Torbjörn Lindahl

Som vanligt på en söndag, givetvis högmässa i Hertsökyrkan. Idag var det jag som var celebrant och predikant. Bosse var i Örnäset. Där var det inplanerat att fridsförbundarna från bönhuset skulle komma. Hur det blev med det vet jag inte. Nå, några från bönhuset kom till Hertsökyrkan och bidrog till att vi var ovanligt många. En kollega från annan ort hjälpte mig i distributionen. Alltid roligt med prästerlig gemenskap vid altaret.

 

Som jag skrivit ofta förr så känner jag allt större glädje i mässfirandet. Jag har visserligen alltid känt glädje i att fira mässa men på sista tiden har jag börjat uppleva en så kompakt, nästan fysiskt tung, andlig glädje när jag står vid altaret. Nästan obeskrivligt. Kanske beror det på att vi nu börjat få en så väl inövad församling att man som präst känner sig buren av gudstjänstfirarna.

 

Det var alltså församlingshelg i bönhuset i helgen.* Jag hade en tanke gå dit under eftermiddagen. Gudstjänst både 13 och 16 med  middag emellan. Det hade ju passat bra. Men jag hade också planerat besöka mamma under eftermiddagen så jag prioriterade det. Hoppas det av någon uppfattas som en god gärning.**

 

Men i bönhuset var jag i fredags. Då undervisade jag om bikten. Det har jag ju gjort på flera ställen i vårt avlånga land och då ofta hänvisat till den laestadianska traditionen. Här behövdes ju inte det, så det blev kanske lite annorlunda vinkling av ämnet.

 

Tidigare under fredagen var jag på begravning i Örnäset. Domprosten ledde begravningen av en äldre kvinna som i årtionden funnits med i många av församlingens verksamheter, i gudstjänstlivet så länge krafterna räckte (vilket var till mitten av december) och även tidigare som kyrkorådsledamot och kyrkvärd.

 

(Här hade jag tidigare ett stycke (lite skämtsamt avsett) om att domprosten begagnade sig av en formulering ur gamla handboken (1942). Men då hon i kommentar uttryckt att det nog jag var jag som uppfattade fel så stryker jag det tills vidare. Jag vill ju inte fara med osanning.  Min hörsel har ju numera sin brister .)***

---

* alltså östlaestadianska bönhuset, det som ligger mer västerut i församlingen, nära Örnäsets kyrka; inte västlaestadianska bönhuset som ligger mer österut i församlingen, nära Hertsökyrkan

 

** dock inte så att det skulle kunna utgöra någon grund för min salighet, säger jag som i dagens högmässa valde psalm 720 där vi i en av verserna sjunger "ty en är för alla... rättfärdig, ja, en"

 

*** F ö kom före helgen ett ex av nya missalet till Hertsökyrkan. Jag har inte hunnit titta igenom det ordentligt men en snabbtitt säger mig att det är

1) dåligt

2) onödigt

3) krångligt

 

Jag ber att få återkomma i frågan.

Eller vad ska jag sätta för rubrik när jag vill dela lite upplevelser av tre böcker jag läst senaste veckorna?

 

Den första var Sture Bergvalls (Thomas Quick) Bara jag vet vem jag är. Där berättar han om sin tid på Säters sjukhus och om den tid då han under namnet Thomas Quick erkände 30 mord och fälldes för 7-8 av dem (jag minns aldrig exakt). Den som följt min blogg vet att jag lätt blir gripen av rättsskandaler (så även den om styckmordet i Stockholm 1984 och "allmänläkaren" och "obducenten".) Det som griper mig är hur lätt ideologier får makt över tanken och styr domsluten. I styckmordet handlade det om feminism och klass; manliga läkare mot en prostituerad kvinnlig knarkare. Det är väl klart som korvspad att patriarkatets överklassare är skyldiga.

