Torbjörn Lindahl

börjar nu! För mig. När jag idag äntligen kom mig för att hämta skidorna från garaget och ta en tur på isen, så tyckte jag att det var fantastiskt att jag åkte skidor redan i januari. Jag brukar ju annars hävda att skidsäsongen i Luleå (för s k vanligt folk) varar från andra veckan i februari (före dess är de ljusa stunderna på dagen för korta) fram till mitten av mars (då har dagsmejan börjat och man drömmer redan om första MC-turen ca tre veckor senare). Men i år blev det alltså start redan i januari. Rekord! tänkte jag meddela kära läsarna, men tänkte för säkerhets skull kolla i bloggarkivet om det finns något från ifjol. Och jag trodde inte mina ögon när jag såg att förra året var jag ute på skidorna redan elfte januari. Inte riktigt klokt. Plötsligt var jag mer normal  i år. Ser man på, om man är extrem eller normal beror bara på vad man jämför med.

 

Gäller väl även i det andliga kan jag tänka. Är man liberal eller konservativ (i teologisk mening alltså, inte politisk) det beror mest på bakgrunden (omgivningen).

 

Så alla som till äventyrs tycker att denna ringa blogg är alltför provocerande och bör anmälas till domkapitlet behöver bara snabbt jämföra med andra bloggar i vårt avlånga land för att omedelbart inse hur snäll, vänlig och oförarglig denna blogg är.

Igår afton var jag på hockey. Luleå spelade bra tycker jag men hade ändå bara oavgjort efter full tid. Vann dock straffläggningen efter mållös förlängning.Motståndet stod Växjö för. Gillar inte publiken smålänningar eller hur ska vi annars förklara de många tomma platserna på läktarna.

 

Idag blev det besök i bönhuset på eftermiddagen. Gudstjänst både 13 och 16 med två predikningar vid vardera tillfälle och middag emellan. Vid måltiden blev jag erbjuden sitta vid seniorbordet trots att jag inte är pensionär ännu. En 63-åring hör till de äldre! Då förstår ni att det är en ung församling.  

 

Telefonmöte på kvällen med styrelsen för Frimodig kyrka i Luleå stift. Nu börjar arbetet inför kyrkovalet i september. Bara en sak behöver du komma ihåg: rösta på på Frimodig kyrka överallt där det är möjligt.

...Donald Trump skulle visa sig bli en riktigt bra president

 

...påven med sin ofelbarhet plötsligt skulle godkänna att kvinnor blir präster och biskopar

 

...socialdemokraterna plötsligt skulle bestämma sig för att lämna kyrkopolitiken

 

...det visar sig att människornas göranden och låtanden inte påverkar klimatet

 

...Luleå hockey skulle besegra Växjö Lakers på lördag

 

Ja, tänk!

 

Och tänk om jag skulle köpa en ny motorcykel!

Trogne kommentatorn Ann O Nym skrev "Ekumenisk?" efter föregående inlägg. Det var nog ett svar på min fråga var jag borde gå i gudstjänst. Idag (läs: igår) var det nämligen ekumenisk gudstjänst i Örnäsets kyrka som avslutning på ekumeniska vinterveckan i staden.

 

Nej, jag var inte där. Länge har jag haft i tanken att nyttja* helgens långledighet till en några dagar lång bortovaro. Nyttigt med lite luftombyte, du vet! Men när helgen närmade sig insåg jag att jag inte orkade. Så blev jag hemma och ekumeniska gudstjänsten framstod som ett av några alternativ för söndagen. Men när söndagsförmiddagen kom riktigt nära (läs: söndag morgon) så återkom den tidigare lusten att fara någonstans som skulle vara längre bort än en dryg halvmil. Alltså tog jag bilen och stack.

 

Och hamnade åtskilliga mil norrut där jag varit två ggr förra månaden (både som besökare och som celebrant/predikant) och deltog i högmässa i Korpilombolo gudstjänstgemenskap, ledd av dess präst, kollegan och vännen Anders.

