Torbjörn Lindahl

i den s k tunneln börjar jag ana nu. Snart är det slut med min årslånga förpliktelse mot min gamle kamrat. Lika imponerande som min skrivaruthållighet är ju hans då han i över 15 år, på denna blogg hållit fast vid den signatur han gav sig själv då han första gången kommenteradei i denna ringa bloggs allra tidigaste barndom.

 

Vi har väl båda till och ifrån funderat över hur länge vi ska hålla på med bloggande, hur roligt (ganska, tycker jag - uppenbarligen) , hur meningsfullt och betydelsefullt (det får väl läsarna bedöma) det är. En återkommande fråga är väl också vad man ska blogga om och där tror jag vi båda kännt att pensionen inneburit att den kyrkliga inputen blivit betydligt mindre. Vad ska vi göra åt det?

 

blev det besök. Äldsta dottern Sara kom upp från Stockholm över helgen. Dock har hon tydligt deklarerat att det är besök hos lillasyster Maria som ska prioriteras, inte bröder och föräldrar. Vi får ses mer när hon med make och barn flyttar upp till Boden om en månad.

 

Dock fick jag äran hämta henne vid flyget och skjutsa henne så fick vi en pratstund i bilen och kort hos Maria där vi också fick förtydliganden om Marias sjukdom och hur läkarna nu ser på saken. Fortfarande allvarligt grundläge givetvis, men då och då kommer små ljuspunkter: att det inte fanns metastaser i hjärnan (vilket man enligt läkaren nästan skulle förvänta vid denna typ av bröstcancer), att MR-undersökning visade att det mest troligt inte är metastaser i skelettet, vilket först misstänktes, att man eventuellt skulle kunna operera och stråla levern (vilket tidigare uteslöts), att man eventuellt även skulle kunna operera bort huvudtumören (hela bröstet) vilket också tidigare avfärdats. Det senare i så fall på Karolinska dit remiss skickats. Ni ser att man greppar varje halmstrå men att det är mycket eventuellt och om och men.

 

- Det vore typiskt Maria att inte dö, sa Sara efteråt.

 

Familjens minne är nämligen att Maria alltid gått sin egna vägar. Redan i förskolan: om alla hade utelek satt hon inne och ritade, när de övriga stilla satt och ritade ville hon nödvändigt vara ute och gunga, när alla stod vackert uppställda i fina sommarkläder för examensfotografering satte hon sig på golvet med sur min och vägrade titta mot kameran.

 

Ni förstår. Om vi - i värsta fall - är utan Maria om bara månader då är detta denna typ av minnen som kommer att skänka oss glädje.

 

Men än ber vi. Maria som har en massa kristna kontakter som jag inte har en aning om (bl a kanske genom klasskompisar från Solviks folkhögskolas gospellinje för över 20 år sedan) berättade att det betts för henne i både Californien och Canada - och i söndags i Pingstkyrkan här i Luleå.

 

Kära läsarna får fortsatt vara med.

 

brann ner till grunden natten mot tisdagen. Det fick jag veta redan hos Vikbergs. Men nu har jag också sett det i tidningen och kollat gårdagens Nordnytt. Och då när det "varit i tidningen" eller "på TV" då är det, i alla fall för folk i min generation, visst och sant. Men det var ju långt innan Fake News och sociala medier där man gör vad som helst för att få uppmärksamhet, för att inte tal om AI! 

 

Alltså nedbrunnen. Väldigt tråkigt, det var en fin kyrka.

 

Två gånger har jag varit på vigsel där. Och där predikade jag i högmässogudstjänst (två ggr tror jag) under mina tjänstebiträdessomrar i Tornedalen 1973-74. Jag minns första predikan där 1973, den var sju minuter! Inte pga den mer moderna tanke som lanserats i prästutbildningen tid efter annan att predikan bör vara högst sju minuter eftersom det lär vara den tid som folk orkar koncentrera sig i ett sträck, utan pga att jag inte kom på mer att säga. Men skam den som ger sig, redan året efter predikade jag ca en halvtimme i de högmäsdogudstjänster som då föll på min lott. Och där har det väl oftast förblivit sedan dess.

 

---

 

Nu är det bara 14 dagar kvar av mitt utlovade blogga-varje-dag-år. Vad händer sen? Nu har jag kommit på det: min gamle kamrat som var den som gav inspiration till detta uthållighetsprov, tar själv över stafettpinnen och börjar blogga varje dag. Skolgårdssanningen gäller fortfarande:

- Den som sa're han va're!

 

med olika människor har jag varit med om idag.

 

Redan på förmiddagen tog jag bilen och styrde mot Haparanda men stannade två kilometer före stan och svängde in i Vuono till Lars-Erik - Vicke kallad av oss som lärde känna honom redan i gymnasiet - och Marita Vikberg. Marita lärde jag känna långt senare och hon har tolkat mig till finska några gånger då jag predikat.

