Torbjörn Lindahl

har det varit för mig några dagar.

 

Hela förra veckan hoppades jag att min förkylning skulle vika så jag kunde ta mitt flyg till Stockholm söndag morgon. Men ännu lördag afton tvivlade jag. Ringde god vän som jag avsåg hälsa på och sa att det inte blir av. Kollade även om jag skulle kunna boka om flygbiljetterna till ett annat tillfälle.

 

Men när jag satt där i fåtöljen med telefonen i handen så kände jag som ett knäpp i kroppen och upplevde hur infektionens omfamning släppte. 

 

!!!???

 

- Fortsätter det så här kan jag fara i morgon, tänkte jag och började förbereda min packning. Gick och la mig med mobilen inställd för väckning. Och mycket riktigt. Söndag morgon fit for fight. Buss till flygplatsen Kallax* och flyg till Stockholm.

 

Landade så jag hann ta mig till högmässa i S:ta Klara. Deltog en stund men gav sedan upp då jag fått plats längst bak där jag inget tydligt hörde. Lite söndagskänsla dock. Promenad mot hotellet i vars omedelbara närhet mötet med Kyrklig Samlings samarbetsråd skulle hållas. 

 

Inledande föredrag med efterföljande samtal och därefter middag på restaurang som ligger mindre än ett stenkast från platsen där Olof Palme mördades. Fortsatt möte måndag f m med ytterligare föredrag och samtal.

 

Eftersom mina tilltagande problem med hörseln i kombination med viss mental trötthet gör det allt svårare hänga med, inte bara i föredragen utan även i diskussionerna, har jag i några år tänkt att min tid i denna samling närmar sig sitt slut. Så innan vi skildes måndag em sa jag till de församlade att min just timade 70-årsdag får vara min pensionering även från detta sammanhang.

 

Inte utan känslor dock. Stor saknad efter personer som jag i vissa fall personligt haft att göra med i över 25 år i olika sammanhang, Synodens dekankollegium, Frimodig kyrka mm . 

 

Stort tack således till vänner som delat med sig av vishet och kunnighet under åren** och att ni också generöst velat ta emot det jag i min ringhet försökt bidraga med. Tack också för positiv respons på sådant jag skrivit på bloggen.***

 

De personliga mötena och samtalen har många gånger varit lika givande som de officiella sammanträdena. Så även denna gång.

 

 

* Obs! inte det moderna påhittet Luleå Airport 

 

** dock inte bara när det gäller andligt och kyrkligt. Stort tack även till Kyrklig Samlings kassaförvaltare, revisorn Hans, som under tjugo år ägnat åtskillig ledig tid åt att lära mig skillnaden mellan en resultaträkning och en balansräkning. Redan i våras trodde jag ganska säkert att jag begripit, men nu fick jag göra frivillig muntlig tentamen och fick VG!

 

*** särskilt nämndes mitt inlägg Synen på Guds ord (19/10)

 

med förkylningen, Dvs dess olika normala stadier avlöser varandra; feber, snuva, heshet. Idag tydligt inne på sista varvet, vilket de personer märkt som under dagen försökt tala med mig i telefon. Hur långt det är kvar till upploppet är en annan sak.

som Mats och jag lekt småpojkar under förmiddagen (i måndags) började jag känna mig febrig och har nu en rejäl förkylning. Är helt däckad, orkar ingenting. Intressanta bloggposter får kära läsarna alltså vänta på. Inte ens vanliga vardagliga notiser (s k facebookuppdateringar) orkar jag med. Detta jag nu skriver är undantaget som bekräftar regeln.🤧

uppförde Mats och jag oss idag om förmiddagen då han tittade in för en kopp kaffe på väg till församlingsexpeditionen i Nederluleå för att registrera en vigsel han förrättat för en stuggranne i Kallax.

 

Vi stod i fönstret och såg när lastbilar och vält körde förbi och jobbargubbarna gjorde sitt för att förnya gångvägen framför vårt hus och grannhuset. 😊

 

Trots att jag gått i fint genomförd mässa  igår kväll och därmed uppfyllt min kristna söndagsplikt - en mässa per söndagsdygn - ville jag givetvis till kyrkan igen idag. 48 deltagare enligt kyrkvärden.

