Torbjörn Lindahl

lade igår ner sin stav, som det heter när en biskop lämnar sin tjänst. Det skedde vid gudstjänst I Uppsala domkyrka. På nätet (svenska kyrkans hemsida) kan man läsa avskedspredikan. Det har jag gjort. Min upplevelse? Precis det som någon uttryckt: det här skulle vilken riksdagsledamot som helst kunnat säga - kanske bortsett från att Gud nämndes några ggr och Jesus  tre gånger, varav två när evangelites sammanhang återberättades. Lite skolavslutningstal i storformat: "nu ska vi tänka på att vara snälla mot varandra." Nej, Mats predikan i Hertsökyrkan igår var klart bättre.

 

På kyrkligdokumentation.nu kan man läsa en intressant mailväxling mellan Antje Jackelen (delvis genom sin pressekreterare) och Upsala Nya tidning (journalist respektive chefredaktör).

 

Journalisten hade gjort en intervju med Antje Jackelen men när hon hon får se utskrift av den kommande artikeln blir hon mycket kritisk till vinklingen och kräver ett "omtag" eller att hela artikeln stryks. Det hon är kritisk mot är fr a att sådant där hon varit ifrågasatt - bl a den påstådda vänstervridningen och islamiseringen av svenska kyrkan - fått onödigt stort utrymme och att hennes övriga förtjänster inte uppmärksammas.

 

I någon liten mån kan jag förstå Antje Jackelen utifrån egna erfarenheter. Jag, och mig närstående - både I betydelsen åsiktsmässigt närstående och tjänstemässigt närstående, t ex arbetskamrater och t o m chefer - har ju under årens lopp "i parti och minut" varit utsatta för dylikt och gång på gång fått erfara att påstådda och verkliga konflikter alltid är mer nyheter än det som fungerar. (Den som vill veta mer konkret får kontakta mig personligen. Exemplen är många och ibland så uppenbara att dom lockar till gapskratt).

 

Till Antje Jackelen personligen vill jag bara säga:

Åkte bil m Mats till kyrkan, men först svängde vi förbi Porsön och hämtade upp Jonas Nilsson, föreståndare på Hjelmserydsstiftelsen, som hade något ärende till Norrbotten och då sov över hos sin son som studerar på högskolan och samtidigt passade på träffa Mats och hjälpa honom i högmässsn. 

 

Jonas Nilsson lärde jag själv känna för 25 år sedan som dekan i Svenska kyrkans fria synod, då Jonas var sekreterare i dekankollegiet. Senare har Jonas blivit prästvigd i den Ingermanländska kyrkan och verkat en tid i Ryssland. I de sammanhangen har Mats och Jonas haft en del med varandra att göra, då Mats också talar ryska.

 

Åter till högmässan. Mats celebrerade och predikade. Efter mässan kom en av de äldre i gudstjänstförsamlingen fram och uttryckte stor glädje över predikan. Detsamma känner jag.* 

 

Vid kyrkkaffet satt jag och talade med en av våra gudstjänstfirare som kommer från Turkiet ursprungligen. Minst sex nationaliteter i gudstjänsten. Som mest har vi nog varit nio. 57 besökare sammanlagt idag. Mats och Jonas drog rätt fort efter kaffet. Dom skulle slänga i sig lunch på lokala pizzerian, sen skulle Mats till Boden och fira mässa I gemenskap med Bodens fridsförbund. Fortsätter han så här så kör han snart om mig som Luleås främste laestadianpräst:)

 

Efter hela högmässan pratade jag med Bosse om att någon gång medverka som celebrant eller predikant i högmässa I Hertsökyrkan.

- När som helst, säg bara till!

Jag avböjde dock hans förslag att predika redan under dubbelhelgen om en vecka, eftersom jag predikar i Luleå Fridsförbunds bönhus på fredag kväll kl 19.

 

Väl hemma blev det promenad med sonen runt Mjölkuddsberget. Middag och sen åter till kyrkan för psalmkväll. Fin stund men inte så många deltagare. När det gavs möjlighet för önskesånger valde jag nr 30 Gud är trofast.

 

 

* även om Mats vid något tillfälle råkade blanda ihop horisontellt och vertikalt. Men eftersom han tecknade med stora rörelser så gick nog budskapet fram ändå

var det en del av förmiddagen. Ingen lockelse till utomhusaktiviteter såsom promenad eller ens gå till affären 50 meter bort således. Istället tog jag lätta kläder på mig i avsikt gå till vårt lilla källargym i huset. Men inte heller det blev av - förrän kl 16. Så det blev ett litet pass precis före middagen. All rättfärdighet uppfylld.