 

Ett av dessa tillfällen påminde Marita mig om. Det var vid stormötet I Övertorneå för ca tio år sedan. Jag hade bl a berört frågan om en barndomskristens andliga utveckling - ett av mina favoritpredikoämnen, beroende på mina egna erfarenheter. Jag hade jämfört det kristna barnets utveckling med en graviditet; så länge barnet/fostret (i en normal graviditet utan komplikationer!) är i moderlivet så är det klart att det lever men likväl måste det en gång födas annars kommer det till slut att dö = den barndomskristne måste någon gång komma till egen personlig tro annars kommer han/hon till slut antingen hamna i egenrättfärdighet och börja tänka att jag har rätt vara Guds barn för att jag alltid varit det - eller avfalla från tron.

 

Exakt så kanske jag inte uttryckte mig då, men så tror jag. Liknande tankar har jag uttalat flera gånger när jag predikat på Fridsförbundet i Luleå. 

 

Det har väckt vitt skilda reaktioner. Antingen kritik att jag "tar tron från de barndomskristna" eller positivt, från andra kristna föräldrar: "precis vad våra barn behöver höra". Så kan det gå.

 

Nå, i vart fall mycket roligt och uppmuntrande få träffa Vicke med fru och tala "om det som till kristendomen hörer".Vi som var med om "laestadiansk ungdomsväckelse" på 70-talet är vänner för livet. Vi konstaterade också enigt att den som är omvänd kommer alltid att glädja sig när det predikas omvändelse för hon hoppas och önskar andra få göra samma erfarenhet. 

 

Vi tog även en snabbtur över till Finland för inköp av sådant som är svårare få tag på i Luleå, bl a visst bröd och lakrits.

 

Efter att jag fått äta god korvsoppa för andra gången styrde jag mot Luleå.

 

Min inte i ett sträck. När jag närmade mig Töre svängde jag av mot den lilla byn Ökvattnet där mina svärföräldrar bodde under några årtionden och där nu Kalixprästen Susanne Vikström bor i ett av grannhusen tillsammans med sin man Stefan. Roligt vara tillbaka på samma gård där jag varit "hundratals gånger".

 

Susanne lärde jag känna när hon för några år sedan arbetade en tid I Luleå Domkyrkoförsamling. Redan då konstaterade vi att om hon inte avstått konfirmationsläsningen som ung så hade jag blivit hennes konfirmandpräst eftersom jag konfirmerade alla från hennes hemby Örarna under större delen av 80-talet.

 

Även här uppbyggliga och givande samtal om vad Gud kan göra på de mest oväntade sätt. Avslutning med bön.

 

ägnade jag huvudsakligen min uppmärksamhet idag.

 

Att sitta och spana in div hemsidor i jakt på billig kyrkutrustning som kan införskaffas till bönhuset. Till slut tror jag mig ha fått fram ett acceptabelt förslag.

 

Att sitta i bönhusets sammanträdesrum med Framtidsgruppen. Tyvärr får jag allt svårare följa med i resonemang där flera deltar - och ibland drar åt olika håll. Ålderstecken eller var jag bara osedvanligt trött ikväll?

 

Mellan dessa två aktiviteter tog Simon och jag en biltur till stan för att köpa försenad present till Maria.

- Det känns som att jag är din privatchaufför numera, sa han.

 

Snabbt till Maria för att avlämna gåvan.

 

 

 

Som sagt, absolut inte ovillig, men likväl "nödd och tvungen", var jag i Hertsökyrkan idag. Celebrerade och predikade. Mats dukade altaret, koncelebrerde med mig och hjälpte till i distributionen. Bosse som är ledig satt i församlingen. 47 deltagare men då var det åtskilliga av de trogna (minst ett dussin) som var i Örnäset där Stefan Aro välkomnades vid gudstjänst i Örnäsgården - eftersom det pågår golvslipning i Örnäskyrkan.

 

I predikan nämnde jag först något om söndagen; att den kallas höstens påskdag eftersom alla tre årgångarnas evangelier berättar om hur Jesus uppväcker en död: Lasarus, en änkas son i staden Nain, och här en synagogföreståndares tolvåriga dotter.

 

Predikans tema blev:

 

 

1...i relation till Gud

Tag vara på det den uppståndne Frälsaren ger när han på Påskdagens kväll kommer till sina lärjungar och säger: Frid vare med er (frid åt er alla). Då skänker han rättfärdighet. Paulus i Rom 4: Kristus har dött för våra synder och uppstått för vår rättfärdiggörelses skull. Sök ingen rättfärdighet någon annanstans än hos den uppståndne Frälsaren.

 

2....i relation till dig själv

Genom att dagligen dö från synden och uppstå med Kristus. Något vi fick öva oss på redan i mässans inledning då vi bekände våra synder och fick ta emot förlåtelsen

 

3....i relation till din medmänniska

Genom kärlek och barmhärtighet men kanske fr a genom att förlåta. Gå aldrig med ett ont otroshjärta som inte vill förlåta. Den förlåtelse du själv tagit emot skall du ge vidare...förlåt oss våra skulder så som och vi förlåta dem oss skyldiga äro! Sätt dig stilla och medvetet inför Gud, tänk på den som gjort illa mot dig och uttala med hörbara ord: I Jesu namn förlåter jag N.N (den som gjort dig emot).

