Torbjörn Lindahl

Med underrubriken Döden i Stockholm 1710 av Magnus Västerbro heter en bok jag just avslutat. Att det var en allvarig epidemi i Stockholm hösten 1710 är inget jag haft aktuellt i huvudet även om det väl troligen nämnts i någon skolundervisning. Men författaren påpekar att man i historielektionerna förmodligen mer uppehållit sig vid Karl XII:s krigståg än vid pestutbrott.

 

Intressant bok, absolut läsvärd. Nyttig både att ta del av fasorna och människornas och samhällets försök att möta och hantera desamma. Många tankar väcks också när man tar del av hur sammanflätade kyrkan/religionen och samhället var - statskyrkan var verkligen ett faktum - och ser hur impregnerat med religiösa tankegångar hela samhället var. Att pesten var sänd av Gud till folkets straff och tuktan ifrågasätts inte på allvar av vare sig beslutsfattare eller läkare.

 

Också nya perspektiv (för mig) när man tar del av den svenska stormaktstidens syn på sig själv. En tro på de svenskes allmänna överlägsenhet som gör att en tråd kan dras ända från Olof Rudbecks tro på Sverige som all civilisations vagga (Atlantica) och tanken på vår självklara (rätt till) dominans över Östersjön (stormaktstiden) fram till tron på det svenska folkhemmet som överlägsen samhällsmodell och slutligen ett modernt politiskt partis vurm för det svenska.

 

En annan bok jag nyss läst är av helt annat slag. Liten katolsk katekes. Såg den hos äldste sonen i Uppsala i somras. Köpte en egen och läste. En bok som förklarar tron på ett enkelt och resonerande sätt. Den skulle jag utan vidare kunna sätta i händerna på dem som vill veta mer om kristendomen. Det lilla som nämns om skärselden och påven kan lätt betraktas som marginalanteckningar som inte stör alltför mycket.

 

Idag blev det äntligen en MC-tur. Men inte så lång. Bara drygt 30 km. Men härligt som alltid få en liten runda i alla fall.

 

Men det var på eftermiddagen. Förmiddagen var det högmässa i Hertsökyrkan, som Bosse ledde. Vid kyrkkaffet försökte han övertyga mig att fara till klosterön Athos. Kanske.

var det i natt.* Om det varit kortvarig frost någon tidigare natt men vars synliga effekt på vattenpölarna hunn9it försvinna innan jag spanat ut genom ytterdörren vid morgontidningens intagande vet jag ej. Men i förmiddags var det tydlig frost på marken. Detta behöver dock inte betyda att vintern är i omedelbart antågande. Det normala är väl att tidsspannet mellan första frostnatten och snö som ligger kvar brukar vara flera månader. Det har väl t o m hänt att man någon gång upplevt första frostnatten redan i slutet av augusti. Och som barn fick jag då och då erfara att det fallit snö redan vid min födelsedag knappt två veckor in i oktober.

 

Men nu var det längesedan. Så har också medeltemperaturen stigit drygt två grader här i Luleå under de senaste, ja hur lång tid det nu var, hundra år eller femtio? Strunt samma. Märkbart ändå. I Kiruna över tre grader om jag minns nyhetsrapporteringen rätt. Den genomsnittliga temperaturökningen i hela världen lär ju vara ca en grad på hundra år, men ökningen blir större närmare polerna.

 

Den stora frågan när frosten knackat på dörren är ju om det återigen någon eftermiddag ska bli så torrt på marken och varmt i luften att man får lust rulla ut favoritfordonet ur garaget. Ser nästan ut så just nu. Igår ungefär vid denna tid såg det definitivt ut så, men då beslöt jag mig att först ägna mig åt annat diverse som jag ansåg vara angelägnare. Och när det var gjort hade det kommit en liten regnskur som gjort marken blöt alltså försvann lusten. Bäst att inte blogga så länge att vädret, det fina, försvinner.

