Valkompass

testade jag för någon dag sedan. Svt:s. Efter jag röstat dock. För att kolla om jag röstade rätt när jag förtidsröstade. Det gjorde jag tydligen inte. Jag hade röstat på samma parti i alla tre valen. Vilket kan jag dock inte avslöja. Då bryter jag ju valhemligheten.
 
Men jag kan ju avslöja hur det gick med valkompassen. I riksdagsvalet visade jag mig ha ca 80% samstämmighet med det parti jag röstat på. Men i landstingsvalet gick det sämre. Där borde jag enligt valkompassen vara centerpartist. Kan det bero på att centerns f d starke man i norrbotten en tid var kyrkvärd i en av kyrkorna så vi därför möttes då och då? Man vet ju aldrig vilka vägar ideologin kan ta för att smitta av sig. Vilket konkret svar på kompassens frågor som särskilt knöt mig till centerpartiet har jag ingen aning om. Mitt resultat i kommunkompassen förvirrade mig ännu mer. Där hamnade jag närmast Landsbygdspartiet Oberoende. Jag vet ju knappt ens om att partiet existerar. Fast jag har sett och läst deras reklam. Var det mitt ja på frågan om kommunala bostäder borde byggas i de stadsnära byarna som knöt mig till detta parti? Undrar om Råneå i detta sammanhang räknas som by. I vart fall var de flesta kandidater  i partiet från Rånedelen av kommunen.
 
Så nu är frågan. Måste jag gå och rösta igen på valdagen och rätta min röst efter mina åsikter?

Härlig hösttur

Efter att igår på ledig dag ha jobbat med div inomhus en stor del av dagen lockade det väldigt med en MC-tur senare på eftermiddagen. Uppehållsväder, soligt och ledig dag, vad hindrar att hojen leds ur garaget? Absolut ingenting. 
 
Alltså klädde jag mig i MC-kläder, rullade ut fordonet - som snarast är att betrakta som en kamrat* - och satte mig på detsamma. Ska jag skriva att jag tog inre vägen (den känns ju som en genväg om man tänker från centrum; eller att jag tog yttre vägen (den ligger ju närmare havet) när jag åkte över Sinksundet, Bensbyn, Örarna mot Persön? Mot Råneå sen men kurviga vägen över Sundom. 
 
Avsikten var först låta turen sluta där, kanske på något lämpligt matställe. Men har man kört så pass långt så kan man väl ta två mil till. Så vips var jag i Töre. Inte helt oavsiktligt. Lite hade jag nog haft det i åtanke. Fick då chans hälsa på svärfar på hans boende. Roligt möta en 95-åring som är helt klar i tal och tanke. Samtal och kaffe innan turen fortsatte. Han kunde väl förstå skillnaden mellan att åka bil och att köra motorcykel. Men så tror jag också att han en tid hade lätt motorcykel i yngre dar. Prat också om vad vi ska göra med hans roddbåt. Låta den ligga kvar i skogen invid Storträsket och så sakteliga ruttna bort eller hämta den hit och slipa och skrapa och lacka och måla? Mat å närliggande näringsställe innan avfärd från ett f d kommuncentrum som alltmer känns som ödebygd. Det är ju inte många årtionden sedan det fanns flera olika affärer i centrum, nu nästan ingenting.**
 
Via Morjärv och gamla militärvägen över Niemisel mot Boden sen. Med en liten avstickare upp till Gunnarsbyn. Roligt återse den plats vi såg så ofta under de ca tolv (?) år svärfar var präst där. Men nu hade det sedan länge blivit svalare så kort paus för påtagning av extra tröja. Ifyllning av bensin i Boden och sen raka spåret hem. Nej inte riktigt, av från stora vägen i S Sunderbyn och via Gammelstad och Rutviksvägen så blev det lite mer kurvor på slutet också.
 
Är det kul köra MC?
 

* inte gammal dock
** men inte bara glesbygd drabbas av affärsnedläggningar. Även stadskärnor drabbas. T o m i Luleå talas till och från om hur affärer i centrum lägger ner. Hotet numera lär ju vara inte bara urbaniseringen utan även näthandeln.

Första gudstjänsten

efter semestern idag. Som vanligt i Hertsökyrkan. Högmässa. Utan musiker dock. Men det gick bra ändå. Riktigt duktiga sångare i församlingen. Det är nästan så att man på flit borde ordna  orgelfritt med viss regelbundenhet. Det blir en annan karaktär på gudstjänsten. Kan också ha sitt värde. Kring 40 deltagare.
 
Kyrkvärdsträff efter kaffet. Bara snabbkoll att det fungerade med föreslagen tjänstgöring fär kyrkvärdarna under hösten. Det gjorde det.
 