 

Och återigen får jag anledning tala om Missionsprovinsen. Ibland tror jag nästan att jag for dit bara för att få anledning kvällsblogga om densamma, utan att det skulle vara alltför krystat. Jag erkänner öppet: jag känner stor samhörighet med Missionsprovinsen. Av flera skäl.

 

1. Därför att det nog kan sägas vara inom Svenska kyrkans fria synod som tankarna på något slags fritt stift (fritt från kyrkans politiserade beslutsapparat) på allvar började ta form. Och de diskussionerna var jag med om under min tid som dekan i slutet av 90-talet.

 

2. Därför att jag är personligt bekant med ett antal biskopar, präster och andra inom den sagda organisationen.

 

3. Därför att den är den naturliga fortsättningen på svenska kyrkan. Jag vägrar betrakta Missionsprovinsen som i första hand en opposition, utbrytning eller liknande. Nej, rätteligen tycker jag den ska betraktas som den (alt: en av?) naturliga kanalen för fortsatt genuint svenskkyrkligt andligt liv nu när den officiella apparaten svenska kyrkan blivit ockuperad av främmande politiska krafter som styr dess "inre" och formellt självständiga beslut på ett sätt som gör att den inte längre har full frihet leva ut sitt äkta andliga liv. Att låta sin kallelse förverkligas genom Missionsprovinsen är enligt min ringa mening att vara äkta svenskkyrklig.

 

Missionsprovinsen har öppnat en möjlighet ta vara på prästkallelser som svenska kyrkan inte förmått (alt: inte velat) se och ta emot. För denna sin beredvillighet och öppenhet borde Missionsprovinsen prisas. Om ingen annan gör det så gör jag det. 

 

- - - - - - -

 

* inte "utnyttja" som jag först skrev. Se kommentar av Lennart Ö nedan

Jag måste absolut skriva nåt inser jag. Om jag ska behålla kära läsarnas intresse. Problemet är att jag inte vet vad jag ska skriva. Känner trycket att jag borde vara seriösare men känner mig sällan på det humöret numera. Alltså återstår inget annat än att berätta vad som händer - göra en s k uppdatering! - så får vi se vart det kan leda.

 

Jag får börja med att återknyta till det i föregående inlägg refererade miraklet. Varje gång jag kommer i närheten av sängen måste jag ta fjärrkontrollen och kolla att det funkar.....och för att kära läsarna ska känna sig trygga så gjorde jag ett avbrott i bloggandet och gick och kollade. Jo, miraklet håller i sig.

 

Det kan ju även i s k seriösa sammanhang vara en intressant fråga att tänka på. Alltså om mirakler håller i sig. Tex när det varit någon form av karismatisk väckelse med många helanden. Personer som menar sig upplevt helande, hur har det gått med dem på sikt? Har förbättringen varit kvar efter ett halvår, ett år, fem år?

 

Själv har jag alltid haft en tendens att tänka att om helandet inte upplevs bestå under längre tid så var det inte äkta utan mer suggestion. Men när vi hade ett samtal om dylika frågar i alpha-arbetslaget så blev jag motsagd av en kollega som menade att så behöver man inte resonera. Allt helande är temporärt, sa han. Visst är det så inser jag att jag också tycker.* För hur helade vi än blir så ska vi likväl dö - om inte Herrens dag kommer före. Och innan vi dör så börjar kroppen brytas ner. Och vem kan förbjuda att den nedbrytningen av kroppen börjar just inom det livsområde där man tidigare erfarit helande. Tänker jag.

 

Tänk så mycket man kunde tänka bara för att man tänkte på en säng.

 

I eftermiddag var jag på hockey. Såg hemmalaget besegra Färjestad. Det kan väl inte någon bland kära läsarna ha något emot. Nästa lördag kommer Växjö Lakers på besök. Då blir det strid uti andanom mellan mig och sydländsk bloggare vars blogg jag dock icke kan rekommendera. Undrar vad han kommer att skriva när Luleå tvålat till hans favoritlag?

 

I morn är jag ledig. Återstår frågan: var går man då i kyrkan? 

