Vad ska man blogga om?

Det var en fråga vi flyktigt berörde när jag om eftermiddagen satt hos min gamle kamrat i Älvsbyn. Något definitivt svar lyckades vi inte diskutera oss fram till.
 
Annat vi diskuterade var regeringsbildningen. Vi konstaterade att både (s) och alliansen tydligen tänker köra ända in i kaklet innan dom på något sätt börjar förhandla (kompromissa?)
 
Ytterligare annat samtalsämne var mellanösternkonflikten utifrån det TV-program jag nämnde igår och frågan vad den s k försoningsstriden under 1800-talet egentligen handlade om.
 
Så visar det sig att två präster även kan diskutera frågor med teologisk anknytning. Att en präst också kan upprätthålla goda kyrkliga traditioner visade sig i att min gamle kamrat inköpt och gav mig lämplig present för att (åtta dagar sent visserligen men likväl) fira International BAPABD.*
 
Skälet till kort besök i Älvsbyn var MC-tur i - till en början - fint väder. Första stopp Pite MC & Motor för beslut om kommande service och montering av handtagsvärmare,** sen Paltserian i Öjebyn, sen Älvsbyn, sen en stund hos dotter m familj i Boden efter att man kört den fina MC-vägen över Brännberg. Men då hade det redan börjat regna något,  så väl hemma blev det att olja in kedjan.
 
Är det roligt eller roligt med motorcykel? Svaret är: jätteroligt.
 

* min gamle kamrat läser dagligen den blogg som jag är förhindrad att rekommendera.
 
** sådant kan iofs avhandlas på telefon men att köra (!) dit (med MC) är klart roligare än att ringa

Två predikningar

blev det för mig idag. Först i Hertsökyrkan som vanligt i samband med högmässan. Senare på eftermiddagen i bönhuset. Var är det roligast predika? Det kan man fråga sig. Men den frågan lämnar vi. I kyrkan var det väl lite färre (drygt 30) än det ofta är numera. I bönhuset var det betydligt fler men även där färre än vanligt. Kanske berodde det på bröllop, var en gissning.
 
Ett besök hos mamma blev det också med vidareförande av fredagens bud. Än går det visst kommunicera med henne men hon blir sakta men tydligt alltmer dement. Men hon kom ihåg att det var nåt med min klocka som hon såg på min arm. Att jag fått den som 25-årspresent av arbetsgivaren påminde jag henne. Likaså undrade hon om jag ångrat att jag gått i pension. Men hon hade ingen svårighet acceptera att jag fortfarande jobbade. Det är väl glädjen i det hela att mamma "bara" blir alltmer glömsk, humöret är det inget fel på. Inte vrång eller tjurig på minsta sätt.
 
Nu är det en veckan sedan valet. Kampen om statsministerposten beskrevs i nyheterna som ett chicken race. 
 
Ett sent TV-program handlade om Osloavtalet mellan Israel och palestinierna. Intressant.
 
En bok läste jag ut igår, en som jag promenerat förbi många gånger på Kvantum där den stått i ett bokställ. Till slut kunde jag inte motstå frestelsen eftersom både titeln - Kyrktuppen - och snabbgluttande i densamma visade att romanen utspelade sig i kyrklig miljö. Då även författarnamnet var bekant blev saken till sist klar. Den handlar om en i övrigt duglig och omtyckt präst (man) som på bästa metoo-maner inte klarar att respektera vissa kvinnor i sin omgivning. Finns det verklighetsbakgrund till berättelsen? Inget som tydligt uttalas, men några enstaka formuleringar i för- och baksidestext kan möjligen antyda det. Var den bra? Nja. Som litteraur kändes den på många sätt ofärdig. Och är den skriven å någons vägnar, för att ge någon upprättelse, så må den drabbade bli upprättad, men personligen tror jag att en anonymiserad roman är ett alldeles för trubbigt verktyg och gränsen till ge igen riskerar bli smal.

MC, bön och dödsbud

Där lockade jag väl många läsare med denna spännande rubrik?
 
Verkligheten är denna. Redan i torsdags var jag sugen på MC-tur när jag for hem från jobbet i soligt väder som pågått under stor del av dagen. Men väl hemma hamnar man i favoritfåtöljen för koll av post och vips så har tiden runnit iväg och med den lusten dressa på sig och rulla älslkingsfordonet ur garaget. I går eftermiddag var känslan densamma men efter ivrig argumentation med mig själv och hemmavarande son beslöt jag att efter snabb kvällsmat ta en tur.
 
Efter div svängar hamnade jag hos god vän i grannkommun (som förvarnats via tel). Där blev det kvällste och intressanta samtal om kyrkligt och kristligt och till sist bön för angelägna böneämnen. Märkligt hur mycket av givande och angelägen kristen gemenskap man är med om vid sidan av arbetet när man är präst.. 
 
Under vistelsen i goda vännens hus fick jag det telefonsamtal som berättade att annan gammal god vän - trettio år äldre än jag - igår "fått komma hem till Herren". Det var yngsta dotter till Karin Magnusson som ringde. Karin är sannolikt okänd för många av denna ringa bloggs läsare, kanske känd för en del av dem som haft engagemang inom kyrkor i Luleå, kanske särskilt inom tidigare Örnäsets församling.
 
Karin var lärare och under en tid kollega med mamma (och hennes man, som jag begravde för ca tre år sedan,  var kollega med pappa). Och eftersom vi var flera jämnåriga i våra respektive barnaskaror knöts flera vänskapsband. Under de snart 40 år jag varit präst här i Luleå fanns Karin och Nils-Erik ofta bland gudstjänstfirarna. De senaste 4-5 åren har vårt gemensamma gudstjänstfirande mest bestått i sjukkommunioner i deras hem. Att besöka dem - eller senaste åren bara Karin - har alltid varit en glädje.
 
