Torbjörn Lindahl

börjar nu. Igår kväll firade vi som vanligt askonsdagsmässa i Hertsökyrkan. 

 

Trogna läsare vet vad som händer på denna blogg när fastan börjat. Det blir bloggfasta. Vi ses på påskdagen.

Var uppe i Malmfälten i helgen. Någon eller några gånger per år brukar det bli en resa upp till Malmberget där kompis sedan ungdomsåren är präst. I samband med besöken brukar jag få gästpredika. Så även detta år. Blev påmind om att fjolårets besök frös inne pga förkylning. Nära att det hände även nu. Hade varit förkyld hela förra veckan. Men då tågbiljetter redan var bokade utan ombokningsmöjlighet och jag samtidigt upplevt mig bli lite bättre för varje dag så satte jag mig på tåget på fredag afton i hoppet att förbättring i hälsan skulle erfaras för varje dag under helgen. Så blev det också. Allt gick väl.

 

På fredagskvällen hann jag vara med på slutet av en kväll med paret Solveig och Mikael Tulin från Borås. Och under lördagen flera timmars seminarier då de fortsatte berätta.

 

Jag har hört och mött dem tidigare på OAS-möten och hörde dem gärna igen. De båda har varit djupt involverade i New Age-andligheten. Kanske fr a Mikael som efter en gedigen 4-årig utbildning verkade som professionellt medium i många år.

 

Summan av kardemumman: till sist fann dom Jesus eller snarare blev funna av Jesus och dom blev befriade och lämnade alltsammans. Ett oerhört starkt vittnesbörd

 

Nyttigt lyssna på. Några tankar i seminariets allra  sista del om hur vi kan tänka den fortsatta andliga utvecklingen i världen innehöll dock några bitar som var lite spekulativa. Det kunde uteslutits. Men så länge dom talade utifrån sin egen erfarenhet var det mycket givande. Helt klart nödvändigt som varningsord då vi i vårdsvängen, skolan - och på sina håll även i kyrkor! - översvämmas av meditation, yoga, mindullness, qigong mm.

I kommentarer till föregående inlägg har trogna läsare av denna ringa blogg uttryckt sin längtan och hunger efter ett nytt inlägg.

 

Givetvis borde jag svarat upp mot denna längtan redan direkt när jag i måndags kom hem från Teologifestivalen i Uppsala. Men en efterhängsen förkylning har tröttat ut mig under veckan och tvingat mig ransonera med krafterna. 

 

Dagarna i Uppsala var roliga. På flera sätt. Dels för att jag när jag stannade ett dygn extra fick ordentlig chans träffa äldste son och storasyster och gammelsvåger. Man får försöka slå flera flugor i en smäll. En av avsikterna med att alla församlingens präster erbjöds fara på Teologifestivalen var att vi skulle få chansen umgås under otvugna former. Och det gjorde vi. 

 

Själva Teologifestivalen innehöll ett antal "strömmar" som man kunde välja mellan. Själv valde jag lyssna på en jesuitpater som talade om ignatiansk spiritualitet. Intressant och givande. En fråga jag burit med mig - och fick chans att enskilt diskutera med föredragshållaren - var om det verkligen är möjligt att lyfta den ignatianska spiritualiteten ur dess ursprungliga katolska sammanhang (som nu görs tex i svenska kyrkan) utan att det blir en lightversion av det hela. 

 

Kanske kunde jag även gått på strömmen om dopet. Där medverkade ju min gamle vän Kjell Petersson. Lite förvånad var jag när jag såg hans namn. Tydligt högkyrklig, aktiv i Frimodig kyrka (har även suttit i kyrkomötet för FK) och tidigare mångårig dekan i Svenska kyrkans fria Synod. Var det ett olyckligt misstag i planeringen eller rentav ett litet tecken på att även "svenska kyrkan" kan vara på väg att återigen börjar värdera verklig kunnighet och kompetens. Det vore ju tröstefullt få erfara det på sin ålderdom.

 

På lördagskvällen var det utdelning av Silverkeruben. Något slags teologiskt pris till någon som gjort - ja nu minns jag inte exakt vad - något teologiskt förtjänstfullt. Årets pris gick till Jonas Gardell. 

 

- Lika bra då att vi inte var där, utbrast en av kollegorna som tillbringat kvällen på restaurang Costas, när vi sammanstrålade med övriga på hotellet senare på kvällen.

 

Var där. Dvs i universitetsaulan var jag däremot på fredagskvällen då festivalen inleddes. När Anna-Karin Hammar fick de församlade att unisont uttala de tre sanningarna:

-teologi är allas egendom

-teologi är en skapande verksamhet

-teologi är en konstart för jordens överlevnad

 

då kände man att här är den nya religionens trosbekännelse. T o m i tre artiklar. Fullkomligt.

