För högkyrkligt?
Ibland möter jag kritiken att gudstjänstlivet i Hertsökyrkan är för högkyrkligt. Och att vissa därför har svårt känna sig hemma där.
Vad menas med det? Är det bara en allmän benämning på sådant som människor känner sig främmande för, eller ogillar? Nä, lite mer konkretion måste det väl ligga i bedömningen att något är högkyrkligt. Vad kan det vara?
Tänker man på att mässa firas nästan varje söndag? Kanske, men varför drabbas då inte Björkskatakyrkan av samma kritik eller Domkyrkan, där har ju söndaglig mässa varit ett faktum i årtionden?
Tänker man på att de flesta står upp under kollektbönen och hela nattvardsliturgin? Det kunde jag möjligen tänka mig. Synd att min pappa inte lever. Han envisades alltid med att sitta när andra stod kvar. Först av princip, han ville göra som han alltid gjort, sedan pga bristande ork. Numera är det mamma som övertagit rollen att vara den som sitter sig igenom högmässan. Tur att det finns gamlingar som kan visa vad kristen frihet är. Och i agendan står det att man ska vara fri, alla behöver inte göra likadant.
Nej, det som jag tror är det som känns annorlunda för den som kommer som ny i Hertsökyrkan - och som därför uppfattas som "högkyrkligt" eller främande och ovant - det är att förhållandevis många är så aktiva i liturgin, i vart fall om man jämför med många genomsnittliga norrlandsförsamlingar.
Om man kommer till en kyrka (och särskilt om den är ganska stor) där församlingsaktiviteten är genomsnittlig, då kommer man mest att uppfatta församlingspartierna i liturgin genom att prästen själv läser med i mikrofonen och några svaga ljud hörs från bänkraderna. Om man då är ovan så kommer man inte att tycka att man utmärker sig om man inget säger.
Om man däremot kommer till en mindre kyrka med påtagligt aktiv församling, där församlingssvaren ljuder betydligt starkare än prästens röst i högtalaren, då finns naturligtvis risken att man känner sig aningen utanför om man inte vet vad man ska säga.
Hur ska vi lösa detta problem? Ska vi säga åt de trogna gudstjänstfirarna att inte vara så aktiva? Nej, men man kan ju se till att ibland informera och ha kommenterad högmässa så folk kan lära sig, får jag ibland höra. Exakt, det är precis det jag gjort och i kombination med att vi haft ordagrant samma gudstjänstordning i långt över tio år så har effekten blivit att många nu lärt sig agera i gudstjänsten.
Learning by doing, någon annan väg finns inte. Och just under denna termin har jag sett flera strålande exempel på hur trogna gudstjänstfirare tagit sig an dem som varit nya och ovana och tålmodigt berättat och undervisat om gudstjänsten.
Jag minns en gång när jag var på hockey. Luleå gjorde mål och givetvis flög jag upp från stolen och skrek i kapp med omgivningen. Men plötsligt var jag den ende som stod upp i hela ishallen. Vad hade hänt? Jo domaren hade visat tecknet för underkänt mål. Men jag fattade ju inget. Tittade väl inte ens på domaren. Lite dum kände jag mig.
Men jag tror jag lär mig till slut om jag går på några matcher till. Och aldrig kommer jag att tycka att det är för höghockeyigt i Coop Arena.
Änkans skärv
Har jag berättat om den? Jag tror det men fann inget när jag försökte leta bland gamla inlägg så då skriver jag (igen?).
För nu rätt många år sedan var vi en liten grupp ur gemenskapen i Hertsökyrkan som ville ge ekonomiskt stöd till en (gömd) flykting som väntade på uppehållstillstånd. För att ge det hela nödvändig organisation grundade vi på enklast möjliga sätt en liten förening som vi kallade Änkans skärv (vi ångrade oss nästan när vi insåg att det på modernt engelsktinfluerat språk skulle bli "Ankans skarv" men då var det försent) för att hantera insamlandet av pengar.
