Varför ska jag ta kyrkomötet på allvar?

Det har jag iofs frågat mig i årtionden redan. Framförallt fr o m början av 80-talet då politiseringen helt slog igenom även på kyrkomötesnivå. Då den särskilda prästerliga representationen i kyrkomötet avskaffades. Men nu blir frågan än mer akut, när vi inte bara ska leva med sossar och centerpartister utan då även Sverigedemokraterna blivit en av de större grupperna i kyrkomötet.*
 
Vem tror att just personer aktiva i Centerpartiet har en särskild kompetens att bedöma om prästen bör sjunga Upplyft era hjärtan eller Öppna er hjärtan i inledningen av nattvardsdelen av högmässan? Vad är det för speciell insikt som just socialdemokrater har som gör dem särskilt lämpade att avgöra om man bör läsa trosbekännelsen före eller efter predikan? Och vem tycker att alldeles speciellt Sverigedemokrater
 har en unik förmåga avgöra hur syndabekännelsen ska formuleras.**
 
Nej, ett kyrkomöte där tre politiska partier har en stabil majoritet (och där grupper som avspjälkats ur politiska partier har en stor del av de övriga mandaten - vem kan ta ett sådant s k "kyrkomöte" på ens det minsta allvar och betrakta det som röst för en kristen kyrka?
 
Inte jag!
 
Jag har sagt det förr, men säger det nu igen:
Jag tar inte längre svenska kyrkans s k kyrkomöte på allvar. Jag känner ingen som helst förpliktelse mot något enda av dess beslut (om jag inte av andra skäl anser beslutet riktigt).
 
Svenska kyrkan är som en ockuperad nation. En sann patriot känner mer lojalitet mot den fria nationens själ och hjärta än mot ockupanternas vilja.
 
- - - - - -
 
* glöm inte att socialdemokraterna som största parti har ett särskilt ansvar för att Sverigedemokraterna kunnat växa till så starkt i både kyrkomöte och riksdag. Trots tydliga varningar 1999 (att direktvalssystemet skulle kunna utnyttjas av välorganiserade grupper utan stark förankring i kyrkan) så valde (S) att stå bakom ett förslag om direktval (till stift och kyrkomöte) då gällande Kyrkoordning arbetades fram inför relationsförändringen kyrka-stat år 2000.
 
**  förlåt, förlåt, förlåt! säger jag i denna sena timme. Naturligtvis har Sverigedemokraterna en särskild kompetens just gällande syndabekännelseformuleringar. Dom kommer givetvis att skapa en syndabekännelse med den fakultativa formuleringen förlåt om jag slagit någon med järnrör under senaste krogrundan
 

Valresultat

Mina profetior i ett tidigare inlägg - vilka jag dock i huvudsak ärvt från kommentator i tidningen Dagen visar sig stämma.* De politiska partierna håller ställningarna, ja, går rent av framåt. De f d partierna backar och de opolitiska håller ställningarna.
 
Man kan notera att av de grupper som uppträder i kyrk ovalet som just partier så har Sverigedemokraterna ökat lika mycket som S och C tillsammans. Att motverka ett parti med annat parti (den socialdemokratiska strategin) synes vara rena släcka eld med fotogen i brandsprutan -strategin.
 
Måttlig glädje att Frimodig kyrka ökat i antal röster (c:a 4000) men pga det starkt ökade valdeltagandet blev det ändå förlust av två mandat. 
 
Om man nu skulle bedöma kyrkovalet utifrån den världsliga politikens grupperingar och block (då får man räkna med även de grupper som formellt är fristående men har sin rötter i partier) då ser man att vänsterblocket  (S, V och Mp) går +-0 i mandat räknat. Förvånande är ju miljöpartisterna stora minskning - även i antalet röster. Men kanske är det så att drömmen om solceller på kyrktaken i längden inte räcker som grund för ett uthålligt engagemang i en kristen kyrka.
 
Allianspartier och från dessa partier utgående grupper har sammanlagt minskat. -8 mandat om jag räknat rätt. Borgerligt alternativ och Kristedmokrater har minskat i både röstetal och mandat. Fria liberaler ökar väljarstödet men tappar likväl mandat. Bara Centerpartiet ökar i både röstande och antal mandat.
 