 

Nå't annat jag ibland tänker på är att jag inte (ännu?) läst de två omtalade böcker som ska få oss protestanter/lutheraner att förbli vid vår läst och inte låta oss lockas av katolska kyrkan; nämligen Anders Gerdmars Guds ord räcker och Lars Borgströms Bibliskt och romerskt-katolskt - vari består skillnaderna?  Jag har alltså inte läst dem. Borde jag det? Behöver jag det? Det anser kanske en och annan bland kära läsarna som tycker att jag då och då under senare år flörtat lite för mycket med "katolismen" (som man säger på viss norrländska). Vill jag läsa dem? Lusten har uppenbarligen ännu inte infunnit sig. Vad beror det på?

 

Det tänker jag också på.

 

- - - - - 

 

* att hålla med senaste talare är ju en av mina bästa grenar, brukar jag säga

har skett.

 

Inte ett sådant som då vår frälsare sade till den lame "stå upp, ta din säng och gå". Utan hellre att någon sade "lägg dig ner i din säng och sov bekvämt".

 

Sådan är bakgrunden:

För en tid sedan köpte jag en ny säng. En sån där med motor så man kan höja och sänka fot- och huvudände. Allt gott och väl. Men efter ett tag slutade höj- och sänkfunktionen fungera. Efter en tids egna försök få det att fungera, koll att alla elsladdar var anslutna osv blev det konsultation med Sova-butiken. Det tog väl ett tag innan jag kom mig för åka dit. Sängen är bekväm nog i plattläge så jag var rätt nöjd ändå, tydligen. Eller - sannolikare - är det bara ett tecken på min allmänna oföretagsamhet. Nå, till slut befann jag mig åter på platsen för köpet. Koll med fjärrkontrollen mot sängar i butiken visade att felet inte låg där. Noggrann undervisning om hur jag bör se till att fjärrkontroll och sängmotor har riktig kontakt med varandra. Idoga försök hemma och återbesök med rapport: inget funkar! Alltså kontaktades generalagenten som skulle skicka någon att kolla, eventuellt byta motor. 

 

Denne någon har ännu inte varit här. Men döm om min förvåning. Igår kväll fungerade sängmotorn. Jag noterade att fotänden var obetydligt upphöjd. Rent spontant grep jag efter fjärrkontrollen som ligger på nattygsbordet. Och när jag tryckte på sänk-fotänden-knappen så sänkte den sig så ljuvligt stillsamt.

 

!!! och ???

 

Och hur kom det sig att fotänden av sängen var lite höjd? Vem har tidigare fått det att fungera? Får kolla med näst äldsta dottern som var här några nätter före jul och pga sitt rörelsehinder inte tar sig upp på övervåningen och då fick låna sängen på nedre plan.

 

Kanske var det vår Herre som tänkte på hennes bekvämlighet eftersom hon har höj- och sänkfunktion på sin egen säng, och sen lät välsignelsen stanna kvar?

 

Vem vet?

 

Nu säger någon att det var väl bara elsladden som var glapp eller dåliga batterier i fjärrkontrollen. Jo. Det har jag kollat "hundratals gånger" utan resultat. Och så ...plötsligt...

 

Ja, roligt var det i alla fall.

I fredags var detTjugonde dag Knut och fredag den trettonde samtidigt. Nå, inget farligt eller oturligt hände. Däremot började jag arbetet med att få undan julsakerna. På lördagen blev jag bjuden till goda vänner på julbaksplundring. Det var något nytt. Det är jag gärna med om igen.

 

Idag ledde jag återigen högmässa i kyrkan som inte är min men där jag känner mig som hemma. En bra bit över trettio var vi väl. Hur många präster som var bland gudstjänstbesökarna berättar jag givetvis inte men jag kan avslöja att två av dem var missionsprovinspräster och att en av dem hjälpte mig med distributionen.* Kan väl även passa på berätta att vi har tre rullstolsburna bland de regelbundna besökarna. 

 

Nu kommer jag inte (om planeringen står sig) att hålla gudstjänst de två kommande helgerna. Men sen blir det tre på raken.