När den enkla mässan vid matbordet i vardagsrummet var avslutad tog Karin alltid till orda för att be. I bönen ingick nästan alltid tungotsl och en hälsning från Herren som Karin själv tolkade. Inledningsordet var alltid "du är mitt älskade barn, säger Herren". Ibland kunde någon annan besökare vara närvarande. Var ock en fick ett tilltal med en personlig hälsning. För mig personligen var dessa hälsningar ofta mycket uppmuntrande och ytterst träffsäkra in i min personliga situation. 
 
Naturligtvis finns en sorg efter en person som blivit en vän men framförallt över förlusten av ytterligare en flitig och uthållig bedjare. När de gamla bedjarna dör ersätts dom inte i samma utsträckning. Det är en stor förlust för Guds rike.
 
Men glädje givetvis att kunna tänka att en person inte gått bort  utan - hem.

Kan man bli less på högmässa?

När den som idag i Hertsökyrkan sker med komplett riktig liturgi som genomförs väl och därtill god predikan, då  är svaret nej. Man kan inte bli less. Alltså går man till kyrkan söndag efter söndag. 
 
Idag var det Bosse som celebrerade och predikade. Nu blir det min tur två veckor. 
 
Och nu är det valvaka. Konstaterar bara att det parti som de flesta partier tycks tro inte existerar (SD) bara blir större och större. I princip alla partier har under kvällen funnit någon anledning utropa sig till segrare. Som på dagis. Alla är lucia.
 

Kanske en blivande biskop

har jag inte bara sett utan träffat och suttit och haft ett intressant och givande samtal med. Det var när vädret under andra halvan av veckan var sådant att det lockade att fara ut på höstens sista (?) längre MC- tur som jag hamnade på den ort där en av kandidaterna som ny biskop i Missionsprovinsen bor. Givande möte.
 
Eftersom jag heller aldrig tackar nej till en mässa* fick jag chans återigen celebrera i enskilt iordningställt kapell.
 
Jag kan bara erkänna: mässan betyder alltmer för mig för varje år som går.  Att fira mässa flera dagar irad (eller i enstaka fall mer än en gång samma dag) gör mig absolut ingenting. Varje tillfälle är nytt och fräscht.  Ingen slentrian.  Orden lika innehållsmättade. 
 
Nu funderar jag över den s k ämbetsfrågan, dvs frågan om det är rätt eller fel att kvinnor går in i prästämbetet. Kanske beroende på ett samtal jag haft med kristen vän. Ett av argumenten för kvinnor som präster har ju varit att i vår tid när kvinnor i samhället kan inneha i princip alla yrken och befattningar som män har då är det orimligt att kvinnor ska vara uteslutna från en karriärmöjlighet just inom kyrkan. Och detta i all synnerhet som prästyrket är (ansetts vara) den mest lukrativa karriärvägen inom kyrkan både vad gäller allmän status, utvecklingsmöjligheter och lön. Så är det kanhända. Torbjörn Men jag tänker att den saken kanske ändras i sinom tid när kyrkan blir så fattig att den inte har råd hålla anställda präster utan alla präster får verka på fritiden som "tältmakarpräster"; och när dessutom svåra tider för kristna kommer då biskooar och präster på sedvanligt sätt ställs först i kön på väg till tortyrkammaren eller platsen för nackskottet.
 
Den som lever får se. Min ringa poäng är bara att argument som anförs i det som i grunden är en teologisk fråga ska vara av den karaktären att de är relevanta och hållbara i alla situationer.
 
I morgon är det inte bara valdag utan som alltid numera fasta datumet 9 sept International BAPABD. Goda vänner som jag besökte under MC-turen hade inte glömt denna viktiga firningsdag, utan gav mig lämplig gåva inför hemfärden. Vilken dock inte förtärdes på motorcykeln utan sparas till morgondagens valvaka.
 

 
* favorituttryck av nära kollega

Jag såg biskopen

med säkerhet två gånger idag. En tredje gång hade varit möjligt om jag tittat ordentligt. 
 
Hemmavarande sonen och jag åkte mot Arvidsjaur idag. För att hälsa på moster och morbror som nu äntligen innan sommaren är helt slut, befinner sig i sin stuga. Den stuga där sonen och jag för några veckor sedan reparerade altanen vilket är allom bekant.
 
När man är på resande fot en söndag riskerar man missa gudstjänsten vilket i princip är en stor försyndelse. Men eftersom vi gick på bön igår och hörde predikningar av en sammanlagd längd som det normalt tar flera veckor i kyrkan för att kompensera; och då jag dessutom deltog i mässa fredag kväll så ansåg jag hjälpligt all rättfärdighet uppfylld.* 
 
Vi hade visserligen spanat in predikoturerna för Arvidsjaur men beslutat ej överväga det alternativet då vi såg att det var kyrkoherdeinstallation. Dels tänkte vi att det blir extra långt, dels kände vi att ska man väl gå i främmande kyrka så gör man det helst en s k "vanlig" söndag.  När det är stor församlingsfest ökar känslan av främlingsskap.**
 
Alltså till stugan. Men helt kyrkligt lottlösa blev vi inte. För när vi om förmiddagen befann oss på vägen mot Arvidsjaur blev vi omkörda av bil i full fart (hur stor fart ska jag icke spekulera i men jag brukar sällan ligga på hastighet långt under gällande begränsning. Om man säger så).
 
I den bilen satt eller körde biskopen visade det sig sedan när vi körde om densamma bilen å parkeringsplats där det antingen var chaufförsbyte eller bensträckningspaus. I vart fall skymtade vi biskopen vid bilen. Sedan hann biskopsbilen inte ifatt oss igen innan vi svängde av mot sommarstuga.
 