 

Sen kom det som kunde blivit del 4 (se gårdagens blogg) men som istället blir en avslutning och framåtsyftande sammanfattning:

 

Om/när du levt uppståndelseliv enl p 1-3 ovan så får du leva uppståndelseliv i himmelen. Vi bekänner varje söndag ..syndernas förlåtelse, de dödas (eg: köttets/kroppens) uppståndelse och ett evigt liv. Kom ihåg Paulus ord i Rom 8: vi vet att denna tidens lidande ingenting betyder i jämförelse med den härlighet som skall uppenbaras och bli vår.

 

Vi hade sedan en bönestund i slutet av förbönen då en av gudstjänstfirarna bett om personlig förbön och att få bli smord med olja enligt Jak 5.

 

Enkelt kyrkkaffe efter mässan. Man överger som bekant inte sin församlingsgemenskap även om man vill åt annat håll.

 

Men efteråt for jag givetvis förbi Örnäsgården där allt visserligen var slut men jag fick i alla fall hälsa på Stefan.

 

Till bönhuset sen där jag fick höra kort del av första predikan men hela den andra. När det sen blev middagspaus for jag hem.

 

Jag var nämligen på kvällen bjuden till min dotter Maria på middag och 42-årskalas. Om läkarna får rätt så var det hennes sista födelsedag. Men därav märktes inget. Hon är lika glad som vanligt. (Måste bero på kära läsarnas trogna förböner så fortsätt med det.)

 

 

(Söndag) skulle det finnas flera alternativ för gudstjänstbesök. Själv måste jag - dock inte ovilligt - välja vanliga Hertsökyrkan eftersom jag själv predikar.

 

I förberedelsetankarna har det ett tag lutat åt att predikans huvuddel skulle bli i fyra delar - mot all personlig tradition. Det ska ju vara tre! Men nu tror jag mig hittat (= inspirerats till) en lösning.

blev det idag.

 

Först blev jag bjuden på lunch i hans stuga i Kallax tillsammans med Ottestigs och Granströms. Mats ville väl börja ta farväl av sommarstugan och vad är bättre än att göra det i gemenskap med vänner. Trevlig eftermiddag.

 

Väl hemma tänkte jag att här gör vi middag. Men snabbt insåg jag att min mobil saknades. Så fort Simon kommit hem fick han ringa Mats och höra om den fanns där. Det gjorde den - i fåtöljen där jag suttit då vi drack kaffe.

 

Beslut på stört att vi får fara tillbaka.  Då fick Simon en rejäl övningskörningstur. På vägen dit tänkte jag att nu ids vi int' laga mat när vi kommer hem, vi går ut och äter.

 

Men det var inte av nöden, för nästan direkt erbjöd Mats oss mat, vilken han just höll på att tillreda. Han uttryckte t o m sin glädje över att vi kom och hjälpte honom äta det han tagit ur frysen så han slapp äta samma mat i tre dagar. Frysen ska tömmas innan återflytten till stan.

 

Som vanligt när Simon får locka ur Mats ett intressant ämne så blir det historia. Ofta Östeuropas. Mest Polens denna gång.

 

 

var det jag var i tisdags kväll när det regnade så rejält. Nå, inte när jag for (efter att i telefon blivit påmind om vad jag just var på väg missa) utan efteråt när vi skulle fara hem. Då kändes det som att himlens portar öppnats.

 

Vi var fyra personer som var samlade till ett möte på uppdrag av Fridsförbundets styrelse. Nils Töyrä, John Niska, Ingela Nevanperä och undertecknad. Ingela och jag kanske för att vi som kyrkvaktmästare respektive präst förväntas av rent yrkesmässiga skäl ha någon kännedom om saken, som gäller att sammanställa vad som behövs om man ska fira nattvard i bönhuset.*

 

Vi gick igenom allt som kan behöva inköpas eller tillverkas och ska lämna listan till styrelsen.

 

 

* Alla vet att jag personligen tycker att Fridsförbundet kan fortsätta ha sina nattvardsgångar i Örnäskyrkan som bara ligger 100 m bort. Det har jag framfört flera gånger. Inte av principiella skäl - nattvard kan firas var som helst. Och de flesta präster som möjligen kan bli aktuella har i parti och minut firat nattvard i bönhus, missionshus, utomhus, på läger, i sporthallar (OAS-möten), i hem och i Israel m fl platser. Nej, här gäller det att det är mycket enklare i Örnäskyrkan där allt som behövs redan finns.

 

Men vill folk gärna ha det i bönhuset så tycker jag det ska skötas ordentligt. På riktigt svenskkyrkligt sätt. Därför har jag accepterat att deltaga i gruppen. Men OBS! Det gäller nattvard förrättad av präst! Inget annat. Jag upprepar också vad jag tidigare skrivit: om de personer som egentligen tycker det vore dags låta lekmän ta över nattvardsförvaltningen, är beredda avstå från att driva det och därmed gå oss "kyrkliga" tillmötes då kan jag från min sida också kompromissa något i min hållning och avstå önskan att nattvard alltid hålls i kyrkan i närheten. Prästledd nattvard i bönhuset har även domprosten gett sitt godkännande till.

