Torbjörn Lindahl

Det blev bättre väder igen. Den molninghet som slog till just när jag skrev förmiddagsinlägget vek undan och sen har det varit ganska fint väder resten av dagen.

 

Idag firade jag alltså kvällsmässa som vi gör varannan vecka under sommaren. Något förkortad högmässa. Inte så många var vi men fin gudstjänst, tycker jag i alla fall, även om jag hostade och kraxade mig igenom den. Inför mässan hade jag gjort upp med organisten att inte sjunga prefationen men när jag väl kom till mässliturgin så upplevde jag att talande och psalmsjungande värmt upp rösten så mycket att det gick.

 

En bloggkamrat - Mikael Karlendal - har idag konverterat. Han hade ju förutspått det på sin blogg men inte släppt datumet. Bland hans kommentatorer har vissa lyckönskat, andra beklagat. Jag hör till förstnämnda grupp. Varför inte? Mikael var ju ändå frikyrklig. Nu kommer han till en riktig kyrka! Annorlunda för oss i Svenska kyrkan. Vi anser oss ju ha levt i en riktig kyrka (med historik - ska vi säga "stamtavla"? - ämbete och sakrament). Men sakta(?!) ser vi allt detta förspillas. Vad gör man då?  Blir vi tvungna konvertera vi också? Eller kan det som vi uppfattat som det goda svenskkyrkliga arvet räddas? 

 

Några som på sitt sätt försöker det - på ett sätt som vissa stöder, andra ifrågasätter - är vännerna (för mig är dom vänner!) inom Missionsprovinsen. Kommer deras väg få framgång? Det var en fråga jag fick fundera på ikväll när jag samtalade med en Missionsprovinspräst som deltagit i mässan och sedan följde mig hem på en kopp kaffe.

 

Nu återstår frågan: kan man bli anmäld till domkapitlet för att man räknar en Missionsprovinspräst bland sina vänner - och till råga på allt bjuder honom på kaffe?

 

Den som lever får se.

 

- - - -

* pga fotboll med eftersnack blev det så sent att det redan inte längre är idag utan i morgon - sett ur ett gårdagsperspektiv alltså!

 

Dvs söndagen den 26 juni kan man på Bloggardag testa sin svenskkyrklighet. Två varianter av testet finns. Ett för äldre och ett för yngre. Jag klarade 12 resp 18 av de 20 frågorna i respektive test. Innebär det att jag som 62-åring är yngre? I många av de gudstjänstfirande församlingarna i svenska kyrkan skulle jag utan tvekan höra till de yngre (om det inte är gudstjänstgemenskaper med många invandrar- eller laestadian- familjer!) I vart fall har just den årliga knappa fyramånadersperiod börjat, under vilken jag plötsligt är ett år yngre än min jämnårige gamle kamrat :)

 

Läsarna noterar tydligt att jag inte rekommenderar bloggen ifråga. Sådant kan man bli anmäld till domkapitlet för. Frågan är om man kan bli anmäld för att man kollar in en blogg? Ni förstår att så här i dagarna när det är precis ett år sedan de första anmälningarna mot mig droppade in så är man lite skärrad.

 

Att jag själv är genuint svenskkyrklig ända sedan min barndom och varit i hela mitt liv var ju något jag också hävdade i yttrande över fjolårets anmälningar. Numera synes det ju finnas personer som driver tesen att samstämmighet med de två senaste kyrkliga uppfinningarna (kvinnor som präster och äktenskap för personer av samma kön) är det som visar sann svenskkyrklighet. Kanske får vi snart se motsvarande fenomen inom politiken: att man är äkta socialdemokrat visar sig inte i att man under hela sitt liv tagit parti för jämlikhet och solidaritet utan att  man likt Sverigedemokraterna applåderar veckans riksdagsbeslut med hårdare asylregler?

 

Så kan det gå.

 

Min äkta svenskkyrklighet kan ju om inte annat bevisas av att jag blivit nattad av en biskop redan som sexåring.

 

Idag är det s k växlande molninghet. Eller ska vi säga att det var soligt vid uppstigandet medan det nu blivit molnigt.

