Ca 70 personer

var det i kyrkan idag, enligt Mats. Han både predikade och celebrerade så han borde veta.
 
Själv var jag för ovanlighets skull inte där. Var istället hemma pga antydan till förkylning - ville inte riskera föra smitta vidare - och under dagen har det t o m blivit lite värre. Förkylningen hindrade mig också att fara till äldsta dottern Sara med familj och gratulera äldsta barnbarnet på 10-årsdagen. Det är nu nästan en månad sedan födelsedagen men bl a förkylningar i familjen har gjort besök mindre lämpligt. 
 
Idag är det Marie bebådelsedag. Stor och viktig högtid. Men eftersom vi inte längre firar dagen på rätt datum,*  utan på söndag i närheten så försvinner ofta just Femte söndagen i fastan.** Då passade Mats på att efter mässans slut be kollektbönen och läsa evangeliet för femte i fastan. Så fick man lite fastekänsla också.
 
Kommande söndag, Palmsöndagen, är det min tur celebrera och predika.
 

 
* 25 mars, nio månader före juldagen
 
** om påskhelgen är så tidig att det blir Palmsöndag, som i år, (eller rentav Påskdagen) som är närmaste söndag så får inte bebådelsedagen tränga bort någon av dem utan då då flyttas bebådelsedagen till söndag ännu tidigare dvs femte i fastan.
 
Det här innebär att Femte söndagen i fastan ofta försvinner. Och det är tråkigt för det tema den söndagen fått i evangelieboken är mycket angeläget nämligen Försonaren.
 

Lutheran?

T o m äkta sådan*. Är det vad Maria är? Idag var hon till Trafikverket för att förnya sitt körkort. Förmodligen har hon väl haft det som legitimation under åren men som körkort har hon inte haft någon användning av det på över 20 år.
 
Men då var det Luther. En kristen planterar sitt äppelträd även om han vet att den yttersta dagen kommer i morgon. Möjlig modern variant: en kristen förnyar sitt körkort även om läkarna prognostiserar att hon aldrig mer kommer att köra bil.
 

 
äkta lutheran har jag också blivit kallad (på vilka meriter vet jag dock inte). Det var när ungdomskompisen, f d svenskkyrklige, numera katolske prästen Conny Årlind en gång presenterade mig för katolske biskopen Anders Arborelius med orden
- Nu ska biskopen få träffa en äkta lutheran
Biskopens svar:
- Det var trevligt för det gör man ju inte så ofta.
 

Midfastosöndagen

Tog bilen till kyrkan. Simon med. Bosse celebrerade och predikade. Gav honom en bok jag igår vann på lotteri men redan hade. 
- Dubbla olästa böcker är onödiga, sa jag.
Han tackade och tog emot.
48 deltagare i mässan. Dock var det många som avstod kaffet. Det borde de inte gjort. Det var riktigt gott.
 
Idag hade Bosse en av kvinnorna i kyrkvärdskollegiet som medhjälpare i distributionen. Hittills har det nog genomgående varit män i den rollen. Mats har tidigare muttrar om det: går man över prästgränsen och använder lekmän i distributionen då bör män och kvinnor vara likvärdiga, typ.
 
Rent principiellt håller jag nog med - kanske! Men eftersom jag själv är s k kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* så har jag alltid velat ta dem i försvar som är ännu mer traditionella än jag. Deras fria utrymme i kyrkolivet är numera inte så stort, så kan jag bereda dem visst rum så är jag inte ovillig till det. Jag kan ha förståelse för dem som fruktar att kvinnor i distributionsrollen - fram till för ca 50 år sedan en exklusiv prästroll! - blir ett första steg i en upplösning av traditionellt kyrkoliv som på sikt vänjer oss också vid kvinnor som präster.
 
Ändå är jag ju helt klart medveten om att när man avvisar tanken på kvinnor som präster så är ju det centrala att en man fyller Jesu roll i det levande andliga skeende som en mässa är: tog ett bröd, tackade, bröt det...
 