Och slutligen Sverigedemokraterna mer än fördubblar sitt röstetal (40000 till 84000) och går från 15 till 23 mandat.
 
Sverigedemokraternas utveckling är värd en egen begrundan. 2001 är första gången dom tar plats i kyrkomötet, 2 mandat. Alltså tänker (S) att här måste satsas för att stoppa dem. Vad händer? I nästa val 2005 får SD därmed mer uppmärksamhet (all reklam är god reklam?) och fördubblar till 4 mandat. (S) orkar inte riktigt med samma anti-SD-kampanj nästa gång så 2009 får SD inte riktigt lika mycket gratis reklamhjälp av (S) alltså gör SD "bara" nästan en fördubbling: 7 mandat. Men 2013 inser (S) att nu är det illa, nu måste SD bekämpas på allvar, alltså får SD mer oavsiktlig draghjälp än någonsin dittlills och går från 7 till 15 mandat. Mer än fördubbling. Och så sista valet igår. S och SD utser ömsesidigt varandra till valets huvudmotståndare och får den bilden cementerad i media. Resultatet? Mer än fördubbling av antalet röster för SD men pga ökat valdeltagande "bara" lika stor mandatökning som förra valet, 8 nya mandat. Man kan notera att SD i detta väl ökar med 5 fler mandat än (S).
 
Det är väl dessutom mycket svårt motsäga att direktvalen till kyrkomötet för SD blev en språngbräda in i riksdagen. Hade vi haft ett valsystem med indirekta val i kyrkan så hade SD aldrig fått den möjligheten. Vad ska man säga? Tack socialdemokraterna (som var starkt drivande när direktvalen infördes), hemskt mycket tack att ni i praktiken banat väg för Sverigedemokraterna.
 
- - - - - - - 
 
* här analyserar jag bara kyrkomötesvalet

För sista gången:

Bara så ni vet: jag vet inte ännu resultatet av kyrkovalet. Vallokalerna har stängt för en  knapp timme sedan.
 
I kyrkan idag märktes valet. C:a 40 var vi på högmässan. Vallokalen (=samlingssalen) öppnade kl 12. Då kom en lång kö människor. 
- Tur att det kommer folk och bestämmer över oss så vi slipper göra det själva, uttryckte flera i gudstjänstförsamlingen.
 
Men flera av gudstjänstfirarna röstade också efter gudstjänsten.
 
Vad ska vi gissa om resultatet? Vet inte. Kanske är Sverigedemokraterna de som ökar mest. Jag tror dom har potential för det. Övriga partier och partianstrukna grupper får det nog svårare. Dom har ju funnits med länge så dom har kanske nått sin topp. Möjligen att även sossarna ökar. Dom har ju sådana resurser att mobilisera folk.
 
De opolitiska grupperna ökar knappast så mycket. Deras hopp står nog till folk som är kyrkligt engagerade men som kanaliserar sitt engagemang via ett parti. Om dom nu börjar ta ställning mot partpolitiseringen då blir det ju någon av de fria grupperna.
 
Hur många timmar måste man vänta innan något resultat börjar synas på nätet?
 
En skojig sak i den kyrka jag besökte idag var placeringen av valsedlarna. De olika gruppernas valsedlar brukar alltid läggas i bokstavsordning. Då har traditionellt Arbeterepartiet socialdemokraterna kommit först. Men den som ansvarat för valsedlarna i Hertsökyrkan ansåg att eftersom det står Arbetetepartiet SOCIALDEMOKRATERNA på valsedeln så är det ju "s"-ordet som blir det synliga. Alltså s i bokstavsordningen. Alltså strax före Sverigedemokraterna. Kan passa bra tycker jag. Samma statskyrkoanda, bara lite olika kosmetika.*
 
Nu väntar vi med spänning.
 
- - - - - - - 
 
*Kära läsarna minns väl den undersökning som Kyrkans tidning gjorde inför förra kyrkovalet 2013. Alla grupper i kyrkomötet fick fem frågor. S och SD svarade likadant på fyra av fem frågor. Som jämförelse kan nämnas att Frimodig kyrka och SD svarade likadant på endast en av fem frågor.

