Torbjörn Lindahl

enligt gamla hegonkalendern. Nu firar vi inte denna dag som helgdag längre. Någon gång under vår lutherska historia har den försvunnit tillsammans med andra "onyttige helgondagar". Då bör man notera att helgondagarnas "onyttighet" inte bara var en andlig fråga utan en samhällsekonomisk. Om hela befolkningen skulle vara ledig en mängd dagar blev det kostsamt för folkhushållet. Jfr med vår tid: när 6 juni (nationaldagen)* blev helgdag måste en annan ledig dag bort - det blev Annandag Pingst - annars skulle det bli för dyrt.

 

Dagen är också en högtidsdag för Nederluleå kyrka. 1992 firade man 500-hundraårsjubileet av....vadå? I vart fall var dåvarande ärkebiskop Jakob Ulfsson på plats. Men vad gjorde han? Invigde? Återinvigde, efter att kyrkan valvslagits? Vet någon riktigt säkert? I vart fall lär han varit på plats.

 

Till yttermera visso är dagen min äldre sons födelsedag. Han fyller 40 idag. Alltså tredje barnet som blivit så gammal som jag tror att jag själv är. Vi firade den stora dagen i familjens gemenskap (utom äldsta dottern med familj, vilka bor i Stockholm) genom att gå ut och äta. Trevlig kväll.

 

 

* inte 1 maj som jag först av misstag skrev. Tack tre uppmärksamma läsare!

 

är det till helgen i Arcushallen här i Luleå. Lokala Luleå Fridsförbund är arrangör. Hallen är jättestor (rymmer en fotbollsplan) så man avdelar med skärmar och har gudsjänstlokalen i ena änden och serveringen i den andra.

 

Gudstjänsterna börjar fred kl 13 och pågår t o m sönd eftermiddag (ej nattetid! 😊). Predikogudstjänsterna är normalt två predikningar - utom där jag markerat med (1). Lördag 17.30 är det nattvardsgudstjänst.

 

Hela programmet:

 

13 Gudstjänst

15.30 Gudstjänst (1)

18 Gudstjänst

21 Sångkväll

 

10 Gudstjänst

12.30 Gudstjänst

15 Barnens sångstund

16 Gudstjänst (1)

17.30 Nattvardsgudstjänst 

21.30 Sångkväll i Domkyrkan (OBS!)*

 

10 Gudstjänst (1)

11 Högmässogudstjänst

13 Gudstjänst

16 Gudstjänst

 

Kaffe och matservering** i pauserna.

---

(Fred 18 håller jag - om Gud vill och jag får leva - andra predikan)

 

 

* i Domkyrkan så man får chans höra domkyrkoorganisten Markus Wargh hantera stora orgeln

 

** alla som någon gång har ansvar servera mat till ett stort antal människor borde komma och lära sig. Man köar bara för att få mat på tallriken (flera köer), tar sin tallrik och går till ledigt bord. På borden finns servetter, bestick, muggar, dricka, smör och bröd. Sen finns en uppsjö äldre barn och ungdomar som bevakar "sitt" bord och genast går och fyller på om något på borden börjar fattas. Otroligt rationellt att få bort de "flaskhalsar" där folk står i kö för att ta bröd, dricka, bestick osv. På bara några minuter sitter hundratals redan vid borden.

 

har jag besökt i dag i Norrbottens pärla. Han har ju i förra veckan uppnått en ytterst aktningsvärd ålder,* vilken jag ännu bara är på väg mot. Som jag tidigare nämnt glömde jag bort gratta på rätta dagen, men det gjorde inte så mycket eftersom han hade huset fullt. 

 

Men idag hade han och hustrun pustat ut. När det gäller presenter tillämpar jag numera ofta principen."allt vad I viljen att människorna skola göra eder det gören I ock dem." Och eftersom jag inte vill ha böcker (har nog många olästa), inte heller prydnadssaker (har knappt någon plats ställa de få jag har och jag for med stora lass till återvinningen vid flytten från radhus till lägenhet), så återstår något som vissnar eller något som kan förtäras.

 

Vi samtalade även om den eventuella gruppresa till Samos till vilken han är beredd bidra med lite ide- och planeringsinsatser (dock inte allt) och som jag fått visst intresse för.**

 

Även berörde vi det faktum att vi understundom i diskussion på vara bloggar kan framstå som politiskt oeniga (vilket vi ofta är) men att denna oenighet i en världslig sak (Karlsson på taket) inte rubbar den vänskap vi haft i snart 61år. Skälet till att den inte rubbas beror, konstaterade vi, på att vi båda är så övertygade om att det är jag som har rätt att vi var för sig generöst kan uthärda att i bekantskapskretsen ha en idiot som inget fattar.

 

 

* en ålder om vilken min svärfar, som 95-åring sade: men det är ju rena ungdomen!

 

** det faktum att idén är väckt av några från Älvsbyn betyder inte att deltagandet är begränsat till folk därifrån. Preliminär tidpunkt maj 2024. (om tillräckligt många visar intresse, 10-20 pers). I praktiken ett slags studieresa med besök i intressanta kyrkor mm, en viss gemensam förberedelse på hemmaplan osv. Boende på hotell med helpension så gruppen inte splittras vid lunch och middag.

 

blev det idag. Både lunch och middag åt vi där.

 

Unde eftermiddagen hann vi också införskaffa virke att använda när vi ska laga de delar av golvplankorna (lär komma från gammal norrbottensgård i Alvik) som blivit för angripna av småkryp.