Efter en tid fick den asylsökande uppehållstillstånd och sin försörjning mer tryggad. Ungefär i samband med detta råkade några medlemmar i föreningen komma i kontakt - fullständigt slumpartat - med en asylsökande familj i Skelleftetrakten som var i ett mycket svårt läge. Vi beslöt skänka våra pengar till dem och styra vår lilla hjälpverksamhet åt det hållet. Så småningom blev ett antal personer i Skellefteå engagerade på olika sätt och efter en tid hade deras hjälpverksamhet vuxit så mycket att det var lika bra att dom tog hand om det i egen regi.
Alltså bildades Änkans skärv, Skellefteå. Den föreningen har några tiotal medlemmar, en styrelse och en ordentlig verksamhet tillsammans med åtskilliga understödjare. Verksamheten har vuxit och man har under åren kunnat ge hjälp åt många behövande. Vi från Änkans skärv i Luleå (vi har aldrig varit mer än fem medlemmar, tror jag) brukar bli inbjudna till deras årsmöte. För varje år kan vi se hur verksamheten växer. Bokslut på ca 100000 för två år sedan, ca 250000 förra året och nu 460000. Man har nyligen även bildat ett aktiebolag vid sidan om (vad det nu hette?) så att man ska kunna anställa folk och sälja tjänster och på så sätt ge människor möjlighet bidraga till sin egen försörjning på ett lagligt sätt. Föreningen Änkans skärv i Skellefteå fortsätter vara en ideell förening vars huvudsyfte är att samla in pengar som ges vidare till behövande asylsökande och flyktingar. Nästa år (eller var det till sommaren?) planeras en välgörenhetskonsert, till vilken redan några musiker lovat ställa upp med gratisspelning.
Vi ursprungliga "änkor" i Luleå står bredvid och ser på och känner oss mest som små obetydliga "skärvor". Underligt vad som kan ske när en liten sten - av en ren tillfällighet! - sätts i rullning.
Första MC-turen
för året blev det idag. Raka vägen till OK för att kolla däcken och pumpa i lite luft. Se'n till stan-Bergnäset-Gäddvik, ut på E4 fram till Bodenvägen, in mot stan igen och ut till Hertsön.
Väl framme vid kyrkan insåg jag att jag glömt nycklarna så jag fick ringa vaktmästaren (Gud vare tack för mobilerna!) och be henne komma och låsa upp. Sedan hade jag en träff med några personer som alla gått vår alpha-kurs (fast vid olika tillfällen) och som valt att vuxen-konfirmera sig. Då blir det lite extra undervisning.
Efter kofirmandlektionen blev det lite ytterligare onödig MC-körning. Först upp på Ormberget där jag övade lite svängar i lågfart på den stora parkeringen. Sen mot Persön via Sinksundet-Bensbyn. På den biltomma vägen kunde jag använda några raksträckor till att öva lite inbromsning. Vid macken i Persön stannade jag för att byta till varmare handskar. Passade på värma händerna på motorn. E4 igen, söderut denna gång, av vid Rutvik för färd hem till Porsön.
Summa ca 9 mil. Fullständigt i onödan! Fast å andra sidan har jag ju klimatkompenserat under stora delar av vintern då jag åtskilliga gånger tagit bussen till jobbet när jag lika gärna kunnat åka bil :)
Glädjen i körningen finns kvar. Nu gäller det bara att få sig några mil till innan torsdag då det är första maj-rundan. Ser fram emot att möta min gamle kamrat på Storgatan i Älvsbyn.
Nu har jag konverterat
Eller kanske konverterats. I hjärtat.
Elkonverterat.
Fick ett ihållande förmaksflimmer vid midnatt igår
Nå, till slut blev beslutet att häva det med hjälp av s k elkonvertering vilket skedde vid 16-tiden idag. Det gjordes ju medan man var nersövd några minuter så man märkte inget. Men hjärtat hade reagerat helt enligt plan och hoppat in i jämn rytm på stuts.
När jag vaknade upp ur den korta sömnen som bara varade några minuter så trodde jag att jag sovit i timmar. Det föranledde min chef domprosten att, när hon senare ringde för att kolla hur jag mådde, uppmana mig skriva en bok om "tid och evighet".