 

I Sture Bergvall-fallet är ju "ideologin" den terapeutiska tanken att svåra trauman i livet helt kan trängas bort för att sedan genom terapi återuppväckas. Det är visserligen sant att Bergvall från början ljög och var medveten om det. Men det gripande i detta fall är ju hur hela terapiteamen omkring honom och alla rättsväsendets representanter så kunde invaggas i tron på bortträngda minnen att dom kunde klura ut nästsn vad som helst för att förklara hur det kom sig att han aldrig lyckades peka ut något som kunde leda till konkret bevisning.

 

Andra boken är en utgivning från Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek och heter Två bröder i Hitlers krig. Tydligen har jag avstått köpa den när den erbjöds, jag har ju varit medlem i bokklubben i många år. Men förra helgen då jag tillsammans med äldste son promenerade i Uppsala så kom vi förbi en bokloppis vid Fyristorg. Sextio spänn, som hittat! Och bekvämt när man har Swish.

 

Den handlar om två bröder ur en katolsk familj. Hela familjen klara Hitler-motståndare men av patriotiska skäl blir både sönerna officerare. Brodern dör i kriget men författaren överlever (han blir sedan västtysk diplomat, bl a i Sverige).

 

Lite schablonartat tänker man ju ofta när man läser om andra världskriget att alla tyskar var nazister. Alltså är det bra få lite andra perspektiv. Och få lite kunskap om den opposition som fanns i Tyskland trots allt.

 

Den tredje boken är kanske den som skakat om mig mest. Men den berör ju ett område där jag själv är engagerad. Helena Edlund: Att överleva svenska kyrkan.

 

Ska jag rekommendera boken? Det beror väl på till vem. Den som vill få lite ordentlig insikt i hur politiserad svenska kyrkan på sina ställen och vissa nivåer är kan läsa boken. Men ska man efter läsningen ha kvar något som liknar kärlek till kyrkan så bör man nog vara djupt förankrad i tanken att svenska kyrkan innerst är något mer än sin politiserade yttersida. 

 

Det som Edlund råkat ut för får ju de negativa tidningsskriverierna om mig att framstå som bara en "fjärt i Atlanten". Helena Edlund var ju också en av tre präster som drog igång initiativet Mitt kors, vilket till många kristnas oförställda förvåning blev kritiserat också av officiella representanter för svenska kyrkan. Om det t o m inom kyrkan kan upplevas som provokativt att uppmana människor bära ett kors då är det väl illa. 

 

Är det så  illa?

 

Edlund avslutar sin bok med att hon anser att svenska kyrkan allvarligt förändrats (från att vara kyrka till att bli en rörelse för aktivism i miljö- och klimatfrågor) under de elva år hon varit präst. Kanske det. Hur mycket har den inte då förändrats under de snart 39 år jag varit präst. På vilka sätt ids jag inte just nu utreda. Tur att jag själv får leva huvuddelen av mitt prästerliga liv i en gudstjänstgemenskap där jag  kan känna mig trygg.

 

Nu ska jag gräva fram något annat att läsa.

 

avklarad

 

Väl hemkommen sjunker jag ner i favoritfåtöljen och suckar mitt "Tack, gode Gud". Ringrostig är man ju alltid och detta år mycket grus kvar på garageplan. Inte blir det bättre av att jag bara körde ca 70-80 mil förra året, efter det att jag köpte nya hojen 28 augusti.

 

Nu gäller det att få några mil innan första maj-rundan. Givetvis önskas gott väder så min gamle kamrat dyker upp på Storgatan i Älvsbyn och inte prioriterar att sitta inomhus och författa ytterligare P minus nånting-inlägg på sin blogg.*

 

Dagens premiärtur blev genom Björsbyn mot Sinksundet, mot stan men avtag vid Björkskatan, Björkskataleden ända till Notviksrondellen (Rostbollen), Bodenvägen fram till E4 och sen mot Rutvikskorsningen, sväng in på gamla E4 (fortfarande i folkmun kallad Haparandavägen), in mot stan ända till Mjölkuddsrondellen, vänster och sen fram till badhuset, vänster igen och sen höger in på Kungsgatan, fram till Varvsleden och vänster och sen Hertsövägen till rondellen som enligt LLT:s hållplatsangivelser heter Skurholmsrondellen fast många säger Örnäsrondellen, vänster och till Lulsundet där det blev höger, avfart igen vid Björkskatan (fast från andra hållet denna gång fattar alla som kan Luleås geografi), Björkskatsleden för andra gången men bara fram till Porsön och så hem.