 

Idag är jag ännu ett steg på vägen mot tillfrisknande från förkylning. Inte helt återställd, men jag är nog vid utgången ur tunneln.

 

Idag firar jag mässa kl 18.

blir det för den förkylde. Jag är visserligen på bättringsvägen så det ljusnar i tunneln. Midsommar har annars aldrig varit en helg som tagit tag i mig så särskilt. När barnen var små blev det ju ofta färd till svärföräldrarnas - först fritidshus och sedan permanentboende - utanför Töre. Barnen plockade blommor och morfar klädde en liten middommarstång som restes mitt på gården. Men sedan barnen vuxit upp och sedan försvunnit ur huset så har midsommar för mig mer och mer tenderat bli (nästan) som vilken helg som helst. Jag är ju känd för att vara lite på tvären och jag förnekar mig inte bara för att det blir midsommar. Så om jag alltså upplever mig möta någon slags förväntan som flyger omkring i luften, att man ska handla på ett visst sätt - t ex sitta ute på altanen och äta sill och mandelpotatis - då kan jag lika gärna göra tvärtom. Alltså sörjer jag inte över att sista kvarvarande förkylningsbesvär håller mig inne. Till middag blir det en fläskkotlett.

 

Sörjer - och nu är det allvar! - gör jag dock pga ett besked jag fått för några dagar sedan. En person som varit väldigt regelbunden deltagare i våra gudstjänster i Hertsön, har råkat ut för en olycka och slagit sig så allvarligt att hon nu ligger på sjukhus i praktiken totalförlamad. Många av er som ofta deltar i gudstjänsterna har jag försökt nå med vädjan om förbön. Men om det finns några fler bland läsarna som vill vara med i bönemobiliseringen så är ni givetvis välkomna, också att i Anden deltaga med oss som samlas till mässa på söndag kl 18.

 

Fr o m nu blir det alltså sommarschema med gudstjänsterna. Utgå från denna söndag och skriv sedan in i almanackan mässa i Hertsökyrkan varannan söndag kl 18. Även kära läsare från långtbortifrån är givetvis välkomna. Söndaglig 11-högmässa igen från slutet av augusti.

- - - -

PS. En timme senare

Precis när middagen var färdig så började det regna.Alltså hade jag ändå inte kunnat sitta ute. Alltså slipper jag känna mig som tråkig motvalsperson. Istället får jag glädja mig över ett varmt hus att befinna mig i.

 

får jag leva i nu. Barnbarnen (åtminstone det äldre) var rejält förkylt under helgen. Så även deras moder, min dotter. Alltså går jag omkring och är redigt förkyld, jag med. Alltså försummar jag den dammsugning jag borde ägnat mig åt. Onsdag morgon kommer jag ej heller leda mässa i Örnäset. 

Det har inte varit så vackert väder. Synd för alla som tänkt vara ute och glädja sig i det vackra vädret. Om nu någon hade tänkt det. 

 

Själv blev jag uppringd av äldsta dottern i går morse och fick frågan om jag ville komma och hjälpa hennes man med lite snickeriarbeten på deras förråd som är under uppförande. Eftersom den typen av arbeten hör till det roligaste jag vet så slängde jag mig i bilen. En släng av ovädret fick vi också så en del av arbetet fick utföras med regnställ* på. Sågandet skedde dock i garaget.

 

Kort besök hos god vän innan jag lämnade grannstaden och for hemåt.

 

Även idag var jag iväg. Min viktigaste insats denna dag var kanske att få äldsta barnbarnet att lugna sig så att han kunde sova middag.

 

Dagens gudstjänst blev om aftonen i bönhuset efter att jag bestämt för att inte gå på annan gudstjänst i rent studiesyfte. I bönhuset fick jag höra två predikningar. Alltså anser jag mig ha uppfyllt Katekesens ord att inte förakta Guds ord och predikan. Alltså kan det förlåtas mig att jag några gånger kört elsåg och skruvdragare. Och när vi sjöng gamla gedigna psalmer ur 1937 års psalmbok så hann jag tänka att det uppväxande släkte som veckorna i ändå sjunger detta måste få en mycket gedignare andlig fostran än dom som bara sjunger s k lovsånger med många gånger ganska ytliga och till intet förpliktande texter.