 

Men ska man ha gott klimatsamvete på motorcykeln är det kanske bäst att köpa elmotorcykel. För några dagar sedan landade senaste numret av MC-Folket (Sveriges motorcyklisters tidning) i brevlådan. I den fanns flera tester  av olika elmotorcyklar. Synd bara att den som lockade mest kostade 209000 vilket är mer än dubbelt mot vad den typ jag har kostar. Så var det med det. Men kanske borde staten subventionera elmotorcyklar likaväl som el- vanliga dito.

- - - 

 Nej, någon MC-tur blev det inte.. jag var ytterst nära fara ut men då föll några regndroppar så  då tvekade jag. Men det blev inget regn. Men inne satt jag. Så kan det gå.

 

* detta skrevs lördag em men fel i bloggportalen har hindrat publicering

har det varit. Känns som att mitt liv och mina veckor hoppar från söndag till söndag. Idag 17:e efter trefaldighet.

 

Högmässa celebrerade jag i Hertsön. Och predikade. För en gångs skull var det för mig två kända namn bland de avlidna. En jag kände (se blogg för en dryg vecka sedan), en som jag väl mött men knappast var bekant med. Ofta är ju de personer man nämner i tacksägelserna helt okända personer. I vart fall för präst i något så när stor stad. Hur det är för präst i mindre by, t ex den som min gamle kamrat bebor, vet jag icke.

 

Kyrkkaffe givetvis och fortsatt god gemenskap och intressanta samtal. 

 

Efter mässa och kaffe for jag och hälsade på mor på hennes boende. Där blev det gudstjänst igen då kollegan Boel och musiker Ida kom på besök. Mamma uppskattade nog få sjunga psalmer och uppleva lite gudstjänstkänsla.

 

Till bönhuset (öst-) sedan. Lite sen till maten men det fanns så det räckte. Deltagande sedan i sista gudstjänsten. Men jag var så trött att jag oupphörligt satt och nickade till under första predikan. Alltså tog jag bussen hem under den andra.

 

Långt telefonsamtal sedan med kristen vän. I morgon blir det träff i Boden - obligatoriskt även om man är ledig! - för präster och diakoner i trakten för möte med Åsa Nyström som efterträdde Hans Stiglund för drygt tre månader sedan.

Det var en fråga vi flyktigt berörde när jag om eftermiddagen satt hos min gamle kamrat i Älvsbyn. Något definitivt svar lyckades vi inte diskutera oss fram till.

 

Annat vi diskuterade var regeringsbildningen. Vi konstaterade att både (s) och alliansen tydligen tänker köra ända in i kaklet innan dom på något sätt börjar förhandla (kompromissa?)

 

Ytterligare annat samtalsämne var mellanösternkonflikten utifrån det TV-program jag nämnde igår och frågan vad den s k försoningsstriden under 1800-talet egentligen handlade om.

 

Så visar det sig att två präster även kan diskutera frågor med teologisk anknytning. Att en präst också kan upprätthålla goda kyrkliga traditioner visade sig i att min gamle kamrat inköpt och gav mig lämplig present för att (åtta dagar sent visserligen men likväl) fira International BAPABD.*

 

Skälet till kort besök i Älvsbyn var MC-tur i - till en början - fint väder. Första stopp Pite MC & Motor för beslut om kommande service och montering av handtagsvärmare,** sen Paltserian i Öjebyn, sen Älvsbyn, sen en stund hos dotter m familj i Boden efter att man kört den fina MC-vägen över Brännberg. Men då hade det redan börjat regna något,  så väl hemma blev det att olja in kedjan.

 

Är det roligt eller roligt med motorcykel? Svaret är: jätteroligt.

 

* min gamle kamrat läser dagligen den blogg som jag är förhindrad att rekommendera.

 

** sådant kan iofs avhandlas på telefon men att köra (!) dit (med MC) är klart roligare än att ringa

blev det för mig idag. Först i Hertsökyrkan som vanligt i samband med högmässan. Senare på eftermiddagen i bönhuset. Var är det roligast predika? Det kan man fråga sig. Men den frågan lämnar vi. I kyrkan var det väl lite färre (drygt 30) än det ofta är numera. I bönhuset var det betydligt fler men även där färre än vanligt. Kanske berodde det på bröllop, var en gissning.