 

Suck och pust. Och tack.

 

Men jag saknar handtagsvärmare som jag hade på gamla hojen.

*  vilket iofs är en god sak, men allt i sin ordning

att rekommendera en blogg. Men det gör jag ju inte eftersom det kan rendera mig ytterligare en anmälan till domkapitlet och det vill jag ju absolut inte. 

 

Men tro det eller ej, då kommer god vän och kollega ovetandes till min hjälp. Kl 8:18 om morgonen Sms:ar han mig: ”Vilken sammanställning Dag S har gjort i dagens  blogg. Tänkvärt!” (inlägget Bloggardag, typ omtänksam),

 

Och att berätta för kära läsarna om kollegans Sms det kan väl ändå inte ge en anmälan. Alltså berättar jag för kära läsarna att jag fått ett sms.

 

Alltså !

är ett begrepp jag lärt mig i helgen.

 

Jag har varit på Kyrklig Samlings samarbetsråd som haft sammanträde i Stockholm sönd-månd. Två gånger per år möts normalt detta sällskap och jag har haft förmånen vara med i många år nu. Sista åren har vi alltid mötts i huvudstaden, enklast för alla. Förr flackade vi mer runt i landet. Vi  brukar bo på nåt hotell på Birger Jarlsgatan och sammanträda i det närbelägna finlandiahuset eller nästan lika närbelägna Roseniuskyrkan. Den ständiga gemensamma uppgiften är att fundera över det s k läget i svenska kyrkan.

 

Dels fick vi lite inspiration i vårt tänkande av Håkan Sunnliden som talade om smågrupper (celler) i kyrkan och av Rune Imberg som talade om biskopsutnämnandets historia från reformationen och framåt.*

 

Det var Rune som på hemvägen från söndagskvällens middag satte mig på spåret angående casus belli. Casus belli (googla!) Är en anledning gå i krig. Folkrättslig term. Förr kunde man väl tänka en situation typ om Ryssland minerar Stockholms hamnar och därmed förhindrar stora delar av landets sjöfart. Då skulle det i praktiken kunna uppfattas som en krigshandling och då har vi rätt försvara våra intressen, dvs gå i krig.

 

Runes tanke var nu att vi i svenska kyrkan befinner oss i casus belli. Det har startats ett krig mot oss. Det skedde med det s k prästvigningsstoppet som infördes av biskopsmötet 1993, dvs överenskommelsen att bara prästviga dem som inte underkänner kvinnliga prästers sakramentsförvaltning (det skärptes väl senare av kyrkomötet till att man måste erkänna kvinnliga prästers sakramentsförvaltning.?)

 

Nå, strunt samma när det gäller finliret i, och tolkningarna av, själva formuleringen; i praktiken innebar det ett avsett stopp för prästvigning av dem som ifrågasätter att kvinnor bör inneha prästämbetet.

 

Och slutsatsen : detta är en kyrkosystemets reella krigsförklaring mot stora grupper kyrkfolk. Får dom inga framtida präster kommer dom på sikt svältas ut. Alltså 

casus belli, alltså motattack, alltså egna prästvigningar, alltså Missionsprovinsen. Klockrent. Käftade jag emot? Inte vad jag minns.

 

En betald resa t o r huvudstaden kan även nyttjas till annat. Alltså flyg ner redan lörd och besök hos både äldste son i Uppsala och tillsammans med honom hos svåger och svägerska. På söndag gudstjänst; vi gick som vi gjort flera gånger förrut i katolska kyrkan. Tåg till Stockholm och så är jag tillbaka på berättelsens ruta ett.

 

Väl hemma på Kallax ikväll möttes jag av trevlig pitebo från mc-verkstaden som hade min motorcykel med sig på sin pick-up. Med nya däck och nyservad. Nu gäller det bara att vägarna tinar upp och sopas fria från grus så jag hinner lite övning innan första majrundan.

