Torbjörn Lindahl

Idag var det min tur leda mässorna kl 11 och 12. Vanligt antal deltagare. Men jag hann titta  in i kyrkorummet i slutet av 10-mässan också. Där var det bara två. Flera hade varit anmälda men några blev tydligen sjuka.

 

Jag inledde predikan med att lite på skoj säga att Jesus är lite stygg med lärjungarna. Han inser att dom vill fråga om något och kan också säga vad det är dom undrar över  - en liten tid - ger likväl inget tydligt svar. Alltså får vi leva i ovisshet. En liten tid kan syfta på tiden fram till uppståndelsedagen, då dom får se honom igen, eller på tiden fram till  hans återkomst en gång (också för oss) i framtiden då han kommer på himmelens skyar. Men den senare tiden har ju snart varat i 2000 år, hur kan det vara en liten tid? Man ska komma ihåg att även om kyrkan väntat i generationer och sekler så är väntetiden för varje enskild kristen aldrig längre än hennes livslängd. Och våra dagar försvinner snabbt. Brukar vi inte ofta säga det?

 

Lite mer blev väl sagt om både evangeliet, epistel och GT-texten. T ex om detta att använda en födande kvinnas smärtor som bild för det lidande vi måste gå igenom. Det kommer en glädjens dag till sist. Eller om detta att gå med Kristus utanför staden och dela hans smälek och om att vi här på jorden inte har någon stad som består.

 

Och sist de underbara ord som inleder GT-texten:

heter en bok jag just läst (Sjöbergs förlag 2021). En bok i den genre jag under senare år läst flera; om hur kristendomen växer i den muslimska världen. Jesus uppenbarar sig på tydliga sätt för enskilda människor - ofta genom drömmar.

 

Den här boken har alltså sitt fokus på några kvinnors vittnesbörd. Syrien, flyktingläger i Libanon och Gaza, Jordanien och muslimernas heligaste plats, Mecka i Saudi-Arabien, är platser där skeenden utspelar sig. Det är t o m så att Jesus uppenbarar sig för muslimska pilgrimer som vandrar runt Kaba* med den heliga stenen.

 

Eftersom kvinnor är centrala i berättelserna så blir det också vittnesbörd om just vad en muslimsk kvinna kan få utstå. En muslimsk man har enligt Koranen rätt (skyldighet?) aga sin hustru,  och att "lagligt" gå till prostituerade genom att ingå s k tillfälligt äktenskap (en muslimsk man får enligt islam ha fyra fruar). Flera exempel ges på hur förnedrande dessa situationer kan vara för kvinnor och hur rättslösa de i praktiken är i muslimska länder; vid en skilsmässa är det alltid mannen som får vårdnaden om barnen.**

 

Det mest omvälvande för dessa kvinnor när de får möta Jesus är den starka upplevelsen att de är sedda  och älskade.

 

Den snabbhet, frimodighet och uppfinningsrikedom med vilken de sedan blir Jesu efterföljare och vittnen  kan man inte annat än imponeras av. Och att deras liv blir så förändrade från hat och bitterhet till glädje och kärlek att t o m deras män (som ännu inte vet om deras hemliga omvändelse) blir förundrade och börjar undra vad som hänt.

 

Nu berättar jag inte mer. Beställ och läs och låt diig gripas. Blir du inte gripen så har du ett stenhjärta.

 

 

* googla om du inte vet vad det är

 

** jag påstår nu inte att alla muslimska män använder sig av dessa "rättigheter"

Den vi kallar svenska kyrkan alltså. Eller ska jag tala om olika syn på det som skett med och i kyrkan?.

 

En syn är den som ges i den bok jag nämnt i ett tidigare inlägg, Jesper Bengtsson: Reformismens väg - om socialdemokratin och kyrkan. Som jag skrev uttrycker Bengtsson tydlig glädje över de förändringar man kan se med och inom svenska kyrkan de senaste dryga 100 åren. Och för dem prisar han särskilt socialdemokratin. Och jag påminner mig återigen att just de förändringar med och i kyrķan som Bengtsson gläder sig över är i stort sett exakt de skeenden som jag mest beklagar.