- Lite folk, tyckte en vid kaffeborden, men tillade direkt "vi börjar kanske bli lite bortskämda". Det var 48 deltagare.

 

Till min födelsedag hade jag fått en fin Kristus-ikon av Bosse som han själv målat. Nu hade jag med den till kyrkan och den fick ligga på altaret under högmässan och blev sedan smord med olja av honom, så nu är den invigd enligt alla konstens regler och kan användas för att främja bönelivet i huset.

 

 

 

var det ikväll få deltaga i mässa i Örnäsets kyrka. Mässan ledd av Stefan och inbokad av Luleå Fridsförbund. Alltså en sådan mässa som jag själv lett eller medverkat i "hur många gånger som helst" under årtionden, de senaste åren ofta i sällskap med Mats.

 

Mindre glädjande var dock att det var betydligt färre än det brukar vara i bönhuset på söndagarna. Vad beror det på? Vad jag såg var heller ingen av Fridsförbundets fyra predikanter närvarande. Men dom kan ju vara på predikouppdrag.

 

Stefan predikade över de två korta liknelserna i Mt 13 om mannen som söker pärlor och han som oväntat finner en skatt i åkern. Vi är ju vana förklara att sökaren och finnaren är bilder för den sökande och troende människan.Men Stefan sa att man också kan utlägga det så att den som söker och finner är Gud och det han finner är den dyrt skapade människan, Guds avbild, men fallen i synd - gömd i åkern. Var gör han då för att köpa tillbaka den i synd fallna människan? Jo, han säljer allt vad han äger dvs utblottar sig själv och dör på korset.

 

Fin variant, sa jag till Stefan när han skjutsade hem mig.

- Luther, tror jag, svarade han.

Roligt att även den förkättrade Luther som alltid anses sitta på våra axlar och ge dåligt samvete kan komma med något glädjande, tänkte jag.

 

Inte bara predikan utan även nattvardsliturgin genomförde Stefan till full belåtenhet. Och då han dessutom klämde in Jesu namn och blod i syndaförlåtelsen så kan jag tryggt få en stroke och falla av pinnen utan att det blir katastrof för Fridsförbundet.

 

Tiden går märker man. Vid kaffet såg jag bara fem personer äldre än jag. I kyrkan kanske ytterligare någon. Snart känner man sig bortkommen bland alla ungdomar.

 

blev en del av samtalsämnet igår kväll efter Mats' och min sedvanliga onsdagsbastu. Denna gång även tillsammans med Stefan som nu börjar etablera sig som präst här i Luleå.

 

Det är ju så att det också bland människor som vill vara "bibeltrogna" finns skillnader i synen på Guds ord. Lite (för?) enkelt uttryckt är Bibeln enligt viss reformert syn en instruktionsbok som vi människor ska ta till oss, förstå och leva efter. Man kan bara tänka på den lilla evangelisationsfoldern De fyra andliga sanningarna. För att inte tala om den bibelutgåva som fått namnet Handbok för livet. Bibeln innehåller ett antal principer som det gäller att förstå och sedan praktisera i sitt liv. En mer luthersk (väckelsekristen) syn är istället att Guds ord är den kraft som själv verkar och skapar tro när det brukas och tas emot.

 

Svårt förstå skillnaden? Tänk då så här: enligt första alternativet är Bibeln den kok/recept-bok enligt vars instruktioner du bakar ditt bröd, enligt andra alternativet är Bibeln själva Brödet. Till den som vill bli kristen finns därför bara ett råd: bruka Guds ord. Eller kom till ordets hörande. som man traditionellt sagt i laestadianien.

 

Detta har jag tydligare utrett här på bloggen tidigare. I går repeterade jag för Stefan i korthet mina tankar i detta avseende. Han nickade bifall helt utan protester.

 

Det känns betryggande

 

I kväll träffades Mats och Bosse och jag och vi samtalade också. Dock mindre om bibelsyn och mer om församlings- och gudstjänstliv. Hur blir det i framtiden här i Domkyrkoförsamlingen? Här känns framtiden (på längre sikt) inte lika betryggande. Allt tyder på att det i kommande prästgenerationer blir ytterst tunnsått med präster som vuxit upp i sådana kyrkliga miljöer att de fått en god skolning både vad gäller både liturgi och predikan.