Allt väl således och roligt att nu vara tillbaka i normal rytm, högmässa söndagar kl 11. Men nu blir det Bosses tur leda gudstjänst två söndagar i rad, sen min tur två gånger...

Bikt än en gång

Jag fick ett uppdrag skriva lite om bikten till en mindre publikation. Efter ca halva skrivandet insåg jag att jag siktat på en artikellängd som var visst antal ord, men det skulle vara visst antal tecken - inkl blanksteg. Alltså hade jag redan överskridit längden med x 2,5 trots att bara hälften jag ville få med var skrivet. Då beslöt jag skriva färdigt och satsa på bloggen istället så arbetet inte skulle bli fåfängt. Så kan det gå. Jag har väl troligen skrivit flera gånger förr om bikten, men som man brukar säga "för nytillkomna läsare/tittare..."

Vid en kyrklig kurs för något år sedan satt jag i en svarspanel med två andra präster där deltagarna fick ställa frågor. Då det bl.a. tidigare förelästs om bikten, så löd en av frågorna:

- Måste man gå och bikta sig, kan man inte bara bekänna sin synd direkt för Gud?

Innan jag själv hann svara så sade en av de andra i ”panelen”

- Du får gärna bekänna hur du vill, men om du vill höra ett svar då ska du gå till bikt.

Och detta är så sant som det är sagt. Det är svaret som är det viktiga i bikten. Ofta lägger vi betoningen på bekännelsen, på det som den biktande säger. Det viktiga sägs vara att man får prata av sig det som bekymrar. Och så försöker vi ge mer värde åt bikten genom att prata om den absoluta prästerliga tystnadsplikten, att prästen aldrig får röja vad du sagt. Allt detta är naturligtvis riktigt och viktigt och angeläget, men det verkligt viktiga är att det finns en person som talar i Guds eget ställe och med Guds egen röst säger till dig

- Dina synder är förlåtna.

Hur kan man då veta att det är Gud själv som förlåter när prästen/biktfadern ger förlåtelse. Jo därför att Jesus efter sin uppståndelse ger förlåtelsens gåva till apostlarna när han på den första påskdagens kväll säger till dem

- Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna (Joh 20:23).

Det är också därför som Luther, innan han gav en biktande förlåtelse, alltid lär ha frågat ”tror du att min förlåtelse är Guds förlåtelse?”

Men detta med bikt, är det inte något katolskt? Jo, det är det. Men inte fel för det. Snarare inte fel just därför att det är katolskt. Vi lutheraner är ju historiskt katoliker som i allt väsentligt står fast vid det som alltid varit Kyrkans tro i alla tider, men vi har bara – enligt vår bekännelse – rensat bort ”vissa missbruk” som ”smugit sig in”. Och till det vi i den lutherska traditionen rensat bort hör inte den enskilda bikten, även om många s.k. protestanter tror det.

Skälet till att människor ofta tror att bikt inte förekommer i vår kyrka (och andra lutherska kyrkor) kan vara att vi dels saknar den synliga möbel, biktstolen, som finns i de flesta – alla fall äldre – katolska kyrkor, dels att om man någon gång t ex på film ser en biktsituation så är det nästan alltid en katolsk bikt. Dessutom är det ju så att präster p.g.a. tystnadsplikten inte kan berätta om biktsituationer. Det är därför du aldrig hör en präst ”vittna” från predikstolen ”i onsdags kom det en kvinna till mig och biktade sig (och berättade…)…” men denna avsaknad av biktberättelser betyder inte att det inte förkommer. Att det förekommer är ju kanske lättast att se på ett OAS-möte där det kan sitta 5-10 biktpräster med blå band vid ena väggen och då och då kan man se att flera, ibland samtliga, lämnat sin sittplats och alltså är upptagna med att höra bikt i ett enskilt rum.

När man talar om bikt – vilket jag flera gånger gjort i både OAS- och församlingssammanhang – möter man ofta människor som uttrycker längtan efter att bikta sig men inte riktigt vet vem man ska vända sig till och hur man ska göra. I en del församlingar har man speciella tider annonserade då en präst befinner sig på viss plats (t.ex. sakristian eller andaktsrum) så man bara kan gå dit ”drop in”. Men det är nog inte så vanligt. I de flesta fall så måste man alltså själv ta sig över ”tröskeln” att kontakta en präst och bestämma tid och plats. Sedan är ju frågan vem man ska vända sig till. Många kyrkligt aktiva personer kan uttrycka att dom helst skulle vilja bikta sig för någon präst som bor/arbetar på annan ort så man slipper mötas alltför ofta utanför biktsituationen. Den synpunkten kan jag i och för sig förstå, men inser också hur svårt det i så fall kan vara för många att finna en biktpräst.