Visst är det sån't man blir ärkebiskop för? Själv tänker jag i helt andra banor. En bidragande orsak till flimmer i hjärtat kan vara stress. Bäst kanske undvika dylikt tex genom att inte så mycket engagera sig i kritik av församlingsblad och annat. Man borde kanske bli en totalt vanlig main-streampräst som inte på något sätt sticker ut hakan. Det vore kanske bäst för hjärtat anförtrodde jag domprosten. Eftersom jag inte berättar vad hon svarade på det så ser jag fram emot att min gamle kamrat skiftar färg igen och nu blir en lila gris.
Reaktioner på Kyrknyckeln
Så här skrev jag till ansvariga efter det att Luleås församlingsblad "Kyrknyckeln" blivit omtalat i Norrbottens-Kuriren lörd 12 april som ett församlingsblad som "kommit ut" och de ansvariga uttryckt att de flesta reaktioner varit positiva.
Kyrknyckelns redaktörer och ansvarige utgivare; domprosten för kännedom
Reaktioner på senaste numret av Kyrknyckeln
I lördagens artikel i Kuriren uttalade ni att reaktionerna på senaste Kyrknyckeln varit till största del positiva. När jag läste det höll jag på att sätta kaffet i vrångstrupen och undrade om vi alls befinner oss på samma planet.
De reaktioner jag mött har helt varit präglade av sorg, besvikelse, ilska, uppgivenhet. Denna skillnad kan jag i ock för sig förstå. De som befinner sig högre upp i hierarkin och som uppfattas vara ansvariga i en organisation möter aldrig lika direkt de kritiska reaktioner som kan finnas bland människor ”på golvet”.
De som anförtrott sig till mig har dels uttryckt en sorg över att ett nummer av församlingsbladet i fastetid och inför påsk är så tomt på material som handlar om detta det mest centrala i den kristna tron. Dels har de varit ledsna över att de som kristna bekännare i världen inte får bättre stöd av sin kyrka i sitt kristna vittnesbörd. Kyrknyckeln kunde ha innehållit något som gett anledning till ett samtal om Jesu betydelse i våra liv.
Sorgen och besvikelsen kan givetvis också knytas till i första hand omslagbilden som uppfattas som mycket tendentiös och som ett tydligt propagerande för ett synsätt som sannerligen inte är enhetligt i den kristna gemenskapen. Tanken att man kan utvidga äktenskapsbegreppet på ett sådant sätt att det även inkluderar par där båda parterna är av samma kön, är lång ifrån på allvar mottaget bland vår kyrkas ”kärntrupper” oavsett vilka majoriteter saken får i våra kyrkopolitiska beslutsförsamlingar.
Exempel på reaktioner som delgivits mig:
- riva sönder ett ex av församlingsbladet öppet på ett kyrkkaffe
- gömma undan församlingsbladet i kyrkan genom att lägga det upp och ner på bokbordet eller dölja det med annat material
- ta med sig flera ex hem varje gång man besöker kyrkan för att de ska ta slut så fort som möjligt
- slängt bort församlingsbladet i hemmet så att barnen inte ska se det
- uttalande att man ska (eller redan har gjort det) höra av sig till någon av er eller till domprosten
- helt enkelt bara att man uttryckt sin besvikelse
Jag avser nu inte att bedöma riktigheten eller rimligheten i dessa ageranden och vill långt ifrån vara någon betygsättare men jag kan gärna erkänna att när jag hört talas om dess reaktioner så har det inte varit angeläget för mig att komma med förmaningar.
Bland de som reagerat eller vidarefört reaktioner till mig finns ett flertal anställda, f d anställda, kyrkorådsledamöter, gudstjänstfirare och besökare vid andra verksamheter.
Jag har nu kanske inte någon stor förväntan att dessa mina ord på allvar ska påverka våra församlingars inriktning. 35 år i kyrkans tjänst har lärt mig att kritik och opinionsyttringar som kommer från det som uppfattas som mer ”konservativt” kyrkligt håll – dvs från fel håll – oftast blir negligerat och obeaktat.