Bara så ni vet - en gång till

Och det vet ju kära läsarna: i morgon är det kyrkoval. Så senast i morgon släpar man sig iväg* till sin vallokal och röstar på Frimodig kyrka. Det finns inga ursäkter om du försummar din skyldighet. OBS! att kyrkomedlemmar från 16 år har rösträtt.
 
Intressant var att för någon dag sedan i Dagen ta del av en valanalytikers tankar om vilka grupper som (på sikt?) kommer gå framåt eller bakåt. Här var väl utgångspunkten mest kyrkomötet. Han delade in de existerande nomineringsgrupperna i tre grupper.:
 
1. Politiska partier (S, SD, C)
Dessa kommer klara sig bra. Skälet? Dom har hela sina stora partiorganisationer bakom sig. Lite "orättvist" är det rentav.
 
Men visst kan man fråga sig hur det på sikt kommer gå för partierna när opinionen i allmän debatt synes alltmer kritisk mot partiengagemang i kyrkan. Men även om t ex  (S) bara lyckas mobilisera en minoritet av sina normala väljare så blir det i kyrkovalet ändå många.
 
2. De grupper som har sina rötter i politiska partier men som nu är (formellt?) fria från moderpartiet och i princip självständiga. Hela gruppen av xx-partister i svenska kyrkan. (VISK, MISK, FISK, Borgerligt alternativ och Kristdemokrater för en levande kyrka)
 
Tipset: dom kommer minska. Om än inte tydligt i detta val så på sikt. Skälet? Dom uppfattas som politiska partiers representanter, men är utan partiernas tydliga organisatoriska och ekonomiska stöd. Vilka kommer i längden rösta på dessa förutom anhängare till de respektive partier ur vilka dom är komma?
 
3. Tydligt opolitiska (i betydelsen partipolitisk) grupper (POSK, ÖKA, FK).
 
Dom kommer finnas kvar. Detta är ju alternativen för kyrkfolk i gemen som vill se alternativ till partipolitiken. Det enda hotet skulle väl vara att "kyrkfolk" i landet generellt är en minskande skara. Men om jag minns rätt så visade en undersökning för några mandatperioder sedan att de fria gruppernas väljare (eller gällde det ledamöter i kyrkomötet - eller bådadera?) hade betydligt lägre medelålder än t ex socialdemokraternas.
 
För en kyrkokristen finns inget alternativ;
RÖSTA PÅ FRIMODIG KYRKA!
 
- - - - - - 
 
* om man inte redan förtidsröstat, vilket man på vissa ställen kan göra ännu idag någon timme till (när detta skrivs).

Bara så du vet

...i predikoturerna idag (nu: snarare igår, alltså fredag) står att jag leder högmässa i Hertsökyrkan på söndag. Det är rätt. Det kommer jag att göra (om Gud vill och vi får leva). Frågan är dock om jag ska anstränga mig göra gudstjänsten riktigt kort - så den är klar kl 12 när delar av byggnaden börjar användas som vallokal; eller om jag ska dra ut på gudstjänsten så det märks i all pinsamhet att de kristna* firar gudstjänst i själva kyrksalen samtidigt som väljarna väller in för att bestämma över församlingen?
 
...men det står också att jag ska predika hos Luleå Fridsförbund senare under eftermiddagen. Den uppgiften var rätt men är nu fel. Jag har bett att få bli befriad från den uppgiften, vilket beviljats
 
...oavsett om det står något någonstans eller inte så är det alltså kyrkoval på söndag. Då ska du rösta på Frimodig kyrka. (På de lokala ställen där FK inte ställer upp får du ta näst bästa, eller - om alla alternativ är helt värdelösa - blankrösta.)
 
- - - - - - 
* den ringaktade s k "tio procent", enligt (s) toppkandidat Maria Johansson Berg

Ni får skylla på mig

- om det blir fler orkaner i Karibien/USA 
- om det bli mer oväder närmare till
- om det blir varmare
osv.
 