 

i staden träffade jag sent i kväll på OK där jag satt mig till vila och chokladdrickande efter lång kvällspromenad. Kanske kom han från hockeyn, frågade inte. Vi har ju under åren träffats då och då i isladan också.* Givetvis berättade jag om Marias läge och bad om förbön. Då visade det sig att han redan visste om det genom bekanta i Skellefteå som i sin tur är bekanta med Maria. Det kristna Sverige är inte så stort! Förbön utlovades. Kära läsarna får givetvis vara med.

 

 

* Nej, hockeyn är torsdag kväll, ser jag nu lite senare på Text-TV.

 

Idag, särskilt eftermiddagen och framförallt kvällen. Och det var just när det regnade som värst som jag var tvungen ge mig ut.

 

Berättar mer imorgon.

blev det idag t o r stan. Lunch med god vän för avgivande av rapport från prästmötet följt, som vanligt, av givande samtal. God lunchbuffé på Exotic därtill.

 

Sen gick jag och klippte mig och sen hem. Stannade till på kaffe hos Lena och sen omvägen runt Klintbacken innan jag var hemma. Rejäl promenad av en krympling. Fisk till middag.

 

På kvällen möte i bönhuset med Framtidsgruppen. Även Stefan Aro var med. Det var roligt.

(I praktiken tre dagars blogg på ett bräde).

 

När jag skriver detta (=börjar detta inlägg) sitter jag sedan en dryg timme hemma. Men vi tar det från början som jag lovat.

 

I fredags morse tidigt tog jag flyget till Göteborg. Blev upphämtad av Bengt Birgersson och fick tillbringa några timmar i hans och Marias hem. Tillräckligt många för att  både hinna äta lunch och sova några timmar. Hade ju stigit upp före kl fyra.

 

På eftermiddagen for vi till Lärjungagården där prästmötet hölls. På vägen hämtade vi upp två personer, en präst och en prästkandidat, den senare från Israel - han förbereder sig för att kunna bli präst i en luthersk församlingsplantering i Tel Aviv, Israel.*

 

Mötet inleddes med tal av biskop Bengt, lite information, hälsningar mm. Sen samvaro.

------

Lördagen började med mässa ledd av biskopen. Predikan av Henrik Vestergård, kyrkoherde i Den gode Herdens församling i Kinna. Inget fel på predikan. I samband med mässan fick vi alla, möjlighet förnya våra prästlöften. Sånt har man väl varit med om någon gång även i svenskkyrkliga sammanhang men här är det mycket mer gediget, sant och äkta. Märkligt att man ofta behöver befinna sig utanför det officiella svenskkyrkliga livet för att erfara att man tar sitt prästliv på riktigt allvar.

 

Bibelföredrag sedan av Rolf Pettersson om Jesu möte med kvinnan vid Sykars brunn. I gamla testamentet finns ju flera berättelser om hur män på friarstråt möter sin blivande brud vid en brunn. Och här möter Jesus (brudgummen) en kvinna som får bli en bild för hans brud, kyrkan/församlingen, som lyfts ur synden och får sin utvalda position genom tron. Djupsinnigt så man blev gripen på djupet.

 

Rolfs bibelföredrag var en ersättning för den oration jag skulle ha hållit men tvingades tacka nej till då oron för Marias sjukdom tog över. Det bytet var enligt min ringa mening absolut ingen förlust för åhörarna. I samtalet efteråt ställdes frågan var vi i vår tid har de brunnar där möten kan ske. I flera inlägg betonades nödvändigheten inse att den kristna grundkulturen i samhället nu är borta och vi måste lära oss evangelisera för människor som är helt utan kunskap. 

 

Exempel gavs också på hur människor utan kristen bakgrund också kan vara utan fördomar dvs utan den "svenskkyrkliga" grundkunskapen att Missionsprovinsen är något man ska undvika och därför efter ett andligt uppvaknande kunnat söka sig till en Missionsprovinsförsamling när en sådan råkat finnas i närheten. Flera vuxendop vittnades det även om. Missionsiver alltså i Missionsprovinsen, inte bara en massa besvikna svenskkyrkliga föredettingar! 

 

Vid lunchen såg jag till att få sitta tillsammans med Rune Imberg och fick ett mycket intressant samtal om bibelsyn.

 

Eftermiddagen prästmötets överläggningar (hela modellen för ett prästmötes innehåll är ärvd från svenska kyrkan). Bl a blev det samtal om relationer till andra kyrkor och nattvardsgemenskap mm, dvs sånt som lutheraner (enligt min helt personliga mening) har en förkärlek att grotta ner sig alldeles för onödigt mycket i.

 

I samband med avslutningskaffet fick jag en pratstund med Daniel Johansson, studierektor vid församlingsfakulteten (FFG). Han är engagerad i den utbildning som FFG på uppdrag av den Ingermanländska kyrkan bedriver för de (fr a finska, österbottniska) laestadianpredikanter som vigts till diakoner av den ingermanländska kyrkan. Jag har även hört honom hålla föredrag om lutherska bekännelsen på Kyrklig Samling. Han vore - återigen enligt min ringa mening - en person att kalla upp till norrbotten för att få undervisa laestadianpredikanter även hos oss.