När folk uttrycker att dom helst vill ha en biktpräst som inte finns i närheten så är det ofta en sak som betonas; att om jag biktar mig för en präst som jag (ofta) kommer att träffa även i andra sammanhang så kommer prästen, när vi möts, bara att tänka på vad jag har gjort. Det känns så pinsamt.

Men jag säger bestämt: detta är inte sant. För det första är det så att prästen i de flesta fall glömmer bort vad folk berättar i syndabekännelsen. Är det en präst som relativt ofta tar emot bikt så kommer han förmodligen att glömma att just du överhuvudtaget biktat dig. ”Dina synder är faktiskt inte så intressanta som du tror” brukar jag ofta säga när jag håller föredrag om bikten. Och prästen har oftast redan hört mycket ”värre” saker. Så om det nu skulle vara så att din biktpräst överhuvudtaget minns att du tidigare biktat dig när ni nästa gång möts, då kommer han garanterat inte att tänka ”här är den person som minsann gjort det och det” utan här är en person som Gud har förlåtit. Kom ihåg det jag började med: det är förlåtelsen som är det viktiga i bikten och ”kärleken – Guds kärlek i förlåtelsen – överskyler en myckenhet av synder” (G:a bibelöversättningen). Och kanske ska vi t.o.m. tänka att det hör till prästämbetets ”nådegåva” att prästen får en särskild förmåga att glömma, eller i vart fall inte aktivt tänka på, det han i bikten förlåtit.

 

Det praktiska

Hur går då en bikt till, när man nu väl tagit sig över tröskeln att bestämma tid med prästen?

Man möts på avtalad plats, där man kan prata ostört. Säkert kan präster ha lite olika rutiner för det konkreta genomförandet. Jag kan bara berätta hur jag oftast låter det gå till.

- Man sitter ner och den biktande berättar vad som är problemet. Är det en person som är van att bikta så kan detta inledande samtal bli väldigt kort, ibland nästan helt hoppas över så man går direkt på bekännelsen. Men oftast behöver man en liten stund reda ut vad det handlar om.

Man kan t ex behöva tänka efter hur den felande bör gottgöra det som blivit fel. Ska han/hon gå till någon person och be om förlåtelse, eller ersätta något som stulits/skadats? Här gäller dock den princip som Anonyma alkoholister så fint och tydligt uttrycker i ett av sina steg i 12-stegsmetoden, att det gäller vara så varsam i detta att man inte gör saken värre.*

Man kan i samtalet också behöva reda ut exakt vad som ska – och inte ska - bekännas. Ofta händer det att människor känner skuld inför saker som inte är synder mot Guds bud. Då behöver prästen hjälpa den biktande att vara fri. Att inse att detta inte är min skuld, här har jag inget att bekänna.**

 

- När det hela är klart övergår man till bekännelsen som ofta kan var kort (”Jag bekänner inför dig…”) och på särskilt ställe nämner man sina egna synder. Man nämner dem enkelt men konkret och tydligt.

Här är det viktigt att bekännelsen bara är syndabekännelse. Det ska inte inkludera t ex en förbön för människor som jag handlat fel emot. (Ibland brukar jag säga att de svåraste biktbarnen är de som är vana att be högt och fritt. Dom har lättast att fela på denna punkt). 

Under bekännelsen kan prästen stå bredvid den bekännande eller snett bakom om personen faller på knä.

 

- Avlösningen – förlåtelsen – ges sedan av prästen med handpåläggning. Därefter en bön och välsignelsen.

Jag inledde denna artikel med frågan om man måste bikta sig. Nu kan vi ställa frågan lite annorlunda. Behöver man bikta sig? Ja, jag tror absolut att många skulle ha glädje av det. Alla de som gått en stor del av sitt liv med lite svagt gnagande samvete för div i livet tror nämligen att det är normalt. Man vet inte vad riktig frihet är. Det kan vara någonting konkret i livet som man inte är tillfreds med men som man tänker att ”det får man leva med”. Jag säger bestämt att det finns en högre nivå av frid än ”det får jag leva med” när det gäller minnet av synden. Ett annat sätt att förstå saken kan vara att tänka på hur det kan vara för människor som är överkänsliga för något visst födoämne. Man kanske upplever återkommande besvär av olika slag och tror att det är normalt att det är så. Men när saken diagnosticerats och man kunnat börja undvika viss mat då mår man plötsligt bättre. ”Kan man må så här bra” tänker man plötsligt. Precis som den som fått sin börda avlyft och fått ta emot Guds förlåtelse. Kan man vara fri?

Så, till bikt med språng. Du kommer garanterat inte att ångra dig.