 

Snart slut på matchen Frankrike-Schweiz. 0-0 ännu. Ska även denna match avgöras i sista minuten, som flera andra hittills i detta EM. Nä, det blev oavgjort

- - - - - 

* mitt MC-regnställ. (Så uppfyller jag ett av mina löften från denna ringa bloggs ännu ringare begynnelse - ett löfte jag inte lyckats hålla! - att alltid få med något MC-relaterat oavsett vad jag skriver om)

 

 

läsare har det varit på bloggen nu i några dagar. Är det några bland kära läsarna eller t o m bland normalt icke-läsarna som tror att jag skulle finna anledning skriva något särskilt just dessa dagar; kanske för att fira minnet av att jag för ett år sedan blev världsberömd i hela sverige?

 

Ni kan ta det lungt! Det kommer jag inte att göra. Så luta er tillbaka i TV-fåtöljen och njut av fotbolls-EM på TV.

I samhället alltså.

 

Och notera i vilken ordning jag nämner dem. Evangeliet först. Därför att det är det jag vill betona och det jag anser att vi i vår tid behöver predika.

 

Annars är det ju ofta den motsatta ordningen - lagen och evangeliet - som gäller när vi introducerar dessa begrepp. I den ordningen för att lagen är det som människan spontant kan erfara. Den är skriven i människors hjärtan, är ju en biblisk tanke. Det märks i samvetet. Människan har en känsla för rätt och fel. Visserligen kan den känslan förvridas och förvanskas pga uppfostran och påverkan så att man får helt felaktiga begrepp om rätt och fel, men något  slags begrepp om rätt och fel har alla människor.

 

Evangeliet å andra sidan brukar vi (i alla fall vi lutherskt präglade kristna) sammanfatta som syndernas förlåtelse.*  "Och där syndernas förlåtelse är där är liv och salighet" (Luther). Och finns en kunskap och kännedom om evangeliet och förlåtelsen då finns en omkringvarande evangeliets anda. En attityd redan i förväg att vara beredd förlåta att ha förförståelsen att det alltid finns två sidor av ett mynt och inte i onödan fördöma. 

 

Om evangeliet länge varit i svang i ett samhälle kommer något av dessa attityder även att prägla samhället och offentlig debatt. Men när kännedomen om evangeliet minskar så kommer även dessa evangeliets "kringattityder" att försvinna** och ensam kvar står den dömande lagen med sina kringattityder.

 

Det är det senare som nu blir allt tydligare i vårt samhälle. Jag har skrivit det förr men nämner det igen; den kollektiva fördömelsen av Mona Sahlins Toblerone är vår tids mest övertydliga exempel. Och i närtid: om en människa på minsta sätt upplevs uttrycka otillåtna åsikter: ut i kylan på direkten. Senast Stanley Sjöberg som fick sitt Facebook-konto blockerat och tydligen även portats från medverkan på känd "kristen" camping. Något tidigare en person som fick lämna uppdrag inom kristdemokraterna för att han ifrågasatt kommunal hissning av prideflaggan och jämfört med hur det skulle vara om man kommunalt hissade vissa andra flaggor. Och kyrkopolitiker i Växjö stift som fick lämna sina uppdrag efter ord av tveksamhet inför pridefestival.

 

Jag har inte följt frågorna så i detalj så jag kan inte avgöra om någon av dessa uttryckt sig på onödigt raljant eller annars olämpligt sätt. Men jag hävdar ändå det olyckliga i de fördömande attityderna mot dem; oviljan - och oförmågan? - att stanna till och ta ett seriöst samtal i stället för att omedelbart ta till fördömelsesläggan.

 

- - - - - 

* i vår tid blandar folk ofta ihop förlåtelse med tillåtelse. Det får många olyckliga följder i argumentationen.

 

** eller också omvandlas evangeliet till lag. Fr a  när attityder av kärlek och omsorg som människor frivilligt kunnat visa varandra blir något som man förväntar sig eller anser sig ha "rätt" till från andra

 

Är det så som uttrycket säger. I så fall kanske tur för mig.

