Torbjörn Lindahl

heter en bok jag just läst ut. Ett kapitel om dagen från början av september t o m annandagen. Utgiven av Artos men skriven för flera hundra år sedan. Författaren? Den katolske biskopen Frans av Sales 1567-1622 som verkade i Geneve. Typ av bok? Ja, vad ska man säga? Uppbyggelsebok. Fördjupning. Andlig vägledning.

 

I vart fall är det inte en bok för sträckläsning. I genomsnitt är nog kapitlen två-tre sidor, så den lämpar sig väl för daglig läsning, ett avsnitt om dagen. Författaren rekommenderar att man läser på morgonen så kan man meditera över det lästa under dagen.  Men kanske borde man ta dubbelt så lång tid på sig; läsa varje kapitel två dagar i rad och verkligen låta det sjunka in?

 

Man uppfattar de olika kapitlen som en själasörjares/andlig vägledares brev till sin konfident/lärjunge. Den mottagande tilltalas just Filotea, vilket betyder en som älskar Gud. Skrivsättet ger en nära och personlig ton och man upplever sig själv tilltalad.

 

Syftet med skriverierna är givtvis att mottgaren ska fördjupas i sin tro och sin gudsgemenskap. Medlen och vägarna som rekommenderas är i princip desamma som vi skulle ge på reformatorisk grund: ta vara på ordet, gå ofta i kommunion, uppehåll ett regelbundet böneliv, bruka bikten och var varsam med ytliga och flyktiga nöjen som kan locka åt fel håll. Särskilt när det gäller det sista finns en ton och en attityd jag uppskattar. När det gäller förhållandet till nöjen, spel, ägodelar, alkohol, fina kläder, dans osv så finns inget av den typ av kategoriskt syndakatalogande som ofta funnits i våra traditioner. Nej, hellre upplever jag Paulus: "allt är lovligt men allt är inte nyttigt." Ständigt uppmanas Filotea ge akt på sitt hjärta, vara vaksam så att inget får ta den plats i hjärtat som Gud ska ha.

 

Boken är alltå skriven för människor som lever i världen, inte till munkar och nunnor som lever skyddade bakom höga klostermurar.

 

Även om författaren är katolik - och en av de mest omtalade när det gäller att få människor som "avfallit" till protestantisk tro att återvända till katolska kyrkan - så skriver han ofta på ett sätt som även en lutherskt-pietistiskt kristen kan känna igen sig i. När han t ex talar om att "få en försmak av himmelens goda" då får ju även en halvlaestadian som jag igenkännande vibrationer.*

 

Och riktigt lutherskt blir det ju när han skriver om farisen och publikanen. "Den högmodige farisen höll tullindrivaren för att vara en stor syndare, kanske till och med för att vara tjuv, horkarl eller bedragare. Men han bedrog sig ordentligt, för just i det ögonblicket blev denne rättfärdiggjord"  (min kurs.).**

 

Boken rekommenderas utan tvekan.

- - - - -

 

*Laestadius skriver ju ibland om en "försmak av himmelens glädje"

 

** Att rättfärdiggörelsen sker fullkomligt på ett ögonblick, är det inte det som är vår lutherska specialitet? Och var det inte detta som tridentinska konciliet fördömde? Så, blev författaren då fördömd av katolska kyrkan (frågar jag retoriskt)? Tvärtom! 1665 blev han helgonförklarad och 1877 utsedd till kyrkolärare.

eller den Helige Stefanos dag. Och idag hade jag lovat lämna förslag på ett samtalsämne som biskopen och jag kan samtala om i full uppriktighet den dag då vi båda blivit pensionärer. Ämnet är Missionsprovinsen. Idag har jag nämligen haft med den att göra. Och inte bara träffat någon representant för densamma, inte heller bara deltagit i en gudstjänst i någon av dess gemenskaper; nej, jag har själv lett högmässa och predikat i den enda Missionsprovinsgemenskap som, mig veterligen, finns i norrbottens län!

 

Kvart över sju hämtade jag upp en god vän i stan och vi åkte tillsammans. Ca två timmar senare var vi framme och knappt 45 minuter senare var vi igång med gudstjänsten. Inte så väldigt mycket folk. Men så ligger ju platsen (sett ur en stadsbos perspektiv) mitt ute i ödemarken. Och ändå minns jag den tid då orten ifråga var centralort i eget pastorat och även den tid då den var centrum i egen kommun. Tänk vad norrlands inland avfolkas!