- - - - - - - - - - - - -

* man ska komma ihåg att syftet med gottgörelsen efter förlåtelsen ska vara ta bort konsekvenser av synden, inte att skapa nya problem

** åtminstone tre exempel kan jag ge på situationer när en människa vill bekänna något som inte är egen synd:

1. Skuld inför ambitionen. Man känner sig ”dålig” eller otillräcklig för att man inte uppfyller någon form av ”krav” som inte är Guds bud, utan snarare andra människors förväntningar eller egen jämförelse med andra

2. Man får ”skuld” för att man blivit illa behandlad. Kan t ex förekomma hos människor som utsatts för vissa övergrepp mm. Här gäller det att se vad som snarare är sår än skuld. Där man kanske hellre behöver ta emot förbön för inre helande än bekänna synd.

3. Man bekänner andras synder. Ex: ”Jag vill be om förlåtelse för att jag inte kan älska N.N. som gjort si och så mot mig”. Kan väl i o f s vara en rimlig syndabekännelse utifrån den bibliska tanken att älska även sina fiender, men ibland erfar man som biktfar tydligt att den ”moraliska kraften” i en dylik bekännelse inte är upplevelsen av egen synd utan vilja att tala om en annans fel (och sin egen besvikelse/bitterhet över den andres brister).


Elcyklar

är tydligen inne för närvarande. Och dom subventioneras visst av staten. I alla fall var det vad en arbetskamrat påstod när hon stod i begrepp bruka sin egen och rulla hem från jobbet i eftermiddags. Om man köper en elcykel får man visst bidrag med 25% var arbetskamratens påstående. Eller var det nåt man fått förut som missats? Strunt samma. 
 
Men oavsett om bidrag till inköp av elcykel ges eller givits så måste väl motiveringen vara att av klimatskäl få folk att cykla mer och förhoppningsvis därmed få folk att åka bil mindre. Då påverkar vi klimatet åt rätt håll, eller åtminstone mindre snabbt i fel riktning. Det måste väl vara syftet om det nu är sant att elcyklar subventioneras.
 
Och jag vill inte i detta inlägg ifrågasätta behovet av att minska de klimatpåverkande utsläppen, utan istället fråga om det är säkert att en åtgärd av typen subventionerade elcyklar verkligen får den eftersträvade klimateffekten. Har någon ordentligt räknat på det?
 
Jag minns för några årtionden sedan då jag tog del av ett försök att räkna ut vad som långsiktigt var mest miljövänligt, returflaskor av glas eller metallburkar. Givetvis förutsatt att båda returnerades. Allt medräknades: materialåtgång, energi vid tillverkningen, transporter (glasflaskor är ju tyngre), rengöring av flaskor mm. Slusatsen blev att returflaskor av glas sammanlagt var miljövänligare, men... om glasflaskan var försedd med en sån där tunn "krage" av folie som man kunde se på vissa öl- och julmustflaskor då var aluminiumburk plötsligt miljövänligare. Ni förstår svårigheten för en lekman att navigera rätt i bäst-för-miljön- och bäst-för-klimatet-djunglarna.
 
Så, vad får egentligen den ökade användningen av elcykel för miljö- och klimatkonsekvenser? Här följer några exempel på möjliga oönskade konsekvenser:
 
- en person köper elcykel men avstår likväl inte från att äga och köra bil. Är det då säkert att den måttliga elcyklingen verkligen uppväger de negativa miljö- och klimatmässiga följderna av elcykelns tillverkning och transport från fabrik till konsument?
 
- den som skaffar elcykel är normalt så miljömedveten att han/hon redan i betydande utsträckning åker buss istället för bil*, alltså innebär det ökade elcyklandet att de kommunala bussarna brukas mindre, alltså minskar kommunala bussbolaget på turtätheten, alltså kommer div folk som måste fram i tid att vara tvugna ta bilen, alltså ökar bilåkandet. Och därmed utsläppen.
 
- alla elcyklar proppar igen vägar och gatukorsningar så att en massa bilar blir stående på tomgång i väntan på alla elcyklar som först ska förbi, alltså förbränns inte bränslet lika bra som om bilen får susa fram i 90 km/tim, alltså släpps det ut mer växthusgaser.
 
Alltså, ska jag skaffa elcykel?
 
Ikväll var jag ute på en tur med min motorcykel och släppte därmed ut klart mindre avgaser än om jag åkt bil. Inte en enda elcykel såg jag.
 

 
* som undertecknad

Sista semesterhelgen är nu över

I morgon börjar första arbetsveckan med ledig dag så först på tisdag är jag i den s k selen på allvar. Som vanligt när semestern är slut funderar jag över vad av allt det som jag hade tänkt göra som verkligen blivit av. Som vanligt ytterst lite. Blev det vila istället så var det kanske bra. Men jag har i alla fall åkt motorcykel. Tur det åtminstone. Och utan att ramla omkull eller skada mig! Tack för det. Men MC-behovet är ej helt tillfredställt. Blir det lämpligt väder i morgon kommer det att locka med en tur.
 