 

Om någon knycker motorcykeln - då är det definitivt casus belli.

- - - - - - 

* Om intresse finns, se även Rune Imberg: Biskops- och domprostutnämningar i Svenska Kyrkan 1866-1989.

Två gånger senaste veckan har jag tagit en skidtur på isen. I måndags (tror jag eller var det förra lördagen?) och i fredags.

 

Skidorna tog jag visserligen fram ut garaget redan i mitten av februari, dvs just den tid då vi Lulebor brukar vakna ur vinterns slummer då solen börjar synas ordentligt igen. Men någon skidtur på hemmaplan har det inte blivit än. Varför, kan man undra. Förmodligen därför att just när det de  olika faktorerna ledig dag och vackert väder samtidigt infunnit sig då har jag antingen haft något inbokat, typ läkarbesök eller besök av någon hos mig eller helt frivilligt fått för mig att det är något jag måste/borde göra.

 

Men tiill slut måste man ju åka åtminstone  någon gång innan säsongen och vintern är slut. I år, med den stora snömängden, kommer den kanske att förbli något längre än normalt, men i alla fall. Att jag var ute på en tur på påskafton med mina tvenne bröder i Umeå räknas inte. På hemma plan ska det vara.

 

Varför har jag denna känsla att jag måste ut på en tur? Måste vara något slags överjag som sitter på min axel. Luther kan det inte vara. Har aldrig hört att han åkte skidor. Annars lär det ju vara Luther som sitter på alla svenskars axlar och manar oss att ständigt arbeta. Se där den sista resten av reformatorns tro att den enkla pigans sopande av golvet är lika mycket värt som munkens och nunnans fromhetsövningar.

 

Nej, Luthers fel kan det inte vara att jag måste ut på en skidtur innan skidorna återigen hängs upp under garagetaket. Hellre tror jag det är min pappa som spökar (död sedan fem och ett halvt år). Han var en man som var angelägen utnyttja årstidernas gåvor. Blev det kallt en natt efter värme en vinterdag kunde han väcka sina barn tidigt på morgonen för att dom skulle få uppleva att man kunde åka spark på skaren. Kom en solig dag under sommaren slängde han allt han planerat och befallde familjeutfärd till badstranden eftersom "man kan aldrig veta om detta blir sommarens enda soliga dag, då ska det i efterhand inte behöva visa sig vi  missade chansen". Exakt vad som triggade igång honom denna tid på året minns jag inte, dock hörde skidåkning till. Alltså åker man skidor medan man har chansen.

 

Den här tiden på året vore det annars tid för motorcykelkörning. Och faktum är att när jag under fredagens skidtur på isen nådde Sinksundet så kom just på vägen en MC. Visserligen en 125:a men i alla fall. Min egen hoj som sedan ca en vecka befunnit sig å verkstad i Piteå för service och däckbyte levereras tillbaka på måndag kväll.

 

Vilket lockar mest, skidor eller MC - det är frågan.

I vart fall kan jag på rak arm inte komma på något sämre än det nyss fattade; att bokförlaget Artos inte får ge ut ett nytt missale liknande det nuvarande från 2008, dvs ett som bygger på gällande handboks texter men även innehåller vissa kompletterande texter.

 

Vad ska man kalla detta själviska censurbeteende? En kollega har under dagen (alltså onsdagen) använt termer av typen totalitärt, stalinfasoner mm. Skälet till att förbjuda en ny utgåva av Artos missale kan bara vara en: att vilja utrota all traditionell allmänkyrklig kristendom i svenska kyrkan.

 

Det förtjänar påminnas om att när nuvarande Artos missale kom ut 2008 så omtalades det i en recenssion av då tidigare ärkebiskop Gunnar Weman som berömde det och menade att det kunde bli av positiv betydelse för den liturgiska utvecklingen inom kyrkan.

 

Prisat av ärkebiskop för tio år sedan - förbjudet idag? Tala om kyrklig omsvängning. Men är det en sann omvändelse eller ett avfall? 

