Torbjörn Lindahl

Ska jag säga att idag lurade Mats med mig till tre olika kyrkor. Och ingen av dem var Hertsökyrkan! 

 

Först till min barndomskyrka där jag också var distriktspräst åtta år under nittiotalet: Örnäsets kyrka. Skälet till att han och jag ville gå där just denna dag var att gudstjänsten leddes av nya diakonen Maria - vi missade tillfället då hon officiellt välkomnades - som jag haft mycket att göra med alltsedan vi första gången träffades vid en inbjudan till Hertsökyrkan för att bilda stiftsadelning av Frimodig kyrka för över 15 år sedan. Hon har därefter varit Frimodig kyrka trogen och är sedan ett år dess riksordförande! *

 

De kontakter hon fick den gången i Hertsökyrkan ledde sedan till att hon blev diakon i Övertorneå församling. Efter många år där arbetade hon en tid i Norrfjärden och flyttade sedan till Luleå. Då började hon dyka upp regelbundet i Hertsökyrkan och har varit ganska trogen där (såg henne senast på Kristi himmelsfärds dag) med undantag för en tids (halvår/år?) vikariat i S:ta Clara i Stockholm. Men nu är hon till mångas stora glädje här igen. Det lustiga är också att hon fr o m i höst blir kollega med prästen Stefan Aro som hon var arbetskamrat med i Övertorneå.

 

Nu undrar kanske någon: hur kan han deltaga i en gudstjänst som leds av en kvinna, han som är kvinnoprästmotståndare?

Mot att kvinnor är präster - ja, men inte mot vare sig kvinnor eller diakoner. Här kunde jag trassla in mig i en massa argumentation, t ex av högkyrkligt slag: det är nattvarden som är det viktiga, så om en kvinna (tillfälligt) leder annan enklare gudstjänst så må det gå an. Eller: det är vad vi i svenska kyrkan kallar präster som är de verkliga innehavarna av predikoämbetet så om man går över den gränsen (som väckelserörelser gör) och låter även lekmän predika då spelar det väl ingen roll om det är män eller kvinnor. Det är ju hur som helst icke-präster. Man kan ju också söka argument i den laestadianska traditionen, hos Johan Raattamaa.** I väckelsens barndom, där gränsen mellan lekmannapredikant och vanlig kristen inte alltid var så tydlig, kunde även kvinnors frimodiga vittnesbörd och förmaningar ibland nästan få karaktären av korta predikningar. När Raattamaa fick frågor om detta i relation till Paulus ord i 1 Kor 14 så uttryckte han (här fritt ur minnet) att visst kan kvinnor tala i enklare mindre sammanhang, särskilt om lämplig kunnig man saknas, men låt Paulus ord (kvinnor ska tiga) hindra kvinnor att söka prästers och biskopars ämbete.

 

Det här är alltså vad jag kunde trasslat in mig i om jag velat, men nu gör jag inte det. Istället säger jag som det är: ibland får personlig vänskap stå över (rigida?) religiösa principer.

 

Kyrkfika i Örnäsgården där jag satt och pratade med trevlig ung man från Kenya. Sen till bönhuset där vi hörde två predikningar och åt köttbullar. Senare två predikningarna skippade vi till förmån för orgelkonsert i domkyrkan med Markus Wargh. Jag promenerade både från Örnäset till centrum och sedan hem.

 

 

* jag minns den uppståndelse som blev i arbetslaget när Frimodig kyrka bildats och jag uppmärsammades i media  som nyvald i kyrkomötet. Hur blir det då att ha FK:s riksordförande i arbetsgemenskapen? Fast - de flesta som stördes har väl vid det här laget flyttat eller gått i pension och Frimodig kyrka är väl heller inte så massmedialt intressant längre

 

** den helt ohotade ledaren - kallad Lappmarkens okrönte biskop - för den samlade laestadianska rörelsen från Laestadius död 1861 till sin egen död 1899.