Sista semesterhelgen blev det två gudstjänster. På förmiddagen hämtade jag mamma på boendet och tog henne till högmässa i Örnäsets kyrka. Promenadavstånd med rullstol. Bosse celebrerade och predikade. Drygt tjugotalet deltagare varav drygt ett havdussin som oftast återfinns i Hertsökyrkan. Mamma uttryckte glädje över gudstjänstbesöket. Har man varit regelbunden gudstjänstfirare i större delen av sitt liv så känner man väl sig hemma i kyrkan även om jag upplever att hon får allt svårare att hänga med i agenda och psalmbok.
 
Efter högmässan for jag till kyrkstugan och drack kyrkkaffe i stillhet. Rogivande och vilsamt. 
 
Men inte en söndag utan besök i Hertsökyrkan - om möjlighet ges. Alltså tog jag om aftonen buss med sikte på andra änden av stan. I centrum klev en av förmiddagens gudstjänstfirare på men han följde ej hela vägen utan klev av för att gå i (öst-)bönhuset. Vi hann dock konstatera att om somrarna blir det numera kollision i gudstjänst (för en liten grupp) när både Hertsölyrkan och Fridsförbundets bönhus lägger helggudstjänsterna kl 18.
 
Det var Bosse som celebrerade och predikade i Hertsön också. Varför behövde jag uppleva det hela två gånger? För att få deltaga i den gudstjänstlokal och med människor där jag känner mig mest hemma? Och/eller för att i kommunionen få en riktig (?!) veteoblat? Nu får jag om Bosses predikningar ställa samma fråga som jag gör om mina egna när jag dubblerar gudstjänst: vilken predikan blev bättre? Kvällens var kortare. Men det räcker väl inte som svar?
 
 Eftersom domprostens son (blivande kantor) var musiker i gudstjänsten så var även domprosten själv närvarande bland de ca tjugo gudstjänstfirarna. Det ledde till intressanta och upplysande samtal vid kaffet.
 
 En annan upplysning som gavs mig av goda vänner som varit i katolska kyrkan på förmiddagen var att även min äldste son hade varit där. Ska jag känna sorg om han känner dragning dit? Nej, det gör jag inte. Säger istället som en prästkollega som jag träffade på Missionsprovinsens prästkollegium i våras och vars dotter konverterat: "det är väl bättre att dom (= våra barn) är med någonstans än ingenstans".
 
Jag tänker att många av oss lutheraner kanske har anledning ompröva inställningen till katolska kyrkan på liknande sätt som frikyrkliga under 1900-talet omprövat sin syn på statskyrkan:
 
Under början av förra seklet var den frikyrkliga inställningen till "statskyrkan" (svenska kyrkan) mycket negativ. Den sågs som en fiende och som ett hinder för äkta kristendom. Den borde snarast skiljas från staten och dess inflytande minskas. Efter ca 50-60 år däremot, när vi kommit till 60-talets kyrka-statdebatt, då lät det lite annorlunda. Då var det för de frikyrkliga inte längre "statskyrkan" som var det stora hotet mot kristendomen utan sekulariseringen. Alltså kunde t o m den tidigare så förhatliga "statskyrkan" vara ett bidrag till kristendomens bestående i samhället. Alltså borde skiljandet mellan kyrka och stat ske så varsamt att det inte äventyrade svenska kyrkans möjligheter att bidra till den kristna rösten i samhället.*
 
Så kan det gå. 
 

* fritt efter resonemang i Hassler: Statskyrkodebatten

Västerbotten

har jag befunnit mig i under dagar fyra. Eftersom jag tidigare beslöt att inte fara med MC t o r Varberg för deltagande i OAS-möte så har jag, som jag tidigare nämnt, inte på långa vägar gjort av med sommarens MC-längtan. Alltså blev det en tur.
 
For hemifrån i tisdags och första stoppet blev hos kära vänner i Byske där jag blivit anmodad stanna till för att få en bok som givaren ansåg ytterst värdefull, nämligen en nyutgåva av Gottfrid Billings utläggning av 1878 års katekesutveckling. Intressant bok. Det lilla jag hunnit läsa i den. Inser hur väl förankrad jag är i den andliga lärotradition som förvaltats inom svenska kyrkan. Ofta är igenkännandet stort. Bara på en punkt (hittills!?) anser jag att den gode Gottfrid har fel. Det är när han två (!) gånger i avsnitten om nattvarden påstår att brödet och vinet är Kristi kropp och blod bara i själva ätandet. Detta är ju en läropunkt som understundom uppträder under sken av lutherdom.* Här måste vi hävda - och dra de liturgiska konsekvenserna av - den tron att precis som föreningen mellan Guds Sons gudomliga natur och Jesu mänskliga natur inte upphört, så upphör ej heller föreningen mellan bröd/vin och Kristi kropp/blod, utan det bröd och vin som konsekrerats korrekt och som blir över efter kommunionen förblir - i all evighet! - Kristi kropp och blod.
 