Jag har nämligen varit ute och åkt motorcykel. Helt i onödan. Efter flera dagars regn var det idag uppehållsväder, torra vägbanor och soligt t o m - vissa stunder. Då kan man inte låta bli att ta en tur med hojen. Som sagt en helt meningslös tur om man tänker att man borde hamna någonstans. Inte ens hamnade jag hos min gamle kamrat för en stunds ljugande, vilket kunnat vara synnerligen stimulerande så här i kyrkovalstider. Nej bara runt stan. Över båda broarna i Gäddvik, men aldrig över Bergnäsbron. Gammelstad (2ggr). Rutvik, Storheden (2 ggr), Sunderbyn, Notviksrondellen med rostbollen (2ggr) var platser som passerades. Slutlig tankning vid mack (nämner inte vilken för att inte göra otillbörlig reklam) vid Mjölkuddsrondellen innan sista halvmilen hem.
 
Jo, det känns som att jag behöver mer övning. Men, oj, så skönt det är. Vilken avstressad känsla efteråt. Nästan som ett träningspass på ett gym kan jag tänka.

Blandade tankar på söndag

Den rubriken tror jag mig ha sett på annan blogg. Nu knycker jag den.
 
1. Det har varit dåligt väder idag. Stark vind och mycket regn. Hoppas det kan fylla den goda funktionen någonstans i landet att fylla på grundvattennivåerna. Annars är det ju helt meningslöst. Alltså blev det bil till kyrkan så jag slapp gå ändå till högskolan för att ta bussen. Alltså misslyckades jag från första dag i mitt försök att på prov leva helt utan bil. Ett tag har jag nämligen tänkt försöka det nu när jag köpt motorcykel igen. 
 
2. Högmässan idag leddes av Bosse. Han hade förutspått att det blir kort predikan när evangeliet bara var en vers. Men han tog hjälp av GT-texten om hur profeten Jeremia räddades ur brunnen. För mig helt nya infallsvinklar. Riktigt uppbyggligt.
 
3. Efter kyrkkaffet var det kyrkvärdsträff. I samband med det presenterade en av kyrkvärdarna sin idé till mer permanent fastsättning av våra ikoner. Jag hjälper honom gärna förverkliga det. Om han vill/behöver ha hjälp.
 
4. Hembesök sen och sen besök hos mamma. Får man räkna det som tjänsteärende när man besöker sin egen mor. Hon är ju a) gammal b) f d trogen gudstjänstbesökare c) församlingsbo d)
kyrkoavgiftsbetalare.
??
Nå, jag är ledig idag så det spelar ingen roll.
 
5. Sen for jag hem och märkte att det fuktat på insidan runt fönsterkarmarna i vardagsrummet. Och eftersom jag rivit en del kring fönstren så kunde jag nu förstå problemet i hela dess vidd. Lämpliga motåtgärder sätts in i samband med fönsterbyte.
 
Aldrig får man vara helt glad. Men man kanske blir glad när saken åtgärdats. Eller när man tagit en MC-tur eller när det gått bra för Frimodig kyrka i kyrkovalet - pga din röst!

Dubbel glädje

men bara av vanligt jordiskt meningslöst slag, inget "i jämförelse med den härlighet som ska uppenbaras och bli vår". 
 
Var ute med näst äldsta dottern och bjöd henne på middag å ett av stadens lämpliga ställen. Där kom vi att prata om div. När dottern fick klart för sig den ytterst angelägna dag vi idag firar, förklarade hon omedelbart sin beredvillighet bjuda sin fader, prästen, på en öl. Problemet var bara att fadern hade bil för att bekvämt kunna hämta och skjutsa dottern till och från middagen. Hon erbjöd sig då bjuda sin fader på desserten istället. (Första glädjen).
 