 

Med underrubriken Vandra med kvinnorna som följde Jesus av Henrik Steen, Sjöbergs förlag 2023, heter boken jag antytt i ett tidigare inlägg och sagt att jag läser. Inte svårläst alls men div i samband med min födelsedag har försinkat läsandet.

 

I tidigare inlägg skrev jag att boken kanske tänkte att den skulle kunna få mig inte längre vara s k kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*.

Varför fick jag det intrycket av boken innan jag ens läst den? Jo, för att baksidan och inledande förord var fullt av citat från kvinnor i frikyrkliga pastorsroller som tyckte att den var bra och uppmuntrande för kvinnor som ledare.*

 

Nå, lyckades boken få mig på andra tankar i den (svensk-)kyrkligt s k avgörande frågan?  

 

Nej.

 

På ett oerhört fint sätt lyfte den fram de kvinnor som enligt nya testamentet fanns i kretsen kring, eller annars mötte Jesus; Marta och Maria, kvinnan vid Sykars brunn, Maria Magdalena** m fl och givetvis även Jesu mor Maria.

 

Många intressanta perspektiv lyfts fram, i flera fall tänkvärda och nyttiga ta till sig. Men det känns ibland inte som verklig bibelutläggning utan som att författaren uttrycker det han ändå velat säga och tar detaljer (verkliga eller framfunderade) i de presenterade kvinnornas liv som avdelningar i sin predikan. Denna lilla kritik ska dock inte uppfattas som att det han skriver är oviktigt. Tvärtom, han lyfter ofta fram perspektiv som är både glädjande och utmanande - både för kvinnor och män.

 

Därför kan jag utan tvekan rekommendera boken. 

 

Den tveksamhet jag känner inför boken har mer att göra med den lätthet med vilken författaren förvandlar dessa kvinnor och deras erfarenheter - vilka jag I de flesta fall betraktar som helt naturliga för vilken kristen som helst - till i praktiken förkunnare respektive grund för ämbetsuppdrag i kyrkan. 

 

Författaren erkänner dock att när man vill göra kvinnors uppgifter i församlingen helt lika mäns i alla avseenden stöter man på vissa problemtexter i nya testamentet, fr a 1Kor 14 och 1 Tim 2. Dessa texter avfärdar han - enligt min ringa mening - alltför lätt genom att säga att de måste vägas mot allt det positiva som Bibeln säger om kvinnors uppgifter i församlingen. Tvingas erkänna att jag i andra böcker stött på betydligt mer seriös argumentation för att komma förbi "problemtexterna". Författaren tar inte heller upp dem till grundlig diskussion - vilket de väl är värda - och nämner och citerar dem bara i en not, inte i den löpande texten.

 

Eftersom författaren tydligt definierar sig som en som vill stå på Bibelns grund kan jag inte låta bli uttrycka att sättet ta sig förbi problemtexterna har påfallande likheter*** med hur de som argumenterar för äktenskap mellan personer av samma kön tar sig förbi problemet att Bibeln tydligt säger att Gud skapat människan till man och kvinna och att det är i relation mellan man och kvinna (äktenskap) som sexualiteten hör hemma.

 

Men får jag ta emot boken som en uppmuntran vara frimodig i tro, bekännelse och vittnesbörd, och som en uppmaning att inte sätta sitt ljus "under skäppan", så är den läsvärd  - för både kvinnor och män.

 

 

* så mycket har jag inhämtat under åren att jag lärt mig att ledare och ledarskap i frikyrklig terminologi ofta är i praktiken synonymt med det vi i kyrklig tradition kallar präst eller pastor.

 

** kring Magdalena (vilket brukar uttydas "från Magdala" trots att man inte säkert kan säga vilken den platsen var) har han en intressant fundering att Magdala, som betyder torn kan vara ett smeknamn som hon ges  (precis som Simon får tillnamnet Petrus, "klippa") "på grund av ärligheten och glöden i sin tro" (kyrkofadern Hieronymus).

 

*** får kanske här i all ödmjukhet upprepa det jag tidigare skrivit i samband med den kyrkliga debatten: efter könsneutralt prästämbete följer som Amen i kyrkan könsneutralt äktenskap.