Nå, när jag läste detta hade jag redan lämnat gamla vänner och uppbyggliga samtal och kommit till södra Västerbotten. Här har jag nu kört motorcykel i dagarna två från mitt basläger i Vännäs. Onsdag mer mot Västerbottens sydspets och torsdag mer i inlandet. Via Bjurholm förbi Lycksele, där min pappa är född och där farfar var komminister på 20-30-talen, t o m kört genom byn Knaften där farfar är född; sedan åkt igenom Norsjö där farfar var kh 1934-1960. Givetvis blev det kyrkogårdsbesök och då jag såg att farfars och farmors gravsten började bli övervuxen av lava så ägnade jag en stund åt att skrapa bort densamma så texten blev mer synlig.
 
Men det borde jag inte gjort? I vart fall inte på det sätt jag gjorde. Förutom naglar brukade jag även MC-nyckeln och husnyckeln. Dumt visade det sig. När jag idag kom hem gick det inte att få in nyckeln helt i låset. Tur att sonen var hemma och kunde öppna. Ett noggrant studium av nyckeln och jämförelse med annan nyckelkopia visade att jag rundat av mikroskopiskt litet hörn längst fram på nyckeln. Och det räckte tydligen. Tur att jag har fler.
 
Under torsdagens MC-tur såg jag vid något tillfälle även vägskylt visande mot Kalvträsk. Då har jag varit i eller i närheten av alla de församlingar där min farfar varit präst: Kalvträsk, Lycksele, Norsjö, en måttligt stor, nästan perfekt, likbent triangel mitt i västerbotten.
 
När man är ute på färd i delvis okända trakter så är det svårt veta vilka vägar man ska välja. Enklast ta de största (tjocka röda sträck på min karta) men hur kul är det på en skala? Ganska raka. Utan alltför mycket av de av motorcyklist uppskattade kurvorna. Alltså tar man de något mindre vägarna (lite smalare röda sräck i min gamla KAK-atlas). Ofta roligare med mer kurvor. Eller så tar man de ännu mindre vägarna som ofta är ännu kurvigare (gula i min kartbok), problemet är bara att ibland är dom asfalterade (=roliga) ibland är det grusväg (=inte roliga). Idag fick jag bådadera. Några mils ofrivillig grusväg men likväl så uppkört att man ganska enkelt kör i de uppkörda spåren. Men särskilt vid ett tillfälle fick jag köra på härlig kurvig asfalterad väg. Det var söderut från Norsjö. Ca två mil var det väl fram till större vägen mellan Rusksele och Vindeln. Den sträckan är bland det roligaste MC-väg jag kört i hela mitt liv. Den kör jag gärna igen.
 
Men ibland blir planerna oväntat ändrade oavsett vad vägatlasen förutspår; det är när det är vägbygge. Några gånger drabbade det mig och plötsligt finner man sig köra på ett minst decimetertjockt lager lösgrus. Inte kul, kan jag säga. Då det dessutom på ett ställe var rejält spårigt och det kändes som om motorcykeln klättrade upp och ner för vågdalarna, då tänkte jag ett tag att här åker jag snart i backen. 
- Tack, gode Gud, sa jag när jag kom in på asfalt igen.
 
Men vacker natur får man då och då se. Här några bilder tagna en bit väster om Norsjövallen.
 
 
Goda vänner och bror och svägerska har fått besök - tack för middagar och övrig gästfrihet. Och IKEA! Lämpligt göra sväng genom IKEA när man kommer med MC. Då kan man mämligen inte dra på sig en massa. Mässa har jag givetvis också firat under turen. Det tvekar jag aldrig att göra om jag möter människor som har en nattvardslängtan som inte på tillfredsställande sätt möts och tillgodoses av de officiella kyrkliga institutionerna.
 
Idag åkte jag hem. Tog väg genom inlandet även idag. Men annan väg än igår. E12. Passerade alltså Lycksele och Norsövallen för andra dagen i rad (i rejält regn denna dag, dock) men fortsatte sen via Glommersträsk mot Arvidsjaur och hem via Älvsbyn. Stopp för kort stunds ljugande med gammal kamrat givetvis. Mest handlade det om hans jobb, som fortsätter in i hans pensionärstillvaro, och om ev framtida gemensam resa till grekiska övärlden.
 