 

Ett besök hos mamma blev det också med vidareförande av fredagens bud. Än går det visst kommunicera med henne men hon blir sakta men tydligt alltmer dement. Men hon kom ihåg att det var nåt med min klocka som hon såg på min arm. Att jag fått den som 25-årspresent av arbetsgivaren påminde jag henne. Likaså undrade hon om jag ångrat att jag gått i pension. Men hon hade ingen svårighet acceptera att jag fortfarande jobbade. Det är väl glädjen i det hela att mamma "bara" blir alltmer glömsk, humöret är det inget fel på. Inte vrång eller tjurig på minsta sätt.

 

Nu är det en veckan sedan valet. Kampen om statsministerposten beskrevs i nyheterna som ett chicken race. 

 

Ett sent TV-program handlade om Osloavtalet mellan Israel och palestinierna. Intressant.

 

En bok läste jag ut igår, en som jag promenerat förbi många gånger på Kvantum där den stått i ett bokställ. Till slut kunde jag inte motstå frestelsen eftersom både titeln - Kyrktuppen - och snabbgluttande i densamma visade att romanen utspelade sig i kyrklig miljö. Då även författarnamnet var bekant blev saken till sist klar. Den handlar om en i övrigt duglig och omtyckt präst (man) som på bästa metoo-maner inte klarar att respektera vissa kvinnor i sin omgivning. Finns det verklighetsbakgrund till berättelsen? Inget som tydligt uttalas, men några enstaka formuleringar i för- och baksidestext kan möjligen antyda det. Var den bra? Nja. Som litteraur kändes den på många sätt ofärdig. Och är den skriven å någons vägnar, för att ge någon upprättelse, så må den drabbade bli upprättad, men personligen tror jag att en anonymiserad roman i så fall är ett alldeles för trubbigt verktyg och gränsen till ge igen  riskerar bli smal.

Där lockade jag väl många läsare med denna spännande rubrik?

 

Verkligheten är denna. Redan i torsdags var jag sugen på MC-tur när jag for hem från jobbet i soligt väder som pågått under stor del av dagen. Men väl hemma hamnar man i favoritfåtöljen för koll av post och vips så har tiden runnit iväg och med den lusten dressa på sig och rulla älsklingsfordonet ur garaget. I går eftermiddag var känslan densamma men efter ivrig argumentation med mig själv och hemmavarande son beslöt jag att efter snabb kvällsmat ta en tur.

 

Efter div svängar hamnade jag hos god vän i grannkommun (som förvarnats via tel). Där blev det kvällste och intressanta samtal om kyrkligt och kristligt och till sist bön för angelägna böneämnen. Märkligt hur mycket av givande och angelägen kristen gemenskap man är med om vid sidan av arbetet när man är präst.. 

 

Under vistelsen i goda vännens hus fick jag det telefonsamtal som berättade att annan gammal god vän - trettio år äldre än jag - igår "fått komma hem till Herren". Det var yngsta dotter till Karin Magnusson som ringde. Karin är sannolikt okänd för många av denna ringa bloggs läsare, kanske känd för en del av dem som haft engagemang inom kyrkor i Luleå, kanske särskilt inom tidigare Örnäsets församling.

 

Karin var lärare och under en tid kollega med mamma (och hennes man, som jag begravde för ca tre år sedan,  var kollega med pappa). Och eftersom vi var flera jämnåriga i våra respektive barnaskaror knöts flera vänskapsband. Under de snart 40 år jag varit präst här i Luleå fanns Karin och Nils-Erik ofta bland gudstjänstfirarna. De senaste 4-5 åren har vårt gemensamma gudstjänstfirande mest bestått i sjukkommunioner i deras hem. Att besöka dem - eller senaste åren bara Karin - har alltid varit en glädje.