 

Nu undrar någon: får man som präst i svenska kyrkan fira gudstjänst i Missionsprovinsen? Svaret är högt och tydligt JA! Det fanns dock en gång (för inte allt för länge sedan) en biskop och ett domkapitel som trodde att det inte var tillåtet. Alltså avkragade dom tre pensionerade präster som lett gudstjänster inom Missionsprovinsen. Men det skulle dom inte gjort (i alla fall inte om dom är rädda om sin egen ära). Saken överklagades nämligen till Svenska kyrkans överklagandenämnd och densamma nämnden gav de klagande rätt och upphävde domkapitlets beslut.

 

Och eftersom överklagandenämnden i realiteten är att betrakta som svenska kyrkans högsta domstol så blir dess beslut i praktiken prejudicerande. Alltså måste det nu betraktas som tillåtet* för svenskkyrkliga präster att fira gudstänst i Missionsprovinsens gudstjänstgemenskaper. Alltså gjorde jag det.

 

Som sagt, när vännen och biskopen Hans och jag blivit pensionärer tycker jag att vi uppriktigt ska prata om Missionsprovinsen. Lämpliga delfrågor kan vara:

 

1 Varför känner sig svenska kyrkan tvungen att betrakta Missionsprovinsen som en fiende?

 

2. Varför inte istället se den som en hjälp och ett komplement

 

3. När nu gudstjänstseden i svenska kyrkans tradition på ort efter ort är nära kollapsa, varför inte glädja sig över att gudstjänster firas, oavsett vem som organiserar dem?

 

Inom det (nu bildade stor-) pastorat där jag idag firade högmässa finns  minst 5, 6 eller 7 kyrkor/kapell. Inte i en enda av dessa firades mässa under hela julhelgen (om predikoturerna i tidningen var korrekta). Se fråga två ovan.

 

En trevlig dag var det. Intressanta samtal vid kyrkkaffet. Så även vid den senare lunchen/middagen som vi blev bjudna på. På vägen hem passerade vi Töre och gick då in en sväng hos svärfar. Oerhört klar i tal och tanke trots sina 93 år.

 

- - - - -

 

* det faktum att viss biskop och domkapitelsledamöter blev så besvikna över att få en knäpp på näsan av överklagandenämnden att dom motionerade till höstens kyrkomöte och begärde en utredning om huruvida några ändringar behöver vidtagas i Kyrkoordningen för att precisera i vilka sammanhang en präst får fira gudstjänst (i klartext: inte inom Missonsprovinsen) gör ingen skillnad nu och knappast för mig i framtiden heller. Beslut i frågan kan tas tidigast i nov 2017. Eventuella nya mer begränsande regler kan då träda i kraft tidigast 1 januari 2018. Om jag passar på att  fira missionsprovinsgudstjänster under friåret 2017 och sedan håller mig i skinnet några månader och inte firar någon missionsprovinsgudstjänst förrän senare på våren så hinner i vart fall inte biskop Hans avkraga mig (och det är väl skönt för honom om han slipper avkraga en gammal ungdomskompis) eftersom han går i pension i början av sommaren 2018. Och eftersom högvördiga domkapitlet har ont om sammanträden sommartid så kommer eventuellt avkragningsbeslut först under hösten och då fyller jag ändå 65 och kan lika gärna gå i pension. Ha det så trevligt.

 

och samtidigt söndag. Dubbelhelg alltså.

Alltså alla skäl gå i kyrkan. Det tyckte ca 26-27 ytterligare personer också. Inkl två små barn som knappast fått yttra sig i saken. Själv var jag fortsatt hes och rosslig i halsen.Talade lungt och försiktigt och avstod allt sjungande. Efter högmässan träffade jag kollega som nästan alltid "är där". Jag kunde gärna ha bett honom ta liturgin, tyckte han. "Det räcker ju med fem minuters förvarning", sa han.

 

Fredsljuset från Betlehem befann sig i kyrkan.Tidigare hade det varit i Björkskatakyrkan över julafton och julotta. Nu får det stå i Hertsökyrkan över den Helige Stefanos dag. Sedan blir det Örnäsets kyrka t o m Trettondedagen.