 

Tyvärr blir arbetsfördelningen alltmer att Simon gör jobbet och jag "leder och fördelar arbetet" - med hans nyttiga påpekanden. (Så snart är jag bara publik).

Lustigt blir det. I det lilla almanackskort jag har står det Johannes döparens dag både igår (historiskt rätta dagen) och idag (enligt svenska kyrkans nuvarande kyrkoår). Man kan ju bli snurrig för mindre.*

 

Snurrig blev man dock inte i kyrkan. Fint genomförd högmässa, ledd av Bosse. 31 deltagare.

 

Efter det enkla fikat var vi några som blev sittande och pratande om det "eviga" samtalsämnet hur alla i gudstjänstförsamlingen ska känna gemenskap med och ansvar för varandra. Att det under åren funnits ett antal personer som i praktiken gett upp med det och lämnat gudstjänstgemenskapen gör mig naturligtvis ledsen men sporrar mig jobba än mer med saken - så långt krafterna räcker.

 

Eftersom jag vet att åtminstone ett antal personer ur gudstjänstförsamlingen läser denna ringa blogg kan jag väl redan här dela några tankar.

 

Mitt förslag är att vi delar in alla gudstjäntfirare i sex grupper efter bostadsort.

 

1. Hertsön, Lerbäcken

 

2. Nästan hela övriga gamla Örnäsets församling - dvs Bredviken, Knöppelåsen, Örnäset, Skurholmen,              Burströmska, Kronan, Lövskatan, Svartöstaden, Malmudden

 

3. Hela gamla Domkyrkoförsamlingen - dvs centrum, Östermalm, Bergviken, Kallkällan, Mjölkudden, Notviken + Bergnäset

 

4. Lulsundet, Björkskatan, Porsön

 

5. Gammelstad, Stadsön, Sunderbyn,  byar I Nederluleå församling

 

6. Sävast, Boden,  Råneå

 

Jag tror inte det finns gudstäntfirare från exakt varenda uppräknad stadsdels-del, men i vart fall från alla sex grupperna.

 

Tanken är sedan att människorna i resp grupp ska lära känna varandra till namn - genom att åtminstone en gång kunna sitta tillsammans vid kyrkkaffet - frivilligt kunna dela telefonnummer, epost och adress (dock inget tvång).

 

Tanken (2) är därefter att alla ska kunna känna visst ansvar för varandra så att om någon regelbunden gudstjänstfirare i gruppen börjar saknas så ska det bli naturligt att några i gruppen frågar varsndra:

- Länge sedan vi såg NN i gudstjänsten. Vet du hur han/hon har det? Sjuk? Bortrest? Ska någon av oss ringa och kolla?

 

Anledningen till detta är nu inte att hålla folk fångna i gemenskapen, utan försöka se till att ingen faller mellan stolarna.

 

Det finns åtskilliga ensamstående i vår gudstjänstgemenskap. Ingen sådan ska riskera bli sjuk eller annars oförmögen komma till kyrkan utan att bli saknad och efterfrågad.

 

Men jag upprepar: allt är frivilligt. Den som under inga förhållanden vill riskera få ett telefonsamtal ger inte sitt nummer till någon annan.

 

Kom ihåg: Församlingen är inte prästen, personalen eller byggnaden. Församlingen = de som är fösamlade, dvs de som deltager i mässan

 

 

* Även Kyndelsmässodagen. Marie bebådelsedag och Allhelgonadagen har namn både på rätt datum (2 februari,  25 mars och 1 november) + helgen efter då vi i vårt kyrkoår firar dagen. Mikaelidagen är dock inte markerad på rätta dagen, 29 september, mer än genom Mikaels namnsdag (fast det är väl markering nog!?)  Firas i kyrkoåret söndagen efter.

 

Men inte Johannes döparens dag enligt svenska kyrkans nuvarande ordning. Ändå är dagens datum 24 juni den rätta Johannes döparens dag. Aldrig får man vara nöjd. Oskicket att separera midsommardagen från Johannes döparens dag som skedde vid senaste evangelieboksrevideringen är, som påtalats, en eftergift för folkreligiositeten. Men eftersom folket ändå inte går i kyrkan ovsett vad helgdagarna heter utan firar högtid runt midsommarstången på midsommarafton så spelar det ingen roll vad helgdagarna kallas. Jag sa till Bosse efter mässan att det hade ju varit kul fira Johannes döparen idag på ursprungligt rätta datum. Han höll i princip med och uttryckte att han skulle vilja fira fler ursprungligen datumbundna helgdagar* på rätta datum och inte vid närmaste helg som nu gäller. 

 

29 var vi vid kvällshögmässan. Bosse predikade inspirerat och länge. Hoppas inspirationen håller i sig till i morgon.

 

 

* Junfru Marie bebådelsedag 25 mars, Alla helgons dag 1 november t ex.

Lagom misslyckad dag. Regn stor del av dagen. Alltså midsommar mest inomhus. När det mitt på eftermiddagen blev en stunds uppehåll tog vi oss för att köra till Gammelstad, dels för att hämta något i kyrkstugan, dels för att - för sakens skull -  göra kort besök på friluftsmuseet där man vid fint väder skulle spenderat stor del av dagen. Men redan på vägen dit ökade regnandet igen och vi fick ha vindrutetorkarna på allt större hastighet. Väl framme vid tretiden tänkte vi att vi i alla fall kunde köpa kaffe i café Fägnan. Det skulle enligt anslag vara öppet till kl 16, men redan kring 15 stängde serveringen. Skandal, tänkte jag. Och led särskilt med min yngre dotter som tagit sig dit i rullstol med sin assistent och nu satt inpackad i regnkläder och inte ens kunde få kaffe.