Men jag vill ändå – för sanningens skull – att ni inte ska kunna säga att ni inte visste.
Långfredagen 2014
Torbjörn Lindahl
Komminister i Luleå Domkyrkoförsamling
Så skrev jag alltså. Viss intern mail-växling har följt men den publicerar jag givetvis inte. Men mina egna ursprungsord anser jag att jag äger så dem kan jag publicera utan att därmed göra något otillbörligt eftersom det jag kommenterar är ett offentligt församlingsblad och en öppen tidningsartikel.
Jag erkänner
Jag gick inte i gudstjänst på annandagen. Anser mig visserligen därmed vara ett dåligt föredöme i princip - annandagar är gudstjänstdagar, men just i detta fall anser jag att det fanns fömildrande omständigheter. Hade några av barnen på besök på eftermiddagen och då äldre sonen framåt aftonen fått igång mig i ett synnerligt givande samtal så ansåg jag att det fick gå före det planerade gudstjänstbesöket i kvällsmässan i Hetsön. Vi ses ju inte så ofta eftersom han bor i Stockholm och bara var hemma kort för systersonens dop. I dag f m har han återvänt.
Min pappa brukade medan han levde - apropå annandagar - understundom citera sin tidigare kollega, tillika förste rektorn på Hållands folkhögskola Lage Eklöv, som lär ha uttryckt ungefär "Gud skapade under srx dagar, sedan vilade han och gav oss en vilodag men annandagar är människors påhitt".
I mitt föräldrahem togs dock inte dessa ord normalt som intäkt för att strunta i gudstjänst på annandagar, även om viss barmhärrighet kanske kunde visas mot barn som blev less efter att ha gått flera dagar i rad i kyrkan, men också den "sabbatsstämning" som normalt präglade söndagen med total frihet från praktiskt arbete kunde det kanske ruckas något lite på.
Den senare "rätten" utnyttjade jag igår och sopade lite grus från gångvägen framför huset.
Nu ska ingen tro att jag upplever ordningen med gudstjänst och arbetsvila under sön- och helgdagar som ett tvång. O nej, jag ser det som ett stort privilegium.
KRISTUS ÄR UPPSTÅNDEN
Ja, han är sannerligen uppstånden!
Så ljöd ropet tre gånger i samband med att påskljuset tändes ute på kyrktorget inför dagens högmässa i Hertsön.
Sedan gick vi in i kyrksalen under klockringning och startade sedan på allvar med psalmen Upp min tunga...147. Mässan leddes av Bosse assisterad av Lars-Gunnar.
Från kyrkaffet smet jag dock snabbt för att hämta upp mamma och tillsammans körde vi mot Boden. Vid notviksrondellen noterade jag att jag fick en polisbil bakom mig. Aj, aj, hann jag tänka, nu kommer vi i sista minuten till dopet.
Men polisen svängde av i Gammelstad så inget hindrade att vi kom i god tid till Överluleå kyrka för dop av mitt första barnbarn. Dopet förrättades av kollegan Helge Stålnacke som gjorde det på ett fint och personligt sätt. Själv var jag bara glad att dottern valt att inte tillfråga mig så jag fick koncentrera mig på att vara morfar.
Roligt också att få se alla sina egna fyra barn samtidigt. Det blir inte så ofta numera.
Nu återstår bara annandagen innan helgen är slut. Tur att man får fira mässa en dag till, då har man kanske en sportslig att kunna svälja det stora att
KRISUS LEVER.
Och att barnbarnet genom det heliga dopet blivit förenad med Honom som är den Levande. Det känns tryggt.
Påsklördag
Blandning av andligt och världsligt. Däckbyte på två bilar. Ena på förmiddagen, andra på eftermiddagen.
Kl 11 var det Kristus-vilar-i-graven-andakt i kyrkan. Och på aftonen samlades vi till knytkalas för andra året i rad. Dubbelt så många detta år. Och nästan alla tog ju med så mycket mat att det skulle räckt till alla. Nä, nu överdriver jag lite, men man behövde inte gå hem hungrig.