 

Vad gäller den privata sidan så ägnade jag en stund av morgonen åt att tindra med ögonen inför de levande ljusen i granen. På eftermiddgen  några timmar hos mammas syster och svåger dit jag även tagit med mamma.

 

Om aftonen blev det lite "jobb" igen då jag for på en sjukkommunion. Men kan det egentligen någonsin vara "jobb" att fira mässa? Snarare är det väl livet.

 

 

är det nu. Helgen påbörjad.

 

Men innan helgen kom var det lite förberedelser. Jag hade veckolediga dagar torsdag och fredag och då kunde tiden användas till det som behöver göras. Nu ska jag villigt erkänna att det är inte så mycket.

- 45 min på stan, besök i två affärer för julklappsköp

- skrivning och postning av julkort (skedde torsdag. Jo, åtminstone en del av dem har kommit fram, enligt reaktioner jag fått)

- inslagning av några julklappar

- snabbtur förbi dotter här i stan o till barnbarnen i Boden för avlämnande av julklappar

- förbi Kvantum för inköp av nödvändig mat

- framplockande av lite julprydnader (dom har sedan åratal så fasta platser att jag skulle kunna ställa ut dom med förbundna ögon)

- klädande av gran

- byte av några gardiner och dukar

 

Hur lång tid tog det? Några timmar på torsdag och några timmar på fredag (inkl en tur till mamma på äldreboendet) och en liten stund i förmiddags. Nej, det där med en massa stress före jul har jag aldrig begripit. (Men det är väl bara att erkänna: jag är inte kvinna och tyngs inte av några som helst krav på matlagning och bakning. Skulle hela min familj vara här så skulle enda skillnaden vara att jag köpte lite mer mat och dukade fram fler tallrikar.)

 

Sen blev det julafton. På morgonen tände jag granen första gången (levande ljus) och sjöng, enligt tradition från mitt föräldrahem, "Hell dig du härliga julfton klara..."

 

Ja, sjöng och sjöng...? kraxade är kanske ordet. Lite rosslig i halsen.  Men dopp i grytan + lite av min minimala julmat gick ner ändå. Och mätt blev jag med råge. Och hjälpligt tog jag mig genom julbönen i Hertsökyrkan. Med hjälp av regelbundet hostande och vattendrickande. Rätt bra med folk, men knappast fler än en handfull av dem som är regelbundna söndagsbesökare. Hoppas dom firar kristlig jul någon annanstans. Julen är ju bäst i kyrkan (som en bloggare vars blogg jag inte kan rekommendera, brukar säga). Men om bara tre släkter (familjer) ändrade sina julaftonsvanor så skulle vi vara betydligt färre. Men nu var där t o m folk från amerika. Jag läste inte julevangeliet (har aldrig gillat att läsa det vid julbönen - även om jag givetvis ofta gjort det - eftersom det ska läsas i kyrkan på juldagen).  Istället uppmanade jag människor att göra det i sina hem.

 

Förbi mamma sen och vi for tillsammans till julbönen i domkyrkan. Så fick hon också ett kyrkobesök. Där träffade vi biskopen med hustru (även hon gammal ungdomsvän). Biskopen och jag konstaterade att vi kanske går i pension samma år, nu när han beslutat gå redan vid 63. (Om inte jag går till 67!). Då får vi se till att börja träffas, tyckte han. Och då när vi båda är pensionärer kan vi ju tala helt uppriktigt, tänker jag. Ett ämne för uppriktigt samtal ska jag f ö lämna här på bloggen på annandagens kväll.

 

Sedan några timmar är jag hemma. Julgröten äten. Morgondagens predikotext något genomfunderad. Predikan blir i tre delar! Ni trodde väl inget annat.

Ämne: Dagens predikotext

1. Maria

2. Josef

3. Jesus

 

Ps. Just när jag avsåg lämna vardagsrummet efter att en stund beskådat den tända granen igen, så insåg jag: 

- Jag har ju inte öppnat julklapparna. "...då fick han så bråttom..."  Stort tack till alla givare!

går vi nu.