 

Dottern med assistent tog buss hem och Simon och jag körde hem och värmde oss med choklad. Vi övervägde ta med dem i bilen men överslagsberäkning visade att fyra vuxna + rullstol + diverse i bagageutrymmet inte fick plats samtidigt.

 

Väl hemma varm choklad som sagt. Och Att angöra en brygga på TV. Inte lika rolig som när man såg den på bio som tolvåring.

 

Insåg senare på kvällen att jag missat Min gamle kamrats 70-årsdag i veckan. Jag sms:ade att jag böjde mig djupt i stoftet och beklagade mitt försämrade minne och uttalade min vilja komma och gratulera. 

- Under helgen är huset fullt. Kom till veckan.

 

att uppdatera denna ringa blogg till något viktigare? Och då menar jag inte det utseende s k tema som man ser när man besöker bloggen via dator. Nej, man ska aldrig ändra ett vinnande koncept. Eller som kollegan Bosse brukar säga om kyrkans liturgi: man ska inte hålla på och ändra för då känner inte änglarna igen sig. Att han själv tror på änglars närvaro i mässan märks ju på den bön med vilken han avslutar varje mässa:

 

Så må då alla himmelens änglar återvända till Guds tron

och med sig har dom alla våra förböner.

Och vi som fått del av det bröd som bryts man ändå förblir ett

vi får själva bli bröd åt den mänsklighet

som hungrar och törstar efter Guds rättfärdighet och nåd.

 

Nej, inga sådana ändringar alltså. Här handlar det istället om att ge kära läsarna högre status. Sedan en tid tillbaka är dagliga besökstalet stadigt mellan 100 och 150. Men då antalet sidvisningar dagligen är ca 25-30% högre så gissar jag att antalet trogna, inkl sporadiska, läsare är betydligt högre och att åtskilliga läser flera inlägg i klump när de väl tittar in.

 

Och nu vill jag alltså hedra hela läsekretsen genom att utnämna dem till följare. Så kom ihåg, du är inte längre bara en simpel läsare av denna ringa blogg, du är följare.

 

Och då infinner sig nästa fråga: om jag därmed följt med och tagit steget från bara bloggare till influencer?*   Eller måste man ägna sig åt bloggande om dyra damhandväskor och annan outfit och lura unga tjejer till onödig överkonsumtion med åtföljande negativa konsekvenser för klimatet för att vara en äkta influencer.

 

Själv har jag i livet mest velat ägna mig åt att få människor bli kristna och kunna höra hemma i levande församlings- och gudstjänstliv. Hur jag i all svaghet försökt göra detta i min prästtjänst berättar jag i en intervju i senaste numret av Kyrka & Folk. Till stora delar kan det sägas vara ett kort (bara tio sidor!) referat av det jag bloggade om minnen från min prästtid i min P (s) minus-serie de sista drygt 40 dagarna innan jag avslutade min tjänst inför pension juni 2019.

 

(Den som är nyfiken på intervjun men inte prenumererar på K&F kan leta på tidskriftens hemsida.)

 

 

* den svenska översättningen influerare känns bara konstgjord och löjlig. Nej, äkta vara ska det vara

 

Fick jag idag. Börjar med ros.

 

Ett uppmuntrande mail med anledning av intervjuartikeln i Kyrka & Folk. Personen, som jag mött några gånger de senaste årtiondena, uttryckte tacksamhet och glädje över det jag under åren förmedlat via predikningar och seminarier. Skriver nu inte detta för att skryta utan bara för att uttrycka att det är roligt någon gång få bekräftelse på att det man gjort haft positiv betydelse i någons liv.

 

Fick också lite ris på min gamle kamrats blogg. Han nämner dock inte vare sig mig eller denna ringa blogg vid namn. Det hade han gärna fått göra så hade debatten blivit öppnare. Den personliga vänskapen hade inte rubbats. Jag hade fortfarande kunnat se fram emot en gemensam resa till Samos.

 

Men ett lärde jag mig: att man kan argumentera anekdotiskt vilket han påstår att jag gör  (inlägget 248:e dagen. Samma mål? 16/6 - dock utan att han öppet hänvisar dit. Jag tycker kanske att det är en väl enkel exeges av mitt inlägg. Men det är just denna typ av frågor jag gärna skulle ta med mig om vi någon gång skulle få chansen till en vecka på Samos.*

 

 

* när jag härförleden surfade runt bland gamla blogginlägg såg jag att redan före inlägget De 95 teserna, som jag skrev 31 oktober 2017, hade min gamle kamrat föreslagit en gemensam resa dit.

 

om s k omvändelseterapi som nu är på väg förbjudas i Norge och ska "utredas" i Sverige.

 

Jag säger bara: att förbjuda något som i praktiken hör till själavården är mycket tveksamt och riskerar hota religionsfriheten. Att utsätta någon för hot eller tvång är givetvis alltid förkastligt, men be för en människa på hennes egen begäran, varför skulle det förklaras vara olagligt? 

 

Jag tror skälet är ett och tydligt: det faktum att någon försöker göra något för att ändra en persons sexuella orientering - i praktiken handlar det ju om att få en homosexuell att bli heterosexuell - innebär ju att man anser den heterosexuella läggningen var något eftersträvansvärt, och det är just detta synsätt som ska utplånas. Det ska inte i samhället längre få finnas någon som principiellt uttrycker att det är något riktigt/naturligt/ursprungligt/i skapelsen avsett eller av Gud uppmuntrat och värderat, i den heterosexuella läggningen och relationen man-kvinna.