Vi ordnade det så att hon swishade lämplig summa till mig då jag i övrigt tagit hand om notan. Alltså fick jag för första gången använda swish på riktigt! (Andra glädjen). Och notera att det var ett barn som swishar en förälder, inte förälder till ett barn, vilket tidigare för mig förklarats vara det verkliga skälet ha swish; att kunna hjälpa sina barn ur tragisk belägenhet när dom sms:ar "snälla pappa, swisha lite pengar, jag är utan och har inte till buss/tåg/taxi"; vilket länge var den bestämda anledningen för mig att inte skaffa swish så att inte barn skull ledas tro att det alltid finns en lättillgänglig hjälp när man klantat till det. Men nu var det alltså barn som swishade förälder, som sagt. 
 
Riktigt roligt vara modern. Men i teologiskt avseende blir jag det aldrig. Nån ordning får det vara.
 
Lite allvarligare samtal blev det också - och då blev det djupare glädje - utifrån det brev jag fick (och bloggade om) för en vecka sedan. Med det brevet fick jag nämligen också en gåva med orden " om det inte passar kan du ge det till ett av dina barn" - vilket jag gjorde och det mottogs väl - "och berätta om mig att går komma igenom en svår sorg" - trösterikt ta del av.

Bemärkelsedagar

infaller nu på löpande band. 
 
Är det kanske det faktum att renovering i huset pågår med allmän upplevelse härstädes av byggarbetsplats som gjorde att jag missade 30-årsjubileet den 1 september av min och familjens inflyttning i det lilla radhus jag fortfarande bebor. Nu börjar jag verkligen bli en av de äldre (räknat i boendeår, inte levnadsår) i kvarteret (men det gäller nog även vad levnadsåren beträffar). I min radhuslänga är det bara närmaste grannar som bott längre än jag. I huset framför ingen.
 
Så var det med det. Hur länge bor man kvar är frågan. Att äga ett hus i denna stad är ju att sitta på en förmögenhet. Men det blir väl roligt för barnen en gång. Ett egoistiskt alternativ är ju att sälja huset och köpa en betydligt billigare bostad i mindre grannkommun. Boden, närhet till barnbarnen, men tänk om barnafadern plötsligt får kommendering till Gotland och tar familjen med sig. Kalix? Dom enda människor med Kalixanknytning som jag känner bor i Luleå! Älvsbyn skulle ju innebära mångfaldiga tillfällen sitta och ljuga med gammal kamrat. Problemet är bara att när man då får lust ta en tur med motorcykeln så kan man inte ha sin gamle kamrat i Älvsbyn som lämpligt utflyktsmål. Fördelen skulle dock vara att vi på IBAPABD - vilken råkar infalla just idag 9 september - ömsesidigt kunde uppfylla våra förpliktelser mot varandra utan oro för hemkörningen.
 
Så kom jag då osökt (?) in på den angelägna bemärkelsedag som denna dag infaller. Alla kristna med gott humör vet sina skyldigheter gentemot de präster dom uppskattar (om det längre finns några sådana, vill säga).

Tiggeriförbud

har jag nu i några dagar hört diskuteras i både nyhetsprogram och debattprogram.
 
Förbudsanhängarna:
- Vi måste förbjuda tiggeri för i längden hjälper det inte de fattiga att sitta och tigga. I  stället måste vi se till att  hemländerna tar ansvar och dessa människor ges hjälp där.
 
Förbudsmotståndarna:
- Vi kan inte bara förbjuda tiggeriet,, det hjälper inte de fattiga. I stället måste vi se till att hemländerna tar ansvar och dessa människor ges hjälp där.
 
Snipp snapp snut så var debatten slut.

Lokalt kyrkoval

Det är alltså kyrkoval lokalt även i stadens två stora församlingar, Nederluleå, där jag bor och Luleå Domkyrkoförsamling där jag jobbar.
 
För några dagar sedan kom det för båda församlingarna gemensamma församlingsbladet Kyrknyckeln.* Då var det dags att tala om kyrkovalet i de båda församlingarna. De nomineringsgrupper som ställer upp lokalt får utrymme. Samma fem grupper i både stan och landsbygden.
 