Men trodde någon att det därmed var färdigsett på biskopar? Icke. Vid lunchtid hade moster ärende till samhället vilket kunde utföras även å söndag. Iväg i bil alltså. Och när vi ändå var i samhället och ärendet avklarat så passade vi givetvis på att både bese mors och mosters barndomshem, morfars f d hotell och besöka släktgraven för Fabrikör G.W.Pettersson (mormors far) där åtskilliga släktingar vilar. Och tänka sig, just när vi står där precis innanför kyrkogårdsstaketet så börjar folk komma ut ur kyrkan. Och ser man på. En person klädd i den röda mitra som man vant sig se på sin vän Hans. 3 x biskop. På samma dag!
 
God mat i stugan sen. Tillagad av morbror som aldrig misslyckas med köttet. Så mört och gott att desslike inte finns på bästa restsurang.
 
Hemfärd sen och omväg via Vidsel/Storforsen och krokig liten grusväg sedan (som skulle varit himmelsk MC-väg om den varit asfalterad) mot Harads; pizza på ytterst trevlig liten restaurang i Boden som varit ännu trevligare om det inte inkommit fyra personer i behov av mer öldrickande än ätande, vilka med hjälp av högljutt störande och svammel klart sänkte måltidstrivseln. Kaffe på maten i kyrkstugan i Gammelstad så blev det ialla fall något kyrkligt innan dagen var slut.
 

* tur att man inte är katolik för då ska det vara mässbesök minst en gång varje söndagsdygn (gudstjänst med "bara" predikan räknas inte)!
 
** jämför: att hälsa på i annan familj och bli bjuden på vardagmiddag kan kännas bekvämt. Men att sitta till bords på stor främmande släktmiddag där man inte känner en kotte, men mostrar och fastrar och kusiner och respektive känt varandra i årtionden, det är inte lika bekvämt

Bönhusbesök

blev det i afton. Fredagskvällens mässa i Örnäsets kyrka inledde Fridsförbundets höstmöte som pågår även lördag-söndag. Tre gudstjänster idag och tre imorgon. Den sista idag deltog jag i tillsammans med äldste son. Två predikningar som vanligt. Tolkade till finska. Klart lättare hänga med när man förstår originalspråket och inte bara tolkspråket. Första predikan hölls av min ungdomsvän Lars-Erik Wikberg från Haparanda. Jag får väl ge samma omdöme som biskop Göran Beijer gav för något år sedan i detsamma bönhusdt då han hört samme talare: 
- Det var ju en predikant som ville nånting.
Näste talare, av dialekten att döma, österbottning. Uppfattade ej namnet. Talade över samma text som var evangelietext i söndags, om den barmhärtige samariern. Inget att invända där heller. Allt lugnt och stilla. Kaffe sen. Och sen hem. 
 
Men innan gudstjänsten slutade så pålystes söndagens gudstjänster varav den första börjar kl 11. Är detta första gången som en gudstjänst i östbönhuset utlyses samtidigt som högmässan i kyrkan? Jag har i vart fall aldrig sett eller hört det förut. Tänk att det fanns en tid när det var kontroversiellt nog att ha bönhusgudstjänster två ggr på söndag eftermiddag, kl 13 och kl 16. Redan det ansågs vara tillräckligt konkurerande med högmässan. Varje gång det skedde, så länge prof em Ingemar Öberg levde, så kom han till Hertsökyrkans högmässa och berättade ljudligt för den som ville höra att han i ren protest vägrade deltaga i bönhusgudstjänst som kunde uppfattas konkurera med högmässan:
- Så har det aldrig varit förr i Torne och Kalix älvdalar. 
 
Nu ligger ju Luleå vid Luleå älv men Fridsförbundet lever förvisso i arvet från de östligare* älvdalarnas fromhet.
 

 
* nordligare, tänker kanske en sörlänning som inte kan kartan ordentligt

Mässa med laestadianerna

var det ikväll (fredag) i Örnäsets kyrka. I samband med Luleå Fridsförbunds höstmöte. Som vanligt lite kollision med höstkonfirmation i kyrkan. Alltså blev mässan fredag kväll istället för det av rörelsen oftast önskade lördag kväll, eller söndag högmässotid som kyrkoförsamlingen sägs vilja styra det till.
 
När jag är med om dessa mässor med bönhusförsamlingen i Örnäsets kyrka då har det ofta varit jag själv som ansvarar. Så inte ikväll. Bosse både celebrerade och predikade. Själv deltog jag i distributionen tillsammans med Lars-Gunnar. Skönt bara få sitta och lyssna.
 
Bosse predikade över 1 Mos 4. Kain och Abel. Men ett betydligt längre avsnitt än det som var GT-text i söndags. Men predikanten medgav att det var läsningen i kyrkan i söndags som inspirerade att använda samma text vid detta tillfälle. Fin och gripande och lärorik predikan. Roligt få lyssna på.
 
Drygt 200 kommunikanter - om vi räknade rätt på antalet framtagna oblater. I laestadianska sammanhang är det inte vanligt med barnkommunion. Oftast väntar man på gammalt sätt till konfirmationen. Några koptiska invandrarfamiljer däremot låter barnen kommunicera. T o m ett spädbarn i sin moders famn fick några droppar av vinet. Är barnen kristna så är dom. Nästan lustigt är det ju hur en massa kyrkliga och konfessionella skrankor bara rasar när vi plötsligt får kristna från andra traditioner som utan bekymmer förutsätter att dom mitt ibland oss kan leva som dom alltid gjort.
 
Välsignelse.
 
Kaffe sen i bönhuset. Där hamnade jag bredvid en västlaestadian så jag blir ju tvungen fundera över vad som är mest ekumenik; koptiska kristna från Egypten i ett laestadianskt bönhus eller laestadianer i "fel" bönhus. 😉 På fullt allvar funderar jag "som så många gånger förr"* hur det kommer sig att denna - för att vara kyrkliga sammanhang - förhållandevis stora skara, som trots allt till det yttre hör med inom kyrkans sakramentala ramar, likväl själv väljer att vara, alt. av kyrkan i praktiken betraktas som, en utomstående grupp medan de i jämförelse förhållandevis små grupper som samlas till kyrkans högmässor dom räknas självklart som kyrkan. Är det nåt jag inte fattat? 🤔 Och detta är ju så mycket underligare som laestadianismen idag (särskilt i dess tornedalska form vilket det här är fråga om) nästan helt saknar alla de karaktärsdrag som en gång sades utmärka laestadianismen. Så varför är detta inte kyrkan? Det är ju till det yttre hur kyrkligt som helst.
 