 

Färd sedan till Göteborg där jag tog buss norrut mot Lysekil och blev upphämtad av min gamle vän och kollega Kai Larsen som tog mig med till sitt hem och bjöd på räkor, gott att dricka och god gemenskap.

------

Söndagen återvände vi till Göteborg och gick i högmässa i Imanuelsförsamlingen som tillhör Missionsprovinsen och huserar i en f d frikyrka. Lite förkortad högmässa med sikte på att vara familjemässa. Något enklare predikan också. Efteråt kyrklunch vid vilken jag fick prata med ungdomarna Signe och Hugo som jag lärde känna i Vännäs för ca 14 år sedan då de var barn.

 

Fick även chans införskaffa både psalmbok och evangeliebok. Psalmboken är den som kallas Psalmer 1991, utgiven av Lutherstiftelsen och kyrkliga förbundet. Enligt förordet avsedd vara ett komplement till 1983 års psalmbok (nu gällande) och tar upp vissa teman som är på väg förloras när vissa gamla psalmer strukits i nya psalmboken. Ambitionen förstår jag, men en snabbkoll - det är därför det blivit så sent innan detta inlägg publiceras - visar att det är ytterst få av psalmerna i denna utgåva som jag saknar. Ändå tror jag mig - av födsel och ohejdad vana - vara förankrad i gamla psalmboken (1937) på sätt som ganska få i yngre (än mig) prästgenerationer är. Därför har det heller aldrig blivit någon rusning efter Psalmer 1991 och resterande lager delas nu ut gratis till den som vill. Och då jag redan i fredags hemma hos Birgerssons såg att min absoluta favoritpsalm i 37 års psalmbok Vem är den stora skaran där fanns med så beslöt jag på stört ta fem exemplar.

 

Den evangeliebok jag köpte är Lutherstiftelsens revidering av 1983 års evangeliebok. Bibeltexter enligt Folkbibeln 2015 + div annat. Som helhet en ytterst positiv upplevelse, även om jag skulle sakna 2003 års evangelieboks tre kompletta årgångar på askonsdag och skärtorsdag (men man kan ju inte få allt!).

 

Den evangelieboken tycker jag att man skulle använda i bönhuset istället för 1942 års evangeliebok.

 

 

* han var med även förra året

 

passerade jag i närheten av idag. Är hos god vän och kollega nu efter prästmötet. Rapporterar senare från hela resan.

har jag flugit till idag för att vara med på Missionsprovinsens prästmöte. Kommer hem sönd kväll. Då sammanfattar jag hela helgen.

Filmen alltså. Den om hur Kiruna rasar ner i gruvan under staden, har jag sett på bio ikväll trots att den sades ha premiär i morgon.

 

Länsförsäkringar bjöd en full biosalong på förhandsvisning och då arbetskamraten Bodil är kund i Länsföräkringar bank så fick hon erbjudande om två biljetter, vilket hon nappade.på.

Dock var det tydligen svårt få någon med sig. Så av hennes ord i sms fick jag intrycket att när hon frågat alla tänkbara utan att få napp så kunde hon väl till slut chansa med sin tidigare distrikspräst och arbetsledare. Det gjorde hon rätt i. Jag gick gärna.

 

Roligt se lite panoramavyer man kände igen. Kul (?) med katastroffilm i känd miljö. 

 

Handlingen då? Nja...Jag hade kanske velat se lite större och mer dramatiska katastrofscener - om det nu väl ska vara en katastroffilm. Men sånt finns det kanske inte ekonomi för i en svensk film. Handlingen kom att i praktiken att kretsa omkring en familj. Och där fick man lära sig - helt föjdriktigt numera - att homosexuell (lesbisk) relation är ok, så även skilsmässa. Något sådant måste ju alltid vara med numera.

 

Likväĺ, hade jag gått och sett den för egna pengar hade jag inte ansett dem vara kastade i sjön. Om man nu alls gillar bio.

 

Hälsade även på hos Maria lite tidigare. Där fick jag höra att hon idag fått besked att den undersökning man gjort visar ingen cancer i hjärnan. Ett lite ljus i mörkret. Ett annat oväntat ljus är att Meria talar mycket tydligare. Hon gör sig lätt förstådd för läkaren, jag uppfattade tydligt vad hon sa och vänner har kunnat förstå henne i telefon. Ser ingen annan förklaring än trogna vänners förböner, så fortsätt med det.

 

Kyrkstugan alltså. Blev det idag. Sista för säsongrn ska man

 kanske säga. Vi paketerade slla brädor ordentligt under presenning, tvättade ur kyl och frys mm. Givetvis hann vi ta en kopp kaffe under vår korkek. När vi sitter där och njuter i stillheten känner vi alltid: Vi behöver inget annat semesterparadis.

 

Telefon med min gamle kamrat. Likaså helt oväntat från person i Helsingfors vars namn jag hört och som jag förmodligen träffat några gånger i Sverige eller Österbotten.

Förutom att be mig skriva något kort till något sammanhang jag inte riktigt uppfattade - fick bara hans epostadress att skicka till - gav han lite respons på predikningar jag hållit på stormöten under årens lopp och som han lyssnat till via nätet. Alltid roligt få tillbaka att det man sagt tagits emot positivt.