Middag med äldste sonen i kyrkstugan. Nu hemma i favoritfåtöljen. Semestern snart slut. Fr o m tisdag blir det arbete.

 
* tillika med den villfarelsen att brödet och vinet är Kristi kropp och blod bara för den troende. Men det förnekar Gottfrid Billing (helt korrekt). Även den otroende som mottager bröd och vin i ett rätt utfört nattavardsfirande tar emot Kristi kropp och blod. Dock ej till samma välsignelse som den troende.

Lapplandsbesök

gjorde äldste sonen och jag tidigare i veckan. Dock inte så långt in i Lappland, men tillräckligt för att kustklimatet ska bytas mot inlands/fjäll-dito. Till samma sommarstuga som vi inspekterade på hemresan förra gången vi var ute. Stugan byggdes en gång av min morfar och mormor (eller ska man säga på deras beställning) men ägs nu sedan länge av moster och morbror. Vårt uppdrag var bl a lite reparationsarbete av vilket en del kan ses på bilder nedan. 
 
Men när vi ändå var där passade vi givetvis på att också njuta av den fridfulla utsikten. Lågvatten även där noterar den som vet hur det ser ut i vanliga fall.
 
Men nu är vi hemma. I morgon börjar sonen på sitt nya jobb. För att fira det gick vi ut på lokal om aftonen och på hemvägen träffade vi ett par vänner (regelbundna gudstjänstbesökare) som undervisade oss om kråkbärens  välsignelser och hurusom det är ett mycket försummat bär. Dom hade plockat mycket.
 
Men givetvis ingen söndag utan gudstjänst. Flera alternativ fanns att välja på en ledig söndag. Ska vi säga att vi valde det alternativ där en mässa firas som är det mest lika vi kan få med den kyrka där jag normalt deltager? Kaffe med goda vänner i kyrkstugan sen. Samtal om kyrkstugurenoveringsbehov. Slutsatsen blev: sälj den!
 
Men var ska jag då äta den årliga surströmmingen?

Tiden går

Värmen verkar vara över för den här gången.
Sommaren är i stort sett slut, i alla fall med norrländska mått mätt.
Semestern är slut om en vecka.
Bara två månader kvar tills jag fyller 65.
Pensionen närmar sig.
Kvällarna blir mörkare.
 
Vad ska man göra åt det?
 
Ikväll åt jag surströmming. I kyrkstugan. Har lust ta en MC-tur, men inte nu mitt i natten.
 

Såsom i en spegel

är bibeluttrycket som kom för mig när jag såg en spegling i glasdörrarna till det vitrinskåp som sonen och jag fann på kommunens återvinning för några veckor sedan. Har fått ersätta den stora otympliga skänk som dottern med familj tog över. Dock på annan plats i vardagsrummet.
 
En stund när jag som vanligt satt sysslolös - det är ju semester! - i favoritfåtöljen såg jag spegelbilden i glasdörrarna. Gav nästan upplevelsen av ett rum till som förlängde vardagsrummet. Klar prästgårdskänsla.
 
Riktigt tjusigt.
 
Nu bör man dock - vad bibelallusionen beträffar - komma ihåg att på helige apostelns tid var det inte speglar av glas som gällde utan sannolikt blankputsade metallspeglar. Därav uttrycket att vi nu ser såsom i en spegel (inte helt klart) men då, i saligheten, ska vi se tydligt och klart ansikte mot ansikte.
 
Dessa Pauli ord har ju varit en tröst för många. Tänk när en gång vart varför blir besvarat... Kommer det en gång att bli så? Dvs att vi upplever att vi sitter med alla våra frågor och bockar av de gudomliga svaren ett efter ett? Eller blir det så att mötet med den överväldigande gudomliga härligheten bara gör att alla jordiska frågor och bekymmer bara försvinner? Hellre så kanske. Att denna tidens lidanden inget betyder.
 
Men min första upplevelse av spegelbilden i glasdörrarna var ju att rummet kändes större. Kanske är det också en viktig insikt redan för detta livet. Tillvaron är större. 

På platsen för bordet

har jag varit. Ni vet det där bordet som ska (skulle? - har planerna ändrats efter kritiken?) placeras utanför Uppsala domkyrka, som visst skulle vara något slags påminnelse om reformationen och som skulle kosta miljoner. Bildbevis här att jag varit på plats.
 
Har alltså varit i Uppsala. Syftet var att tillsammans med sonen hämta grejer i hans lägenhet som nu ska andrahandsuthyras. Under vistelsen i lärdomsstaden tog jag nästan dagligen en morgonpromenad som inkluderade stund i domkyrkan där det passade be laudes.
 