 

Svenska kyrkan fortsätter troget på inslagen väg: ju blekare och tunnare organisationen blir rent innehållsligt, med desto mer totalitära åtgärder ska den försvaras.

 

Suck, suck vad ska  man  göra? Protestera på bloggar och andra sociala medier? Skriva till kyrkostyrelsen och omtala sin mening? (Och/eller direkt till dess ordf ärkebiskopen Antje Jackelen eller vice ordf Vanja Lundby Vedin?) Helt sonika fortsätta som förr och använda 86 års handbok och/eller Artos nuvarande mìssale?

 

Eller varför inte en mer högtidlig ceremoni i god protestantisk och luthersk anda - ni vet Martin Luther som brände påvens bannbulla - och begära ut ett protokollsutdrag från kyrkostyrelsen över beslutet förbjuda Artos utgåva av nytt missale, skriva ut det på papper och offentligt bränna det utanför kyrkan en lämplig söndag. På sydliga orter där marken måhanda mer är täckt av torra löv än meterhöga snödrivor när ceremonin utförs rekommenderas att akten genomförs  över och i, för ändamålet införskaffad, lämplig plåthink.

 

Slutet av påskoktaven. Nästan 40 sammanlagt i högmässan i Hertsön. Stor glädje att gudstjänstgemenskapen är så stabil och sakta stadigt växande.

 

Jag tänkte när jag förberedde mig för gudstjänsten att förmår man, orkar man fira gudstjänst igen med samma inlevelse efter förra helgens glädjerika mässor. Men när jag återigen står vid altaret så  är det samma glädje som tidigare. Kan man fira mässa för ofta? Icke.

 

Vid dagens mässa hade vi besök av vår tidigare musiker Joel (han jobbade i Hertsökyrkan 2010-11) * med hustru och två barn. Efter kyrkkaffet kom dom hem till mig och vi fick samtala och dela gemenskap i några timmar. Riktigt roligt.

 

- - - - -

 

* oj, vad tiden går

är föregående inlägg färdigskrivet så nu kan du läsa.

Så skulle situationen på många ställen inom svenska kyrkan kunna beskrivas.

 

Tanken kom - återigen! - för mig efter det att jag i afton varit ut och käkat god mat tillsammans med två arbetskamrater som lurade med mig på afterwork. Nu ska inte arbetskamraterna de kära beskyllas för något av det jag nedan författar. Nej, innehållet i inlägget är helt mitt; det är bara det att även kortaste samtal som inkluderar aldrig så lite om kyrkans s k läge får tankarna att sedan rusa iväg.

 

Men nu är klockan redan över midnatt på fredag kväll och nu orkar jag inte skriva mer, så jag fortsätter imorgon eller annan dag. Så återkom till denna bloggpost, kära läsare.

 

(Nu fortsätter jag; lörd 7/4)

 

Alltså, stordrift verkar vara ordet för dagen. Som hos oss, som på flera andra ställen i stiftet. Målet enligt strukturutredningen var ju att bara få en lokal  nivå till vilken det kunde vara val i kyrkovalen. Och den nivån skulle vara den nivå som beslutar om kyrkoavgiftens storlek. Alltså blev lösningen att ta bort samfälligheterna och göra storpastorat. Ibland blev de gamla pastoraten kvar som egna församlingar, tex Umeå och Skellefteå, ibland blev det enförsamlingspastorat som hos oss i Luleå Domkyrkoförsamling. 

 

Vad blir nu följden av denna stordrift? 

1. Med den skapade organisationen blir det ett klart demokratiskt underskott i flerförsamlingspastoraten eftersom församlingsråden  i de enskilda församlingarna utses uppifrån av (pastorats-)kyrkorådet.

 

2. Beslut centraliseras och flyttas högre upp i organisationen. Både bland förtroendevalda och personal. I båda linjerna blir antalet beslutsfattare färre.*

 

3. Med denna centralisering följer automatiskt en likriktning. Det är oundvikligt.

 

Hos oss har vi visserligen en organisation där t ex de gudstjänstansvariga prästerna ges ett förhållandevis stort mandat. Och det är glädjande. Men det hänger ju i princip på en skör tråd. Ett enda enkelt kyrkoherdebeslut kan omkullkasta allt i ett nafs. Tänk om det istället varit en "gammaldags" organisation; då hade t ex undertecknad kunnat vara självständig kyrkoherde i eget pastorat.