Hem kort stund efter mässa och kaffe. Sen tillbaka till Hertsön igen för besök i västlaestadianska bönhuset. Trevliga artiga människor. Enkla gudstjänster. Psalmsång utan orget. Inte mig emot. Men man kan sjunga lite fortare. Även predikningarna är ytterst enkla och vari det levande - som dessa predikningar ständigt sägs representera - egentligen består, övergår mitt ringa förstånd.
 
På aftonen for Simon och jag igen till Lenas kyrkstuga. Pinnbröd och halstrad mat och kaffe kokat över öppen eld. Mysigt är bara förnamnet.
 

Ånger Ånger Ånger Ånger

skrivet i regnbågens färger är boken jag just slukat på en dag. Underrubriken - dock skriven högst upp på omslaget - är Ett reportage inifrån transvården.
 
Författare är Carolina Jemsby och Karin Mattisson, s.k. grävande journalister som gjorde reportaget Tranståget och tonårsflickorna i Uppdrag granskning 2019,  ett reportage som sedan fick två uppföljare.
 
I boken berättar de om sitt arbete med programmen, om sina möten med vuxna, föräldrar, barn och unga. Om reaktionerna på reportagen från media, politiker och translobbyn [mitt uttryck].
 
De återger möten med människor som gått igenom behandling med pubertetsblockerare vilket gett dem skador för livet trots löften om att det är helt ofarligt och när som helst enkelt kan avbrytas.
 
Även får vi möta några som ångrat sin transition och velat återgå till sitt ursprungskön och föräldrar som riskerar förlora vårdnaden om sina barn - med motiveringen att de inte ser till barnets bästa -  när de inte okritiskt vill kliva på tranståget.
 
Ett faktum som också belyses är att åtskilliga unga som upplever könsdysfori, i många fall också har andra psykiska diagnoser där den upplevda könsdysforin tolkas som orsak till övriga besvär utan att det på allvar övervägs att det kan vara tvärt om.
 
Den roll som den stora mängden smartphones spelar tas också upp: numera kan ungdomar sitta hemma i ensamhet och skaffa kunskap från likasinnade i chatgrupper på nätet. Det blir i praktiken ungdomarna själva som ställer sin egen diagnos. En diagnos som sjukvården måste följa eftersom det är politiskt omöjligt säga att en individs upplevelse är fel.
 
Sjukvård och läkare blir tillfångatagna av ideologier.*
 
Är det skrämmande, mycket skrämmande eller utomordentligt skrämmande?
 
Dock synes det som att de granskande reportagen fått en viss tillnyktrande effekt på sjukvården och politiken.
 

 
* har man sett liknande förr? Jag tänker på fallet med den den styckmördade prostituerade Catrin da Costa (kvinna och underklass) 1984 och de anklagade läkarna. Enligt alla feministiska och sociala raster var det ju självklart att läkarna (män och överklass) var skyldiga. Hållbara bevis behövdes inte.
 

Hemma igen

För Maria alltså. Igår (måndag) mitt på dagen kom hon hem. 
 
Idag (tisdag) besökte jag henne några timmar under eftermiddagen. Fyra (!) assistenter var på plats. Det som beviljats är två men då måste de som är nya få gå dubbelt några pass med de "gamla" och lära sig Marias rutiner. Men snart ska det väl stilla sig. Det gjorde det en stund idag också då jag bad assistenterna flytta sig från köket in till sovrummet så Maria och jag skulle få prata i fred i vardagsrummet. Då valde de istället gå ut i trapphuset och sätta sig. 
 
Ja, ja. 
 
Maria är givetvis glad få vara hemma igen men blev ledsen då hon insåg att nu är det bara väntan på döden...
 
...om inte någon (!) plötsligt kommer och bryter den negativa utvecklingen. När min tvillingbror och svägerska var här för två veckor sedan och vi bad aftonbön så kom så tydligt i min tanke berättelsen om hur Jesus uppväcker en änkas son i staden Nain. Och där var det ju en som redan var död. Maria är inte ens död ännu! Undrens tid är inte förbi.
 