 

När den enkla mässan vid matbordet i vardagsrummet var avslutad tog Karin alltid till orda för att be. I bönen ingick nästan alltid tungotal och en hälsning från Herren som Karin själv tolkade. Inledningsordet var alltid "du är mitt älskade barn, säger Herren". Ibland kunde någon annan besökare vara närvarande. Var ock en fick ett tilltal med en personlig hälsning. För mig personligen var dessa hälsningar ofta mycket uppmuntrande och ytterst träffsäkra in i min personliga situation. 

 

Naturligtvis finns en sorg efter en person som blivit en vän men framförallt över förlusten av ytterligare en flitig och uthållig bedjare. När de gamla bedjarna dör ersätts dom inte i samma utsträckning. Det är en stor förlust för Guds rike.

 

Men glädje givetvis att kunna tänka att en person inte gått bort  utan - hem.

När den som idag i Hertsökyrkan sker med komplett riktig liturgi som genomförs väl och därtill god predikan, då  är svaret nej. Man kan inte bli less. Alltså går man till kyrkan söndag efter söndag. 

 

Idag var det Bosse som celebrerade och predikade. Nu blir det min tur två veckor. 

 

Och nu är det valvaka. Konstaterar bara att det parti som de flesta partier tycks tro inte existerar (SD) bara blir större och större. I princip alla partier har under kvällen funnit någon anledning utropa sig till segrare. Som på dagis. Alla är lucia.

 

har jag inte bara sett utan träffat och suttit och haft ett intressant och givande samtal med. Det var när vädret under andra halvan av veckan var sådant att det lockade att fara ut på höstens sista (?) längre MC- tur som jag hamnade på den ort där en av kandidaterna som ny biskop i Missionsprovinsen bor. Givande möte.

 

Eftersom jag heller aldrig tackar nej till en mässa* fick jag chans återigen celebrera i enskilt iordningställt kapell.

 

Jag kan bara erkänna: mässan betyder alltmer för mig för varje år som går.  Att fira mässa flera dagar i rad (eller i enstaka fall mer än en gång samma dag) gör mig absolut ingenting. Varje tillfälle är nytt och fräscht.  Ingen slentrian.  Orden lika innehållsmättade. 

 

Nu funderar jag över den s k ämbetsfrågan, dvs frågan om det är rätt eller fel att kvinnor går in i prästämbetet. Kanske beroende på ett samtal jag haft med kristen vän. Ett av argumenten för kvinnor som präster har ju varit att i vår tid när kvinnor i samhället kan inneha i princip alla yrken och befattningar som män har då är det orimligt att kvinnor ska vara uteslutna från en karriärmöjlighet just inom kyrkan. Och detta i all synnerhet som prästyrket är (ansetts vara) den mest lukrativa karriärvägen inom kyrkan både vad gäller allmän status, utvecklingsmöjligheter och lön. Så är det kanhända. Men jag tänker att den saken kanske ändras i sinom tid när kyrkan blir så fattig att den inte har råd hålla anställda präster utan alla präster får verka på fritiden som "tältmakarpräster"; och när dessutom svåra tider för kristna kommer då biskooar och präster på sedvanligt sätt ställs först i kön på väg till tortyrkammaren eller platsen för nackskottet.

 

Den som lever får se. Min ringa poäng är bara att argument som anförs i det som i grunden är en teologisk fråga ska vara av den karaktären att de är relevanta och hållbara i alla situationer.

 

I morgon är det inte bara valdag utan som alltid numera fasta datumet 9 sept International BAPABD. Goda vänner som jag besökte under MC-turen hade inte glömt denna viktiga firningsdag, utan gav mig lämplig gåva inför hemfärden. Vilken dock inte förtärdes på motorcykeln utan sparas till morgondagens valvaka.

 

 

* favorituttryck av nära kollega

med säkerhet två gånger idag. En tredje gång hade varit möjligt om jag tittat ordentligt. 

 

Hemmavarande sonen och jag åkte mot Arvidsjaur idag. För att hälsa på moster och morbror som nu äntligen innan sommaren är helt slut, befinner sig i sin stuga. Den stuga där sonen och jag för några veckor sedan reparerade altanen vilket är allom bekant.