 

Men det finns också andra synsätt (som jag känner mig mer samhörig med.) Och då gäller det fr a inte vad som skett utan hur det som skett ska bedömas och värderas.

 

En bok med detta andra perspektiv är Erik Petre'n: Kyrkan och Synoden, 1984. Den utkom alltså strax efter det att Svenska kyrkans fria synod bildats. Den sammanfattar svenska kyrkans historia från 1929 till början av 1980-talet. Alltså inte ändå till nutid men likväl givande för den som söker kunskap och perspektiv på det som hänt. Det är ett tunt häfte, bara ca 100 sidor, men kanske inte så lätt få tag på numera. Själv köpte jag en gång i tiden en hel bunt av den och har särskilt under åren då jag var dekan i Synoden delat ut den till människor som önskat förstå mer av det kyrkliga sammanhang jag känner mig hemma i.

 

Ett annat exempel finner jag i Carl-Henrik Martlings själbiografiska bok Biskops vederlike. Nu är det en personligt hållen bok men genom det som Martling berättar från sitt liv och sin kyrkliga erfarenhet ser man en hel del av det som skett och pågår inom kyrkan.

 

 Det avslutande kapitlet ger han rubriken

 

 

 

Och han funderar vidare:

"Började det år 1930, då majoriteternas makthavare avskaffade  den gamla sköna och opolitiska församlingsdemokratin, som hade givit var man och var kvinna en röst vid kyrkliga val av församlingspräster,  kyrkvärdar och kyrkoråd och ersatte den med den indirekta partipolitiska demokratins fullmäktigeinstitut, som ställde kyrkporttarna vidöppna för ett nytt tänkande, som inte frågade mycket efter den enskildes mening utan endast efter partiets och den politiska majoritetens?.... den partipolitiska följsamheten för att de även inom kyrkan skulle garantera att det politiskt acceptabla skulle få allmakt att avgöra allt genom enkla majoritetsbeslut?

...Inför våra ögon har den gamla folkkyrkan börjat vittra sönder och helt falla samman under sina främmande herrars  hantering...Många inser och vet innerst inne vad som hänt med fädernas kyrka i Sveriges land men föredrar för karriärens skull att så småningom anpassa sig och tiga stilla."

 

 En tredje bok med detta motperspektiv är Dag Sandahl: En annan kyrka - Svenska kyrkan speglad genom Kyrklig Samling och Kyrklig samling speglad genom  kyrkan. Men det är en sannskyldig s k tegelsten. 400 sidor plus drygt 100 med litteraturförteckning, noter och personregister. Och eftersom tiden går och vi med den - 1960-talet är nu lika avlägset för dagens unga som 1920- talet var för oss dom var unga på 1970-talet - så är det kanske på sin plats förklara: Kyrklig Samling kring Bibeln och bekännelsen är  en organisation för samråd mellan dem som anser att beslutet ge prästämbetet till kvinnor vara ett avsteg från just Bibel och bekännelse. Kyrklig Samling bildades 1960, samma år som de första kvinnorna prästvigdes.

 

Även om Sandahls bok i huvudsak behandlar en mycket kortare period i svenska kyrkan så ger den många insikter om de olika uppfattningar som stått och står mot varandra.

 

Nu har jag hittills refererat ett antal böcker som skulle kräva lite ansträngning från läsarens sida, dvs googla och beställa. Så nu ska jag nämna några kortare dokument som är lättare få tag i, dom kan läsas direkt på nätet.

 

Prästen Anders Brogren har skrivit en artikel om svenska kyrkans utveckling, Från biskopskyrka till politikerkyrka. Först publicerad i Finland men nu även tillgänglig både på Anders Brogrens hemsida och på kyrkligdokumentation.nu. Varsågod och läs (20 sid). 