 

Nej, jag förnekar inte att man kan hitta ett korn här och där. Men det är något i hela konceptet, själva grunden som gör att man känner sig helt främmande. Ytan fint men innehållet.. ja, vad då? Redan i fredagskvällens inledningsmässa märkte jag det. På ytan fint genomförd i bästa högkyrkliga stil som nu är allmän i svenska kyrkan. Men när nattvardsbönen lästes - som enligt tradition innehåller ett tack till Fadern för frälsningsgärningen i Sonen - då kom det. Nu minns jag inte ordagrant men ungefär " tack för att Jesus visar  hur vi ska leva som människor". Jo visst. Han gör det - också! Visar oss hur vi ska leva. Men om betoningen inte ligger på vad han unikt, ensam gör för oss så är det inte kristendom.

 

Skillnaden hårfin. Ungefär som på 300- talet. Då hängde hela kristendomen på en bokstav.

Han gör det ibland. Och ibland är det jag som ringer. Vi gör det när lusten att ljuga en stund*  blir alltför påträngande.

 

Roligt att ha någon att prata med som man är tillräckligt god vän med och där det finns tillräckligt stort ömsesidigt förtroende för att man ska kunna vara helt uppriktig, men å andra sidan är tillräckligt oense med för att samtalet ska ha en viss spänst. Vi kom bl a att tala om skillnaden mellan förr och nu i våra prästerliga jobb. Förr var det mer att göra upplever vi nog båda. Fler konfirmander och fler kyrkliga handlingar.

 

Min gamle kamrat som på alla sätt är mer språkkunning än jag gav mig också en språklektion och lärde mig att administration betyder till tjänst men att detta som är till tjänst lätt blir byråkrati  vilket betyder kontorsvälde. 

 

Vi kom också att beröra den tendens till ökad stordrift som nu gör sig gällande i det att pastorat och församlingar slås samman till större enheter. Kunde inte låta bli att påpeka att Frimodig kyrka motsatt sig denna utveckling och tappert - men förgäves - kämpade emot i kyrkomötet inför det senaste stora strukturbeslutet. Vilka konsekvenser för medinflytandet och initiativet får de allt större enheterna?

 

Kom att tänka på en föreläsning som mitt dåvarande arbetslag fick höra på Hotell Nordkalotten för ca 20 år sedan. Ett avsnitt i föreläsningen handlade just om initiativet och beskrev fem olika initiativnivåer, från lägsta till högsta. Det hela exemplifierades med anställd som i slutet av körning med firmabilen märker att det troligen är punktering på ett av däcken.

Nivå ett: gör ingenting

Han ställer bilen i garaget och lämnar in nycklarna

Nivå två: påtala felet

Ställer in bilen men säger vid nyckelåterlämnandet - "det är punktering"

Nivå tre: föreslå en åtgärd

- "det är punktering, den måste lagas"

Nivå fyra: inkludera sig själv

- "det är punktering som måste lagas. Jag skulle kunna fixa det på en gång"

Niva fem: åtgärda och rapportera

- "det blev punktering på bilen. Jag for till verkstan och lagade det. Här är kvittot på mitt utlägg"

 

I det arbetslag som jag på 90-talet var arbetsledare för konststerade vi skrattande att de flesta låg på nivå fem. Det gjorde det lätt att vara arbetsledare. Men det gällde ha förmåga hänga med i svängarna. Jag kan inte säga att  jag personligen ständigt ligger på nivå fem, men idealet har jag alltid bevarat och det fyller mig alltid med glädje var gång jag får anledning minnas.**

 

- - - - - -

* ursprungligen min gamle kamrats uttryck

 

** denna del är en av tre korta avsnitt jag kommer ihåg från en tre timmars föreläsning. De två andra handlade om skillnader mellen kvinnors och mäns sätt att reagera och uttrycka sig

är man nu.

 

Jag vet iofs att det finns många vänliga själar som anser att jag är det året om. Men nu har jag varit det även i bokstavlig mening. När det snöar och samtidigt blåser från sjön då driver det upp en stor snöhög mitt på min bro. I går morse var det ytterst nära att jag varit tvungen ta köksfönstervägen ut på gården. Men tack vare att  jag tidigare på morgon handlat föregripande och puttat upp dörren så att jag kunnat få tag i sopen och stöta bort en del av snöhögen så var det möjligt att några timmar senare trycka upp dörren så mycket att jag kunde slinka ut.

 

Sedan blev det snöskottning. Till kyrkan kom jag (dock försent) och fick deltaga i mässan. Fantastiskt vilken lisa för själen mässan är när man är bekymrad eller orolig.

 

Vintervädret gjorde dock att jag ställde in en planerad utfärd till Boden. På kvällen var jag hembjuden till kollega på bastu och middag. Synnerligen trevlig kväll.

 

Nu återstår att se om jag under denna vecka får svar på ett av mitt yrkeslivs allra största mysterier, vilket jag grubblat på sedan i tisdags eftermiddag.