 

Och så till andra delen.

Församlingarna blir arbetsplatser. 

 

Det är visserligen inget som kommit med den organisatoriska stordriften och centraliseringen. Det är istället en utveckling som redan pågått i många årtionden och som snarast kunde benämnas professionaliseringen.

 

Mer och mer tenderar de anställdas kollegier att uppfattas som församlingens röst. När personalen bestämt sig för något då är det "församlingen" som gör det. Men om några (eller alla!) I en gudstjänstgemenskap bestämmer sig för något, då kan vi på sin höjd se det som att några "frivilliga" eller "volontärer" vill något.

 

Jag inser visserligen att projektet att få till stånd den mentala förändring som innebär att ett beslut till viss aktivitet bland gudstjänstfirarna (i förekommande fall även helt utan personalmedverkan!) innebär att det är församlingen som handlar - det är förvisso ett projekt som får uppgiften att vända en atlantångare att framstå som "lätt som en plätt", men det är ändå på sikt nödvändigt. 

 

Jag menar - nu när vi just stängt en kyrka - det kommer kanske** en dag då vi är utan kyrkobyggnader, utan anställda med betalning, men det likväl finns en liten grupp som vill fira mässa - och som erbjuder sina hem som gudstjänstlokaler - var är församlingen då?

 

 - - -

 

*vad de förtroendevalda beträffar så påstås detta vara en av (de önskade!) anledningarna till strukturreformen; om man minskar antalet förtroendeposter så blir det inte lika besvärande uppenbart att de politiska partierna - som alltjämt ligger som en "blöt rysk pälsmössa" över kyrkans förtroendemannaorganisation - får allt svårare att hitta villiga kandidater till de kyrkliga uppdragen.

 

** inte bara "kanske"; på lite sikt blir det sannolikt en utveckling åt det hållet och på ännu längre sikt blir det med säkerhet på den vägen

Men inte i det avseende som de flesta tänker. Dvs att jag skulle vara efter min tid rent andligt eller teologiskt. Det kommer jag aldrig att medge. Tvärtom.

 

Nä, jag är efter min tid när det gäller allt som har med data-nånting och digital-nånting att göra. Det fanns visserligen en tid när jag inte var det. När jag började i Örnäsets församling 1992. Det var innan den riktigt stora datoriseringen av hela folkhemmet. Då hade jag varit på högskolan i två läsår och haft egen dator, ett tag innan dator på varje skrivbord blev en självklarhet inom kyrkan. Jag ansågs då t o m så datakunnig att det ansågs lönt skicka mig på kurser i nya datoriserade kyrkobokföringen och jag fick t o m behörighet i Kbok.

 

Men det var för länge sen, så länge sen. Nu är jag helt ute. Märks ständigt. Så fort man ska byta lösenord i de olika system man har tillträde till så har jag glömt hur jag gjorde sist och måste ringa och fråga. Och när församlingens dataansvariga skickar ut info om nyanställda och ber oss lägga in deras namn och telefonnr och epostadresser i adressboken i Outlook så tycker jag att bara tanken att göra det är så ångestskapande att jag struntar i det - trots att hon varje gång skickar med en s k lathund hur man gör, och när jag någon gång ögnat igenom den insett att jag sannolikt skulle klara det. Likväl känner jag sådan stress bara inför tanken att göra det så jag tänker att jag gör det en annan gång som aldrig kommer.

 

Som tur är får man ny tjänstemobil med några års mellanrum och när man infinner sig för att få mobilen utbytt så kan man passa på att få hjälp med att få hela adressboken uppdaterad. Så, kära arbetskamrat, om du undrar hur det kommer sig att jag aldrig ringer, så kan det bero på att jag måste vänta tills jag får min I-phone 5 utbytt till en I-phone senare nummer så jag kan passa på att få hjälp att få in dig och ditt telefonnummer i adressboken.