 

Till sist en recension av Bengtssons bok om socialdemokratin och kyrkan, ledare i  Göteborgsposten (GP). Den har rubriken Konsten att kapa en kyrka. Också den hittar man på Anders Brogrens hemsida. Rubriken säger ju allt om hur de av Bengtsson prisade socialdemokratiska insatserna i kyrkan ur ett seriöst kristligt perspektiv ska bedömas.

gick jag som min sed är i mässan. Inte en söndag utan besök i Herrens hus - om bara möjlighet ges.

 

Och då ska man betänka att Herrens hus inte måste vara en stor, fin invigd byggnad utan Herrens hus kan vara var som helst kring ett bord där Herrens måltid dukas och (eller) Guds ord läses och förkunnas. Detta var jag med om två gånger på samma dag här i veckan när jag fick fira enkla mässor i två olika hem. Och det var inte ens söndag, men det gick bra ändå. Kanske behöver vi inför framtiden börja vänja oss vid att inte alltid kunna fira gudstjänst i kyrkor och bönhus som vi inte kommer ha råd med utan allt mer får samlas i hem i mindre koinonior (gemenskaper) men likväl fira gedigna gudstjänster med ordentliga predikningar och fullödig liturgi. I många år nu har jag regelbundet, oftast var annan vecka, firat mässa hemma hos en rullstolsburen person, som oftast bjudit in andra vänner, så vi varit en liten gemenskap som vi kallar St Paulus tältmakarens husförsamling. Kanske en övning för framtiden. Vi kan ju inte upphöra fira mässa bara för att kyrkan ev inte kommer ha råd med lokaler. Man ska komma ihåg att för att vara en riktig kyrka krävs bara en grupp människor som tror och bekänner, en präst och vatten för eventuella dop och bröd och vin till altarets sakrament. Thats's it!

 

Men idag är det söndag och en stor glädje att man här i staden fortfarande kan finna en kyrka med en troende ansvarstagande församling och präst(er) som har ambitionen predika Guds ord rent och klart och fira liturgin på fullödigt allmänkyrkligt sätt. Idag var det Bosse och Mats som var präster och jag var på sista mässan kl 12, vilken Mats ledde.

 

Min yngre son var med mig och efter gudstjänsten bjöd vi hem en person på kyrkkaffe. När han senare beredde sig börja gå hem så gick vi med och fick således en nyttig promenad t o r stan.

 

Nu återstår bara att tända grillen och fixa söndagmiddagen.

 

är naturligtvis den nomineringsgrupp du ska ge din röst i kyrkovalet i höst. I alla de sammanhang där det finns möjlighet.  Först givetvis i valet till kyrkomöte och stiftsfullmäktige, därefter i lokala val  till kyrkofullmäktige i alla de pastorat i landet där Frimodig kyrka ställer upp. 

I höstens val blir det på 72 ställen i landet, mot 68 valet  2017.

 

Fyra nya pastorat alltså. Och av dessa finns tre i Luleå stift! Så förutom Umeå och Boden, där vi redan är invalda, så ställer vi i höstens val även upp i Luleå Domkyrko,  Nederluleå och Kiruna.

 

Så nu är det bara att gå och rösta! Men för att få rösta krävs att man är medlem i Svenska kyrkan. Det finns ett antal människor som lämnat kyrkan för att dom tycker den är alltför förfallen. En protesthandling av ytterst litet värde menar jag, eftersom kristtroende kyrkoutträdare är så förhållandevis få i det ständigt pågående medlemstappet att dom knappast märks i den stora grupp som lämnar pga ointresse för kyrkan och är helt sekulariserade.

 

Har du redan lämnat, överväg gå med igen så du kan rösta på Frimodig kyrka. Ta ditt kristna ansvar så länge det är möjligt. Här kan vi tillämpa Luthers ord en kristen planterar sitt äppelträd även om hon vet att den yttersta dagen kommer i morgon. Dvs man tar sitt ansvar i sin kallelse (familj och arbete) in till den dag Herren kommer åter. Men avgör inte själv när det är dags avsäga sig upodraget. 