 

Vid 11-tiden idag vände det, enligt en uppgift som gavs i kvällens aktuellt. Det var ju tur att man fick den nyheten. Annars var man nästan på väg att misströsta. Men nu kan man börja betänka att den norrbottenskustliga MC-säsongen bara ligger ca fyra månader bort.Helt otroligt. Men först får det lov att bli skidsäsong. Den börjar när solen på allvar börjar kika fram. Om si så där en och en halv månad.

är påbörjad nu. 

 

Fjärde söndagen i advent var det igår. Högmässa höll jag i min vanliga kyrka. Helt ovanligt mycket folk, nästan 60 personer. Men "bara" drygt 30 kommunikanter. Då förstår man att det var många utöver de rege lbundna gudstjänstfirarna. 

 

Dels var det medverkan av en körgrupp om 8-9 personer, Meänkööri  (och är det körsång så följer alltid några körsångaranhöriga) som sjöng på, ja, det måste väl varit meänkieli. Av sångtexterna förstod jag bara enstaka ord men melodierna väcker samma känslor som vanligt, oavsett språk. Efter gudstjänsten frågade jag hur många som förstod texterna i sångerna. Ca en tredjedel av gudstjänstdeltagarna räckte upp handen. Säger det möjligen något om hur stor del av Luleås befolkning som består av tornedalningar? Nå, en fin upplevelse var det. Välkomen tillbaka, Meänkööri.

 

Ett annat skäl till det höga deltagarantalet var de många från ett sorgehus som kom för att höra tacksägelsen över sin mor/svärmor som länge bott i församlingsdistriktet.. Sällan de anhöriga sluter upp så mangrant. Den avlidna var 98 år gammal. 

 

I predikan talade jag om Maria, Herrens moder, givetvis. Som oftast i tre delar.*

 

1. Det Maria är - Herrens moder, värd att prisas salig mm - är hon pga (sin relation till) Kristus.

 

På samma sätt är vi det vi är - Guds barn, förlåtna mm - pga Kristus och hans verk.

 

2. Det Maria är, blir hon genom tron. Elisbeths ord: "salig hon som trodde".

 

Samma för oss: det är genom tron vi bli delaktiga av den frälsning Kristus förvärvat åt oss.

 

3. Det är i gemenskapen med Elisabeth (och dem som eventuellt fanns omkring henne) som det bli klart vem Maria är; när Elisabeth kallar henne "min Herres mor".

 

Och för oss är det naturligtvis i kyrkans/församlingens gemenskap, i samvaro med trons bröder och systrar, i delaktigheten av ord och sakrament som vår nya identitet som Guds barn blir oss given och uppehålls.

 

Så nu när jag efter nästan nio bloggår äntligen följer min ursprungliga blogginspiratörs, Hanna, ord och refererar en predikan så återstår att se om min gamle kamrat bara scrollar förbi** eller tar del av djupsinnigheterna:)

 

- - - - - 

 

* jo, jag vet naturligtvis att enligt klassisk svensk predikotradition så är det tillämpningen som ska vara tredelad. Predikans huvuddel kan lika gärna ha två eller rentav fyra delar. Men onekligen ligger det någon slags naturlig pedagogik i tre delar.

 

** som svar på motsvarande handlande från min sida!

blir det i år. Nyss har man tänt fjärde adventsljuset* och ändå är det en vecka kvar till jul.

 

Jag minns någon gång i början av min prästtid när det var likadant, juldagen och nyårsdagen på söndagar; det innebär ju minimalt antal röda dagar. En kollega utttyckte att det var "prästernas favoritjul". Så få predikningar som möjligt. Vanligt folks favoritjul skulle då vara när så många helgdagar som möjligt ligger på vardagar och förvandlar grå arbetsdagar till röda lediga. Gärna för mig får folk uppskatta röda dagar men det bör ju inte bara vara för arbetsfrihetens skull utan även för möjligheten att komma oftare till ordets hörande och till Herrens bord. Jag minns ett år under min uppväxt då både juldag och annandag låg direkt före eller efter en söndag; då kunde man gå i högmässa tre dagar i rad. En riktig höjdare!