 

Senare under eftermiddagen gick jag även på gudstjänst i bönhuset och fick höra en fin predikan med god undervisning.

 

Efter snabb middag och skjuts av gästande präst till flygplatsen blev det tv-tittande. Bl a ett sånt där dokumentärprogram från akutavdelning på Londonsjukhus. Såna program - ur real life - tycker jag är intressanta. Både att få följa de sjuka/skadade och att få höra intervjuer med anhöriga. Men frågan är om det var rätt eller fel att se en ung kvinna som i mc-olycka förlorat sitt ena ben; jag menar, nu då man inser att om några få månader är det dags dregla över en ny hoj (har redan på blocket utsett den jag skulle vilja köpa.)

 

- - - - - -

* nu tänker kanske någon att man inte får engagera en missionsprovinspräst i svenskkyrklig gudstjänst. Det får man visst, säger jag. Av tre skäl:

a) missionsprovinsprästerna är riktiga präster, oklanderligt vigda av biskopar som står i svenskkyrklig succesionstradition via lutherska kyrkorna i Tanzania och Kenya

b) om man ändå inte anser dom vara riktiga präster eftersom dom saknar den formella rätten utöva prästämbetet inom svenska kyrkan då blir dom ju hips vips lekmän och eftersom lekmän får distribuera i svenska kyrkan, vad är problemet?

c) redan för flera år sedan lät jag densamme missionsprovinsprästen distribuera, vilket jag ganska direkt efteråt berättade för biskopen. Han kritiserade mig inte

Alltså!

blir det vinter. Vore det i södra sverige vore det väl något slags SMHI-klass-ett-varning. I norrland heter det bara: det snöar. Men roligt är det att det blir vinter lite mer ordentligt. Man önskar att snön får ligga kvar i lugn och ro ett tag nu och att vi slipper töväder som bara gör det halt och blött.

 

Igår afton var jag på hockey. Den bästa match jag sett hemmlaget göra på länge. Bra fart och passningarna gick hem. Likväl blev det oavgjort vid full tid och Skellefte vann bonuspinnen efter straffar. Två onödiga utvisningar för Luleå gav Skelet chans göra två mål.

 

Annan vinst var jag dock nära göra. Man kan köpa lotter till stöd för ungdomsverksamheten. Jag köpte en. Var fem nr ifrån att vinna 18000:-. Visade min lott för grannen i bänkraden. 

- Jag har varit ett nummer från vinst, sa han.

 

Nära skjuter inga harar, som bekant. Varken på eller vid sidan av isen. Det lärde väl Lulespelarna också, som nära nog krossade västerbottningarna - om man ser till skottstatistiken.

 

Träffade som vanligt pensionerad kollega som har sin plats två rader framför mig. Mötte även min gamle kamrat med hustru. Dom hade visst något slags gemensam personalaktivitet från församlingen i norrbottens pärla. Även vi två talade om att vår pension stundar. Vi blir ju sextiofem samma år. Han kommer dock att med ca tio dagars marginal ha gjort sin fyrtioåriga prästerliga "...."(?)- vandring vid sextiofemårsdagen. Jag kommer att behöva knappt en normal graviditetstid till efter min födelsedag för att nå det magiska årtalet.

 

Men innan vi når dit ska väl Luleå ha hunnit vinna över Skellefteå några gånger.

har det kommit igång på allvar känns det som efter jul-, nyårs- och trettondedagstiden. Oxveckorna, som de kallas, har börjat. Två arbetsvardagar har gått. Idag med kollegium, för alla anställda i församlingen,* och apt ** för de olika arbetslagen var för sig. Så var förmiddagen slut. Ja, det började med mässa också. Lunch med kollega. 

 

Märkligt att det är först när man haft ett personalkollegium som man på allvar tycker att jobbet är igång. Att man arbetat med gudstjänst på Trettondedag och söndag märks liksom inte. Men det beror väl på att det är en sån självklarhet att infinna sig till gudstjänst att när "man ändå är där" så spelar det inte nån större roll om man också predikar och celebrerar.