 

Jag är övertygad om att det är det verkliga problemet. 

 

är på tapeten igen. Det ska visst bli förbjudet i Norge enligt regeringsförlag som kan kunde läsa om i Dagen.

 

Med det uttrycket brukar ju syftas på försök att med den kristna tron som grund och med dess livsyttringar - fr a bön och förbön - som redskap försöka nå en förändring i en människas sexuella orientering. 

 

Jag ska inte här i första hand diskutera om något sådant är möjligt när det gäller sexuell orientering utan bara själva uttrycket omvändelseterapi. Det är ju ett allmänt uttryck; en människa kommer till omvändelse (blir frälst  blir kristen, kommer till tro - you name it!) och denna nyvunna tro kan få någon förändrande terapeutisk funktion i den omvändes liv.

 

Jag undrar, vad är problemet? Har inte kristen tro i alla tider kunnat få sådana effekter? Aposteln Paulus är väl det tydligaste exemplet: förföljaren blev missionär och evangelieförkunnare. I mer modern tid har ju omvändelse till tro på Jesus kunnat vara en avgörande hjälp för människor i alkohol-, drog-, eller andra beroenden.

 

Nu invänder någon: jo, men i just detta sammanhang syftar det på vilja förändra någons sexuella orientering! Jaha, men säg det då och använd inte ett uttryck som i princip kan syfta på vad som helst.

 

språkpolis

 

 

 

heter en ö. Exakt var den ligger vet jag inte. "Grekiska övärlden"? Närmare Turkiet? Jo  verkligen närmare Turkiet ser jag nu å* karta. Hur som helst har min gamle kamrat varit där flera gånger. Dels på resor med konfirmander, dels på resor med intresserade vuxna.

 

Nu berättar han på sin blogg att han fått förfrågan av någon församlingsbo i Norrbottens pärla om det inte vore dags för en dylik resa igen. Inget församlingsarrangemang. Alla medföljande betalar själva.

 

Eftersom min gamle kamrat flera gånger föreslagit att han och jag borde resa dit tillsammans så väcker även tanken på en gruppresa dit något svagt gensvar inom mig.

 

Om inte Älvsbyns församlingsterritorium sätter gränser.

 

 

* nyss läst månadens nummer av Grönköpings Veckoblad

 

63 deltagare var vi i högmässan idag. Mats celebrerade och predikade (Bosse var ledig) och jag fick vara medhjälpare i distributionen. Ytterligare tre präster och tre diakoner närvarande. En tonåring bland gudstjänstdeltagarna svimmade under mässan och närvarande både sjuksköterska och läkare rusade till. Men flickan återhämtade sig relativt snabbt - knappt märkbart avbrott i mässan! -  och satt efteråt vid kyrkkaffet med sin far. Roligt få anledning hälsa på henne då jag var doppräst för 14 år sedan.

 

Snabbtur hem, kort ärende sen dricka mycket vatten i värmen, sen en stund i solen på altanen och lite vila inomhus i fåtöljen.

 

Sen.. tillbaka mot Örnäset där jag fått kallelsen predika I bönhuset. Jag valde evangelietexten ur Lk 14, f ö samma text som jag predikade över i Nederluleå kyrka vid min första högmässa efter prästvigningen för 44 år sedan.

 

Innan predikan frågade jag de närvarande om någon visste var en bok försvunnit som jag lagt på hatthyllan för ca en månad sedan och som var borta när jag sökte den två veckor senare. Ingen visste. Ingen stor katastrof dock, jag hade fått den gratis och har nog med olästa böcker. Jag hade tagit den i Örnäsgården på ett varsågod-tag-vad-du-vill-ha-bord med böcker som rensats ur församlingens referensbibliotek. 

 

Eftersom jag själv rensat i mina bokhyllor och en ung (jämfört med mig) man anmält intresse om.jag någon gång skulle börja rensa så hade jag en bunt i en kasse i bilen. Efter inspektion tog han en handfull.

 

Hemfärd sen. Och väl hemma insåg jag att jag glömt - Bibeln denna gång! - på exakt samma plats som den tidigare omnämnda boken. Alltså blev det att fara tillbaka igen. Hann precis innan de kaffe- och diskansvariga for från bönhuset. Borde nog på kvinnors vis ha axelväska så behöver jag inte under fikat lägga saker där jag sedan glömmer dem.

 

Fick en förfrågan av SPT:s redaktör om jag kunde skriva något om Laestadius. Hans liv och teologi. Det förra kan jag väl något om men det senare? Jag har ju inte ens läst Dårhushjonet, hans teologiska verk. Om hans liv har jag nog skrivit två eller tre gånger. Senast faktiskt just i SPT för drygt 20 år sedan i samband med tvåhundraårsfirandet av hans födelse år 2000.

- Har jag inte gjort mitt, undrade jag.

- Tjugo år är en lång tid. Du kan bearbeta din gamla artikel en aning.

 

??!!

 

Vi beslöt koppla av genom att fara till Spelmansstämman på Friluftsmuseet Hägnan i Gammelstad. När vi satte oss vid ett ledigt bord för att fika vårt medhavda kaffe så låg på bänken en kvarglömd mobil. Den bevakar vi, tänkte vi. Efter en stund ringde den

- Torbjörn Lindahl i upphittad mobil, svarade jag. Och då jag kunde intyga att den fortfarande befann sig där vi fann den hörde jag en suck av lättnad och lovade att vi är kvar tills dom kommer. 