Hur som helst trevligt.  Också det kyrkligt?
 

* som Viktor Rydbergs Tomten

Valkompass

testade jag för någon dag sedan. Svt:s. Efter jag röstat dock. För att kolla om jag röstade rätt när jag förtidsröstade. Det gjorde jag tydligen inte. Jag hade röstat på samma parti i alla tre valen. Vilket kan jag dock inte avslöja. Då bryter jag ju valhemligheten.
 
Men jag kan ju avslöja hur det gick med valkompassen. I riksdagsvalet visade jag mig ha ca 80% samstämmighet med det parti jag röstat på. Men i landstingsvalet gick det sämre. Där borde jag enligt valkompassen vara centerpartist. Kan det bero på att centerns f d starke man i norrbotten en tid var kyrkvärd i en av kyrkorna så vi därför möttes då och då? Man vet ju aldrig vilka vägar ideologin kan ta för att smitta av sig. Vilket konkret svar på kompassens frågor som särskilt knöt mig till centerpartiet har jag ingen aning om. Mitt resultat i kommunkompassen förvirrade mig ännu mer. Där hamnade jag närmast Landsbygdspartiet Oberoende. Jag vet ju knappt ens om att partiet existerar. Fast jag har sett och läst deras reklam. Var det mitt ja på frågan om kommunala bostäder borde byggas i de stadsnära byarna som knöt mig till detta parti? Undrar om Råneå i detta sammanhang räknas som by. I vart fall var de flesta kandidater  i partiet från Rånedelen av kommunen.
 
Så nu är frågan. Måste jag gå och rösta igen på valdagen och rätta min röst efter mina åsikter?

Härlig hösttur

Efter att igår på ledig dag ha jobbat med div inomhus en stor del av dagen lockade det väldigt med en MC-tur senare på eftermiddagen. Uppehållsväder, soligt och ledig dag, vad hindrar att hojen leds ur garaget? Absolut ingenting. 
 
Alltså klädde jag mig i MC-kläder, rullade ut fordonet - som snarast är att betrakta som en kamrat* - och satte mig på detsamma. Ska jag skriva att jag tog inre vägen (den känns ju som en genväg om man tänker från centrum; eller att jag tog yttre vägen (den ligger ju närmare havet) när jag åkte över Sinksundet, Bensbyn, Örarna mot Persön? Mot Råneå sen men kurviga vägen över Sundom. 
 
Avsikten var först låta turen sluta där, kanske på något lämpligt matställe. Men har man kört så pass långt så kan man väl ta två mil till. Så vips var jag i Töre. Inte helt oavsiktligt. Lite hade jag nog haft det i åtanke. Fick då chans hälsa på svärfar på hans boende. Roligt möta en 95-åring som är helt klar i tal och tanke. Samtal och kaffe innan turen fortsatte. Han kunde väl förstå skillnaden mellan att åka bil och att köra motorcykel. Men så tror jag också att han en tid hade lätt motorcykel i yngre dar. Prat också om vad vi ska göra med hans roddbåt. Låta den ligga kvar i skogen invid Storträsket och så sakteliga ruttna bort eller hämta den hit och slipa och skrapa och lacka och måla? Mat å närliggande näringsställe innan avfärd från ett f d kommuncentrum som alltmer känns som ödebygd. Det är ju inte många årtionden sedan det fanns flera olika affärer i centrum, nu nästan ingenting.**
 
Via Morjärv och gamla militärvägen över Niemisel mot Boden sen. Med en liten avstickare upp till Gunnarsbyn. Roligt återse den plats vi såg så ofta under de ca tolv (?) år svärfar var präst där. Men nu hade det sedan länge blivit svalare så kort paus för påtagning av extra tröja. Ifyllning av bensin i Boden och sen raka spåret hem. Nej inte riktigt, av från stora vägen i S Sunderbyn och via Gammelstad och Rutviksvägen så blev det lite mer kurvor på slutet också.
 
Är det kul köra MC?
 

* inte gammal dock
** men inte bara glesbygd drabbas av affärsnedläggningar. Även stadskärnor drabbas. T o m i Luleå talas till och från om hur affärer i centrum lägger ner. Hotet numera lär ju vara inte bara urbaniseringen utan även näthandeln.

Första gudstjänsten

efter semestern idag. Som vanligt i Hertsökyrkan. Högmässa. Utan musiker dock. Men det gick bra ändå. Riktigt duktiga sångare i församlingen. Det är nästan så att man på flit borde ordna  orgelfritt med viss regelbundenhet. Det blir en annan karaktär på gudstjänsten. Kan också ha sitt värde. Kring 40 deltagare.
 
Kyrkvärdsträff efter kaffet. Bara snabbkoll att det fungerade med föreslagen tjänstgöring fär kyrkvärdarna under hösten. Det gjorde det.
 
Allt väl således och roligt att nu vara tillbaka i normal rytm, högmässa söndagar kl 11. Men nu blir det Bosses tur leda gudstjänst två söndagar i rad, sen min tur två gånger...

Bikt än en gång

Jag fick ett uppdrag skriva lite om bikten till en mindre publikation. Efter ca halva skrivandet insåg jag att jag siktat på en artikellängd som var visst antal ord, men det skulle vara visst antal tecken - inkl blanksteg. Alltså hade jag redan överskridit längden med x 2,5 trots att bara hälften jag ville få med var skrivet. Då beslöt jag skriva färdigt och satsa på bloggen istället så arbetet inte skulle bli fåfängt. Så kan det gå. Jag har väl troligen skrivit flera gånger förr om bikten, men som man brukar säga "för nytillkomna läsare/tittare..."