De olika grupprepresentanterna fick fem frågor var. Problemet nu är att dom i flera avseenden svarar så lika - satsa på barn och unga, mer satsning på kärnverksamhet, mindre på administration, typ - att det är svårt skilja dem åt. Att profilera sig på lokalplanet är ju inte lika lätt som i kyrkomötesvalet för där man kan beskylla varandra för vänstervridning och främlingsfientlighet. 
.
Verkligheten blir ju att de lokala representanterna talar om den vardagliga verksamhetens inriktning - även om det aldrig blir besvärande eller utmanande konkret - men den synliga utformningen av verksamheten är ju inte riktigt de förtroendevaldas ansvar utan kyrkoherdens och personalens.
 
Den som kan kodorden kan möjligen placera några av svaren rätt i ett blindtest - t ex så talar båda sossarna om att all barnverksamhet ska vara avgiftsfri, och kanske kristdemokraterna i något fall har ett lite frommare språkbruk - men i stort sett så blir skillnaderna mellan grupperna omöjliga att se och helt meningslösa.
 
Nej, fram för personvalssystem. Alla nominerade på samma valsedel, kryssa dom du vill välja. Då skulle man välja dom personer man har förtroende för. Inte den grupp man har förtroende för. Och personerna må då vara sossar eller moderater bäst dom vill.
 
- - - - - - 
 
* tidigare var det Nederluleå församlingsblad, men sedan några år tillbaka samarbetar man om det

Personaldag

var det idag. Vi började i domkyrkan med morgonbön, fint genomförd av domprosten. Möjlighet fanns även att på karismatisk vis bli smord med olja för delaktighet i den Helige Andes uppmuntran och tröst. Den chansen tog jag vara på.
 
Sedan kom arbetskamrat representerande begravningsverksamheten och berättade om det som vi numera kallar gamla kyrkogården i stan. Och om gamla kapellet och krematoriet därstädes. Det femte krematoriet i landet och det första i Norrland. Det börjar snart vara 30 år sedan det togs ur bruk. Ett av mina minnen därifrån är hur jag i min ungdom (alltså då jag var rätt ny präst ca 27 år gammal) glömde en begravning och blev uppringd av entreprenören och kom en halvtimme försent och organisten fick sitta och orgla för att sysselsätta de anhöriga.
 
Att man under densamma byggnadens första tid kunde ha ordningen att kistan sänktes ner en bit i de anhörigas åsyn för att simulera gravsättning det bekräftades av en av krematorievaktmästarna vid vår kyrkogårdspromenad lite senare; men att man skulle kunnat se eldslågorna från ungnen rakt under kistan, det förnekades redan vid föredraget i domkyrkan, och den sanningen kunde man sen bekräfta med egna ögon: krematorieungnen ligger inte rakt under det som var kistans plats vid begravningsakten.
 
Andra halvan av förmiddagen promenad på kyrkogården alltså med möjlighet beskåda vissa bemärkta personers gravar. Bl a såg jag stiftets förste biskops, Olof Bergqvist, grav. Lite samhörighetskänsla blir det: han prästvigde min farfar. Men prästvigningen skedde i Stockholm. Eller var det Uppsala? Eller var det så att den altaruppsats inför vilken vigningen skedde, då fanns i Uppsala domkyrka men sedermera flyttades till någon Stockholmskyrka? Eller var vigningen i Stockhokmskyrka vars altaruppsats tidigare varit i Uppsala domkyrka, så det trots allt var lite domkyrkokänsla? Pappa borde levt och kunnat redogöra - igen - för saken. På något sätt var det och inte i Luleå. Bergqvist var riksdagsman tycks periodvis varit i huvudstaden lika mycket som i sitt stift. Var min prästvigningsbiskop Stig Hellsten är begravd vet jag också. Det är på nya kyrkogården på Hertsön. Men var vilar de övriga lulestiftbiskopar som redan är avlidna, Jonsson, Hylander och Brännström? Vet inte. Gripande också att se den grav där relativt nyligen en person gravsatts som i sin ungdom var fånge i Auschwitz. Ett och annat får man fundera på när man på en kyrkogård ser namn och ålder och yrken. Tex en kvinna som dog 1947 i 75-årsåldern som varit rektor. Hon måste ju pensionerats på slutet av 30-talet. Kanske inte helt vanligt att en kvinna nådde den sortens position på den tiden.
 
Råkade också se gravsten för gammal arbetskamrat från Nederluleåtiden på 80-talet.
 