 

Efter lunch blev det psalmval och inledande predikoförberedelse inför helgens gudstjänst.

 

På aftonen fick jag besök av prästkollega från sydligare nejder som har ärende i Luleå några dagar och behov sova några nätter någonstans. Som tack för min ytterst ringa gästfrihet fick jag den mycket fina - och som det verkar mycket intressanta boken - Kyrkornas mysterium (Artos) av Peter Bexell. Den boken ska jag med nyfikenhet och intresse ta del av.

 

När man får en prästkollega på besök blir det givetvis alltid intressanta samtal. Nu ber vi strax kompletorium innan det är dags stega mot sängen.

 

F ö så undrar jag vilka det är som kan ha intresse av att läsa denna ringa blogg. Trots att jag tycker att jag skriver inget vettigt så ökar läsarnas antal sakta men säkert. Tack för den troheten!

 

- - - - - - 

 

* då passade jag på att göra upp med domkyrkokaplanen Anna-Stina om att det föredrag om bikten som jag (i lite olika varianter) hållit i Älvsby församling,  på åtskilliga OAS-möten, på prästkollegium här i domkyrkoförsamlingen, i alphaarbetets fortsättningsgrupper, men inte i sydligare församling i stiftet - det ska jag hålla vid kyrkkaffet i Diakonins hus efter högmässan i Domkyrkan den 5 mars.

 

**arbetsplatsträff. Då pratar man arbetsmiljö. Inte verksamhetsplanering.

fick jag idag. OBS! ett litet. Stora ryck får jag sällan numera. Detta lilla ryck bestod i att åka med lite skräp till återvinningen på Kronan. När jag ändå var i närheten av kommunens second hand så inspirerades jag besöka både Röda korsets och Frälsningsarmens dito i stan resp på Storheden. Jag letar nämligen en lämplig fåtölj, men inget napp.

 

På den sista av dessa affärer träffade jag dock en gammal ungdomsvän (som jag även mött tidigare i samma ärende) ute på jakt efter gammalt eller nytt. Han samlar nämligen på snapsglas! Kan man tänka! Lite ovanlig hobby onekligen. Han har redan 4000 anförtrodde han mig. Olika sorter, alltså! Och så 12 st av varje sort. Det blir en samling.

 

Själv samlade jag i min ungdom på olika tändsticksaskar. Men jag nådde knappast längre än 40-50 olika. Målet för min väns samlande är att få ihop 12 st av varje sorts snapsglas som någonsin tillverkats i, eller importerats till - Sverige. När samlingen blir komplett blir nästa steg en bok med bilder, fick jag veta. Jag lovade på stört att jag köper ett exemplar.

 

Läsarna kan vara lugna: samlaren har inte provdruckit alla glas!

 

Efter detta mycket intressanta samtal var det några andra ärenden att uträtta på olika affärer. Sen hem. 

Jag skulle önska att jag fick fler ryck där jag rensar bland diverse och slänger bort mer. Hur länge dröjer det till nästa ryck?

Första efter Trettondedagen denna dag. Högmässa som vanligt. Kändes som att vi var få idag, men det är alltid några som slinker in på slutet så några över trettio var vi enligt kyrkvärdarnas räkning. Vid kyrkkaffet fick jag en mild förmaning av en av de trogna för att vi inte hade någon mässa under nyårshelgen. Uppehåll från annandagen till trettondedagen! Jag förstod att det uppfattades som ren andlig svältkost.

 

Vid ett annat kaffebord talade vi om skillnaden mellan gudstjänter i kyrkan och bönhuset när det gäller hur barn uppfattas störa. I bönhuset är folk helt klart mer vana vid barn och deras ljud och låter sig därför inte lika lätt störas. Det ser man tydligt från predikstolen. Om det blir högljutt barnskrik i bönhuset så berör det bara det stackars barnets föräldrar. Övriga håller blicken lika koncentrerat på predikanten. Men i kyrkan räcker det med att en napp tappas i golvet för att minst hälften av gudstjänstfirarna snabbt ska vrida på huvudet och den stackars talaren för ett ögonblick få ställa sig frågan:

- Var tog alla lyssnare vägen?