 

Av namnet att döma som syntes på displayen kunde den uppringande vara släkt med hockeyspelaren Linus Omark vilket bekräftades när de kom för att återfå telefonen.

 

När den saken var avklarad kunde vi röra på oss och gick till två hantverkare som gjorde ytterst vackra brödfat och korgar. Vi köpte först ett och gick. Ångrade oss och gick tillbaka och köpt ett till i annan storlek. Det tyckte tydligen en av de äldre gentlemännen var så imponerande att han gav oss ytterligare ett.

- Se här, årtalet 2014. Det här tycks jag ändå aldrig bli av med.

 

Väl hemma tog Simon fram sin nyckelharpa och fortsatte spelmansstämman i sin faders närvaro.

 

Det har ju lite enkelt sagts att när den svenska socialistiska rörelsen i förra seklets början (ca 100 år sedan) splittrades i en revolutionär (kommunistisk) och en reformistisk (socialdemokratisk) del så handlade det om olika vägar mot samma mål.

 

Men vilket är i så fall detta "samma mål"? Åtta timmars arbetsdag, längre semester, bättre lön och välfärdstrygghet? Dvs det som vi ser i vårt reformistiska land.

 

Eller det man kan se i Ryssland som valde revolutionens väg och direkt (efter de rödas seger i inbördeskriget) kunde börja förverkliga sina utopier utan besvärande motstånd från någon opposition? 

 

Vad får vi då? Partiet har makten, övriga partier - om de tillåts - mest statister. Partiet har insyn och (åtminstone något) inflytande i alla delar och sektorer av samhällslivet och utsträcker sina tentakler till alla verksamheter i samhället.

 

Är det vad vi ser i den snälla och vänliga reformistiska svenska socialdemokratin?

 

Ungefär så påstås det i en intressant bok jag just läst. Senare, när jag smält innehållet ordentligt, ska jag berätta om den.

 

Just nu bara lite uppvärmning. En god vän, kyrkobesökare, har flera gånger i samtal uttryckt att om det finns ett samhällsområde/verksamhet som man på minsta teoretiska vis skulle kunna ha politisk insyn i/inflytande över, så ska socialdemokraterna ha detta inflytande.

 

- ???, undrar vän av ordning som vill ha lite mer "kött på benen" 

- Jag har sett det med egna ögon.

 

Och så berättar han om det han upplevt i sitt hem flera gånger under sin uppväxt. Pappan var aktiv socialdemokrat och ordförande i den lokala s-gruppen.

 

Ofta hade fadern sina s-kompisar hemma som med grogglasen i handen helt öppet och ogenerat talade om vem som borde gå med i vilken lokal förening och vem som kunde nominera vem till dess styrelse så att socialdemokratisk insyn och på sikt inflytande kan säkras i varje lokal verksamhet och förening som börjar få en storlek som kunde innebära något som helst inflytande i lokalsamhället.

 

Samma mål? Partiet över allt.

 

blev det i hem idag. Som vanligt varannan torsdag. Formellt sjukkommunion. Men betydligt fler än vanligt. 5-6 är vi oftast. Idag var vi 13! Vi håller verkligen på att bli en liten församling. Frågan är bara om denna lilla husförsamling ska anslutas till Domkyrkoförsamlingen eller Missionsprovinsen?

- den jag köpte på IKEA i måndags har Simon och jag monterat idag. Det tog några timmar för två personer (en yngre som jobbar och en äldre som mest är ivägen).

 

Mycket fin och finurlig **

 

Nu återstår bara att flytta in allt i skafferiet igen. Och det bör göras med eftertänksamhet och noggrannhet, för den plats man ger havregrynen och hårdbrödet och pastan första gången man packar in i ett nytt skafferi kommer de att behålla tills man flyttar (till "hemmet"), upplyste Mats mig om senare under kvällen då vi satt i bastun.

 

Idag kom också juninumret  av Kyrka & Folk där intervjun med mig är publicerad. 

 

 

* skafferiutdrag kallas det på IKEA:s hemsida

 

 ** kolla på IKEA:s hemsida efter produkten Utrusta

 

Hade jag idag hos god vän sen över 40 år, tillika trogen gudstjänstbesökare. Man kan väl säga att vi hade Ole Hallesbys bok Kristendom genom uppfostran och omvändelsekristendom - en bok vi båda läst och uppskattat - som bakgrund till samtalet. Dock utan att ha boken framför oss.

 

Hallesbys tes är att uppfostran och omvändelse inte utesluter varandra eller är varandras motsatser i det kristna livet. Båda behövs. De kompletterar varandra. Flera gånger under åren har jag återvänt till den boken, som jag läste under mitt sista år i Uppsala. Flera gånger har jag nämnt den här på bloggen.

 

Skälet till att jag högeligen åstundade detta samtal var att brodern för en tid sedan gladde sig och uppmuntrade mig när jag i predikan i bönhuset berört ämnet att också barndomskristna måste komma till personlig tro. Lär nog återkomma till det. 

 

blev det idag.

 

Mats och jag var i östra länsdelen för han ville snygga till på två gamla släktgravar som han känner visst ansvar för. I Haparanda hans morfar och mormors och i Torneå hans mormorsmors. Jobbet större vid den senare då det är en grusgrav som måste hållas fri från ogräs. Snabbtitt även in i stora kyrkan som till det yttre liknar Skellefte Lands kyrka. I samband med besöket i östra grannlandet besökte vi även ställen där div, som inte kan inhandlas i hemlandet,  går att köpa.