Tredje söndagen i fastan

Tog bilen till kyrkan. Lite svårt komma hela vägen fram. Allt för mycket djupa bilspår i den av värmen mjuka snön. Men med lite hjälp kom bilen loss vid infarten till parkeringen och kunde ställas ute på vägen.
 
Bosse ledde mässan men predikade inte. Det gjorde istället en blivande diakon från Mekane-Yesus kyrkan i Etiopien. Frimodig predikan över en vers från Hebréerbrevet 13:8: Jesus Kristus är densamme igår, idag och i evighet. Predikan på svenska. Acceptabelt möjligt förstå för mig men jag satt på första bänk. Lite svårare för vissa andra åhörare förstod jag efteråt. En grupp vänner till predikanten var med. Tillsammans sjöng de också två sånger.
 
Betoningen i predikan låg mycket på undergöraren Jeus. Det han - själv eller genom sina apostlar - kunde göra då bör vi förvänta oss även nu. Exempel gav han ur sin familjs liv.
 
Vid kyrkkaffet hamnade jag bredvid ungdomsvän från gymnasietiden som nu bor i Kiruna men har flera vuxna barn i Luleå och därför med make dyker upp ibland. När jag framkastade tanken - framförd i insändare i NSD i veckan - att man borde strunta i att flytta Kiruna kyrka, tjäna en miljard och istället bygga en lagom stor mindre kyrka i samma stil - så föll det inte riktigt i god jord. Om man säger så!
 
Bil till bönhuset efter kyrkkaffet. Församlingsdagar i dagarna två. Gudstjänst lörd kväll och två på söndag eftermiddag. Första gudstjänstens första predikan missade jag till stor del. Men den andra hörde jag, hållen av en annan av mina ungdomsvänner.
 
Vid middagen satt jag vid pensionärsbordet. Seniorerna har alltid rätt gå före i matkön. Det respekterar alla. Men å andra sidan utgör ju pensionärernas skara inte av fler än ca 20 - av nästan 300!
 
Efter middagspausen for jag hem. Orkade inte lyssna på två predikningar till. Dessutom finns ju Youtube!
 
Väl hemma fick jag besök av äldre sonen. Han hade tittat upp till sin syster på boendet, men hon var för trött (hade varit i kyrkan) så då besökte han sin far istället.
 
I morgon flyttar Maria hem till sin lägenhet. Nu har det äntligen - byråkratins kvarnar mal långsamt - ordnats så hon får tillräcklig hjälp hemma.
 

Fortsättning...

....på andra söndagen i fastan.
 
Väl hemma efter högmässan blev det lite vila och mat.
 
Sen buss för Mats och mig mot Örnäset och gudstjänst i bönhuset. Först predikan av David över en av dagens texter, om synderskan i Simons hus. Innehållsrik och väl balanserad predikan. Lätt att följa med - och hålla med. Sedan predikan av Göran som tog några verser ur 1 Tim 4 som utgångspunkt. Icke helt utan entusiasm och iver. Han predikade på finska, kanske för att gäster från Finland skulle få predikan i original och inte via tolk. Min enkla upplevelse är att var mer flyt än när han predikar på svenska. Men kanske var han bara ovanligt inspirerad. Dock hade jag lite svårare följa tankegången, men det ska inte uteslutas att det berodde på trötthet från min sida.
 
I dagens gudstjänst var det alltså besökare från Finland. Tre katoliker. Efter kyrkkaffet blev Mats och jag hembjudna tillsammans med dem och ytterligare en person till goda vänner* för fortsatta samtal. Även Stefan Aro dök upp. Bra, då fick vi tolkhjälp.
 
Mycket intressanta och givande samtal. En av de tre katolikerna var f d laestadiankristen som konverterat. Tillsammans drev de något slags arbete för gemenskap/kontakt mellan katoliker och laestadianer. Nu var dessa tre på resa i Finland och Sverige för att möta olika laestadianska grupper. Sex olika riktningar hade de mött och varit både i Karesuando och Gällivare. Det senare en ort som för västlaestadianer är världskristenhetens centrum precis som Rom är för katoliker.
 
En bok var skriven om deras erfarenheter och tankar men eftersom den var på finska var det inget för mig. Kvällen avslutades med sjungen vesper - på finska.
 