Lösningen? Fler barn i kyrkan så folk vänjer sig!

 

Predikan var väl knappast olidligt lång idag. Men jag minns en gång i min ungdom (dvs då jag var under trettio) då jag i Stadsökyrkan denna söndag talade så länge att jag fick förkorta ritualet efter predikan och ta bort en psalm och be lätt om ursäkt. Jag blev ursäktad.

 

Lite svagt i bakhuvudet fanns tanken att senare under eftermiddagen gå i bönhusgudstjänst men det blev inte så. Div arbete vid datorn upptog min tid. Och faktum är ju att en komplett högmässa med predikan ger en sådan andlig mättnadskänsla att mer behövs icke. Men två gånger under våren är jag inplanerad som bönhuspredikant såg jag i Fridsförbundets gudstjänstschema. Det ska jag väl kunna klara.

 

Om jag någon gång yttrat (vilket jag gjort) att jag understundom kan lockas/frestas (?) göra ett vägval i livet som innebär att min roll som präst upphör (vilket kan ske med mig ibland när tanken på allt dumt som vår politiserade, liberaliserade kyrka hittar på); räcker det att jag för ett ögonblick gör tjänst vid altare och predikstol för att alla sådana tankar ska flyga sin kos.

 

Vid ett fikabord talade vi också om hur stora familjer vi kommer från. En gudstjänstfirare hade en mormor som fött 18 barn. Vid ett annat fikabord beslöts ordna en resa till Israel. Vid ett ytterligare fikabord var vi några som satt kvar eftet det att de flesta gått, och talade om hur viktigt det är att vi ser varandra och särskilt bryr oss om dem som är nya i gemenskapen. Tänk så mycket som händer bara för att det blir kyrkkaffe. Vi vädjar nu om att fler ska vilja dela på ansvaret ordna fika när församlingsvärdinnan inte är i tjänst.

 

Väl hemma bjöd jag min hyresgäst (trevlig ung student från  Tyskland) på ostbricka och ett glas vad-det-nu-var-för-någonting att dricka. Trevlig kväll. 

 

Som vanligt är det redan imorgon innan jag bloggat klart.

Då har det strax gått två veckor från jul. Oj, vad tiden går fort. Och en bit in i 2017 är vi också. Året då vi firar 400-års-"jubileet" av när det blev dödsstraff på att bli katolik här i landet. En av reformationens positiva effekter kan man tänka. Eller...? Kan ju vara bra minnas det om man får lust beskylla katolikerna för kättarbål och spanska inkvisitionen. 

 

Nå i vart fall har det blivit mildare temperatur idag efter två riktigt kalla dygn. Idag celebrerade och predikade jag som vanligt i Hertsökyrkan. Roligt att mamma var med, tillsammans med bror och svägerska som är uppe från Umeå. Annars "bara" knappt trettio personer. Märkligt i en kyrka där förra distriktsprästen i slutet av 90-talet på fråga om hur många som regelbundet kom till gudstjänsterna, svarade: "kyrkvärdarna" (8 st!) "som går på varandras gudstjänster."

 

Idag var åtta nuvarande kyrkvärdar också med. Vi hade kyrkvärdsträff efter kyrkkaffet och slutjusterade det föreslagna tjänstgöringsschemat och diskuterade en del andra frågor.

 

Efter avklarad kyrkvärdsträff for jag till moster o morbror dit bror och svägerska redan farit med mamma. Där blev det lunch. Till släktlunchen dök även yngre kusin med make upp. Den enda av oss kusiner på mammas sida som fortfarande bor kvar i släktkommunen, Arvidsjaur. Trevligt var det möta dom.