 

Men först Haparanda och - naturligtvis! - IKEA.  ett varv runt och köttbullar till lunch. Div saker att handla hade vi båda, mest jag, som handlade både åt annan person och åt mig, inkl en (som jag tycker) finurlig skafferiinredning som vägde 37 kg. Roligt, men när man ser alla affärslokaler som gapar tomma i stadens gamla centrum så undrar man om IKEA verkligen blev det lyft för staden som man hoppats. Men jag vet ju ingenting om befolkningsutveckling, arbetstillfällen och skatteinkomster i kommunen. Men det vet kanske gammal ungdomsvän som nu är kommunalpolitiker och som var på kommunfullmäktige när jag ringde för att fråga om han ville bjuda på kaffe när vi klarat alla våra ärenden. Ett möte vid vilket Stefan Aro höll ett föredrag fick vi höra. Då förstod vi vilket sammanträde Stefan var på väg till när vi under förmiddagen mötte honom strax utanför IKEA med en varmkorv i handen på väg mot något viktigare än att stå och surra med gamla vänner. Precis när han försvunnit dök pensionerade kollegan Sigge Westman upp. Han hann dock prata en stund. Så vi gemensamt kunde konstatera att som pensionär har man så mycket att göra att man inte hinner vara ledig.

 

På vägen hem hälsade vi kort på hos pensionerade vänner som var i sin stuga bortom Kalix (från Luleå sett). De hade i alla fall haft tid sätta på kaffe. 

Tack, för det!

 

Dopets söndag. Och dop blev det. Av person från Kina även denna gång. Bekant med de tre personer därifrån som tidigare döpts i Hertsökyrkan. Håller vi på att ordna väckelse i Kina? Det behöver vi nog inte bidra med. Kina är det land i världen där kristendomen går fram som starkast. Flera av dessa vänner har lärt känna varandra via en bibelstudiegrupp på nätet där de läser Bibeln tillsammans. Dopkandidatens syster,* som bor på annan ort I Norrbotten, berättade att hon blev kristen och döpt i Kina redan för ca 20 år sedan.

 

Döpa och predika fick jag glädjen göra idag. Bosse ringde kl 7.30 och undrade om jag kunde ta över då han blivit sjuk..

Mats fick också hjälpa till. Allt gick accaptabelt bra (tycker jag) även om några moment i dopritualet råkade komma i fel ordning, men jag tror inte så många noterade det.

 

Glädjefull dopfest. Ca 45 deltagare.

 

Väl hemma blev det promenad med Simon upp på Mjölkuddsbergets topp där vi drack kaffe.

 

 

* födda strax innan den stränga Ett-barn-politiken började genomföras. Hon berättade också att den inte överallt tillämpades helt strikt. I praktiken kunde man köpa sig rätt till fler barn. Formellt var det kanske böter men likväl något som rikare människor kunde unna sig. 

 

Om det beror mest på Alvedon som sänkte febern eller trogna vänners förböner det får kära läsarna bedöma.

 

I vart fall har jag utan större problem stått på benen idag. Varit till Gammelstad (Simon körde), hämtat ut nya nycklar till servicehusen (där man som kyrkstuguägare kan hämta vatten, diska, mm *), eftersom låsen bytts, käkat pizza och städat lite i ex-hustruns kyrkstuga. Div i bilen som ska till återvinningscentralen. Dock inget som ska i containern för energiåtervinning vilket är det nya ordet för brännbart upplystes jag om för en tid sedan då jag frågade var man skulle slänga brännbara sopor. Har även andra kommuner lika uppfinningsrika språknissar?

 

I morgon är det högmässa. Då får vi gör oss av med andliga och moraliska sopor.

 

 

* om jag vore en pryd amerikan skulle jag säga att varje servicehus även har ett bathroom. 

 

Fick feber på dan och blev trött och orörlig. Bättre under eftermiddagen. Men sämre igen på kvällen. Ramlade i badrummet och fick ringa trygghetslarmet för att få hjälp ta mig upp. Kunde då hasa mig till sängen med hjälp av rollator.

 

Men personalen var lite orolig och ville att jag skulle kollas upp lite mer. Så dom kallade på ambulans  (utan blåljus och sirener) för där finns mer utrustning. Efter div prover och noggrann utfrågning konstaterades att sannolikt var inget allvarligt på gång. Men jag hade 39° feber (tidigare på dagen hade jag betydligt lägre) vilket ansågs förklara det mesta sv tröttheten. Med rekommendation ta två Alvedon var sjätte timme lämnade de mig. 

- Vi finns bara ett samtal bort.

 

(Berättar detta morgonen efter).

 

Och idag fick jag ett brev från kommunen till alla kyrkstuguägare. Nya nycklar till servicehusen (disk, toa och soprum) kan beställas efter låsbyten, uppmaning lämna epostadress för hädanefter kommer informationen digitalt.

 

Men även program för Persmässhelgen veckan efter midsommar. Att kalla helgen Persmäss är - i mina ögon - ett modernt påhitt. På min tid dvs 80-talet när jag var präst där, hette det Kyrkhelg eller Missionshelg.*

 

På den tiden (ni vet ju principen: ju förr desto bättre) var det flera gudstjänster med predikan, en av kvällarna midnattssolsandakt under det solbelysta triumfkrucifixet. Och givetvis avslutande högmässa. Därtill eventuellt också någon "ungdomsgudstjänst".