 

eller kanske snarast en enskild mässa, firade jag idag i Hertsökyrkan. Två personer + jag. En fin stund. En av de närvarande sjukkommunikanterna sa efter mässan att hon känt en maning även be för mig och min hälsa. Det fick hon. Det tackar jag för.

 

Roligt att som pensionär fortfarande få ha kvar nycklar och därmed tillträde till den kyrka där jag jobbat. Även nyckel till Örnäskyrkan ingår i den knippa jag fått behålla.

- Du kommer att vikariera så mycket så du kan ha nycklarna kvar, sa arbetsledare Micke - som nu själv är på väg sluta - när jag gick i pension.

 

Och eftersom även Mats som bor i samma hus som jag gör sina regelbundna insatser så är det minst sagt praktiskt och mycket förenklande att vi har egen nyckel.

 

Ska jag pga denna insats (mindre än en timme) i riktig kyrka säga att jag varit i selen igen? Vilket grundämne kommer käre kommentatorn Torsten då att förknippa mig med? Vi väntar med spänning.

 

har det blivit sista dryga dygnet.

 

Först det jag nämnde redan efter högmässan igår, att jag skulle predika där senare under eftermiddagen. Min predikan var ovanligt kort. Tur att David predikade efteråt så det blev någon längd på gudstjänsten.

 

Dessutom var jag dit igen ikväll. Det var ett möte mellan styrelsen och predikanterna. Nödvändiga och givande samtal. Bl a om ansvarsfördelningen mellan styrelse och predikantkollegium. Även samtal om de till karaktär och innehåll helt olika nattvardsgångarna vid sommarstormötet här i Luleå (bara präster medverkade) och sensommarmötet i Liviöjärvi en månad senare (bara lekmän i alla roller). Liknande samtalsmöten som kvällens skulle behövas regelbundet. Därom var alla överens. Vi bokade in två för vårterminen.

 

Pratade dessutom idag om förmiddagen med god vän som igår varit i domkyrkan. Fin predikan av Bengt Pohjanen, omväxlande på meänkieli och svenska. Kanske borde man varit där och lyssnat? Nä, att inte överge sin församlingsgemenskap var viktigare (för mig!).

 

Jo, jag for till min vanliga kyrka. Det kan inte helt uteslutas att jag kunnat få höra något mer djupsinnigt i domkyrkan. Men när jag uttryckte det för Bosse efter mässan så sa han

- Men här fick du ju sakramentet! Predikan är inte det viktigaste.

 

Nästan beredd hålla med. En fullständig, fullödig väl genomförd liturgi (Bosse var liturg trots att Mikael predikade), med deltagande i mässan, är väl så uppbyggligt som predikan - även om det naturligtvis idealt bör vara god predikan också.

 

Men så var det också det här med att inte överge sin församlingsgemenskap. Alltså Hertsön hur som helst. 62 deltagare enligt kyrkvärden. Vid kaffet satte jag mig vid bordet där gruppen kvinnor från Armenien satt. Roligt bryta kulturbarriärerna en aning. Det uppmanar jag även andra vara frimodiga att försöka göra.

 

Roligt ändå få hälsa på Mikael som jag varit arbetskamrat med under tretton år. Han ska strax börja som präst för det militära där han efterträder Staffan Klingert.

 

Om knappt två timmar är jag i selen igen - ett uttryck som trogne kommentatorn Torsten, här på bloggen tyckte var roligt sist jag använde det - då jag predikar på Fridsförbundet.

 

idag.

 

Men sedan flera år tillbaka är vi några kollegor som får uppmuntra varandra. Synes var få som i denna pietistiska landsända känner kallelsen leva som catholic gentlemen. Men i år fick vi inte ens ihop oss själva. 

 

Nu får vi se fram emot morgondagens gudstjänster. Högmässa först - kära läsarna har ju tagit del av min brottning där - och senare blir det bönhuset (Luleå Fridsförbund) kl 16. Där kommer jag predika tillsammans med David Orre. Som det ser ut nu kommer jag inte att tala över någon text som har anknytning till dagens ämne, "Tacksamhet" enligt gamla evangelieboken som följs i bönhuset eller "Enheten i Kristus" enligt gällande ordning.

 

Men när det gäller bönhuspredikan gäller som vanligt att predikotext kan ändras fram till dess man går upp till predikstolen.

 

 

dagar är det kvar av detta bloggår. Tur att man i enformigheten får något att glädja sig åt. I morgon är det IBAPABD. 

 

var det dags för idag i den lilla gemenskap där vi träffas varannan vecka. Nu var det ett tag sedan eftersom de två senaste tillfällena kolliderat med informerande läkarbesök för Maria där hon velat ha med mig. Sju deltagare.

 

Tänkte idag att jag borde skriva något som kan bidra till att höja adrenalinhalten. Och direkt jag såg morgontidningen så hade jag ämnet: EU. Det stod nämligen om ambulanspersonal i länet som säger upp sig pga arbetstidsschemaförändrinar som beror på direktiv - från EU. Alltid detta EU. Och är det inte arbetstid så är det EU-migranter (= snygg omskrivning för romska tiggare från Rumänien) eller snusförbud i Finland eller för raka gurkor eller så strikta hygienregler att man i församlingar knappt kan bedriva normal församlingsverksamhet.