 

Bil med Mats till kyrkan. Han hade lovat assistera så han ville vara lite tidigare än möjligen en minut i elva vilket blir fallet om vi tar buss. Bosse predikade och celebrerade. Och i dag var han inspirerad när han predikade - det är han iofs alltid när han talar över GT-texten. Först bortåt kl ett var högmässan klar. Men inte mig emot. 73 deltagare (54 kommunikanter).

 

Redan igår hade mina bröder och svägerskor från Umeå anlänt och vi hade familjemiddag tillsammans med delar av min familj (de som kunde vara med) och vår kusin.

 

Idag träffades vi igen i samband med högmässan. Och till kyrkkaffet hade vår duktiga tårtbakare Ingela gjort sitt så jag fick möjlighet fira även i församlingens gemenskap. Riktigt roligt. Det måste ju vara tårtkalas innan man känner sig slutgilltigt firad! 

 

På kvällen var jag på lokal igen och åt middag. Tillsammans med vänner denna gång. Då alla varit i samma högmässa tidigare under dagen blev det lite samtal om bl a Bosses långa predikan. Någon tyckte väl den blev väl lång. En annan att den var fantastisk. Jag lutade möjligen åt det senare. 

 

Tack alla för hälsningar, blommor och presenter.

 

har det nu varit i åtskilliga dar, innebärande att man inte kan se statistiken över antalet besökare. Men det gör kanske ingenting. Då får man bara skriva och hoppas på det bästa utan att stressat behöva bry sig om hur många som läser. Ett tag fruktade jag att felet var hos mig, t ex i min telefon, men efter att jag dels startat om telefonen flera gånger (det s k vaktmästartricket enligt vännen Lelle) och även redigeringsplattformen och till sist kollat med min gamle kamrat och fått den trösten att felet finns hos honom också, så inser jag att felet ligger utanför det jag kan påverka. Redan direkt jag upptäckte felet skrev jag till kundtjänsten och fick svaret vi kikar på det. Det kikandet har nu pågått i över en vecka. Men skriva går ju som tur är.

 

Skriva fel går också har jag insett. I vart fall när det gäller numrering av dagar. Jag började årsserien dagen efter min födelsedag förra året. Alltså borde 365:e dagen blivit min födelsedag i år. Men det det blev dagen före.

 

= ???

 

Koll i bloggens arkiv. Först om något nummer fattades. Det gjorde det inte. Koll sedan om någon dag fått två inlägg. Och så var fallet. Midsommarafton. Inlägg 255 och 256, det senare dock skrivet efter midnatt (inte helt ovanligt), så publicerat på midsommardagsdygnet men har likväl rubriken Midsommarafton.

 

Vad gör jag då, dvs nu? Låt allt stå kvar med denna rättelse, som tecken på min ofullkomlighet? Nyttig påminnelse. Eller stryka inlägg 255 och numrera om resten? T v blir det nog alt 1. Annars måste jag väl ändra i div inägg på slutet där jag räknar antalet kvarvarande dar? Ids inte. Ingen är fullkomlig. Lika bra inse det.

 

 

PS. Just nu ser jag ett meddelande att statistik inte längre levereras. Vill man se statistik får man använda Google Analytics.

 

 

Hade jag ikväll.

 

Men aktiva dagen började med att jag tittade ut och såg att det var snö på marken. Lite senare tog Mats och jag vår veckopromenad. Ganska trögt skjuta rollator i snön men jag sa flera gånger till Mats att här får man ett extra träningspass. Vi stannade givetvis till vid Lilla Skafferiet och jag fick bjuda Mats på kaffe och bulle för att fira Marias glädje-sms igår kväll. Bullarna är ju extremt goda där men smakar det så kostar det.

 

Sen började jag läsa en bok som kanske tänker att den skulle övertyga mig att inte vara kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* men efter drygt 80 sidor tvekar jag om den kommer att lyckas. Halva boken kvar.

 

På kvällen misslyckat telefon/video-möte. Inte misslyckat innehållsligt utan för min del tekniskt. Fick bara vara med via telefon utan bild.*  Nå, jag fick fram vad jag ville säga och hörde de andra två. De var dels Stefan Aro som initierat samtalet med Max-Olav Lassila, kyrkoherde i Larsmo, Österbotten. En präst jag träffat dels på OAS-möten här i Sverige dels på svenskspråkiga Kyrkhelger i Karleby. Till deras samtal hade Stefan inbjudit mig som varit med i den s.k. framtidsgruppen här i Luleå Fridsförbund. Ämnet för samtalet var nämligen kyrka-väckelse. Stefan ville få en bild av utvecklingen ur ett kyrkligt (läs: en kyrkoherdes) perspektiv. Värdefullt samtal och roligt att återigen få kontakt med en person man tidigare träffat.