 

Och vad är det idag? Två gudstjänster, midnattssolsandakten och högmässan! Fyra tillfällen med Dramatiserat husförhör på Friluftsmuseet. Därtill föredrag om Kyrkstadsseden förr och nu. Säkert intressant och roligt men dessa programpunkter med fokus på hur det vart förr förmedlar ju, tillsammans med barnaktiviteterna Kyrksnoken och ansiktsmålning med sommarkyrkan, att kristendom är nå't som man ägnade sig åt förr och har det någon inverkan på vår tid så gäller det barn.**

 

Utöver detta, årsmöte för Kyrkstuguägarnas intresseförening och Byggnadsvårdsvandring bland kyrkstugorna.

 

Vad ska man säga? Givetvis är ingenting av detta fel eller ointressant. Inte ens för mig! Men svårt komma från intrycket att levande kristendom, som kan förväntas ha något ärende till människor idag har ersatts av kultur och historia.

 

Samtidigt som Persmäss i Gammelstad pågår Tornedalslaestadianernas stormöte i Arcushallen. Där kommer jag att vara och medverka med predikan fred kl 18 och distribuerande i lördagskvällens nattvardsgång som leds av Bosse.

 

Under Stormötet blir det predikningar dagarna i ända från fred kl 13 t o m sönd em.

 

Jag frågar "som så många gånger förr" var är Kyrkan egentligen?

 

 

* Sen är det väl ytterst sannolikt att man grävt upp namnet persmäss ännu längre bak i historien

 

** när jag var präst i Gammelstad hade vi tre barn. Vi hade gärna tagit med dem på dessa barnaktiviteter men nog hade vi vuxna föräldrar också kunnat lyssna på en rejäl predikan 

 

blev det idag. Först nästan hela mitt sjukgymnastikträningsprogram, sen på kvällen en timmes promenad med Mats som kommit från stugan just för detta och vår bastukväll. Han kom t o m lite tidigare så han fick middag och kaffe också.

 

I övrigt mest läsning i de två böcker jag håller på med - utöver Tidegärden och Bibeln. Återkommer.

är det idag. Som ung betraktade man redan sjätte juni som nationaldagen trots att det bara var Svenska flaggans dag.  Men nu är det nationaldag också.

 

Vi firar den dag då Gustav Vasa blev kung. Själv har jag aldrig haft några särskilda känslor för honom. Hans insats för att fördriva det påvliga mörkret och föra den rätta (lutherska) tron fram i ljuset har jag aldrig begripit. Upplever honom mera som skaparen av statskyrkosystemet.

 

Att vi blev fria från Kalmarunionen har aldrig av mig upplevts som någon stor sak. Kanske var den det ändå. Vet ej. Jag menar, i skolan hade man ju läst om Sveriges historia under flera hundra år när till sist Kalmarunionen bildades. Den känns mera som en parentes i historien.

 

Just nu hör jag talman Andreas Norén på Tv:s sändning från firandet på Skansen. Han uttrycker att det äldre Sverige före Kalmarunionens tid knappast var en nation i senare mening, snarare en federation av landskap. Kanske det. Sen har jag även hört konungen tala. Till min glädje nämnde han den som jag alltid tyckt vara mycket viktigare för Sveriges historia, Olof Skötkonung. Sveriges förste döpte och kristne kung. Skälet till att han omnämndes var iofs för att få anledning nämna det för sin frihet kämpande ukrainska folket. Olof Skötkonungs dotter Ingegerd - som vördas som helgon inom den ortodoxa kyrkan under namnet Anna av Novgorod har sin viloplats i Sofiakatedralen i Kiev.

 

Det kan man undra. Dels i betydelsen att man ser den mer och mer försvinna. Först och främst ur det offentliga och politiska livet. Finns det längre några rikskända politiker som vågar bekänna en tydlig kristen tro? Och är det någon som gör det så blir ju vederbörande (OBS! inte "hen") direkt påhoppad med frågor om sin syn på abort och skapelsen. Och kryper oftast ur fångstnätet bedyrande sin lojalitet mot det politiskt korrekta.

 

Inom kyrkorna försvinner den. Alla traditionella frikyrkor tappar medlemmar. Det betyder att man inte "får ungdomarna med sig". Inom svenska kyrkan är raset i gudstjänstdeltagandet enormt. Enstaka undantag - som den kyrka där jag fått mitt andliga hem - kan inte bryta trenden.*

 

Sen kan man ju med frågan mena vilken riktning tar kyrkor och samfund? Blir det som Anders Gerdmar (och många andra) tror, att synen på äktenskap mellan personer av samma kön blir den stora vattendelaren? Den som i årtionden levt med i svenska kyrkans liv har redan upplevt en viktig bekännelsefråga: kvinnor som präster. Själv har jag ofta uttryckt att efter ett könsneutralt prästämbete följer - som amen i kyrkan! - könsneutralt äktenskap. Om könet inte spelar någon som helst roll i ena fallet varför skulle det göra det i det andra? 

 

Nu finns det många - ur kyrklig synvinkel ofta s k lågkyrkliga och frikyrkliga - som "anpassar" sig i ämbetsfrågan men fortfarande vill vara traditionalister i äkenskapsfrågan. 

 

Lycka till! säger jag. I längden tror jag inte det går.

 

 

* jag har sagt det förr, och kan upprepa det igen: det stadigt ökande gudstjänstdeltagandet i Hertsökyrkan beror till icke oväsentlig del på deltagande av människor från andra distrikt, församlingar och kommuner som saknar gediget gudstjänstliv där de bor.