 

Såg mitt namn i NSD idag. Det var i en av artiklarna om pride som nu pågår i staden. En av artisterna som ska uppträda berättade att han förut samarbetat med svenska kyrkan genom att "jobba gratis" men nu brutit det samarbetet och uppträder i annat sammanhang. Skälet till det avslutade gratisarbetandet för kyrkan sades vara undertecknad, enkannerligen skriverier här på bloggen för ett år sedan. Eller kanske ännu mer specifikt, besvikelsen över att domkapitlet inte gick hårdare åt mig. Tänk att i dessa tider när nyheter normalt är gamla efter bara något dygn; att då bli omnämnd igen efter ett år! Vad säger jag då? Då har jag ju i alla fall gjort avtryck. När man närmar sig pensionsåldern börjar man ju undra om man gjort något som helst avtryck under sin tid eller om man bara varit en velig typ som ingen märkt. Nu vet jag.

Vill vi ha det? Dvs en kyrka där kvinnor känner sig välkomna och har framträdande positioner och patriarkatets makt är bruten?

 

I så fall kan jag berätta att det finns en sådan. Svenska kyrkan. Jag råkade få Kyrkans Tidning i min hand och där fanns bilder från de senaste diakon- och prästvigningarna. Sammanlagt 52 nyvigda enligt rubriken. Jag räknade till 14 diakoner och 38 präster. 40 kvinnor och 12 män. Bland diakonerna 12 kvinnor och två män. Bland prästerna 28 kvinnor och 10 män.

 

Jag noterar att en av de två diakonvigda männen just börjat sin tjänst i Luleå Domkyrkoförsamling. Hur ska man uppfatta det? Vi är en gammaldags förstockad församling som fortfarande envisas med att understödja patriarkala strukturer? Eller har någon ett bättre förslag till tolkning?

Det kan man fråga sig. Alltså varför det gått en hel vecka sedan jag sist skrev på bloggen? Svaret är fotbolls-EM. All ledig tid då jag skulle kunna skriva något åtgår numera till TV-tittande. Jag medger gärna att jag tycker det är jätteroligt se fotboll på TV. Däremot har jag inte varit på så många matcher live. Men en av dem jag sett slår ju allt; derbyt mellan Roma och Lazio på Olympiastadion i Rom hösten 1999. Resultatet 4-4. Efter det känns det inte riktigt som någon hit att gå på Skogsvallen och se IFK Luleå. Nej, EM och VM på TV får det bli. Och då minskar möjlig bloggtid.

 

Sen är det ju frågan om man längre törs blogga i dessa tider när man är kyrkligt förtroendevald (ersättare i stiftsfullmäktige). Man kan ju råka skriva något ironiskt, vilket Kyrkostyrelsen lär vara på G att förbjuda. Nu blev det inget beslut vid sammanträdet i tisdags men styrelsen lär komma igen. Nu skulle den föreslagna policyn bara vara förpliktande för förtroendevalda på riksnivå, men sannolikt sprider sig dess anda neråt i organisationen och då kan man ju ligga illa till om man är en gladlynt person.

 

Personligen anser jag att ett antagande av en dylik policy för att stävja kyrkliga bloggare vore att tolka som ett tydligt tecken på organisationens begynnande sönderfall. Håller man inte längre ihop kring centrum så får man börja bevaka gränserna. Den kyrkliga organisationens motsvarighet till det enskilda andliga livets syndakataloger; om inte kärleken till Kristus och den Helige Andes liv är tillräckligt starka för att hålla människorna på rätt väg då måste man göra staketen högre.

 

Nu börjar Frankrike-Albanien!

Och stiftsjuristen, hade församlingens präster och diakoner i onsdags. Men inte hela dagen. Gästerna kom till lunch och stannade under eftermiddagen. Då fick vi chans ställa frågor angående domkapitlets verksamhet mm. Många intressanta och klargörande svar t ex om hur ett ärende hanteras när en präst eller diakon blir anmäld.