Vid en kyrklig kurs för något år sedan satt jag i en svarspanel med två andra präster där deltagarna fick ställa frågor. Då det bl.a. tidigare förelästs om bikten, så löd en av frågorna:

- Måste man gå och bikta sig, kan man inte bara bekänna sin synd direkt för Gud?

Innan jag själv hann svara så sade en av de andra i ”panelen”

- Du får gärna bekänna hur du vill, men om du vill höra ett svar då ska du gå till bikt.

Och detta är så sant som det är sagt. Det är svaret som är det viktiga i bikten. Ofta lägger vi betoningen på bekännelsen, på det som den biktande säger. Det viktiga sägs vara att man får prata av sig det som bekymrar. Och så försöker vi ge mer värde åt bikten genom att prata om den absoluta prästerliga tystnadsplikten, att prästen aldrig får röja vad du sagt. Allt detta är naturligtvis riktigt och viktigt och angeläget, men det verkligt viktiga är att det finns en person som talar i Guds eget ställe och med Guds egen röst säger till dig

- Dina synder är förlåtna.

Hur kan man då veta att det är Gud själv som förlåter när prästen/biktfadern ger förlåtelse. Jo därför att Jesus efter sin uppståndelse ger förlåtelsens gåva till apostlarna när han på den första påskdagens kväll säger till dem

- Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna (Joh 20:23).

Det är också därför som Luther, innan han gav en biktande förlåtelse, alltid lär ha frågat ”tror du att min förlåtelse är Guds förlåtelse?”

Men detta med bikt, är det inte något katolskt? Jo, det är det. Men inte fel för det. Snarare inte fel just därför att det är katolskt. Vi lutheraner är ju historiskt katoliker som i allt väsentligt står fast vid det som alltid varit Kyrkans tro i alla tider, men vi har bara – enligt vår bekännelse – rensat bort ”vissa missbruk” som ”smugit sig in”. Och till det vi i den lutherska traditionen rensat bort hör inte den enskilda bikten, även om många s.k. protestanter tror det.

Skälet till att människor ofta tror att bikt inte förekommer i vår kyrka (och andra lutherska kyrkor) kan vara att vi dels saknar den synliga möbel, biktstolen, som finns i de flesta – alla fall äldre – katolska kyrkor, dels att om man någon gång t ex på film ser en biktsituation så är det nästan alltid en katolsk bikt. Dessutom är det ju så att präster p.g.a. tystnadsplikten inte kan berätta om biktsituationer. Det är därför du aldrig hör en präst ”vittna” från predikstolen ”i onsdags kom det en kvinna till mig och biktade sig (och berättade…)…” men denna avsaknad av biktberättelser betyder inte att det inte förkommer. Att det förekommer är ju kanske lättast att se på ett OAS-möte där det kan sitta 5-10 biktpräster med blå band vid ena väggen och då och då kan man se att flera, ibland samtliga, lämnat sin sittplats och alltså är upptagna med att höra bikt i ett enskilt rum.

När man talar om bikt – vilket jag flera gånger gjort i både OAS- och församlingssammanhang – möter man ofta människor som uttrycker längtan efter att bikta sig men inte riktigt vet vem man ska vända sig till och hur man ska göra. I en del församlingar har man speciella tider annonserade då en präst befinner sig på viss plats (t.ex. sakristian eller andaktsrum) så man bara kan gå dit ”drop in”. Men det är nog inte så vanligt. I de flesta fall så måste man alltså själv ta sig över ”tröskeln” att kontakta en präst och bestämma tid och plats. Sedan är ju frågan vem man ska vända sig till. Många kyrkligt aktiva personer kan uttrycka att dom helst skulle vilja bikta sig för någon präst som bor/arbetar på annan ort så man slipper mötas alltför ofta utanför biktsituationen. Den synpunkten kan jag i och för sig förstå, men inser också hur svårt det i så fall kan vara för många att finna en biktpräst.

När folk uttrycker att dom helst vill ha en biktpräst som inte finns i närheten så är det ofta en sak som betonas; att om jag biktar mig för en präst som jag (ofta) kommer att träffa även i andra sammanhang så kommer prästen, när vi möts, bara att tänka på vad jag har gjort. Det känns så pinsamt.

Men jag säger bestämt: detta är inte sant. För det första är det så att prästen i de flesta fall glömmer bort vad folk berättar i syndabekännelsen. Är det en präst som relativt ofta tar emot bikt så kommer han förmodligen att glömma att just du överhuvudtaget biktat dig. ”Dina synder är faktiskt inte så intressanta som du tror” brukar jag ofta säga när jag håller föredrag om bikten. Och prästen har oftast redan hört mycket ”värre” saker. Så om det nu skulle vara så att din biktpräst överhuvudtaget minns att du tidigare biktat dig när ni nästa gång möts, då kommer han garanterat inte att tänka ”här är den person som minsann gjort det och det” utan här är en person som Gud har förlåtit. Kom ihåg det jag började med: det är förlåtelsen som är det viktiga i bikten och ”kärleken – Guds kärlek i förlåtelsen – överskyler en myckenhet av synder” (G:a bibelöversättningen). Och kanske ska vi t.o.m. tänka att det hör till prästämbetets ”nådegåva” att prästen får en särskild förmåga att glömma, eller i vart fall inte aktivt tänka på, det han i bikten förlåtit.

 

Det praktiska

Hur går då en bikt till, när man nu väl tagit sig över tröskeln att bestämma tid med prästen?

Man möts på avtalad plats, där man kan prata ostört. Säkert kan präster ha lite olika rutiner för det konkreta genomförandet. Jag kan bara berätta hur jag oftast låter det gå till.