 

På samma sätt är det med kyrkan. Man tar sitt ansvar så länge det finns minsta möjlighet bidra till en bättre ordning. Endast så kan kan man - frimodigt! - stå upp när man kallas fram av husbonden för att "avlägga räkenskap för sin förvaltning".

 

Och du som har äldre tonåringar i ditt hushåll: se till att dom också (är medlemmar och) går och röstar. Från 16 års ålder får man rösta.

är det som du väl vet om mindre än ett halvår. Då ska du givetvis gå och rösta. Dock brukar valdeltagandet inte vara så högt, drygt 10 %. I kyrkovalet 2013 lär det varit ca

12. Förra gången, 2017, var det dock betydligt högra, fr a beroende på en oerhört stark mobilisering från socialdemokraternas sida. Deras uttalade mål med den kampanjen var att genom fler röstande få de sverigedemokratiska rösterna att bli mindre värda. Saken är dock att de gånger socialdemokraterna mer aktivt och tydligt mobiliserat mot Sverigedemokraterna i kyrkovalet, är de kyrkoval då Sverigedemokraterna ökat mest.

 

Det är kanske samma fenomen som i riksdagsvalen.  Det har ofta sagts att det borgerliga parti som socialdemokraterna utser till valets huvudmotståndare  det partiet blir därmed så omtalat i media att det får draghjälp i valkampanjen och därför går framåt mer än de andra borgerliga.

 

Men nu är det ju så - trots att vi tvingats bli så vana vid det ett vi t o m använder ordet kyrkopolitik - så har samhällets politiska partier inget i kyrkans beslutsapparater att göra. Obs! attt jag nu talar om partier. Enskilda individer som är partipolitiskt anslutna eller aktiva kan dessutom mycket väl göra en god insats i kyrkans beslutsförsamlingar om dom annars har ett kyrkligt engagemang och kärlek till kyrkan.

 

För en tid sedan fick jag en shoppingkasse i tyg - troligen för att jag är ledamot i stiftsfullmäktige - från någon nivå inom "svenska kyrkan", om det var från stiftet eller från (riks)kyrkokansliet, minns jag inte. På den var det tryckt  "Dags att handla" och en påminnelse om kyrkovalet i höst. Meningen var väl att man skulle bära omkring den och reklamera för kyrkovalet på gator och torg. Men det gör jag inte.

- Över min döda kropp att jag gör "neutral" reklam för kyrkovalet i ett län där majoriteten är socialdemokrater. Det vore fullständigt  kontraproduktivt. Och helt omöjligt för den som läst boken "Reformismens väg - om

Socialdemokratin och kyrkan".

 

Ska jag på minsta sätt göra reklam för kyrkovalet så ska alltid Det enda verkliga alternativet i kyrkovalet nämnas.

Och det vet du väl vilket det är?

 

 

Idag ledde jag mässor både 11 och 12.

 

Skriftetalet höll jag (min ytterst vanliga vana trogen) med utgångspunkt i en av verserna i ingångspsalmen, nämligen v 3 ur sv Ps 465, en psalm som vi i mässan sjöng i sin helhet delad i tre delar. 

 

Predikan inledde jag med att dagens evangelietext troligen är den mest felpredikade texten i nya testamentet. Så felpredikad att felet också smugit sig in i psalmbokens psalm nr 156: de trodde att Jesus var borta, de trodde att Jesus var död.

 

Men faktum är att det trodde dom inte alls. Texten börjar ju med att Jesus visade sig igen för lärjungarna vid Tiberiassjön. Och den slutar med att "detta var tredje gången Jesus visade sig för sina lärjungar sedan han hade uppstått från de döda". Den första gången var redan på Påskdagens kväll och det berättar både Lukas och Johannes. Andra gången var en vecka senare då Tomas tvivlaren blev Tomas den troende. Det läser vi hos Johannes. 