 

Om det senare sker, dvs fjärde söndagen i advent infaller på julafton, då bortfaller ju numera i många (de flesta?) församlingar sista adventsöndagen helt och det blir bara julafton med julbön eller samling vid krubban. Men så icke i min barndom; då gick man först i "fjärde advents"-högmässa och sen åter på eftermiddagen/aftonen för julbön. Men det var ju innan Kalle Anka började tvinga alla församlingar att ha julbön på förmiddagen.

 

Men kanske kan snart ett traditionellt kyrkligt julfirande återupprättas. Redan vid videons intåg i de svenska hemmen blev det ju möjligt spela in Kalle och se honom vilken tid man ville. Och ännu mera nu. Vi ser ju nu en generation växa upp som fullständigt befriats från tablå-tv:s tvångströja. Prisa Gud, här kommer Svt Play! Snart kan vi åter fira våra gudstjänster på sätt som passar kyrkoåret mer än TV. Gäller bara att vi återerövrar upplevelsen att det är kyrkogången som är att fira jul.

 

Julen är bäst i kyrkan. Dvs i gudstjänsten.

 

Men innan jul är det adventstid. Då har vi fyra familjer i vår radhuslänga i årtionden turats om att bjuda på adventskaffe någon lördag eller söndag. Det har nog under åren skett en sakta förskjutning från de tidigare adventshelgerna mot någon av de senare. Ett förslag väcktes i dag av dem som står på tur för nästa år att jag som bor först i längan vid min tur borde bjuda under första adventshelgen, nästa grannar under andra osv. Tror nästan jag måste sätta en s k :) här, så roligt var det ju. Skulle onekligen lyfta vårt adventskaffedrickande till nya höjder.

 

Precis som adventljusstaketändandet fått helt nya dimensioner när man lärt sig ha ljusstaken i nord-sydlig riktning och tända ljusen i ordning söderifrån.

 

Nu åtetstår bara att det blir rätt andliga dimensioner i predikan i morgon. Men det beror också på kära läsarnas trogna förböner.

Ett möte med en invandrarfamilj och en sjukkommunion blev dagens huvudarbetsuppgifter. Utöver det lite förberedelser och lite själavårdskontakter vilket får förbli obebloggat.

 

Alltså har jag egentligen inget att blogga om.

 

Men jag kan inte låta bli att dela att jag numera allt oftare får tecken på att Gud handlar med människor. Kallar, berör, välsignar, helar, utrustar med nådegåvor, väcker längtan...

 

Kanske kan en sväng om detta** komma med i predikan på söndag. 

 

Vid dagens sjukkommunion var en av den sjukes vänner med. Han har varit med någon gång förr. Trevlig karl som jag lärde känna redan under min prästtid i Nederluleå. Vid det efterföljande samtalet utbrast han att kyrkan förändras och med tillägget "och inte till det bättre". Sånt kunde jag blogga om förr. Men numera tryter inspirationen. Beror det på tillväxande helgelse? Jag är inte längre så kritisk av mig. Eller beror det på uppgivenhet? När har jag senast upplevt att Kyrkomötet tog ett beslut som innebar att svenska kyrkan (eller något i kyrkan) blivit väsentligt bättre, som jag alltså glatt mig över? Jag kommer inte på något efter 1986 års kyrkohandbok.  Gör du?

- - - - -

* efter snart nio års bloggande börjar det bli svårt hitta på nya rubriker till bloggposterna

 

** div om själva faktum att Gud handlar genom den Helige Ande, inte några sentimentala exempel

 I onsdags t ex var personalen bjuden på den obligatoriska jullunchen. På den restaurang som numera ligger i det som förut var domkyrkoförsamlingens församlingshem. Samtidigt som vi åt lunch där så gjorde stiftsstyrelsen detsamma i ett hörn av lokalen. Den - stiftsstyrelsen - hade även besök av hr rikskyrkans kommunikationsschef. Alltså fick jag även hälsa på honom som jag känt ända sedan hans yngre tonår. I hastigheten kom jag dock inte på om jag borde beklaga eller glädja mig över att jag inte hade något kors på mig.