 

Sms med Maria också under aftonen. Hon är lika glad som igår över läkarens besked. Hon sa att hon dansar - uti andanom får man väl tänka eftersom hon sitter i rullstol.

 

Fortsätt gärna be.

 

 

* hade först skrivit "telefon utan ljud" ser jag nu vid koll ett och ett halvt dygn senare.

 

Och vilken födelsedag sen.

 

Det mesta under dagen förlöpte väl enligt plan. Tog en tårtbit till morgonkaffet. Besiktade bilen kl 11.10. Fick tel från äldsta dottern på väg från Bilprovningen och hon berättade att dom idag köpt hus i Boden på "krypavstånd" från barnens gamla kompisar och skola. For förbi Lena och fick present. Bjöd grannarna på kaffe med tårta - två äldre damer. Trevlig stund.

Fick senare besök av fyra vänner vilka levererade gåvor beledsagade av djupa tankar. Fick besök av både Enströms och Bellis sändebud vilka levererade blommor. Flera sms med grattishälsningar. Middag sedan, tillagad av yngre sonen. Sist bastu med Mats.

 

Och då borde väl inget mer vara att berätta. Men tro't den som vill. När jag sist tog fram telefonen för att hälsa till kära läsarna såg jag sms från Maria vilket kommit under kvällen. Tonen var sådan att hon bifogat en bild av dansande människor. Idag hade hon träffat sin cancerläkare och även fått höra redogörelse av svar från Karolinska dit hennes journal skickats (på hennes begäran) för en second opinion. Ids inte dra allt, men i korthet: det finns kanske något att göra åt hennes cancer. En sex månaders period av starkare cellgiftsbehandling med tre olika cellgifter. Sen kan det bli operation - av både huvudtumören och levern. Och hon som skulle vara död inom 2-3 månader! Tvåmånadersgränsen var igår!

 

Hur slutade födelsedagen? Jag storgrät av glädje.

 

Tack för alla förböner.

 

 

Och jag har lyckats med föresatsen att skriva något på bloggen varje dag. Detta ska givetvis min gamle kamrat särskilt imponeras av, han som inspirerade mig till detta årsprojekt.

 

Under året har jag märkt att antalet besökare på bloggen sakta stigit. Vad kan det bero på? Under detta bloggår har - enligt min egen ringa mening - åtskilliga bloggposter varit lätt oförargliga redogörelser för, och kåserier över enkla vardagligheter. Inte som oftare förr: antingen kommentar till och undervisning om kyrkliga och kristna angelägenheter å ena sidan eller härliga MC-turer å den andra.

 

Men kära läsarna har alltså varit mer än trogna. Ska jag tolka det så att folk numera mest vill bli underhållna med oengagerande likgiltighet-  något man lätt tror när man läser TV-tablåerna?

 

Tänk om det är likadant när folk lyssnar till predikningar? Vill mest bli förströdda och underhållna en stund, men inte på allvar utmanade?

 

Var och en kan ju ställa sig frågan (flera frågor):

 

- när fick jag senast i predikan verklig ny insikt i det andliga eller tydlig ny kunskap?

 

- när blev jag senast av predikan så avslöjad i mitt hittillsvarande liv (i stort eller smått) att jag insåg att här behövs verklig bättring (=sinnesändring - i praktiken ofta bikt/syndabekännelse) 

 

- när blev jag senast pga en predikan så utmanad att det ledde till verklig förändring i mitt livs prioriteringar, relationer till familj/vänner/medmänniskor eller rutiner för det personliga kristenlivet osv?

 

i parti och minut. Höll jag på att säga.

 

Vaknade hos yngre bror. Blev strax hämtad av äldre tvillingbror och tillbringade förmiddagen hos honom med fru.