 

Men varifrån har då tanken kommit att lärjungarna var i otro vid Gallileiska sjön. Troligen från en övertolkning av Petrus ord "jag ger mig ut och fiskar." Ungefär som att Petrus vilja ägna sig åt sitt gamla jobb skulle vara tecken på uppgivenhet. Men varför det? Jag har gett mig ut på fisketur många gånger utan minsta uppgivenhetskänsla. Möjligen kan jag ta det som exempel på sysslolöshet. Lärjungarna är ju i Gallileen pga Jesu hälsning, förmedlad av änglarna vid graven via kvinnorna. Dom är alltså vid sjön pga tro och lydnad, inte uppgivenhet. Och dom väntar nu på att Jesus enligt sitt löfte ska visa sig. Och man bör komma ihåg att på denna tid fanns varken TV, dagstidningar eller smart phones att fördriva tiden med. Alltså fiske, en välkänd sysselsättning. 

 

Sen är det ju också en risk för falskhet om vi tror att det vanliga världsliga jobbet är mer "ofromt" än någon slags "andlig" verksamhet. Här plockade jag fram Luther (inte ofta jag hänvisar till honom) som ofta påpekar att den enkla pigan med sin sopkvast gör verklig tjänst åt Gud, precis som (ja, rent av: mer än) munkar och nunnor i sina kloster. På samma sätt ska vi uppskatta våra vanliga världsliga jobb och se dem som Guds kallelse till tjänst för vår nästa.

 

 Lite mer sa jag väl men orkar  inte skriva mer just nu.

deltog jag i mässa som Mats ledde. 

I predikan återgav han en tanke som jag aldrig mött förut trots att han menade att det var rent allmängods i högkyrkliga sammanhang. Alltid roligt lära sig något nytt. 

Tanken var att Emmausvandrarnas möte och samtal med Jesus följer ett mönster som vi känner igen i högmässans struktur.

 

1. De berättar om sina bekymmer och frågor

= beredelsen, där vi bekänner våra synder

 

2. Jesus undervisar dem i skrifterna

= ordets gudstjänst med textläsningar och predikan

 

3. De ber honom stanna hos dem

= förbönen

 

4. Han bryter brödet med dem

= nattvarden

 

Varför har jag aldrig tänkt på det?

Och nu - fr. o. m. idag! - är det påskveckan! Inte t. o. m. idag alltså.

 

Idag ljuder påskropet trefalt:

 

Så också i Hersökyrkan. Där vi dessutom fick höra stötar i shofarhorn  (hette det så ?)  Idag, på denna stora dag ville vi alla tre få celebrera och predika, så efter det att Bosse lett mässorna på morgonen så tog Mats och jag en var.*

 

I predikan idag försökte jag förklara varför Kristi uppståndelse är så viktig. Varför vår tro är tom (fåfäng i gamla översättningen) enligt Paulus ord i dagens epistel ur 1 Kor 15 om Kristus inte uppstått.

 

Jag försökte med en egenpåhittad liknelse. Man ska köra bil men bilen står i ett stängt garage där det dessutom samlats en mässa bråte utanför så dörrarna inte ens kan öppnas. Vad måste då ske?

1. Bråten framför dörrarna måste bort = Jesu död på korset då han bär (bort) våra synder.

2, Dörrarna måste öppnas = Kristi uppståndelse.

Först då båda dessa saker skett kan bilen köras ut. Att rensa bort båten räcker inte om dörrarna förblir låsta och stängda.