 

Nu gäller det bara att komma ihåg ställa tillbaka klockan en timme i natt. Annars kommer man en timme för tidigt till kyrkan. Vilket iofs inte skulle göra något, då kan man be för gudstjänsten en timme extra.

hände idag. Eftersom jag var borta dagtid igår missade Mats och jag vår regelbundna promenad som vi brukar ta på vår bastudag torsdagar. När jag ringde och undrade om vi skulle ta den idag istället så var han upptagen av besökare. Då sjönk jag tillbaka i läsfåtöljen och blev sittande ett tag. När jag några timmar senare tog mig samman Nu måste jag ta en promenad så hörde jag ett glatt hejarop bakom mig just när jag passerade kyrkogården. Det var Mats på väg till stan - med cykel! Han hoppade av den och följde mig promenerande. Väl i centrum skildes våra vägar.

 

Sen blev det bokhandel och Clas Olsson för min del. Men det borde bara blivit det senare eftersom det jag inköpt på bokhandeln visade sig finnas på på Clas Olsson för drygt halva priset. Så kan det gå. Men vill man att stan ska ha en bokhandel får man allt ge den något litet stöd.

Ett ursprungligt alternativ hade kanske varit att bara stanna i Umeå fram till idag, dvs torsdag, men när vi träffades i tisdags till syskonfödelsedagsfest då var det så trevligt att jag beslöt väcka till liv ett annat alternativ: stanna veckan ut så skulle jag också kunna hälsa på framåt helgen hos yngre bror, vilken med hustru - yngre svägerska - fortfarande befinner sig i s k arbetsför ålder vilket begränsar möjligheten för dem ha gäst i huset under vardagar. Så det blev planen. Men därav blev intet. Inte pga bröders och svägerskors brist på gästfrihet och allmänn trevlighet, utan pga min trötthet. Inte bara fysisk utan mental. Min ork ta emot alltför många nya intryck under kort tid känns mer och mer begränsad. Alltså beslöt jag ta chansen då jag vilat upp mig efter nerresan.

 

(Det var samma sak vid resan till Missionsprovinsens prästkollegium för en knapp månad sedan. Då hade jag tänkt fortsätta till vän och kollega norr om Göteborg och från honom besöka präst- och diakonoas på Åh stiftsgård, men kände också där att det blev för mycket.)

 

Alltså beslöt jag fara hem från Umeå enligt allra ursprungliga tanken. Och denna gång led jag inte över att halva sträckan Umeå-Skellefteå hade hastighetsbegränsning till 80 km/t. Typiskt höstväder, regn, blöta vägbanor som suger upp allt ljus - inte undra på att man denna årstid börjar längta efter snön! Kort paus hos vännerna i Byske med en stunds stilla vilande i deras gungstol.

 

Hemma i god tid för att kunna dela inplanerad veckobastu i bostadsrättsföreningens bastu med Mats. Ordningen återställd. Jag kände direkt att Borta bra men hemma bäst blir allt starkare. Är det ett ålderstecken?

 

 

blev det i sällskap med tvillingbror och svägerska ner mot älven och sen i riktning mot Backens dvs Umeå Landsförsamlings kyrka. Där gick vi förbi graven för en ung man som jag begravde för flera år sedan. Hur många år sedan det var kunde vi inte riktigt minnas eller gissa. Men åren går ju så fort, tänkte vi. Och och med hjälp av minnesarkivet försökte vi finna ut året. Minst fem, blev till slut vår tanke. När vi kom fram till gravstenen såg vi att begravningen var 2014, alltså åtta år sedan. Tiden går, utbrast vi nästan unisont. Men jag minns begravningen nästan som om den var igår. Att jag som Lulepräst fick frågan om att förrätta begravningsgudstjänsten berodde på att jag tidigare samma år, under en intensiv vecka i Rom lärt känna föräldrarna och delat både oro, sorg och bön.

var det idag (dvs igår, tisdag, midnatt har passerat när detta skrivs). Men någon solförmörkelse gick inte att skåda i Luleå. Mulet. Men i Umeå hade man kunnat se den. Bildbevis här:

på bloggen visar att antalet besökare per dag börjat öka sakta men säkert sedan jag började skriva dagligen. Här gäller alltså tydligt det gamla rådet: vill du ha fler besökare på bloggen? Skriv ofta! Ett råd som min gamle kamrat - som var den som inspirerade mig börja notera dagligen - själv sorgfälligt borde notera.