 

Efter lunch skjutsad till par några kilometer bort vilka jag lärde känna på resa till Rom för drygt åtta år sedan vilka förblivit vänner efter det att jag fick förrätta begravningen av deras son vilken som 21-åring dog i cancer några månader senare. Nu var det värdefullt för mig få växla några ord med dem som redan har den erfarenhet som jag är på väg in i - om inte kära läsarnas trogna böner ändrar den saken!

 

Upphämtad för andra gången för färd denna gång till vännerna i Vännäs vilka vid kyrkkaffet igår inbjöd mig till dem vilket fick mig stanna en natt till i södra Västerbotten. Mässa sedan i deras huskapell där jag celebrerat åtskilliga gånger.

 

Samtal om div kyrkliga frågor delvis i relation till Missionsprovinsen och ELM-BV. Telefonsamtal med prästkollega i Luleå om div liknande kyrkliga frågor men i relation till laestadianismen denna gång.

 

I Umeå alltså. Predikade i Sackeuskyrkan som ursprungligen är en gemenskap inom ELM-BV men som sedan vidgat sina vyer och kontakter genom att ansluta sig till Missionsprovinsen. Träffade ett antal vänner, både boende i Umeå och Vännäs och även från Norrbotten. Bl a annat en ung man som nu är Sackeusförsamlingens ordförande (!) kommen från norra Tornedalen och som jag mött åtskilliga gånger i laestadianska sammanhang. Ett exempel kanske på den "ekumenik" mellan olika inomkyrkliga rörelser som i vår tid blir alltmer angelägen. De medvetna allvarligt Kristustroende i vårt land är inte så många att vår huvudsysselsättning kan vara att dra gränser mellan grupper.

 

till Umeå. Helt i enlighet med min äldre (knappt ett år) svägerskas råd. Och tur var kanske det för ungefär mellan Jörn och Vindeln var det snö på marken och del av den sträckan över en decimeter. Väl framme fick jag höra att det visst varit trafiksvårigheter i Skelleftetrakten pga snöfall. Tur att jag inte passerade där med sommardäck. En händelse dyker upp i minnet. Prästkollegorna i Örnäset skulle på kurs på Älvsbyns folkhögskola något år under 90-talet. En av oss lovade ställa upp med bil. Men när vi alla samlades visade det sig att det blivit töväder mitt i vintern och därmed oerhört halt. Kollegan som bott länge söderut var ovan vid dylikt väglag och frågade om inte jag kunde köra. Accepterades. Ytterst försiktig körning fram och tillbaka. När vi steg ur bilen vid Örnäskyrkan sa han

- Tack! Bra kört - med sommardäck!

En lärdom man kan dra av detta är att det fr a är hastigheten och körstilen som avgör om du håller dig på vägen eller hamnar i diket - inte dubbdäcken.

 

Trevlig middag hos yngre bror med fru där även tvillingbror med hustru var med.

 

Sist promenad i det stjärnklara men något blåsiga vädret.

 

tar jag tåget till Umeå.* Där blir det träff med bröder och svägerskor och firande i förväg av min äldre** broders födelsedag, vilken som av en händelse inträffar samma dag som min.***

 

På söndag predikar jag i Sackeuskyrkan vars församlingsgemenskap har sina rötter i ELM-BV men som senare även anslutit sig till Missionsprovinsen

 

 

* inbrottstjuvar göre sig dock icke besvär under min bortovaro; min son är hemma!

 

** närmare bestämt 30 min - eller som vi ofta sa i familjen, 13 km! eftersom vi båda föddes i taxi

 

*** har alltid undrat över hur det skulle kännas vara tvillingar, men med olika födelsedatum, födda på varsin sida av midnatt - och särskilt om det vore nyårsnatten. Skulle tvillingarna då få gå i skolan i skilda årskurser?

 

Där har min gamle kamrat ett kompis-problem alternativt en kompis' problem att lösa!

 

Den formulering jag använt var 40:e dag under detta år. Men nu var det sista gången. Påminner om det jag berättat (flera?) gånger förr. När min svärfar fyllde 70 sa han: "tänk att man är 70, att man är så gammal". När jag vid hans 95-årsdag påminde honom om dessa hans ord blev repliken:

- Men sjuttio, det är ju rena ungdomen.

 

Bara så kära läsarna inte tror nå't annat!