 

Ett annat exempel på min totalförlamande datastressångest gavs mig idag då ett mail tillkännagav att jag måste klarmarkera förra månadens Flex. Eftersom jag visste att jag gjort det så blev min förvåning total. Alltså kollade jag och såg att en (1) dag på hela månaden (20/3) inte var klarmarkerad. Försökte flera gånger på nytt klarmarkera hela månaden respektive den bångstyriga dagen. Inget hjälpte. Jag skickade då ett mail till min arbetsledare och några andra som kunde vara mig till hjälp och uttrycke att detta fungerar inte, "inte mitt fel". Men innan någon av dessa hann inskrida till min hjälp så gjorde en arbetskamrat det. Hon såg omedelbart att det längst ner t h på min skärm kom upp en liten notis "rapporteringskod saknas på rad 5". Den upplysningen hade säkert visat sig därstädes flera gånger redan, men vem inser att man ska titta nere till höger på skärmen när man jobbar med Flex eftersom allt det man bryr sig om vid rapporteringsarbetet finns uppe till vänster på skärmen. Att Guds ögon överfar hela jorden, det kan man läsa i Skriften men att  mina ögon ska överfara hela dataskärmen finns det inget skriftstöd för. Och här är det Skriften allena som gäller, så framt man är en "äkta lutheran", vilket en gammal god vän (f d svenskkyrklig präst, nu, sedan länge, katolsk präst) påstod om mig när han en gång presenterade mig för katolske biskopen.*

 

Inser ni hur totalt borta jag är i det moderna livet? Ett stort antal högmässor och lika många begravningar därtill vore ett intet av mental belastning jämfört med det månatliga data-ifyllandet av flexrapporten över gångna månadens arbetstid.

 

- - - - -

 

* när biskop Arborelius fick klart för sig att det fanns chans träffa en äkta lutheran så svarade han

- Det var ju trevligt. Det gör man ju inte så ofta numera.

 (Hur troligt det är att han verkligen träffade en äkta lutheran när han mötte mig är ju en annan sak.)

 

 

Annandag. Också det ska firas som riktig hegdag. Med ordentlig högmässa. Allt enligt blogg som jag inte kan rekommendera. Särskilt inte som jag just börjat denna ringa bloggs andra tioårsperiod. Kan inte just då provocera fram ny domkapitelsanmälan.

 

Högmässa i Hertsön igen. Å kvällen denna gång, i enlighet med tradition som vi haft i många år. Betydligt förre än på påskdagen, men ändå så många att det för några årtionden sedan skulle betraktats som synnerligen välbesökt för att vara Hertsökyrkan på en så pass udda dag. Om jag räknade rätt, fem (sex inklusive kantorn) deltagare som inte var med igår, bland ca tjugo gudstjänstfirarna. Tur att vi gav dem chansen till en riktig påskgudstjänst.

 

Nu vet vi att Kristus är uppstånden, att han i sin kyrka lämnat de nådemedel som vi behöver för att kontinuerligt och långvarigt kunna leva i tron. Det är nästan som att jag redan börjat längta till nästa söndag då vi åtet får möta vår uppståndne frälsare i ord och sakrament. Nästa söndag får vi även annan glädje. Då kommer - om Gud vill och vi får leva - vår tidigare musiker Joel med familj och hälsar på. Det blir ett kärt återseende.

Har just inträffat. Vilket jag dock glömde att omnämna här på bloggen på den rätta dagen. Men glömskan kan möjligen förklaras av att jubileet inföll mitt i stilla veckan. Åtminstone rent teoretiskt kan man ju tänka sig att tankarna var upptagna av viktigare saker så där när Kristus närmar sig sitt lidande. Hypotetiskt alltså. Ren tankspriddhet är ju också en möjlighet.