- Man sitter ner och den biktande berättar vad som är problemet. Är det en person som är van att bikta så kan detta inledande samtal bli väldigt kort, ibland nästan helt hoppas över så man går direkt på bekännelsen. Men oftast behöver man en liten stund reda ut vad det handlar om.

Man kan t ex behöva tänka efter hur den felande bör gottgöra det som blivit fel. Ska han/hon gå till någon person och be om förlåtelse, eller ersätta något som stulits/skadats? Här gäller dock den princip som Anonyma alkoholister så fint och tydligt uttrycker i ett av sina steg i 12-stegsmetoden, att det gäller vara så varsam i detta att man inte gör saken värre.*

Man kan i samtalet också behöva reda ut exakt vad som ska – och inte ska - bekännas. Ofta händer det att människor känner skuld inför saker som inte är synder mot Guds bud. Då behöver prästen hjälpa den biktande att vara fri. Att inse att detta inte är min skuld, här har jag inget att bekänna.**

 

- När det hela är klart övergår man till bekännelsen som ofta kan var kort (”Jag bekänner inför dig…”) och på särskilt ställe nämner man sina egna synder. Man nämner dem enkelt men konkret och tydligt.

Här är det viktigt att bekännelsen bara är syndabekännelse. Det ska inte inkludera t ex en förbön för människor som jag handlat fel emot. (Ibland brukar jag säga att de svåraste biktbarnen är de som är vana att be högt och fritt. Dom har lättast att fela på denna punkt). 

Under bekännelsen kan prästen stå bredvid den bekännande eller snett bakom om personen faller på knä.

 

- Avlösningen – förlåtelsen – ges sedan av prästen med handpåläggning. Därefter en bön och välsignelsen.

Jag inledde denna artikel med frågan om man måste bikta sig. Nu kan vi ställa frågan lite annorlunda. Behöver man bikta sig? Ja, jag tror absolut att många skulle ha glädje av det. Alla de som gått en stor del av sitt liv med lite svagt gnagande samvete för div i livet tror nämligen att det är normalt. Man vet inte vad riktig frihet är. Det kan vara någonting konkret i livet som man inte är tillfreds med men som man tänker att ”det får man leva med”. Jag säger bestämt att det finns en högre nivå av frid än ”det får jag leva med” när det gäller minnet av synden. Ett annat sätt att förstå saken kan vara att tänka på hur det kan vara för människor som är överkänsliga för något visst födoämne. Man kanske upplever återkommande besvär av olika slag och tror att det är normalt att det är så. Men när saken diagnosticerats och man kunnat börja undvika viss mat då mår man plötsligt bättre. ”Kan man må så här bra” tänker man plötsligt. Precis som den som fått sin börda avlyft och fått ta emot Guds förlåtelse. Kan man vara fri?

Så, till bikt med språng. Du kommer garanterat inte att ångra dig.

- - - - - - - - - - - - -

* man ska komma ihåg att syftet med gottgörelsen efter förlåtelsen ska vara ta bort konsekvenser av synden, inte att skapa nya problem

** åtminstone tre exempel kan jag ge på situationer när en människa vill bekänna något som inte är egen synd:

1. Skuld inför ambitionen. Man känner sig ”dålig” eller otillräcklig för att man inte uppfyller någon form av ”krav” som inte är Guds bud, utan snarare andra människors förväntningar eller egen jämförelse med andra

2. Man får ”skuld” för att man blivit illa behandlad. Kan t ex förekomma hos människor som utsatts för vissa övergrepp mm. Här gäller det att se vad som snarare är sår än skuld. Där man kanske hellre behöver ta emot förbön för inre helande än bekänna synd.

3. Man bekänner andras synder. Ex: ”Jag vill be om förlåtelse för att jag inte kan älska N.N. som gjort si och så mot mig”. Kan väl i o f s vara en rimlig syndabekännelse utifrån den bibliska tanken att älska även sina fiender, men ibland erfar man som biktfar tydligt att den ”moraliska kraften” i en dylik bekännelse inte är upplevelsen av egen synd utan vilja att tala om en annans fel (och sin egen besvikelse/bitterhet över den andres brister).


Elcyklar

är tydligen inne för närvarande. Och dom subventioneras visst av staten. I alla fall var det vad en arbetskamrat påstod när hon stod i begrepp bruka sin egen och rulla hem från jobbet i eftermiddags. Om man köper en elcykel får man visst bidrag med 25% var arbetskamratens påstående. Eller var det nåt man fått förut som missats? Strunt samma. 
 
Men oavsett om bidrag till inköp av elcykel ges eller givits så måste väl motiveringen vara att av klimatskäl få folk att cykla mer och förhoppningsvis därmed få folk att åka bil mindre. Då påverkar vi klimatet åt rätt håll, eller åtminstone mindre snabbt i fel riktning. Det måste väl vara syftet om det nu är sant att elcyklar subventioneras.
 
Och jag vill inte i detta inlägg ifrågasätta behovet av att minska de klimatpåverkande utsläppen, utan istället fråga om det är säkert att en åtgärd av typen subventionerade elcyklar verkligen får den eftersträvade klimateffekten. Har någon ordentligt räknat på det?
 
Jag minns för några årtionden sedan då jag tog del av ett försök att räkna ut vad som långsiktigt var mest miljövänligt, returflaskor av glas eller metallburkar. Givetvis förutsatt att båda returnerades. Allt medräknades: materialåtgång, energi vid tillverkningen, transporter (glasflaskor är ju tyngre), rengöring av flaskor mm. Slusatsen blev att returflaskor av glas sammanlagt var miljövänligare, men... om glasflaskan var försedd med en sån där tunn "krage" av folie som man kunde se på vissa öl- och julmustflaskor då var aluminiumburk plötsligt miljövänligare. Ni förstår svårigheten för en lekman att navigera rätt i bäst-för-miljön- och bäst-för-klimatet-djunglarna.
 
