkaochfolk.se)

Och samtidigt fascineras man av hur snabbt skämt skapas om allt som är aktuellt i samtiden

 

 

 

Ledare i Kyrka & Folk nr 18.

30 april 2020

 

Läs hela ledaren på www.kyrkaochfolk.se

 

- - - - 

 

Jag hoppas att alla som inte kan ta sig till gudstjänst, eller som ser sitt ordinarie gudstänstliv inställt, tar kontakt med någon av sina församlingspräster för att se hur man kan få del av nådens medel på ett tillräckligt säkert sätt.

 

är det nu sedan första person med bekräftad corona-smitta avled i Sverige (11 mars). Sedan dess har 2586 personer avlidit med* smittan (Text-TV 1/5).

 

Men återigen finns skäl påminna om hur många som normalt skulle dött i landet under denna lite dryga 7-veckorsperiod: ca 12500 (ca 90000 per år). 

 

När vi ständigt i nyheterna matas med dessa Coronasmittade dödsfall tycker jag att man för  verklighetsanknytningens skull borde komplettera med sammanlagda antalet döda under samma period och antalet döda motsvarande period förra året, så som man alltid gör när det gäller arbetslöshet, varsel och permitteringar.

 

Men kanske är det så att de flesta inte vill ta del av "en ny påminnelse om vår dödlighet" som människor förr fick (nästan) varje söndag i kyrkan när senaste periods dödsfall i församlingen offentliggjordes.

 

 

* OBS! Inte självklart av eller i Corona eftersom åtskilliga, fr a äldre, haft andra "underliggande sjukdomar" som också kunnat ge sitt bidrag till dödens ankomst