 

F ö kan sägas att natten (mot torsdag) var första natten med nattfrost denna höst (i alla fall som vi noterat), det märkte Mats i morse, från sin balkong, då han såg dagisets tak och vi såg det sen på hans bil när vi gick på promenad. 

 

på mitt beting att blogga varje dag.

 

Talade idag med kollegan Stefan lite om samtalskvällen igår. Framför allt om de frågor som berördes i samband med framtidsgruppens rapport. Jag framförde till Stefan min syn att för mig som präst är det omöjligt släppa tanken att sakramentsförvaltningen - framför allt nattvarden - ska handhas av en riktigt vigd präst. Jag citerade också ur det löfte jag angav i prästvigningen att jag "inför Gud och med den stora räkenskapsdagen för ögonen" lovat stå fast vid kyrkans tro och ordningar. Det löftet springer jag inte från hur som helst hur många laestadianer som än skulle vilja få mig tänka annorlunda. Det är också framför allt mina prästvigningslöften som under åren fått mig stå fast när vänner försökt locka mig åt olika håll, som Livets ord, katolska eller ortodoxa kyrkan. Och dom håller mig på banan även nu.

 

Jag blev inte motsagd.

 

en vanlig tisdag i oktober.

 

Några telefonsamtal bl a till ett fel nummer, ett som inte användes. Hur kommer det sig, har jag råkat skriva fel nr på en av mina kontakter i telefonboken? Ja, ja större bekymmer kan man ha. En jag skulle ringa till lyckades jag nå i alla fall. Följden blev ett antal epostbrev.*

 

Så var den förmiddagen slut.

 

Lite sjukgymnastikövningar och kaffepaus och ytterligare något telefonsamtal så var eftermiddagen också slut. Middag.

 

På kvällen samtalskväll i Fridsförbundets bönhus. Lite utvärdering av sommarens stormöte, lite om framtidsfrågor mm. Sist handla på Kvantum med pensionärsrabatt. 

 

Så var kvällen också slut.

 

Och nu är det bloggat.

 

Då blir det godnatt.

 

 

* jag försöker avamerikanisera mig och undviker därför ordet mail. Under åren har jag väl inte varit konsekvent i detta men redan för nästan 25 år sedan då vi en kort period hade grannar från England blev jag uppmärksammad på smygamerikaniseringen av vårt språk; de talade alltid om e-letter - de var språklärare på högskolan.

 

på (blogg-)banan igen.

 

Igår var det alltså något fel som gjorde att man inte kunde skriva på bloggen. Alltså ringde jag min gamle kamrat för att kolla om det var något fel för honom också. Vi har samma bloggverktyg. Det var det.

- Det har ju hänt förrut men alltid ordnat sig efter en dag, tröstade han.

Alltså vänta till måndag då alla som jobbar på supporten är tillbaka. Sagt och gjort, några timmar efter normal arbetsdags början var allt ok igen - till kära läsarnas outsägliga glädje.

 

Dock hann vi också tala några minuter om det som nu alltmer fyller mitt sinn: vad ska jag gör med/på/i bloggen när detta år är slut om en vecka?

 

En tanke jag hade: vi skriver på respektive bloggar var annan vecka under rubriken vad jag skulle sagt om jag predikat denna helg? Den gamle - som har bättre ordning på gamla predikomanus än jag har - kunde också tänka sig en annan vinkling: vad jag under åren sagt om denna text. 

 

Dessa våra skilda förslag visar ju också våra (delvis!) olika ingångar i predikandets ädla värld; han som uppskattar transpiration (jobb och möda) får gräva i gamla manus, sortera, sammanställa och bearbeta, jag som uppskattar inspiration får skriva ner något som dimper ner från himlen.

 

Kamraten föreslog också att vi skulle involvera en större krets emeritipräster. Något tveksam blir jag där. Jag skulle uppskatta ping-pongkänslan om man är två som tar varannan gång.

 

Min gamle kamrat tyckte också att jag lite för ofta nämnt hans roll i mitt dagliga bloggande.

- Läsarna tror snart att jag tvingat dig blogga dagligen, klagade han skrattande.

Så är icke fallet kan jag nu upplysa kära läsarna om. Mitt dagliga bloggande är helt frivilligt, endast inspirerat av den gamle kamraten.

 

Men om vi nu skulle börja skriva något predikorelaterat på regelbunden basis skulle vi då vara i selen igen? Vad säger Torsten? Har han då något nytt grundämne på G?