 

Sen hem och koppla av ett tag. På kvällen middag ute med brodern och svägerskan. Och nu är snart kvällen slut. En dag närmare till Herrens återkomst.

har jag läst i under senaste dagarna. Det är en äldre svensk Katolsk Katekes, ursprungligen utgiven i tre upplagor på 20-, 30-, respektive 40-talet. Men nu har andra upplagan utgetts på nytt i faksimil av Svenska Katolska Akademien som ägnar sig åt att nyutge "äldre särskilt värdefulla och eftersökta svenska katolska skrifter som sedan länge varit ur tryck." Själv beställde jag den via Bokus.

 

Att läsa ur en katekes är ju utan tvekan igenkännandets glädje för en lutheran. Frågor och svar i mängd. Frågorna ställda precis så att exakt rätt svar kan ges - på samma sätt som i vår kyrkas katekesutveckling.

 

Och inte bara den yttre formen känner man igen. Även innehållet till stora delar. Och kan ansluta sig till. Utan tvekan. Och konstigt vore det väl annars, trosbekännelsen är ju densamma, de tio buden och Fader vår likaså. Det är väl när man kommer till de konkreta tillämpningarna av buden och kristenlivet; och hur man får ett regelbundet fungerande böneliv, som den katolska katekesen blir mer detaljrik. Men oftast inte så att man blir främmande för innehållet. Det mesta kan man helt stå bakom. Jag menar: vilken lutheran håller inte med om att man söndagligen bör gå i gudstjänst (även om det här är just katolska mässan som avses) dagligen be morgon- och aftonbön och före och efter varje måltid tacka Gud? Och när man läser genomgången av högmässan så inser man hur oerhört "katolska" vi svenskkyrkliga lutheraner är.*

 

Det som är mest ovant i boken är nog det som har med avlaten och skärselden att göra. Mest kanske för att man inte riktigt begriper det som tycks förutsättas. Men av en del förklarande formuleringar att döma så tycks författarna förutsätta att inte heller alla katoliker riktigt begriper. Men dessa korta avsnitt kan man ju lätt hoppa över och ta till sig det sannskyldigt goda.

 

Eftersom jag alltid sett det som en av mina livskallelser att göra folk förvånade, att riva ner cementerade (felaktiga) tankebyggnader och utmana fördomar, så håll till godo med tre avnitt ur Katolsk Katekes:

 

1. I förklaringarna till första budet talas om "tro, hopp och kärlek" som vårt sätt att ge Gud den ära som tillkommer  honom. Och det vi framför allt ska hoppas av Gud är att "få våra synders förlåtelse, hans nåd och den eviga saligheten". Och därefter ges kommentaren:

 

Man får nästan för sig att Luther var katolik när han i sin katekes inleder förklaringen till tredje trosartkeln med orden "Jag tror att jag av min egen kraft och förnuft icke kan tro..."

 

2. Om att vörda helgonen.

Det ska vi göra "emedan Gud själv har förhärligat dem." Och vidare: "Om vi i sanning älska och ära Gud , då skola vi även älska och vörda hans vänner". (Vem kan säga emot det?)  Och sedan ett svar på en tänkt invändning:

 

Var det någon som trodde annat?

 

3. Avlaten är kanske det mest missförstådda av alla katolska löror och bruk. Låt oss därför ta del av hur Katolsk Katekes undervisar. I två punkter kommenteras vanliga missuppfattningar:

 

och

 

Så var det med det! Kommentarfältet fritt för vänner som känner behov frälsa mig från den katolska faran genom att nämna något negativt i historisk eller nutida katolsk lära eller praxis:) En särskild utmaning skulle det vara om någon kunde nämna något som jag inte hört redan för trettio år sedan. Själv försöker jag bara följa den första av de fem ömsesidiga förpliktelser som antogs vid mötet i Lund för två månader sedan: att mera se till det som förenar än det som skiljer.