Eftermiddagen fri för egna eller grupp-aktiviteter. Helst med något friskvårdsinslag. Förhandsröstning i kyrkovalet var även tillåten aktivitet. Min eftermiddag blev:
- buss till Gammelstad och lunch på Pizzeria. Där träffade jag kyrkopolitiker från stort parti som jag tidigare kyrkoval debatterat en del med i pressen (kanske ibland i ganska skarpa ordalag). Men vi har känt varandra länge och vid personliga möten är det alltid roligt. Hon hade sett bilden av min nya MC här på bloggen.
- förhandsröstning i Petrigårdern. (Jag hade iofs kunnat förhandsrösta även i Domkyrkoförsamlingen, vilket varit närmare, men det är ju mer äkta åka till sin (folkbokförings)församling. Och hade jag inte farit till Gammelstad hade jag inte kunnat göra nästa del, vilket väl var själva poängen med eftermiddagen.
- promenad hem efter naturstigen från Hägnan till Porsön. Trevlig upplevelse det med. Otroligt vad Gammelstadsviken vuxit igen.
 
När jag kommit till fågeltornet valde jag ta den handikappanpassade promenadvägen ut till parkeringen vid Haparandavägen och gick sedan via Björsbyn hem, istället för att fortsätta naturstigen fram till Vänortsvägen och gå hem via Aurorum och LTU.
 
Men det man numera alltmer störs av är all hästskit på nya promenadvägen genom Björsbyn. Det finns ju flera stora stall med åtskilliga hästar i Björsbyn och därmed mycket ridning och hästskitande på promenadvägen. En halv tröst är att någon regelbundet sparkar/skrapar skiten mot dikeskanten. Men ta en promenad från Haparandavägen åtminstone fram till kommunens växthus eller förbi Liras fotbollsplaner och se hur mycket hästspill som redan är nedskrapat i de fina stenbelagda vägkanterna. Och det bara ett år efter det att nya promenadvägen blev färdigställd. Hur mycket kommer det vara om fem år? Varför gäller inte för hästägare detsamma som för hundägare : ta upp skiten efter ditt djur!?
 
Nu blev jag arg. 
 
Bort med hästskiten från promenadvägen! Och bort med (...) från kyrkan. Alltså röstar du på Frimodig kyrka i kyrkovalet!
 

Jag har blivit modern

Äntligen har jag skaffat både mobilt Bank-ID och Swish. Jag är uppenbarligen inte helt obildbar. Facebook går jag dock inte med i. Och det skulle inte heller ge några modernitetspoäng längre har jag hört. Facebook är bara för gamla (vithåriga som min gamle kamrat). Ungdomarna finns numera på andra forum.
 
Nä, jag nöjer mig tryggt med att vara gammaldags. Och absolut i det kyrkliga. Jag omtalar obekymrat Gud som han och tvekar inte ett ögonblick att kalla Jesus både Herre och konung. Där blir jag inte modern.

Biskopsval

är det snart här i stiftet. Nuvarande biskop Hans Stiglund avser gå i pension till sommaren, det år han fyller 63.
 
Tidigare har jag berättat att i vårt prästkollegium i domkyrkoförsamlingen var debattemperaturen ganska låg när frågan på domprostens initiativ lyftes en stund i våras.
 
I söndags i kyrkan mötte jag dock en prästkollega, kyrkoherde från annan ort, som entusiastiskt talade för en kandidat, en annan än de som finns i den grupp som "stiftet" tagit fram. Kandidaten ifråga är Leif Nordenstorm, direktor på Fjellstedtska skolan och tidigare kyrkoherde i Boden.
 
Fil kand och teol kand, teol lic och teol doktor. Rätt imponerande för en kollega som man under åren upplevt som förhållandevis vanlig präst. 
 
Tja, varför inte? Ingen av de hittills "officiella" kandidaterna lockar mer. I några enstaka sammanhang under åren har man kanske anat att Leif uppfattats vara lite "på tvären" och det kan möjligen ligga honom något i fatet i vissas ögon. Tvärtom! skulle jag säga. För snarare behöver vi personer som har tydlighet och ork stå för sin egen linje och driva den. Om Leif har den styrkan i förhållande till de orkanvindar som kan blåsa på biskopliga höjder vet jag naturligtvis inte, men att det skulle finnas något tydligare, bättre alternativ det ser jag inte i nuläget.