 

Jag citerade också Paulus i Rom 4:25 att vår Herre Jesus utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull.  Ett av mina absoluta favoritbibelställen. Men trots att jag skrivit Nohrborg i mitt korta manus så glömde jag citera en annan av mina favoriter, nämligen ämnet för Påskdagens predikan i Anders Nohrborgs postilla "Den fallna människans salighetsordning":

 

Alltså: Kristi uppstånndelses nödvändighet för vår tro och frälsning. Ser och förstår man inte detta, så håller jag det för möjligt att man (ännu) är i det själatillstånd som laestadianer (I alla fall förr i tiden) brukat uttrycka med orden att man inte fattat kristendomen.

 

 

* det var ju tidigare sagt att fr o m kommande helg 11/4 skulle det vara slut med max-8-per-gudstjänst, men nu skjuts befrielsen fram till början av maj. Alltså får vi fortsätta som hittills en månad till. Det betyder att Bosse (oftast) har mässorna 9 och 10 medan Mats och jag turas om stå till förfogande kl 11 och 12. Min tur på söndag, sen var annan vecka.

 

är det nu, inte "påskveckan", vilket de flesta tror. Något om detta kunde man läsa på svenska kyrkans hemsida, vilket jag råkade snubbla över när jag googlade på församlingens hemsida efter en anställds telefonnummer nummer. Tänkt att något sant och korrekt också kan levereras från officiellt kyrkligt håll. Man får nästan lust utbrista kors i taket men vet inte om jag ska bedöma det som lämpligt uttryck en långfredag kväll.

 

Alltså stilla veckan, andra delen av fastetidens slutperiod passionstiden. Under den veckan har många församlingar traditionellt ordnat andakter där man läst (och predikat?) om Kristi lidande. Men detta andra coronaår har de ställts in på många platser. Så inte i Fridsförbundets bönhus där passionsandakter hölls månd, tisd, ons vilka sändes ut i etern och kan avlyssnas på Youtube. Själv talade jag onsdag kväll och ställde frågan om Jesu död var nödvändig och lät de inblandades agerande bli exempel på de synder som måste sonas. Petrus feghet, översteprästens fientlighet, Pilatus önskan hålla sig väl med folket mm.

 

Skärtorsdag firade jag två kvällsmässor tillsammans med Mats. Han skriftetalade och predikade och jag celebrerade. Bosse som skulle haft mässorna med Mats låg hemma och hostade - dock inte pga Corona kan upplysningsvis tilläggas.

 

Idag höll jag gudstjänst kl 11, Bosse, som nu mest var lite hes hade de två första. Ingen hade anmält sig till gudstjänst kl 12. Detta år läser vi ju den s k Markusserien från Palmsöndagen till Påskdag. Det innebär att evangeliet läses ur Markusevangeliet. Nu vet jag att man enligt gammal tradition alltid "ska" läsa evangeliet på Långfredag från Johannesevangeliet, vilket ofta förfäktas av högkyrkliga vänner som jag annars känner stor samhörighet med. Men personligen har jag alltid uppskattat att skilda år få läsa en längre berättelse ur ett evangelium i taget.*

 

Markusevangeliet är ju det kortaste av de fyra, så därför är ofta de andra tre evangelierna de som levererar detaljer som inte finns hos alla fyra. Men någon enstaka gång är det Markus som är unikt. Så i dagens evangelium. Det är bara hos Markus det berättas att Simon från Kyrene var far till Alexander och Rufus. Något som tyder på att de var kända i Rom några årtionden senare när evangeliet skrevs där. Jag uttryckte i predikan att de som omnämns i evangeliet med namn sannolikt är sådana som senare finns med i den kristna församlingen ...och (med hjälp av ett litet skutt) den viktigaste ommnämda person som finns med i församlingen och i kyrkan är givetvis Jesus! Så fick jag möjlighet predika lite om honom också!

 

 

* detta måste bli den tredje punkt där min numera rätt kompakta högkyrklighet sviker mig, som jag brukar uttrycka det.  De andra två är att jag inte är riktigt bekväm med diakonissor som uppträder i alba och stola i koret och vid altaret, och att jag kan tänka mig bikta för en lekman och ta emot förlåtelsen av en lekman (laestadiansk påverkan).