Glädjande att något kan ske i församlingen utan att det fastslagits i verksamhetsplanen för ett år sedan och utan anställda som var där på arbetstid, ja, till och med utan "frivilliga".
I svenska kyrkan! Var det någon som trodde att undrens tid var förbi?
Flera som går eller gått i Alpha var med. Några också med anhöriga. Det visar sig vara sant det som sägs i alpha-reklamen. Man får nya vänner.
Långfredag
går nu mot sitt slut. Tidigt började dagen för mig då jag får allt svårare sova ut på morgonen när solen lyser. En tidig morgonpromenad blev det. Och precis som många gånger förr fick jag anledning begrunda hur mycket pant -burkar och flaskor som folk dräller omkring sig vid vägkanterna. När nu solen och värmen gjort sitt på drivorna syntes det ännu tydligare. Väl hemkommen efter promenad kunde jag inte låta bli göra rundan ett varv till - med cykel denna gång och medhavande några plastkassar att samla i . 53 burkar och flaskor blev dagens skörd. Inte så illa för en som ser fram emot att snart vara fattig pensionär.
Övriga dagen i Hertsökyrkan. Gudstjänst 11 och andakter 15 o 18. Allt lett av kollegan Bosse. Däremellan samvaro, samtal och bön i kyrkan. En liten grupp var i kyrkan hela dagen, andra stannade del av dagen eller kom och gick i olika omgångar. Domprosten med två äldre barn dök upp under del av eftermiddagen. Deras närvaro inspirerade till uppbyggliga samtal med flera gripande vittnesbörd. Är nästan beredd hålla med arbetskamrat som för en tid sedan uttryckte att det verkar som om vi fått en kristen domprost.
Under dagen tog jag mig också en stund att skriva det utlovade brevet till ansvariga angående senaste numret av församlingsbladet. När helgen är över och jag känner mig tämligen säker på att de läst det ska jag lägga ut det på bloggen.
Fyra mässor på trettio timmar
Blev det. Andakt med mässa på äldreboende igår, därefter mässa i ett hem. Idag i ett hem under eftermiddagen och sedan ordinarie skärtorsdagsmässa i kyrkan. Helt klart roligare än sammanträden. Måste nog börja uppfatta det som ren nåd att kyrkomötet sedan snart 17 år tillbaka lagt hinder ivägen för karriären så man inte kan bli kyrkoherde. Dessutom behöver man ju inte ta något ansvar för församlingsblads utformning.
I lördagens Norrbottenskuriren var det en artikel om församlingsbladet som "kommit ut". De två redaktörerna och ansvarige utgivaren kh Marklund uttryckte samfällt att reaktionerna varit mest positiva. Det inspirerade mig att skicka ett brev - har inte hunnit än men lovar att det kommer - där jag ska berätta allt som vi vanliga anställda fått möta, vi som befinner oss närmare golvet i mer jämställd position med s k vanligt folk. Mest positiva reaktioner? Befinner vi oss på olika planeter?
Ovanligt många på mässan i Hertsön. Nästan 60 personer enligt vaktmästaren. Nu ser vi fram emot att få följa Frälsaren nästan timme för timme. Långfredag kl 11, 15 och 18; påsklördag kl 11.
En nyinflyttad koptisk famij som deltog i mässan fick också information om andakterna under långfredagen. För dem verkade det vara den naturligaste sak i världen.
Flera anmälde också intresse för knytkalaset på lördag kl 18. Verkar bli en trevlig fest. Välkommen även oanmäld.
Jo jag är nog för mesig och slätstruken
Trodde visserligen ett tag att jag var nog skarp när jag skrev att jag inte kunde stå bakom det som förmedlades genom lokala församlingsbladet Kyrknyckeln.
Men ack. Bara en mild västanvind är jag. Det inser jag när jag läser Dag Sandahl.
Ej borttappat inlägg
Skrivet direkt i bloggen helt i strid med min gamle kamrats goda råd.