 

Stiftsstyrelsen försvann efter snabb lunch men vi domkyrkopersonal och förtroendevalda blev kvar för lite underhållning. Den bestod bl a i en mycket lärorik genomgång av den senaste kopiatorn. Synnerligen kunnig och intelligent maskin. Den inte bara kopierar med vikning och häftning, den klarade givetvis även det senaste: tredimensionella utskrifter.  Glutenfria och glutenhaltiga oblater allt efter tycke och smak. Bara att trycka på rätt knapp. Och till yttermera visso fungerar den även som centraldammsugare. Och kan t o m kontera rätt så att kostnaderna för kopiering och allt annat den kan göra hamnar rätt i bokslutet. Gudstjänst och kyrkliga handlingar om den dammsuger en prästs arbetsrum; barn- och ungdomsverksamhet om den kopierar åt en pedagog. Allt man kan önska sig.

 

På morgonen hade vi haft storkollegium. Där var det genomgång av nya bokningssystemet. Eftersom jag kom aningen sent pga hälsocentralbesök så fick jag min plats längst bak vid dörren med åtföljande svårighet både se och höra. Men jag lyckades uppsnappa det för mig viktigaste:

- Har ni frågor så vänd er till Helena eller Margareta!

 

På kvällen var det avslutningsfest för höstens aphaverksamhet. Flera vittnesbörd fick man höra om vad det betytt.

 

Idag begravning där den avlidne var släkting till en av mina lärare på högstadiet.

 

Lite statistikstudier har jag även ägnat mig åt och ser att viss liten distriktskyrka i stadens utkant hävdar sig bra. T o m i jämförelse med självaste domkyrkan. Ser man på. Inte undra på att Dylan fick nobelpris. Han visste det. The times they are a'changing.

 

Ikväll har jag även konfererat med en av  döttrarna så nu är det nog klart hur julhelgen blir.

 

I morn är det fredag!

Är jag! Fick brev idag av polisen att jag är det. Misstänkt för fortkörning. Jag erkände direkt och skickade brevet tillbaka. Snarare var jag lättad över att jag bara kört 9 km för fort. Jag körde nog ännu fortare när jag i sista sekunden noterade fartkameran och bromsade, men lyckades inte undvika att det blixtrade i kameran. Så polisens brev var väntat.

 

Har jag nåt att skylla på? Var hastighetsskyltarna snöiga? Det var ju riktigt snöfall andra söndagen i advent.  Hur som helst så vet  jag att det bara är 50 genom Morjärv. Men jag erkänner att det är ett lurigt ställe; när man kommer i bil så upplever man det som en omotiverat lång 50-sträcka innan man ens kommit i närheten av någon synlig vägkorsning. Men som bybo upplever man det kanske annorlunda och jag säger inte emot om någon  vill hävda att de lokala bybornas intresse är starkare än främmande bilisters.

 

När jag nu ändå erkänt, ska jag då fösöka förbättra mitt skamfilade rykte genom att försöka hävda att hastighetsöverträdelsen har sin grund i djup fromhet; ytttande sig på det sättet att jag var intensivt försjunken i längtan efter den gedigna högmässa med god predikan jag strax skulle få del av i Korpilombolo gudstjänstgemenskap?

 

Nä, det är bara att vänta på nästa brev med inbetalningskort och betala böterna.

tillända.

 

Lördagen blev det bönhuset igen. Den här gången var det julfest för hela församlingen. Julgröt serverades, men av något annat slag än det man oftast är van vid. Mätt blev man i alla fall. Luciatåg och sång av barnen igen.

 

Högmässa i egna kyrkan idag som vanligt. Krångel med mikrofonen. Nu måste sladden och mikrofonen till bärbara micken bytas. Inte riktigt fyrtio deltagare. Särskilt roligt att vi idag återigen fick ha med oss en vän som förr varit med oss regelbundet men som inte kunnat vara med under ett knappt halvår pga en allvarlig olycka vid midsommartid.

 

Lunch sen med god vän ur gudstjänstgemenskapen. Intressant diskussion om luthersk och katolsk rättfärdiggörelselära. Min samtalspartner konstaterade att som strikt teoretisk fråga är det väl en skillnad, men i den enskilde kristnes vardagliga liv? Vad gör det i praktiken för skillnad? Min vän konstaterade också att ur ett strikt renlärigt lutherskt perspektiv kunde jag kanske ej heller få godkänt för dagens predikan. Men inte för att det var för katolskt. Utan för pietistiskt. Men så har jag ju alltid varit en nådens ordning-kramare.