 

När man är på resande fot en söndag riskerar man missa gudstjänsten vilket i princip är en stor försyndelse. Men eftersom vi gick på bön igår och hörde predikningar av en sammanlagd längd som det normalt tar flera veckor i kyrkan för att kompensera; och då jag dessutom deltog i mässa fredag kväll så ansåg jag hjälpligt all rättfärdighet uppfylld.* 

 

Vi hade visserligen spanat in predikoturerna för Arvidsjaur men beslutat ej överväga det alternativet då vi såg att det var kyrkoherdeinstallation. Dels tänkte vi att det blir extra långt, dels kände vi att ska man väl gå i främmande kyrka så gör man det helst en s k "vanlig" söndag.  När det är stor församlingsfest ökar känslan av främlingsskap.**

 

Alltså till stugan. Men helt kyrkligt lottlösa blev vi inte. För när vi om förmiddagen befann oss på vägen mot Arvidsjaur blev vi omkörda av bil i full fart (hur stor fart ska jag icke spekulera i men jag brukar sällan ligga på hastighet långt under gällande begränsning. Om man säger så).

 

I den bilen satt eller körde biskopen visade det sig sedan när vi körde om densamma bilen å parkeringsplats där det antingen var chaufförsbyte eller bensträckningspaus. I vart fall skymtade vi biskopen vid bilen. Sedan hann biskopsbilen inte ifatt oss igen innan vi svängde av mot sommarstuga.

 

Men trodde någon att det därmed var färdigsett på biskopar? Icke. Vid lunchtid hade moster ärende till samhället vilket kunde utföras även å söndag. Iväg i bil alltså. Och när vi ändå var i samhället och ärendet avklarat så passade vi givetvis på att både bese mors och mosters barndomshem, morfars f d hotell och besöka släktgraven för Fabrikör G.W.Pettersson (mormors far) där åtskilliga släktingar vilar. Och tänka sig, just när vi står där precis innanför kyrkogårdsstaketet så börjar folk komma ut ur kyrkan. Och ser man på. En person klädd i den röda mitra som man vant sig se på sin vän Hans. 3 x biskop. På samma dag!

 

God mat i stugan sen. Tillagad av morbror som aldrig misslyckas med köttet. Så mört och gott att desslike inte finns på bästa restsurang.

 

Hemfärd sen och omväg via Vidsel/Storforsen och krokig liten grusväg sedan (som skulle varit himmelsk MC-väg om den varit asfalterad) mot Harads; pizza på ytterst trevlig liten restaurang i Boden som varit ännu trevligare om det inte inkommit fyra personer i behov av mer öldrickande än ätande, vilka med hjälp av högljutt störande och svammel klart sänkte måltidstrivseln. Kaffe på maten i kyrkstugan i Gammelstad så blev det ialla fall något kyrkligt innan dagen var slut.

 

* tur att man inte är katolik för då ska det vara mässbesök minst en gång varje söndagsdygn (gudstjänst med "bara" predikan räknas inte)!

 

** jämför: att hälsa på i annan familj och bli bjuden på vardagmiddag kan kännas bekvämt. Men att sitta till bords på stor främmande släktmiddag där man inte känner en kotte, men mostrar och fastrar och kusiner och respektive känt varandra i årtionden, det är inte lika bekvämt

blev det i afton. Fredagskvällens mässa i Örnäsets kyrka inledde Fridsförbundets höstmöte som pågår även lördag-söndag. Tre gudstjänster idag och tre imorgon. Den sista idag deltog jag i tillsammans med äldste son. Två predikningar som vanligt. Tolkade till finska. Klart lättare hänga med när man förstår originalspråket och inte bara tolkspråket. Första predikan hölls av min ungdomsvän Lars-Erik Wikberg från Haparanda. Jag får väl ge samma omdöme som biskop Göran Beijer gav för något år sedan i detsamma bönhuset då han hört samme talare: 

- Det var ju en predikant som ville nånting.

Näste talare, av dialekten att döma, österbottning. Uppfattade ej namnet. Talade över samma text som var evangelietext i söndags, om den barmhärtige samariern. Inget att invända där heller. Allt lugnt och stilla. Kaffe sen. Och sen hem. 