 
* uttrycket goda vänner syftar på denna blogg alltid på samma två personer
 

Andra söndagen i fastan

Bil med Mats till kyrkan idag eftersom han skulle hålla mässan och ville vara i god tid. Så behövde inte Simon och jag ta buss. 60 deltagare.
 
Fin högmässa - en rätt genomförd högmässa är väl alltid fin? Särskilt om det också är gedigen predikan, vilket det var idag. 
 
Fler och fler nya människor finner väg till gemenskapen. En del blir regelbundna gudstjänstfirare, andra blir sporadiska besökare. Roligt också att se att vissa av dem som är gamla i gården tar sig an dem som är nya i gemenskapen. 
 
Idag hälsade jag på två som jag aldrig tror jag tagit ihand förrut. När jag presenterade mig svarade de "vi har hört dig predika flera gånger i Fridsförbundets bönhus". Kyrklig variant av alla känner apan, men apan känner ingen.
 
En fråga fick jag också om situationen för Maria. Det allvarliga läget förklarade jag. Även om Maria fortfarande är pigg och glad då man möts så är läkarnas möjligheter uttömda.
 

Varmare stugliv

denna lördagkväll. Vi var alltså tillbaka i Lenas kyrkstuga. Varmare inomhus än sist ìmen blött och slaskigt ute så snö rasat ner från stugtaken i de trånga gränderna. Alltså fick vi stanna bilen framför stor snöhög och gå sista biten.
 
Men trevligt ändå när vi fått fyr i öppna spisen. Jo, det blev pinnbröd och grillade hamburgare och kokkaffe av böner vi malde i kaffekvarn som finns i stugan. Riktigt mysigt stugliv således.
 
Att vi nyttjar Lenas stuga och inte min beror ju på att den senare är halvt riven och väntar på genomgripande renovering. Dessutom är skorstenen i så dåligt skick att spisen har eldningsförbud. Alltså Lenas stuga.
 
Bäst att duscha och byta kläder så man inte luktar rök i kyrkan i morgon.
 
 

Kallt men mysigt stugliv

För en kväll.
 
Igår när vi varit till Lenas kyrkstuga väckte Simon idén att vi borde åka dit och elda i öppna spisen och sitta - väl påpälsade - och dricka kaffe vid brasan. Sagt och gjort. Idag om aftonen blev det av. Kaffe i termos och gott fikabröd från närbelägen affär. Lite värme i stugan blev det väl men eftersom eldning i öppen spis mest är för kråkorna behövdes sannerligen också varma kläder.
 
Men mysigt var det. Vi lär göra om det. Då blir det kanske falukorv och pinnbröd också. Och t o m kokkaffe i trebenta kopparkaffepannan som man kan ställa i eldstaden.
 
Trevlig kväll.
 

Första söndagen i fastan

Promenerade till busshållplatsen vid Munkeberg och tog busslinje 1 som går direkt till Hertsön utan byte. Detsamma gjorde Mats så vi möttes vid hållplatsen.* 
 
Till Hertsökyrkan alltså där Bosse celebrerade och predikade i Högmässan. 51 deltagare men då saknades minst ett halvdussin av de trogna gudstjänstdeltagarna. Kanske var det flera som istället gick i Örnäskyrkan där Stefan Aro ledde högmässan. God vän till både Mats och mig som redan satt på bussen när vi klev på var en av dem som steg av på Örnäset.
 
Inget att anmärka på vare sig liturgi eller predikan i Hertsön. Mats och Bosse noterade att ca 20% av gudstjänstfirarna numera är armenier.
 
Rapport från Fridsförbundets årsmöte igår kväll fick jag av en bordsgranne.
 
Buss hem men vi klev av redan vid innerstadens kyrkogård så fick jag gå lite längre sträcka innan jag hamnade i läsfåtöljen. Nu blir det middag sen ska Simon och jag göra något som förhoppningsvis blir roligt.
 