Det blev MC-tur

Du trodde väl inget annat. Norrut den här gången. Mot Björkskatan, upp och ner på Ormberget - bilvägen, inte slalombacken! - sen via Benbyn -Örarna till Persön. En bit efter E4 och sen gamla - kurviga! - vägen via Sundom till Råneå. Sen mot målet: god vän i Prästholm. Årligt besök med MC hör till. Men förra året blev det inget MC- besök. Av förklarliga skäl. 
 
Hemvägen direkt efter E4. 
 
Helt klart är jag lite ringrostig. Men ringrostigheten märks ju mest när man ska manövrera hojen i låg fart. Att köra 110 på E4 är inte särskilt svårt. Nöjet lika stort som alltid. Eventuell rädsla - som bortblåst.

Kyrkan

blev det givetvis. Inte en söndag utan kyrkogång. 
 
Men var, det är frågan. Det blev min kyrka, Hertsökyrkan.  Jag har visserligen flera gånger fått skäll här på bloggen när jag använt det ordet. Vissa har nämligen uppfattat det som anspråk på ägande. Inget kan vara felaktigare. Det är hellre som när makar talar om min man eller min hustru, det betyder ju inte anspråk på att äga den andre, utan just samhörighet och kärlek.
 
Men idag var det dessutom annorlunda på ett annat sätt. Idag var jag ledig så idag gick jag i kyrkan på samma villkor som alla andra (bortsett från att jag hade nyckeln med mig och påpassligt kunde låsa upp åt en person som hade ärende in i ett låst rum).Alltså säger jag idag min kyrka ur ett gudstjänstfirarperspektiv. Och det måste vara tillåtet. Varje gudstjänstfirare som vill bli en levande sten i det andliga husbygget bör ha en gudstjänstgemenskap som sin "hemförsamling".
 
Ett tecken på att flera som regelbundet går i Hertsökyrkan börjar växa samman i en gemenskap är att en kvinna som är helt rörelsehindrad, rullstolsburen och blind vågar låta sig skjutsas av färdtjänsten från sitt boende till kyrkan i förlitande på att någon av gudstjänstfirarna rullar in henne i kyrkorummet och tar henne fram till nattvardsutdelandet.
 
En sådan förtröstan med motsvarande ansvar uppstår bara där samhörigheten är så stor att man upplever att det är min kyrka. 
 
Nu återstår frågan blir det en mc-tur i det fina vädret?
 
Om två veckor är det valdag för kyrkovalet. Då röstar du på Frimodig kyrka.

Ett brev

fick jag idag. Mycket märkligt. Från en person som redan varit död i snart fyra och en halv månad. Någon tid före sin död - högst några veckor av dateringen att döma - hade hon förberett ett brev till mig, i adresserat kuvert, och lagt det tillsammans med div annat i en om-jag-dör-låda i sin lägenhet. En släkting som efter det hastiga och oväntade dödsfallet tagit hand om kvarlåtenskapen fann sedan brevet och postade det vänligen till mig.
 
Kände hon på sig att döden var nära? Hon var inte ens 40 år. Eller var det det faktum att hon för några år sedan påtagligt var i dödens närhet (allvarlig olycka och en annan persons död) som gav insikten om livets osäkerhet? 
 
Men det som fyller mig med glädje är hennes vittnande om sin tro. För ca fyra år sedan blev hon en kristen,  bl a genom mötet med en annans enkla men levande vittnesbörd. Men den svåra olyckan något år senare och det som följde i dess spår utsatte hennes tro för många prövningar.  Men trots detta så slutar hennes brev:
...Jag känner en sådan tacksamhet att jag fått överleva och även behållit min kristna tro. Det är den finaste gåva jag fått i mitt liv.
 
Alltid en glädje när man får bära det hoppet att en avliden människa dött i tron på Gud.

RSS 2.0