 

Sista frågan handlade om hur kyrkan i framtiden ska relatera till mer traditionalistiska grupper inom kyrkan. Jag, som hör lite dåligt, tyckte först att biskopen sa nationalistiska  när han läste frågan. I svaret kom biskopen mest att beröra det som kanske är mer aktuellt här i norrbotten än i andra landsdelar; relationen till laestadianismen. Den frågan berördes ju i Kyrkans Tidning för en tid sedan. Även där hade biskopen ombetts yttra sig.

 

Själv tänker jag, så fort denna fråga kommer på tal (eller i tanke), att de frågor som under min livstid blivit de tydliga skiljepunkterna mellan modernister och traditionalister inom kyrkan - ämbetsfrågan (tidigare) och äktenskapsfrågan (under senare år) - så lätt betraktats som prästfrågor. Det gäller bara att bli av med de gammaltroende prästerna så är alla konflikter och problem ur världen. Men så är det ju inte. Det finns även ett gammaltroende traditionalistiskt kyrkfolk. Vad gör man med det? Som varken kan avskedas eller uteslutas? Som finns kvar i kyrkan så länge dom själva vill?

 

På förmiddagen hade vi präster och diakoner varit uppdelade i mindre grupper. I min grupp var det två män och två kvinnor; präster. I grupperna fick var ock en chans ge sitt eget vittnesbörd och berätta om ämbetets glädje och/eller sorger. Den som ville fick ha en bild med att utgå ifrån.

 

Själv hade jag en bild från prästvigningsdagen. På bilden två nyvigda präster, undertecknad och kompisen Timo Saitajoki. Unga och glada och förväntansfulla. Jag undrar om jag då insåg att den nyinköpta kaftanen skulle jag bära sista gången nästan exakt elva år senare och då kunde jag inte andas.

 

Kortet har jag tittat på många gånger under åren och uppmuntrats av när jag sett oss glada och positiva.  Men när jag tidigare i veckan tog fram det och tittade på det och tänkte att det här tar jag med mig till onsdagsmötet, då blev jag - ledsen!

 

Inte precis så jag grät men ändå. Varför det? Det var för att jag nu tydligt slogs av - det som jag iofs vetat i många år - idag skulle ingen av oss bli prästvigd! Dvs om vi stått fast vid våra övertygelser. 

 

- Torbjörn, det finns en uppgift och en kallelse för dig i Luleå stift. Det var min prästvigningsbiskops, Stig Hellsten, ord till mig några månader före min prästvigning  när vi möttes på Samariterhemmet i Uppsala. Det var svar på en fråga från mig. Ställd mot bakgrund av att det under sista året (i efterdyningarna av Ingemar Ströms nyårspredikan 1/1 1978) flitigt debatterats om svenska kyrkan längre kunde prästviga dem som ifrågasatte ordningen med kvinnor i prästämbetet. Om svaret från biskop Hellsten den gången blivit negativt eller tvekande hade jag förmodligen rest till Göteborg och blivit prästvigd där (jag hade redan en gång väldigt flyktigt talat med Gärtner om saken.) Då hade jag kanske lockats fortsätta mitt resande och slutat min karriär som biskop :)

 

Skämt åsido! Det är en allvarlig fråga. I många år (årtionden!) Har kyrkan medvetet stoppat (och i kyrkoordningen reglerat det stoppet) många prästkandidater som tidigare utan vidare skulle välkomnats in i prästerskapet. Redan under åren då jag var var dekan i Synoden (slutet av 90-talet) satt vi en gång i dekankollegiet och försökte räkna alla missade eller avvisade prästkallelser vi kände till. Talet närmade sig - redan då! - 100. Då var inte alla så långt komna att dom stoppats i antagningskonferenser eller motsvarande; flera hade självmant avbrutit teologistudier eller inte ens påbörjat dem då de insett det omöjliga att försöka nå till slutet utan att behöva kröka nacken.