 

Lite administrativt arbete på exp sedan och så en snabbsväng i bönhuset* för åhörande av en dryg predikan och sist ett besök hos mamma. I morgon får hennes boende besök av norrbottens lucia. Då borde man kanske  "som av en händelse" råka besöka henne just då.

 

- - - - 

 

* jag konstaterade att minst sex personer som varit i högmässan på förmiddagen var där. Ska jag tolka deras vilja att höra ytterligare två eftermiddagspredikningar som att dom var missnöjda med förmiddagens eller att dom fick en så stor kärlek till Guds ord vid högmässan att hungern blev ännu större?

var jag på i afton - men först två begravningar. Den första i det större Ljusets kapell den andra i det mindre Hoppets kapell. 

 

Den redan nämnda julavslutningen var i bönhuset. Julavslutning för barnverksamheten skulle det väl kallats om det varit i kyrklig regi. Barnen spelade upp ett julspel där julevangeliet återberättades. Sånger därtill där barngruppen fungerade som kör. Kunde varit vilket kyrkligt julspel som helst, ett sådant som jag själv medverkade i som barn i början av 60-talet. Jag minns en gång när jag medverkade i julspel i Lövkataskolans aula. Måste alltså varit 1962, samma år som vi kom till Luleå.* Jag fick rollen som herde. Tillsammans med två andra gossar, min tvillingbror och min gamle kamrat (samma höst som vi blev kamrater). Jag minns att regissören, barnledaren/söndagsskolefröken Margit Lundgren bestämde att två av oss skulle sitta på scenen och en skulle ligga och låtsas sova. Den senare rollen blev min. Det tyckte jag var ytterst orättvist för då skulle jag ju inte synas lika mycket! Måste vara minnet av denna traumatiska händelse som gjorde mig till präst; nu får jag ju t o m stå  när alla andra sitter! Varför brodern och kamraten blev  präster kan jag dock inte utröna. Kanske hade dom några s k ädla motiv till sitt yrkesval.

 

Alltså, efter denna historiska utflykt, stor igenkänningsfaktor med glädje vid julspel i bönhuset. Hoppas inga barn kände sig orättvist behandlade. Då kan dom ju få för sig att bli präster!

 

- - - - -

 

* året efter fanns både kyrkan och församlingshemmet

fick jag höra av en person som jag mötte idag. Hon berättade hur starkt hon upplever att gå i mässan och ta emot Kristi kropp och blod. Kristen har hon väl varit en tid men tidigare varit mer aktiv i sammanhang där nattvard inte firats så ofta. Men sedan hon funnit vägen till en gudstjänstgemenskap med regelbundet firande så har mötet med Kristus blivit allt viktigare. Alltid roligt få höra ett sådant vittnesbörd. Det stärker mig i tron att vi äntligen är på helt rätt väg när vi nu sedan några år tillbaka firar söndaglig mässa.

 

Mässa fick jag också fira idag. På det äldreboende där jag haft andaktsansvaret i snart ca 15 år. 

 

I övrigt var det lite blandad kompott i arbetsdagen. Det började med lektion i handhavandet av församlingens nya skrivare. Men när jag sist på dagen skulle använda en skrivare så fungerade det inte. Ja, ja. Men det hade inget med varandra att göra. Det vi lärde oss på morgonen gällde helt andra utskrifter än den jag skulle göra på kvällen. Ju mer teknik desto mer som kan bli fel.

 

Tänk att det fanns en tid när kopieringsapparater var en bristvara. När jag kom till Nederluleå 1979 så fanns inom hela församlingsorganisationen en (1) kopiator. Den stod i Gammelstad. När några år senare kyrkomusiker och körledare Göran Lindgren i Bergnäskyrkan önskade en kopiator även dit så var det först kall handen från de ansvariga.

- Det är väl inte så mycket som behöver kopieras i Bergnäset. Dom kan väl fara till Gammelstad om (inte "när") dom behöver kopiera något (info: 13 km enkel väg). 

 

 Nu finns det kopieringsmaskiner eler kopiatorer eller skrivare, som det numera heter, i varenda buske. Måste bero på det s k papperslösa ssmhället.

 

Tur att kvällen slutade med Alpha annars hade jag nog känt mig som en kopia.