 

 

Högmässa i Hertsökyrkan, 64 deltagare. Mats predikant och celebrant. Jag biträdde i distributionen. Går dock alltid med Kristi kropp numera när vi hjälps åt. Mycket lärorik och fin predikan. Grundläggande änglaundervisning innan han hamnade i evangelietexten. Samtal med folk i foajén så länge att de flesta hunnit gå innan jag satt vid kaffebordet. 

 

I väg sen för att skjutsa äldsta dottern Sara till flyget så hann vi få en pratstund tillsammans hos Maria också.

 

Sen åter till Hertsön för besök i västlaestadianska bönhuset som ligger en bit österut i staden. Inbjuden av god vän vars familj ansvarade för fikat. Tyvärr betydligt färre deltagare än vanligt, bara drygt hälften av vad vi var i Hertsökyrkan tidigare.

Det sades att samtida samlingar i Gällivare lockat många. Och det är förståeligt, anser man att man har världskristendomens absoluta centrum* - Gällivare - i sin krets, så är det självklart att det drar. 

 

I den upplästa predikan av Laestadius fick jag - äntligen! - höra det som - tillsammans med annat av lärofaderns penna - sannolikt är grunden till den i laestadianismen vanliga dopsynen (som finns uttryckt i västlaestadianernas dopritual) att barnen visserligen har arvssynd men då de inte ännu har verksynd kan de bli födda på nytt genom den allmänna försoningsnåden. Om barnens nya födelse enligt Laestadius anses ske i dopet eller redan tidigare som sägs i västlaestadianernas dopordning, framgick inte tydligt av denna bisats i prostens** predikan.

 

Den live-predikan som sedan följde var kort och mer som ett personligt vittnesbörd. Inte ens en textläsning tror jag. Men en ny predikantgeneration som ska skolas in måste ju börja någonstans. Och jag som nyss erkänt att jag började min predikogärning som tjänstebiträde med sjuminuterspredikningar ska ju inget säga.

 

Eftersom väst börjar sina gudstjänster kl 15 och öst sina kl 16 så tänkte jag att jag kan ta öst-laestadianska bönhuset (Luleå Fridsförbund), lite västerut jämfört med västbönhuset som alltså ligger mer österut, på hemvägen. Där brukar det ofta vara två predikningar så jag borde hinna den senare.

 

Men tydligen inte denna gång för när jag steg in pågick redan avslutningsbönen. Fick i alla fall dagens tredje kyrkkaffe - tur att jag även kunde få varmkorv i västbönhuset. Jag fick dock prata lite med Ingela och hon lovade tårta till kyrkkaffet i Hertsökyrkan söndagen efter min födelsedag. Då får jag fira lite i församlingsgemenskapen

 

 

* detta är inget raljerande. Det är västlaestadiansk lära som då och då uttrycks i offentliga predikningar. Hur mycket vanliga västlaestadianer på det s k golvet i verkligheten tror detta när de konfronteras med andra kristna är en annan sak

 

** vanligt att jag och vissa ungdomsvänner nämner Laestadius just som "prosten". Kan bero på berättelsen om när Laestadii kvarlevor flyttades från Kengis till Pajala så hade en kvinna, när hon såg den döda kroppen, högt utropat: "det är ju prosten".

 

känns det som. Om man tänker numret i gamla psalmboken alltså. Ska det vara modellen tills jag kommer ut ur tunneln?

 

I förmiddags, efter morgongympa och frukost fick jag e-post med ett bokmanus att kolla på. Författaren har tidigare kontaktat mig i ärendet men då jag ansett att det borde finnas andra betydligt mer kompetenta utifrån bokens ämne att ha som bollplank, försökte jag skjuta saken från mig. Men nu då författaren bollat med någon annan ville han likväl skicka manus för påseende. 

 

- Det här orkar jag inte ta mig igenom på länge, tänkte jag.

 

Likväl kunde jag inte stilla min nyfikenhet utan öppnade bifogad fil och tjuvtittade. Och direkt var jag fast. Min gamle kamrat får här exempel på vad man kan åstadkomma bara med hjälp av inspirationen. Hade jag bestämt för att läsa manuset någon gång när jag får tid hade jag aldrig kommit mig för.