Så, vad får egentligen den ökade användningen av elcykel för miljö- och klimatkonsekvenser? Här följer några exempel på möjliga oönskade konsekvenser:
 
- en person köper elcykel men avstår likväl inte från att äga och köra bil. Är det då säkert att den måttliga elcyklingen verkligen uppväger de negativa miljö- och klimatmässiga följderna av elcykelns tillverkning och transport från fabrik till konsument?
 
- den som skaffar elcykel är normalt så miljömedveten att han/hon redan i betydande utsträckning åker buss istället för bil*, alltså innebär det ökade elcyklandet att de kommunala bussarna brukas mindre, alltså minskar kommunala bussbolaget på turtätheten, alltså kommer div folk som måste fram i tid att vara tvugna ta bilen, alltså ökar bilåkandet. Och därmed utsläppen.
 
- alla elcyklar proppar igen vägar och gatukorsningar så att en massa bilar blir stående på tomgång i väntan på alla elcyklar som först ska förbi, alltså förbränns inte bränslet lika bra som om bilen får susa fram i 90 km/tim, alltså släpps det ut mer växthusgaser.
 
Alltså, ska jag skaffa elcykel?
 
Ikväll var jag ute på en tur med min motorcykel och släppte därmed ut klart mindre avgaser än om jag åkt bil. Inte en enda elcykel såg jag.
 

 
* som undertecknad

Sista semesterhelgen är nu över

I morgon börjar första arbetsveckan med ledig dag så först på tisdag är jag i den s k selen på allvar. Som vanligt när semestern är slut funderar jag över vad av allt det som jag hade tänkt göra som verkligen blivit av. Som vanligt ytterst lite. Blev det vila istället så var det kanske bra. Men jag har i alla fall åkt motorcykel. Tur det åtminstone. Och utan att ramla omkull eller skada mig! Tack för det. Men MC-behovet är ej helt tillfredställt. Blir det lämpligt väder i morgon kommer det att locka med en tur.
 
Sista semesterhelgen blev det två gudstjänster. På förmiddagen hämtade jag mamma på boendet och tog henne till högmässa i Örnäsets kyrka. Promenadavstånd med rullstol. Bosse celebrerade och predikade. Drygt tjugotalet deltagare varav drygt ett havdussin som oftast återfinns i Hertsökyrkan. Mamma uttryckte glädje över gudstjänstbesöket. Har man varit regelbunden gudstjänstfirare i större delen av sitt liv så känner man väl sig hemma i kyrkan även om jag upplever att hon får allt svårare att hänga med i agenda och psalmbok.
 
Efter högmässan for jag till kyrkstugan och drack kyrkkaffe i stillhet. Rogivande och vilsamt. 
 
Men inte en söndag utan besök i Hertsökyrkan - om möjlighet ges. Alltså tog jag om aftonen buss med sikte på andra änden av stan. I centrum klev en av förmiddagens gudstjänstfirare på men han följde ej hela vägen utan klev av för att gå i (öst-)bönhuset. Vi hann dock konstatera att om somrarna blir det numera kollision i gudstjänst (för en liten grupp) när både Hertsölyrkan och Fridsförbundets bönhus lägger helggudstjänsterna kl 18.
 
Det var Bosse som celebrerade och predikade i Hertsön också. Varför behövde jag uppleva det hela två gånger? För att få deltaga i den gudstjänstlokal och med människor där jag känner mig mest hemma? Och/eller för att i kommunionen få en riktig (?!) veteoblat? Nu får jag om Bosses predikningar ställa samma fråga som jag gör om mina egna när jag dubblerar gudstjänst: vilken predikan blev bättre? Kvällens var kortare. Men det räcker väl inte som svar?
 
 Eftersom domprostens son (blivande kantor) var musiker i gudstjänsten så var även domprosten själv närvarande bland de ca tjugo gudstjänstfirarna. Det ledde till intressanta och upplysande samtal vid kaffet.
 
 En annan upplysning som gavs mig av goda vänner som varit i katolska kyrkan på förmiddagen var att även min äldste son hade varit där. Ska jag känna sorg om han känner dragning dit? Nej, det gör jag inte. Säger istället som en prästkollega som jag träffade på Missionsprovinsens prästkollegium i våras och vars dotter konverterat: "det är väl bättre att dom (= våra barn) är med någonstans än ingenstans".
 
Jag tänker att många av oss lutheraner kanske har anledning ompröva inställningen till katolska kyrkan på liknande sätt som frikyrkliga under 1900-talet omprövat sin syn på statskyrkan:
 
Under början av förra seklet var den frikyrkliga inställningen till "statskyrkan" (svenska kyrkan) mycket negativ. Den sågs som en fiende och som ett hinder för äkta kristendom. Den borde snarast skiljas från staten och dess inflytande minskas. Efter ca 50-60 år däremot, när vi kommit till 60-talets kyrka-statdebatt, då lät det lite annorlunda. Då var det för de frikyrkliga inte längre "statskyrkan" som var det stora hotet mot kristendomen utan sekulariseringen. Alltså kunde t o m den tidigare så förhatliga "statskyrkan" vara ett bidrag till kristendomens bestående i samhället. Alltså borde skiljandet mellan kyrka och stat ske så varsamt att det inte äventyrade svenska kyrkans möjligheter att bidra till den kristna rösten i samhället.*
 
Så kan det gå. 
 

* fritt efter resonemang i Hassler: Statskyrkodebatten

Västerbotten

har jag befunnit mig i under dagar fyra. Eftersom jag tidigare beslöt att inte fara med MC t o r Varberg för deltagande i OAS-möte så har jag, som jag tidigare nämnt, inte på långa vägar gjort av med sommarens MC-längtan. Alltså blev det en tur.
 