 
* har nämnt det förr: denna tid på året - soliga vinterdagar - är det riskabelt gå till närmaste hållplats och ta linje 4 från Porsön. Den är ofta så full med studenter med sikte på promenad eller skidtur ute på isen att den understundom kommer för sent för byte till Hertsöbussen.
 

Snöskottning

Igår jobbade Simon och jag med att köra en säng från Maria vilken inte längre ryms i hennes lägenhet. För att bli av med den i väntan på annan definitiv användning får vi under vintern lösa problemet genom att ställa den i Lenas kyrkstuga. Men när vi väl kommit till kyrkstugan med sängramen på takräcket var där ett annat problem: den upplogade snön framför stugan. Att snön skulle innebära behov av insats var vi beredda på och hade därför medfört spadar, men att det var så höga plogvallar var vi inte beredda på. Tur för gammal man att ha ung son med sig. På en kort stund var dörren åtkomlig.
.
När jag skickade denna (skryt-)bild till äldre sonen Jonas fick jag dessa två tillbaka, visandes hans insatts vid sitt hyreshus under helgen.
 
 

Åter

till korttidsboendet idag. (Samma boende som sist men avdelningen bredvid.)
 
Var det bud jag fick i sms från Maria. Strax efter lunch gick jag dit och hälsade på henne. Men eftersom hon samtidigt hade besök av god vän så avvek jag rätt snabbt och vi sa att jag tittar upp igen i morgon.
 
Att hon fått fara från sjukhuset betyder att vård där inte längre är helt nödvändig. Man får väl hoppas att tillräcklig hjälp nu snart kan garanteras så hon får bo i egen lägenhet.
 

Fastlagssöndagen

I morse tog jag bilen mot Kalix. Närmare bestämt Kalix kyrka där jag fått kallelsen predika. Bara två präster i tjänst nu i Kalix så hjälp av pensionärer efterfrågas. Det var kyrkoherden Hanna Johnselius som kallat mig och hennes man Mattias var liturg. 
 
Ämne för predikan Se vi går upp till Jerusalem.
1. Jesus går upp till Jerusalem för att lida, dö och uppstå. Enligt det som profeterna talat. Uppståndelsen är lika nödvändig för vår frälsning som Jesu död.
 
2. Kyrkan går upp till Jerusalem. Och gör det i högmässan varje söndag där Kristi golgataoffer blir närvarandegjort. Kort repetition av delar av blogginlägg för några dagar sedan.
 
3. Den enskilda människan måste också gå upp till Jerusalem för att dö från sina synder och sig själv.
 
Kyrkkaffe i församlingshemmet och sedan flera trevliga timmar i kyrkoherebostället hos Mattias och Hanna som jag lärde känna I Örnäsets församling 1999 då Mattias prästvigdes och jag fick vara hans handledare under pastorsadjunktsåret.
 
Hemma kl 19.
 

Lite nytt

Kanske framförallt om Maria, vars situation jag får frågor om. Hon har nu legat på lasarettet i snart två veckor pga feber och hög sänka. Hon har även stundtals haft ont i ryggen och fått morfin som smärtlindring. Var den infektion finns som ger hög sänka har man dock inte tydligt kunnat finna. Och vad gäller ryggsmärtor så verkar de inte komma från själva ryggraden där metastaser finns utan från musklerna på sidan.
 
Tänkbar slutsats har då blivit att det kan vara inflammation i musklerna som gett både smärta och hög sänka. Alltså satte man i onsdags in cortison för att försöka få bukt med saken. Det hela ska utvärderas kommande onsdag, men redan igår, fredag, när Simon och jag tittade upp var hon märkbart piggare.
 
Om hon blir påtagbart bättre i detta avseende så kan tidigare plan om cellgift och ev strålning sättas i verket. Dessa åtgärder dock i symtomlindrande syfte, inte med tanke bli av med hela cancern.
 
Eftersom det är många som skickar hälsningar och frågor till Maria och hon inte orkar/hinner besvara dem alla så har hon och Sara övervägt starta en blogg där läget kontinuerligt redovisas. Återkommer.
 
I morgon, Fastlagssöndagen, predikar jag i Kalix kyrka.
 

RSS 2.0