 

Är det någon som kan nämna en enda grej där vi "vanliga" fått vardagslivet enklare pga EU?

 

Nähä! Trodde väl det! 

 

var vi till idag, Simon och jag.

 

Vi avslutade inomhusarbetet och tog hem alla verktyg (nästan), all torrmat och alla arbetskläder. 

 

Till lunch for vi och köpte pizza som vi åt under vår korkek i det ytterst trivsamma och soliga höstvädret. Jag köpte en normal pizza ur det vanliga utbudet, Simon valde från avdelningen med pizzor från Italien* . Han valde Simons special - god, tyckte han.

 

Såg även under eftermiddagen att domprost Charlott kommenterat gårdagens bloggpost. Om nu Bengt ska tala även på svenska så lockar kanske domkyrkan lite mer på söndag - Bengt betydde oerhört mycket för mig under ca tio år från 1973 och framåt och bidrog - tillsammans med andra - till att ge min predikogärning en prägling som i någon mån fortfarande håller i sig.

 

Men så var det ju det är om att inte överge sin församlingsgemenskap ("sammankomster" enligt Fb 2015, Hebr 10:25), ett bibelord man hört citeras så många gånger i laestadianska sammanhang att man nästan fått skavsår i öronen. Och för ca 15-20 år sedan fick jag av Olof Nordberg - då kyrkoherde I Örnäset -  ytterligare en synpunkt på detta med att överge sin församlingsgemenskap. Han sa:

 

- om man tillfälligt avstår från sin vanliga församlingsgemenskap där man oftast deltar, antingen pga att något blir tillfälligt "fel" i den gemenskapen, t ex att det blir familjegudstjänst i stället för riktig mässa som man själv önskar; att det tillfälligt kommer en präst som predikar sämre än den ordinarie el dyl, eller att något mer lockande bjuds på annat håll, så innebär ju "övergivandet" av den ordinarie gemenskapen att man i praktisk handling säger till sina vänner i den ordinarie gemenskapen: "Ni och gemenskapen med er betyder ingenting avgörande för mig. Er kan jag tänka bort så snart något annat lockar mer".

 

Dessa Olofs ord har alltid varit utmande för mig.

 

 

* är inte alla pizzor ursprungligen från Italien?

 

blev det idag - för mig.

 

EKG och blodprov, beställt av AK-mottagningen, dvs dom som ser till att min blodförtunning håller sig på god nivå. När sköterskan på labbet skulle sätta fast de olika - vad dom nu heter? - på rätt ställe på kroppen, så kom vi att prata om hur man som sköterska minns vilken som ska sitta var. En del har en ramsa till hjälp har jag hört. Dagens sköterska sa sig klara det utan ramsa. Om mitt EKG blir godkänt får väl någon läkare bedöma.

 

På väg hem efter lunch på sjukhusrestaurangen kom jag på - jag är ju pensionär och ledig - att jag kunde ta en sväng ut till Mats i Kallax och tigga en kopp eftermiddagskaffe. Stopp å lämplig P-plats för att ringa och uppmana honom sätta på kaffet. Inget svar. Han är väl på tomten o klipper gräs så han hör inte mobilen, tänkte jag, och styrde mot hans sommarstuga likväl.

 

Men det hade jag inget för. Hans bil stod inte där den brukar vid garaget. Snabb okulärbesiktning (= titta efter) att han inte kört ner den på gräsmattan bakom stugan. Alltså borta, var min enkla slutsats. Alltså mot hemmet!

 

Men det var ett misstag visade det sig när Mats senare ringde och glatt utbrast: du hade ringt. Berättade då om anledningen till samtalet och det misslyckade besöket några timmar tidigare.

- Men jag var hemma! Satt på altanen och rensade blåbär. Hade bara min bil på bortre parkeringen (i andra änden av den stora tomten, bakom vedboden, min anm). Han hade haft gäster under helgen som lånat hans vanliga plats. Och hans egen bil hade fått stå kvar på sin ovanliga plats.

 

Så kan det gå.

 

Vi växlade också några ord om kommande helg; ska vi fara till vanliga kyrkan där Micke avskedspredikar eller till domkyrkan där Bengt Pohjanen ska predika på Meänkieli. Det senare vore roligt, men obegripligt för oss om det inte tolkas. Men eftersom man inte ska överge sin församlingsgemenskap så blir det problem...?

 

 

Väl hemma från sjukhus och Kallax tog jag en promenad till Lena. Hon är ju nu - begränsad tid hoppas vi - i sämre läge än Maria. Pga sitt benbrott och gipsade ben sitter hon i en stor rullstol som hon inte orkar rulla själv. Helt assistansberoende f n alltså. 

 

Blodpudding t middag sen sedvanlig tisdagsveckohandling på Kvantum. Efteråt tog Simon en extra övningskörningstur som jag bara snällt följde med på.