Efter fullbordad arbetsdag infann jag mig om kvällen till passionsandakt i Domkyrkan. Det är biskopen som leder dem i dagarna tre. Ingen tvekan om att vår biskop befinner sig på rätt plats i livet när han står i predikstolen. En annan biskop har jag också talat med idag. Ringde Göran Beijer för att få dryfta några frågor angående skärtorsdagsmässans utformning. Lite prat om annat blev det också. Lite prat blev det också med min chef domprost Charlott efter kvällens andakt. Jag undrade om jag inte börjat tjäna ihop till ett avgångsvederlag nu när jag på bloggen skrivit att jag inte kan stå bakom det som min arbetsgivare offentligt presenterar via församlingsbladet.
- Nä, det var ju väntat. Kom med något mer provocerande, tyckte hon.
Håller jag på att tappa stinget? För knappt två årtionden sedan räckte det ju i stort sett med att jag existerade för att jag skulle få massmedia och alla arbetskamrater på mig.
I inlägget som försvann igår kväll hade jag skrivit lite om palmsöndagens familjegudstjänst och om att jag efter en sjukkommunion på ett äldreboende for och besåg barnbarnet i Boden. Men det ids jag inte upprepa. Inte heller upprepar jag att jag igår gjorde lite småjobb i huset för att inför påsken få någotsånär ordnat efter golvläggningsarbete. Men däremot kan jag upprepa att jag också är i behov av ny spis och står i valet mellan en vanlig och en induktionsspis. Det senare är väldigt finurligt fick jag se när jag besökte vänner som har en dylik vilka kunde demonstrera dess finesser för mig, men den är farlig kunde en annan vän upplysa mig om pga att det är en massa strålar (eller magnetfält) kring den. Fick även från annat håll höra att gravida kanske ska undvika köksarbete vid en dylik. Men chansen att jag - som man - ska bli gravid får väl anses vara mikroskopisk, även om vännen Andreas enträget påstår att sådant nu hör till det möjliga inom svenska kyrkan (som jag fortfarande tillhör). Har kära läsarna någon uppfattning om saken (om induktionsspisar alltså, inte om män som föder barn!), undrade jag i inlägget som försvann. Den undringen kvarstår.
En snabbtur till Duvans bokhandel i Piteå blev det också igår eftermiddag tillsammans med två vänner. Där köpte jag del två av Gustav Aréns historik över den evangeliska kyrkan i Etiopien. Visste inte ens om att det fanns en del två trots att den utkom redan 1999. Del ett fick jag direkt av författaren 1978 då vi lärt känna varandra som boende i samma trappuppgång på Tegnérgatan i Uppsala.
Resten av stilla veckan blir det mest mässor. Skärtorsdagsmässa och mässa på äldreboende och sjukkommunioner - en av prästtjänstens absolut finaste uppgifter.
Tyvärr
blir det inget. Skrev nyss ett långt inlägg, men av helt oförklarlig anledning försvann det. Orkar inte skriva igen.
Vad händer till påsk
Alltså i Hertsökyrkan, den kyrka där man väljer att gå om man nu råkar bo i tillräcklig närhet.
Skärtorsdag kl 19 mässa* TL
efter mässan klär vi av altaret
Långfredag** kl 11 gudstjänst BN
kl 15 andakt i Jesu dödsstund BN
kl 18 andakt Jesus läggs i graven BN
Påsklördag kl 11 andakt Jesus vilar i graven BN
Kl 18 Knytkalas. Ta med något ätbart så samlas vi och äter och har trevligt.
Påskdagen kl 11 högmässa BN
vi dukar altaret och pryder kyrkan i samband med mässan
Annandag påsk kl 18 mässa MR
---------------------------------------------------------
* mer högmässa än veckomässa. Skärtorsdagen är en kyrklig helgdag även om lagen tvingar oss arbeta under dagen
** man kan tillbringa hela långfredagen i kyrkan i bön eller samtal ev varvat med promenader. Man kan också åka hem och återkomma till de andakter man önskar.
Långfredagen är egentligen total fastedag enligt gammal traditon men dryck och enkelt tilltugg kommer att finnas i kyrkan för den som behöver och önskar men det festliga kyrkkaffet sparar vi
---------------------------------------------------------
Präster: BN Bo Nordin, MR Mats Reimhagen, TL Torbjörn Lindahl