 

Efter visst funderande blev det den vanliga kyrkan. Mats hade berättat att han tänkte gå på gudstjänst på EFS-Sundet. Närmare för honom nu när han befinner sig i stugan i Kallax. Övervägde också det alternativet, men till sist blev det Hertsökyrkan. Om det berodde på den goda principen att inte överge sin församlingsgemenskap eller att jag var för sölig för att hinna till gudstjänst kl 10 låter jag vara osagt.

 

Enligt vad kyrkvärden noterat i statistikliggaren var vi 59 deltagare. Flera nya. Troligen ukrainare (bara kvinnor och barn). Roligt -igen! - att ukrainarna och armenierna finner varandra. De har ju ryska gemensamt som andraspråk. Snart får Mats starta en bibelstudiegrupp på ryska!

 

Eftersom man numera ofta sitter till bortåt kl 14 på kyrkkaffet så stannade jag sedan kvar och körde direkt till bönhuset. Hann dels läsa en liten skrift som var till gratisutdelning i kyrkan. Ett försök att på enkelt sätt presentera den kristna tron för sökare. Dels fick jag en stunds samtal med Bosse  bl a om den ytterst bräckliga grund islam vilar på. En liten Power Nap i bilen också innan jag åkte.

 

Kom alltså acceptabelt utvilad till bönhuset och fick höra god predikan av Mikael. Ägnade också tid åt att leta en bok jag glömde på hatthyllan för två veckor sedan. Fann den inte. Vem har tagit/slängt bort den? Det var en bok som jag tog i Örnäsgården på bordet för utgallrad litteratur från församlingsbiblioteket. Minns ej titeln, men nåt om feminismens påverkan på kyrkan. Tänkte väl bara få mina fördomar bekräftade. Men eftersom de i dessa avseenden är orubbliga så gör väl denna icke-läsning knappast så stor skillnad.

 

Även Mats dök upp. Men då jag efter gudstjänsten var upptagen med bokletande så hälsade vi bara kort.

 

med underrubriken 

 

 

är den första av de gårdagsnämnda böcker som blev färdigläst. Egentligen var det de två andra som jag höll på med men då denna plötsligt fanns i brevlådan - jo, jag hade själv beställt den! - och den dessutom var liten, tunn (A6, 120 sid) och lättläst så fick den tränga sig före i kön.

 

Författare Sam Allberry. Timoteus förlag, 89 kr.

 

Har tidigare läst en annan bok av samme författare, Varför bryr sig Gud vem jag ligger med? Traditionell kristen undervisning. Delvis lite snåriga resonemang att följa tyckte jag när jag läste den, men innehållet ok. Dock var det ett nytt perspektiv som gavs, som jag inte tidigare reflekterat tydligt över, när det gäller Jesu ord om att inte ha begär till någon. Det ordet är inte riktat till "mig" (bara) för min skull, för att skydda mina tankar och mitt sinne, utan lika mycket för nästans skull. Om "jag" har begär till någon annan så "förtingligar" jag den människan. Och tar så bort hennes människovärde. Gör den andre till ett "det". Värt att begrunda, tyckte jag.

 

Den nu aktuella boken var mer direkt och lättläst - och läsvärd. Även här givetvis god traditionell biblisk undervisning om (äktenskap och) sexualitet, med särskild fokus på de situationer där människor erfar attraktion mot personer av samma kön. Eftersom författaren själv kämpar med sådan samkönad attraktion - författarens eget uttryck, han vill undvika ordet homosexuell - så blir boken i mina ögon trovärdig. Den är inte skriven uppifrån av någon som inte personligen vet hur det är.

 

Goda råd till kristna och församlingar hur frågor bör hanteras och människor bemötas.

 

Eftersom boken är

1. Liten

2. Lättläst 

3. Billig

 

... beställ den!

 

I vår tid behövs den.

 

Tre böcker håller jag på och läser- samtidigt. En handlar om politiska frågor, den andra läser man mer stilla nästan som en uppbyggelsebok, den tredje diskuterar det ämne som nu är mycket i farten i (fri-)kyrklig debatt, som jag berörde i gårdagens inlägg.

 

Återkommer.

 

Tre saker har jag gjort idag:

 

- träffade god vän på Lilla skafferiet och pratade om kristliga ting. Alltid roligt. Vi brukar ses i det ärendet på det stället ca en gång i månaden. Tillräckligt ofta för att vi ska ha fart i samtalet och tillräckligt sällan så vi inte blir less på varandra.

 

- sen träffade jag Mats och Bosse för lunch på Indian Garden. Trevligt det med.

 

- sist drog Simon med mig ut på promenad. Runt Mjölkuddsberget. Början och slutet på cykelvägar, men en bit på mitten av vandringen gick vi upp och gick på elljusspåret. Då passade Simon på att gå upp på en höjd samtidigt som jag vilade på rollatorn en stund.

 

 

är den utmanande underrubriken till Anders Gerdmars bok HBTQ och Bibeln. (Jag har väl nämnt den tidigare?)

 

Gerdmar menar i boken att samfunds hållningar i vissa konkreta "hbtq-frågor"kommer att bli en allvarlig skiljelinje rakt genom existerande samfund.

 

När man tar del av debatten inom, mellan och om vissa samfund och dess företrädare jag beredd hålla med.

 

I en debattartikel i dagens Dagen skriver Per Ewert om detta och förutspår nya splittringar inom samfundsfloran som kanske gör att samfund försvinner och nya uppstår. Kanske vissa existerande samfund profilerar sig tydligare i olika riktning och så får vissa medlemmar byta till samfund som passar dem bättre.

 

Den som lever får se