 

bar det av idag. Buss dit och rollator hem. Uträttande av div ärenden: HSB, banken, Clas Olsson o fika på Espresso house men cappucino var inte lika gott som vanligt. Även en stund på biblioteket där jag hann glutta lite i de två senaste numren av Signum. Förbi hustrun på hemvägen. Kaffe o kubb.

 

Väl hemma gick jag till f d vice-värdskontoret där bostadrättsföreningens styrelse har mottagning varje månd em. Gick dit för att fråga ordföranden om styrelsen mottagit min epost. Det hade den gjort och ärendet skulle snart behandlas.

 

Till middag åt vi stekta karrékotletter och firade att Simon idag påbörjat ny praktisk utbildning.

 

Utropstecknet inom parentes kommer av att idag vid högmässsn, när Bosse pålyste textläsningarna för trettonde söndagen efter Trefaldighet, så tänkte jag att detta är ju fel, har han fullständigt rört ihop det? Det är ju fjortonde söndagen. Så jag dristade mig ropa "nej, det är fjortonde". Men ögonblickligen insåg jag att det var fel, så jag rättade mig. Ingen skada skedd, mer än att det var lite pinsamt för mig.

 

Skälet till min felräkning var mässan igår eftermiddag. Vi lät den präglas av helgens tema för trettonde söndagen och då bli ju den naturliga tanken att nästa högmässa är fjortonde söndagen.

 

!!??

 

Efter mässan gick jag direkt och bad Bosse om ursäkt. Han skrattade bara. Tänkte väl att har man gammal gaggig präst i församlingen så har man...55 deltagare enligt kyrkvärden.

 

Vid kyrkkaffet fick Simon chans prata lite med vår gudstjänstfirare från Kina och testa de få ord han kan sedan en kort kurs på högstadiet. 

 

Efter högmässan tog vi en biltur ut mot norra delen av Hertsön (inte bostadsområdet utan hela ön) bl a till Hagaviken och andra fritidshusområden. Att där var så många stugor! Jag frågade Simon om vi ska sälja kyrkstugan och skaffe en stuga här istället.

- Absolut inte, här har vi ju inte vår egen korkek, kom svaret direkt.

 

Vi hamnade även vid norra änden av Hertsöträsket. Dessa områden besökte vi ofta när jag var barn men då kom vi från andra hållet på cykel eller skidor. Roligt se trakten igen och de nya vägar som byggts.

 

Rejäl promenad hemma förde mig bl a förbi Lena där jag fick en kopp kaffe och en pratstund.

 

 

i Domkyrkan - i Örnäskyrkan där mässan naturligast skulle firats, slipas golvet och bänkarna är borttagna - i samband med Luleå Fridsförbunds höstmöte.

 

Men det var andra delen av eftermiddagen, på förmiddagen var vi i kyrkstugan. Vi tog loss golvbrädorna i hall/kök och kunde ta bort all gammal (troligen sen början av 70-talet) rockwoll i golvet. Enligt reglerna - som bevakas striktare sedan kyrkstaden blivit världsarv - ska man inte isolera med mineralull i kyrkstugorna. Nej, sågspån ska de va' - om det nu ska va'. När all rockwoll var i säckar for vi och fikade på Ullas café vid kyrktorget, sen förbi återvinningscentralen med skräpet och sen hem.

 

Något senare infann jag mig alltså i domkyrkan. Hann hälsa på både domprost och biskop, vilka just avslutat annan aktivitet, också med mässa uppfattade jag.

 

Vid den mässa jag medverkade i var det mycket folk. Som vanligt påfallande många unga. Eftersom god vän just skickat bilder kan kära läsarna få ta del av dem också.

 

har nu Simon och jag jobbat i kyrkstugan. I går tog vi bort det 70-talsaktiga golvet i köket, vilket syns här. 

 

Vi rev även delar av innerväggen mellan hall och kök för att kunna få bort golvplankorna även i den delen av stugan.

 

Idag började vi ta bort desamma golvplankorna, fortsättning följer - kanske i morgon.

 

Efter snabblunch hemma och lite vila i fåtöljen for jag till Maria. Hon var nästan oförskämt glad och strålande. Roligt möta henne. Hon berättade att hon nu ska få en dos cellgift i veckan i åtta veckor. Gårdagens dos hade ännu inte fått några negativa effekter, men den var rätt svag också. Hon garderar sig dock och har beställt en peruk, anförtrodde hon mig.

 

Jag berättade för henne om alla som lovat be för henne. Vi pratade om dubbelheten att be om helande men likväl ställa in sig på döden. Att hoppet om evigt liv inte är ett andrahandsalternativ, utan bör vara den stabila grund som en kristen alltid står på. Eventuella helanden i det jordiska livet är snarare en bonus. Själv har hon inte förlorat tanken på ett mirakel.

- Många släktingar verkar tro att jag ska dö. Tror dom inte på mirakel, var en av hennes repliker.

 

Just nu är hon i full färd med att träffa gamla vänner. Förra helgen var hon till Skellefteå med sin äldre yngre bror.

De kommande två veckorna var det knappt att hon skulle kunna klämma in ett besök av sin far.

 

Tur att vi fick en stund (5 tim) tillsammans idag.