 

Med denna vetskap i bakhuvudet är det ofrånkomligt att jag i många år levt med upplevelsen att jag är präst i svenska kyrkan på övertid eller dispens; jag är med för att jag länge varit med men idag skulle jag inte få bli med i prästkollegiet. Det faktum att de personer som finns omkring mig - och funnits omkring mig under åren - kolleger och chefer, är ytterst vänliga och respektfulla och egentligen aldrig försökt tvinga mig överge någon av mina hållningar i bekännelse eller handling, kan - tyvärr - inte upphäva det faktum att jag enligt den officiella kyrkans regelverk är att betrakta som något som katten släpat in.

 

Hur blir framtiden? Den s k framtiden kommer att vara över oss mycket snabbare än vi anar. Och vad gör vi då? Det borde det gammaltroende kyrkfolket fundera över.

 

Finns det några fler alternativ än

- dö ut

- försöka få vissa vitala men upplevt  hotade delar av svenska kyrkans liv och tradition att överleva t ex genom Missionsprovinsens organisation

- ge upp stora delar av kyrkolivet och bara bära vidare några mindre favoritbitar i egen regi (det lågkyrkliga/väckelsekristna alternativet)

- ge upp med svenska kyrkan och konvertera

 

Det skulle jag vilja prata med biskopen om. Undrar vilket råd jag då skulle få?

bär jag inom mig två insändare/debattartiklar jag skulle vilja skicka iväg. Den ena till Världen idag där jag i så fall skulle blanda mig i debatten mellan Bo Brander och bp Åke Bonnier. Den andra skulle gå till finlandssvenska kvartaltidsskriften Kristet prespektiv  där jag skulle vilja ytterligare problematisera frågan om skapelse-evolution vilket Joakim Förars skrivit en artikel om. Den som lever får se om jag ids producera någon av dem.

 

Inte just nu i alla fall. Nu blir det bara återblick på gågna helgen. I lördags var jag till Boden och hjälpte till med passning av barnbarn. Är det roligt eller roligt att få träffa de små krypen?

 

Söndag f m glömde jag bort det som allt mitt planerande för helgen centrerats kring; den ekumeniska friluftsgudstjänsten i Södra hamn. Istället for jag till kollega med hustru och satt där framför deras TV och såg helgonförklaringen av Elisabeth Hesselblad. Roligt varje gång man ser Petersplatsen och inser att där har man varit flera gånger. Högtidligt och fint med mässa från Peterskyrkan. Och som jag alltid brukar säga när jag på TV ser gudstjänst därifrån, eller deltager i en, vilket jag gjort en gång: "precis som i Hertsökyrkan, bara lite större format".

 

Det enda som stör mig är pratet om att sverige nu har två helgon. Varför så okritiskt låta Rom bestämma? Vi glömmer inte Ingegerd Olofsdotter (sveriges förste döpte konungs, Olof Skötkonung, dotter) som vördas som helgon i den ortodoxa kyrkan undrr namnet Anna av Novgorod och hon levde flera hundra år före den heliga Birgitta.

 

Under eftermiddagen skjutsade jag min inneboende student till flyget. Hans termin är slut så nu blir det sommarlov. Till hösten har han egen studentlägenhet.

 

På kvällen mässa i den kyrka och gudstjänstgemenskap som är mig kärare än t o m Peterskyrkan. Skälet till kvällsmässa var givetvis att möjliggöra deltagande i förmiddagens ekumeniska gudstjänst. Några av mässdeltagarna hade varit i hamnen på förmiddagen. Flitigt folk.

 

Synd att jag missade ekumeniken, tänkte jag på förmiddagen framför TV:n. Men det kändes som att jag trots allt fick en liten slev av ekumeniken; jag såg ju Antje Jackelen i TV-bild.

 

Lite förlängd helg känns det som när det var nationaldag idag. Lite firande på Hertsötorg under några timmar. Personal från kyrkan drog sitt strå till stacken. Avslutning med psalmsång och bön i kyrkan.

 

I morgon (nej, onsdag!) har vi heldagsmöte (nästan) med präster och diakoner och biskopen och stiftsjuristen. Då ska det handla om olika saker. Bl a stiftets utarbetade s k Codex Eticus (= om hur präster och diakoner bör uppföra sig, i jobbet och privatlivet.) Det stod väl inget specielt om bloggande?