(som det heter i Luleå) skriva nästan exakt samma sak som min gamle kamrat redan skrivit på sin blogg. Istället ger jag en länk till hans skriverier som handlar om hur fyra nästan jämngamla präster som är uppvuxna på Örnäset här i Luleå i lördags tillsammans for till Hortlax utanför Piteå och besökte Ove Moren som var vår ungdomspräst åren strax före och efter 1970. Ove är nu 81 år gammal. När han kom till Örnäset 1968 var han knappt 33. Men för oss likväl en auktoritet. 

 

Jag har hela mitt liv kommit ihåg hans synnerligen lutherska undervisning om hur Anden verkar genom ordet  och sakramenten. Det är det som gjort att jag senare i livet aldrig förstått den "lutherska" kritik som funnits mot konsekrationsepiklesen i nyare nattvardsböner. Jag menar: om vi tror att den Helige Ande verkar genom ordet, varför skulle vi då inte få be att han gör det? Tvärtom! När jag som ung ny präst fick börja fira mässa enligt 76 års försöksordningar så fann jag direkt min glädje i att be om den Helige Ande över brödet och vinet precis före jag läser instiftelseorden. Tack Ove för det! 

 

Vad Ove i övrigt betydde för oss i sin roll som ungdomspräst kan läsas på min gamle kamrats blogg. Bara en sak ska jag tillägga. Jag minns när Ove som nybliven Örnäspräst var hembjuden till mina föräldrar. Han satt i en* av gungstolarna** och vi pratade om ungdomsgruppen han nu skulle ta ansvar för. Han frågade: "ni uttrycker väl tydligt att det viktiga är att alla kommer till tro på Jesus?" Lätt pinsam tystnad.

 

Men ett visst allvar planterade han i oss. Och i lördags fick fyra präster tacka för det som gavs oss genom Ove. Och troligen för sista gången fick vi fyra samtidigt ta emot välsignelsen av vår ungdomspräst.

 

 

- - - - -

* jag tror aldrig att jag någon annstans än i mitt föräldrahem sett två gungstolar i vardagsrummet. Båda finns nu hos mig - om än just nu i olika rum

 

** jag tror att han hade sin äldste son i famnen. En son som nu i sin roll som journalist på Kyrkans Tidning i flygplan fått hälsa på påven. Jag har via yngre bror fått se ett facebookklipp.

besökte jag under söndagen. Jag tog bilen och en god vän med mig och for till Korpilombolo gudstjänstgemenskap. Snöigt värre var det. Och det hade tydligen också många andra tyckt och därför var det inte så många med på gudstjänsten som det brukar vara. Men gudstjänsten var det inget fel på. Oklanderligt enligt svenska kyrkans ordning, 1986 års handbok. Och uppbygglig, innehållrik predikan. Kyrkkaffe efteråt med fina andliga samtal.

 

Efter allt var slut så blev vi hembjudna till gudstjänstgemenskapens präst på mer kaffe och prat och mat och till sist ännu mer kaffe. Sen for vi hem. Då snöade det också men lite mindre så det gick bra att se med helljusen påslagna. Men det myckna körandet i snö gjorde tydligen att det gick åt mycket mer bensin än normalt för färddatorn började plötsligt signalera att soppan skulle tryta redan några mil före Luleå trots att den på morgonen sagt att vi med råge slulle klara oss hem. Tack alltså för macken i Töre. Jag höll på att säga Shell som det varit i årtionden. Nu är det OK.

 

Hem kom vi lyckliga och glada. Som vanligt en stor glädje få möta pastor Anders. Så klart räknar jag en Missionsprovins-präst som vilken kollega som helst.

i Luleå stift - i vart fall dess styrelse plus några sympatisörer - har varit samlade.

 

På EFS-Sundet utanför Luleå. Fredag kväll och hela lördag. Fredag kväll mer fria samtal och mässa som avslutning på kvällen. Lördagen mer arbete med genomgång av valplattformen och lite strategifunderingar  inför nästa års kyrkoval. Naturligtvis röstar alla på Frimodig kyrka i kyrkomötesval och stiftsfullmäktigeval och i de lokala kyrkofullmäktigeval där vi ställer upp. Att Frimodig kyrka är det enda verkliga alternativet blir allt tydligare.

(Dessutom har vi roligast. Men det vet du ju redan!)