En knapp vecka var vi borta och hann på vägen ner och vägen upp stanna till på olika platser; deltaga i högmässa på Fridhem, möta MC-vänner i Timrå, besöka fin sommarstuga vid havet i västerbotten, fira mässa i hem, få god middag hos bror och och svägerska och slutligen besöka och inspektera släktsommarstuga utanför Arvidsjaur. Det sista dock så sent på sista resdagen att vi avstod varje försök att få en kopp kaffe med tillhörande en stunds ljugande hos den gamle kamraten med hustru när vi passerade genom norrbottens pärla. Men eftersom denna 200 milsresa genomförts med bil så finns sommarens MC-längtan i stort sett kvar och kan ju möjligen, alla fall delvis, tillfredställas genom en tur 7 mil västerut.
 
Några gånger har jag alltså under veckan suttit i rikshelgedomen och mediterat. Tänkt på denna stora byggnad, funderat på vad det kostat av arbetsinsats, tid och resurser att färdigställa den; funderat ännu mer över det faktum att den en gång byggts till Guds ära och att den under århundraden använts till att sjunga Guds lov. Samma tankar har kommit för mig vid de tillfällen man passerat väl synliga kyrkor; det finns ju några som man tydligt ser från E4, vilka ligger väl synliga på höjder eller öppna platser. Och mina följdfrågor har flera gånger blivit: hur ofta används kyrkorna nu, hur många deltager i gudstjänsterna, kort sagt, hur stort är det kyrkliga intresset i befolkningen? Den stora mängd kyrkor som ännu finns användbara i landet och den mängd gudstjänstdeltagare de tillsammans skulle rymma överstiger ju numera med hur många gånger som helst behovet. Ska jag bli glad över att kyrkorna trots allt står där och predikar om Kristus genom korsen på tornen* eller ska jag mest sörja över att de numera mest är museer som uttrycker att kristendom var något som var betydelsefullt förr i tiden? En känsla av vemod kommer lätt över mig.
 
Igår kom vi hem. Idag har vi varit dubbelkyrkliga. Förmiddagen i katolska kyrkan ** där vi fick höra en fin predikan av förre kyrkoherden f Gene. Givetvis ville vi lyda hans uppmaning i predikan att söndagligen gå i mässan för att ta emot Kristus själv i altarets heliga sakrament,  alltså gick vi på kvällen i Hertsökyrkan där Bosse celebrerade. Så fick vi höra en god predikan till och denna gång även kommunicera. Medverkan med sång - och efteråt kaffe med hembakt! - av sommarkyrkan. Absolut välbesökt för att vara (nästan?) mitt i sommaren. Nu är det bara en gång kvar med mässa varannan söndag kl 18 i Hertsökyrkan: om två veckor (19/8).  Fr o m 26/8 blir det regelbundet kl 11.***
 

 
* eller tuppen som manar till vaksamhet
 
** kanske bäst skylla på att sonen gillar gå dit så hotas inte min annars så stabila lutherdom :)
 
*** inser plötsligt att jag aldrig förnyade kategorin Gudstjänstschema Hertsökyrkan för sommaren. Men nu är det ju ändå försent, se ovan
 

Klimat

av något slag har vi hela tiden. Nu håller klimatet på jorden på att förändras. Det blir varmare påstås det. Jag blev på en annan blogg tipsad om en blogg i ämnet som var mycket lärorik: martinhedberg.se. 
 
Författaren förklarar mycket pedagogiskt hur temperaturförändringar påverkar klimatet. Hur det kan komma sig att det på enskilda platser kan bli periodvis kallare och nederbördsrikare trots att det generellt blir varmare (förändring i de s k jetvindarna gör att högtryck respektive lågtryck blir kvar längre på en viss plats). Några få graders högre eller lägre temperatur kan göra stor skillnad, mycket större än de flesta föreställer sig. Jag lärde mycket genom att läsa några artiklar.
 
OM klimat- och väderkunniga statistiker tydligt ser att temperaturen stigit då är det ingenting jag säger emot. Men det är när man diskuterar orsakerna till klimatförändringar som funderingarna uppstår. Det påstås ju i de flesta sammanhang numera som en självklarhet att klimatförändringarna (läs: temperaturökningarna) i vår tid beror på människan. Min fråga: hur vet man det?* Jag har ställt den frågan på den ovannämnda bloggen. Jag är nyfiken på svar.
 

* de flesta gånger man ställer den frågan så får man svaret att "alla" tror ju så. Tyvärr är det för mig sämsta tänkbara svar. Det finns nämligen ingenting som gör mig så tveksam som situationer där "alla" springer åt samma håll med den huvudsakliga motiveringen att "alla andra gör det". Något mer behövs.

RSS 2.0