 

Men innan gudstjänsten slutade så pålystes söndagens gudstjänster varav den första börjar kl 11. Är detta första gången som en gudstjänst i östbönhuset utlyses samtidigt som högmässan i kyrkan? Jag har i vart fall aldrig sett eller hört det förut. Tänk att det fanns en tid när det var kontroversiellt nog att ha bönhusgudstjänster två ggr på söndag eftermiddag, kl 13 och kl 16. Redan det ansågs vara tillräckligt konkurerande med högmässan. Varje gång det skedde, så länge prof em Ingemar Öberg levde, så kom han till Hertsökyrkans högmässa och berättade ljudligt för den som ville höra att han i ren protest vägrade deltaga i bönhusgudstjänst som kunde uppfattas konkurera med högmässan:

- Så har det aldrig varit förr i Torne och Kalix älvdalar. 

 

Nu ligger ju Luleå vid Luleå älv men Fridsförbundet lever förvisso i arvet från de östligare* älvdalarnas fromhet.

 

 

* nordligare, tänker kanske en sörlänning som inte kan kartan ordentligt

var det ikväll (fredag) i Örnäsets kyrka. I samband med Luleå Fridsförbunds höstmöte. Som vanligt lite kollision med höstkonfirmation i kyrkan. Alltså blev mässan fredag kväll istället för det av rörelsen oftast önskade lördag kväll, eller söndag högmässotid som kyrkoförsamlingen sägs vilja styra det till.

 

När jag är med om dessa mässor med bönhusförsamlingen i Örnäsets kyrka då har det ofta varit jag själv som ansvarar. Så inte ikväll. Bosse både celebrerade och predikade. Själv deltog jag i distributionen tillsammans med Lars-Gunnar. Skönt bara få sitta och lyssna.

 

Bosse predikade över 1 Mos 4. Kain och Abel. Men ett betydligt längre avsnitt än det som var GT-text i söndags. Men predikanten medgav att det var läsningen i kyrkan i söndags som inspirerade att använda samma text vid detta tillfälle. Fin och gripande och lärorik predikan. Roligt få lyssna på.

 

Drygt 200 kommunikanter - om vi räknade rätt på antalet framtagna oblater. I laestadianska sammanhang är det inte vanligt med barnkommunion. Oftast väntar man på gammalt sätt till konfirmationen. Några koptiska invandrarfamiljer däremot låter barnen kommunicera. T o m ett spädbarn i sin moders famn fick några droppar av vinet. Är barnen kristna så är dom. Nästan lustigt är det ju hur en massa kyrkliga och konfessionella skrankor bara rasar när vi plötsligt får kristna från andra traditioner som utan bekymmer förutsätter att dom mitt ibland oss kan leva som dom alltid gjort.

 

Välsignelse.

 

Kaffe sen i bönhuset. Där hamnade jag bredvid en västlaestadian så jag blir ju tvungen fundera över vad som är mest ekumenik; koptiska kristna från Egypten i ett laestadianskt bönhus eller laestadianer i "fel" bönhus. 😉 På fullt allvar funderar jag "som så många gånger förr" * hur det kommer sig att denna - för att vara kyrkliga sammanhang - förhållandevis stora skara, som trots allt till det yttre hör med inom kyrkans sakramentala ramar, likväl själv väljer att vara, alt. av kyrkan i praktiken betraktas som, en utomstående grupp medan de i jämförelse förhållandevis små grupper som samlas till kyrkans högmässor dom räknas självklart som kyrkan. Är det nåt jag inte fattat? 🤔 Och detta är ju så mycket underligare som laestadianismen idag (särskilt i dess tornedalska form vilket det här är fråga om) nästan helt saknar alla de karaktärsdrag som en gång sades utmärka laestadianismen. Så varför är detta inte kyrkan? Det är ju till det yttre hur kyrkligt som helst.

 

Hur som helst trevligt. Också det kyrkligt?

 

* som Viktor Rydbergs Tomten