 

- - - - - -

 

* kyrkliga lutheraner alltså. Dom som (bara) är "bönhuslutheraner" känner sig kanske aningen främmande, men då är dom nog något främmande även för svenska kyrkans traditionella högmässa"

som kan göras synnerligen trevlig firades i kväll. Eller exakt: igår kväll eftersom det redan blivit imorgon. God vän tillika kollega och jag stämde träff å trevlig lokal i staden och åt räkmacka och drack något gott därtill. Eller var det så att vi drack något gott och åt en räkmacka när vi blev hungriga? Jag minns inte så noga. I vart fall firade vi en dag som årligen nämns på en blogg som jag dock inte kan rekommendera eftersom det kan ge mig en ny domkapitelsanmälan. Och det vore ju onödigt om hela högvördiga domkapitlet med biskopen och lagmannen och sekreteraren och hela gänget skulle bli tvungna dra allt ett varv till bara för att sedan frikänna mig. Alltså får kära läsarna sväva i ovisshet.

 

Domkapitlets lagman hälsade jag för övrigt på under nyårsdagen då vi möttes vid högmässa i Domkyrkan, han kyrkvärd, jag gudstjänstbesökare. Mässan leddes av kollegan Mats som numera finns mest i domkyrkan efter att förr varit mest i Örnäset och Hertsön. Trevligt råkas igen. Fint genomförd gudstjänst.

 

Nu är det 2017. Då blir det snart 100 år sedan ryska revolutionen. Och mindre än två år innan man blir pensionär. Bäst att lägga på ett kol så man hinner åstadkomma den där väckelsen som absolut hade varit ett faktum för länge sedan om inte en massa om och men hade varit. 

 

Men nya bloggilägg blir det. Om vi får leva.

 

Gott nytt år alla kära läsare!

Alltså fjärde delen (nu utgivna tryckta utgåvan) av 1700-tals-Umeåprästen Pehr Stenbergs Levernesbeskrivning är nu av mig färdigläst.* Nästan lite abstinenskänsla att skiljas från den man vars öden och äventyr varit en regelbunden följeslagare under ett drygt år. Fyra stora tjocka böcker.

 

Tyvärr dock, sista delen är lite tråkigare än de tidigare delarna. Första delen uppväxten. Andra delen studietiden i Åbo. Tredje delen första prästtiden i Umeå. Och så fjärde delen fortsättning av prästeriet fram till dess han flyttar från Umeå stad till landskyrkan. **

 

Mest spännnde är väl del två och tre där en stor del av hans uppmärksamhet ligger på att finna en livskamrat. Men nu sedan han hamnat i äktenskapets trygga famn och barnen kommer prydligt i rad så blir det ju lite "volvo, villa, vovve" över det hela. Fast i 1700-talstappning, förstås.

 

Eftersom jag vid redogörelse för de tidigare delarna av verket försökt finna något att återberätta så ska jag göra det även nu. Jag väljer då att dela med mig av den för mig nya kunskapen att prästerna alltid träffades och lyckönskade varandra den första maj. Och det hade ingenting med vare sig arbetare eller (det i mina ögon något krystade helgonet) St Josef arbetaren att göra. Nej, anledningen var en helt annan. I not nr 94 förklaras det hela sålunda:

 

 

En anledning så god som någon till internt prästerligt gratulerande och firande. Att den ursprungliga firningsanledningen sedan länge försvunnit hindrar inte att firandet består.

 

Vill man lyssna på ett radioprogram (ca 25 min) där några av dem som arbetat med verkets utgivning intervjuas (varav en är ättling till Pehr Stenberg) kan man även få höra högläsning av en duktig uppläsare. I programmet påpekas också hur unikt detta verk är. Det finns ytterst få självbiografiska verk av detta omfång från äldre tider. Radioprogrammet klart värt att lyssna på.

 

Man inser när man läser: förhållandena skiftar men människan är sig ganska lik. Ja, ni förstår att jag inte ångrar köpandet och läsandet av detta verk.

 

- - - - 

* det kommer även ett femte band, men det lär vara en ren registerdel; ingen mer berättande text

 

 ** i bokens sista not (128) förklaras: "Här slutar framställningen mitt i 1807 års händelser. Av tidigare notis framgår att Stenberg skrivit detta under sitt sista levnadsår, d.v.s. 1824....sjukdom och död har satt punkt för projektet."

 

Till detta kan ju en sentida läsare bara beklaga att Stenberg inte fick tid och kraft att berätta om kriget 1808-09.