For hemifrån i tisdags och första stoppet blev hos kära vänner i Byske där jag blivit anmodad stanna till för att få en bok som givaren ansåg ytterst värdefull, nämligen en nyutgåva av Gottfrid Billings utläggning av 1878 års katekesutveckling. Intressant bok. Det lilla jag hunnit läsa i den. Inser hur väl förankrad jag är i den andliga lärotradition som förvaltats inom svenska kyrkan. Ofta är igenkännandet stort. Bara på en punkt (hittills!?) anser jag att den gode Gottfrid har fel. Det är när han två (!) gånger i avsnitten om nattvarden påstår att brödet och vinet är Kristi kropp och blod bara i själva ätandet. Detta är ju en läropunkt som understundom uppträder under sken av lutherdom.* Här måste vi hävda - och dra de liturgiska konsekvenserna av - den tron att precis som föreningen mellan Guds Sons gudomliga natur och Jesu mänskliga natur inte upphört, så upphör ej heller föreningen mellan bröd/vin och Kristi kropp/blod, utan det bröd och vin som konsekrerats korrekt och som blir över efter kommunionen förblir - i all evighet! - Kristi kropp och blod.
 
Nå, när jag läste detta hade jag redan lämnat gamla vänner och uppbyggliga samtal och kommit till södra Västerbotten. Här har jag nu kört motorcykel i dagarna två från mitt basläger i Vännäs. Onsdag mer mot Västerbottens sydspets och torsdag mer i inlandet. Via Bjurholm förbi Lycksele, där min pappa är född och där farfar var komminister på 20-30-talen, t o m kört genom byn Knaften där farfar är född; sedan åkt igenom Norsjö där farfar var kh 1934-1960. Givetvis blev det kyrkogårdsbesök och då jag såg att farfars och farmors gravsten började bli övervuxen av lava så ägnade jag en stund åt att skrapa bort densamma så texten blev mer synlig.
 
Men det borde jag inte gjort? I vart fall inte på det sätt jag gjorde. Förutom naglar brukade jag även MC-nyckeln och husnyckeln. Dumt visade det sig. När jag idag kom hem gick det inte att få in nyckeln helt i låset. Tur att sonen var hemma och kunde öppna. Ett noggrant studium av nyckeln och jämförelse med annan nyckelkopia visade att jag rundat av mikroskopiskt litet hörn längst fram på nyckeln. Och det räckte tydligen. Tur att jag har fler.
 
Under torsdagens MC-tur såg jag vid något tillfälle även vägskylt visande mot Kalvträsk. Då har jag varit i eller i närheten av alla de församlingar där min farfar varit präst: Kalvträsk, Lycksele, Norsjö, en måttligt stor, nästan perfekt, likbent triangel mitt i västerbotten.
 
När man är ute på färd i delvis okända trakter så är det svårt veta vilka vägar man ska välja. Enklast ta de största (tjocka röda sträck på min karta) men hur kul är det på en skala? Ganska raka. Utan alltför mycket av de av motorcyklist uppskattade kurvorna. Alltså tar man de något mindre vägarna (lite smalare röda sräck i min gamla KAK-atlas). Ofta roligare med mer kurvor. Eller så tar man de ännu mindre vägarna som ofta är ännu kurvigare (gula i min kartbok), problemet är bara att ibland är dom asfalterade (=roliga) ibland är det grusväg (=inte roliga). Idag fick jag bådadera. Några mils ofrivillig grusväg men likväl så uppkört att man ganska enkelt kör i de uppkörda spåren. Men särskilt vid ett tillfälle fick jag köra på härlig kurvig asfalterad väg. Det var söderut från Norsjö. Ca två mil var det väl fram till större vägen mellan Rusksele och Vindeln. Den sträckan är bland det roligaste MC-väg jag kört i hela mitt liv. Den kör jag gärna igen.
 
Men ibland blir planerna oväntat ändrade oavsett vad vägatlasen förutspår; det är när det är vägbygge. Några gånger drabbade det mig och plötsligt finner man sig köra på ett minst decimetertjockt lager lösgrus. Inte kul, kan jag säga. Då det dessutom på ett ställe var rejält spårigt och det kändes som om motorcykeln klättrade upp och ner för vågdalarna, då tänkte jag ett tag att här åker jag snart i backen. 
- Tack, gode Gud, sa jag när jag kom in på asfalt igen.
 
Men vacker natur får man då och då se. Här några bilder tagna en bit väster om Norsjövallen.
 
 
Goda vänner och bror och svägerska har fått besök - tack för middagar och övrig gästfrihet. Och IKEA! Lämpligt göra sväng genom IKEA när man kommer med MC. Då kan man mämligen inte dra på sig en massa. Mässa har jag givetvis också firat under turen. Det tvekar jag aldrig att göra om jag möter människor som har en nattvardslängtan som inte på tillfredsställande sätt möts och tillgodoses av de officiella kyrkliga institutionerna.
 
Idag åkte jag hem. Tog väg genom inlandet även idag. Men annan väg än igår. E12. Passerade alltså Lycksele och Norsövallen för andra dagen i rad (i rejält regn denna dag, dock) men fortsatte sen via Glommersträsk mot Arvidsjaur och hem via Älvsbyn. Stopp för kort stunds ljugande med gammal kamrat givetvis. Mest handlade det om hans jobb, som fortsätter in i hans pensionärstillvaro, och om ev framtida gemensam resa till grekiska övärlden.
 
Middag med äldste sonen i kyrkstugan. Nu hemma i favoritfåtöljen. Semestern snart slut. Fr o m tisdag blir det arbete.

 
* tillika med den villfarelsen att brödet och vinet är Kristi kropp och blod bara för den troende. Men det förnekar Gottfrid Billing (helt korrekt). Även den otroende som mottager bröd och vin i ett rätt utfört nattavardsfirande tar emot Kristi kropp och blod. Dock ej till samma välsignelse som den troende.

RSS 2.0