 

Vad handlar det då om? Jo, onsdag 28 mars var det denna ringa bloggs tioårsjubileum! Detta inlägg blir nr 1562. Inte riktigt ett inlägg varannan dag men en bloggpost oftare än var tredje dag. Antalet läsare ligger ganska stadigt över 100 per dag numera. Någon enstaka gång glider statistikstapeln ner under 100 (om jag gör några dagars skrivuppehåll) men genomsnittet är stadigt över 100 per dag. I kommentarfältet märker man dock att arr det finns flera läsare som kommenterar inlägg flera dagar, ibland upp till en eller två veckor, efter det att inlägget publicerats.. Flera regelbundna läsare är alltså inte dagliga läsare. Hur stor är då den verkliga läsekretsen? Vet  ej.

 

Icke dessto mindre är det roligt ha läsare. Stor läsekrets är dock inget mål i sig. Redan på den tid när den dagliga läsekretsen var ca 30 var det nog för att ge tiilräcklig skrivinspiration.

 

Vad är det  då som lockar läsare? Ja, jag märker att det finns några ämnesområden som kan få dagsstatistiken att tillfälligt skjuta i höjden och understundom nå 150. Dessa är:

- om jag skriver om laestadianismen. Kanske särskilt om jag relativt utförligt refererar från en möteshelg eller ett stormöte

- om biskopen nämns i rubriken

- om jag är osedvanligt kyrkokritisk.

 

Alltså anar vi karaktären av läsarskaran. Bloggens karaktär är väl känd och kommer att förbli. En viss förändring i bloggen tycker jag mig dock ha noterat: jag skriver numera oftare om, och utifrån, sådant som händer mig personligen och ger mig något mindre in i "större" kyrkopolitiska och teologiska frågor. Vad beror den utvecklingen på? Som äldre får man minskat intresse av annat än det som direkt berör en själv? Eller att jag redan avhandlat det mesta? Eller att det enda verkliga ljuset i svenska kyrkan nu för tiden är gudstjänstlivet i Hertsökyrkan, vilket regelbundet bebloggas 😄 Läsarna får gärna hjälpa mig finna svaren.

 

I ett skeende har jag, som bekant, blivit domkapitelsanmäld pga mitt bloggande. Att det var en orkestrerad kampanj råder ingen tvekan om; sex domkapitelsanmälningar på ca sex veckor, varav de fyra första nästan samtidigt, och inga under de övriga tio åren. Den som går oböjd genom dylika angrepp, så väl som massmediala kampanjer, kommer ofta ut stärkt, mer respekterad och ännu mer inspirerad till fortsatta tag.

 

Eller som förrförrförre ärkebiskopen Weman lär ha sagt när någon i kretsen av bekantas bekanta samtalat med honom om att jag blivit domkpitelsanmäld:

- Att bli anmäld till domkapitlet är väl snarast en merit numera.*

 

- - - - -

 

* sannolikt lite skämtsamt avsett, men ändå

Så hälsade vi givetvis varandra i högmässans inledning idag. Närmare 60 personer var vi sammanlagt i gudstjänsten. Ändå fattades bortåt tio som annars kommer nästan söndagligen. Gudstjänst med stor glädje. Även för celebranten. Jag fick nämligen hjälp av redan pensionerad prästvigningskamrat som koncelebrerade med mig. Alltid roligt när två ämbetsbröder, som också innerligt upplever sig vara bröder i tron, får stå sida vid sida vid altaret.

 

Vid kyrkkaffet hade jag både motorcyklister och färö-ingar vid bordet. Sammanfattningsvis kan vi väl säga att samtalet handlade om MC-evangelisation på Färöarna. Det tar ca 36 tim med färja att få över motorcyklarna - från Danmark. Och då ska man ju ha kört dom dit först. Kanske lika bra att MC-evangelisera i norrbotten.

 

Middag hos moster efter gudstjänsten. Även mamma med. Alltid roligt.

 

Arbete sen igen senare under eftermiddagen. Sjukkommunion. En av tjänstens absolut mest glädjefulla och välsignade uppgifter.

 

Ny uppgift i morgon: mässa i Hertsökyrkan. Igen😄 Kl 18 denna gång. Samma påskglädje i repris.

 

(Däremot kommer jag inte att leda mässa i Mjölkudden på tisdag. Det har blivit fel i annonseringen. Den mässan leds av domprosten.)