 

När jag skrev som mest för några år sedan hade jag som bäst ca 100 besökare per dag. Vilket ju inte är något om man vill kliva in i rollen som betydelsefull influenser - vill man det måste man väl börja skriva om senaste modet på damhandväskor :) - men acceptabelt för en enkel komminister från Norrland som knappast kan hoppas på mer än rollen som kusinen från landet.

 

Dock, igår var besökstalet betydligt över 100. Vad beror det på? Kanske ryktet gått så människor med egna ögon ville kontrollera det jag nämnt om att två goda präster sökt tjänst I Luleå domkyrkoförsamling. Tänk om båda dessa fick chansen och fick verka i tillräcklig frihet sida vid sida i samma kyrka - t ex Örnäset. Vilket lyft för församlingen! 

Idag tappade jag nästan hakan när jag efter högmässan kollade statistiken - 62 deltagare! Bosse ledde fint som vanligt och predikade - som ofta - mest över Gt-texten (och episteln). Det långa evangeliet ur Joh 9 berörde han ytterst lite. Givetvis fick vi sjunga inledningen av Löftena kunna ej svika med andra versens ord Gör såsom Abraham gjorde, blicka mot himlen opp! Medan du stjärnorna räknar, växer din tro ditt hopp - som helt anknyter till dagens GT-text.

 

Efter högmässan och vid kyrkkaffet fick jag dels sitta och prata med, dels hälsa på vänner som jag inte sett på ett tag. 

 

Fick också samtala med vänner om det faktum att både Niclas Larsson och Stefan Aro sökt de två utannonserade prästtjänsterna i Luleå Domkyrkoförsamling. Ett sannskyldigt förbönsämne!

ledde Mats ikväll i Örnäsets kyrka. Mässan planerad och inbokad av Luleå Fridsförbund som en del i dess gudstjänstplanering för höstterminen. Alltid fint få tjäna i en  gudstjänst. Mässa i samband med Fridsförbundets gudstjänster har jag under åren firat "hur många som helst" och oftast gjort det med glädje. Särskilt vid lite större samlingar som sommarstormöten, nyårssamlingar och höstmöten. Men inför en mässa som den ikväll kan jag känna lite tveksamhet. Varför en laestadiansk gemenskap med egen mässa bara så där utan att det är i samband med något större möte? Om jag tänker vidare mot det jag fruktar så blir svaret att det är lite sekteristiskt, man vill vara för sig själv, vill inte behöva blanda sig med vanligt kyrkfolk. Det blir väl kanske frommare så. (?). Annars är det ju möjligt för den som önskar att gå till nattvarden varje söndsg i Hertsökyrkan. Men det är kanske så att många inom Fridsförbundet behöver att "alla" andra i gänget är med för att det ska kännas naturligt och tryggt att gå till Herrens bord. Mer gruppgemenskap än längtan efter gemenskap med Jesus? Om jag istället tänker vidare mot det jag önskar så blir det: kanske är det styrelsens tanke att en extra mässa som denna kan få människor börja gå oftare - nattvard bara vid de större samlingarna blir ju inte mer än fem-sex gånger per år.

 

Men efter en mässa som ikväll undrar jag: var höll alla hus? Endast ca 70 deltagare. Fridsförbundets medlemstal är ju, barnen inräknade, mellan 200 och 300. Bara en av de lokala predikanterna närvarande. Är det ett tecken på att nattvarden inte längre är viktig? För Mats och mig är den viktig. Redan I morgon kl 11 är vi i mässan i Hertsökyrkan.

i bönhuset (Luleå fridsförbund) medverkade jag vid ikväll. Hade fått uppgiften säga något om livets och tidens gång mm. Anledningen var att ordförande Mattias Asplund firade sin 50-årsdag och bjöd på tårta vid fikat. Jag inledde mitt anförande med att fråga: när man ska hålla ett bibelstudium med anledning av en sådan högtidsdag ska man då söka bibelord om ungdom eller åldrande? Och berättade ur familjehistorien om när min svärfar var 70. Då sa han en gång: "tänk att man är 70 år, att man är så gammal". 25 år senare  när han var 95, påminde jag honom om dessa hans ord. Då svarade han: "åh 70, det är ju rena ungdomen".

 

För en av våra tidigare kyrkvärdar i Hertsökyrkan - Anna-Lena Pettersson -  skulle jag ha förrättat idag (dvs igår, torsdag - glömde publicera på rätt dag). Men några timmar före började jag känna av magsjuka och kände mig tvungen fixa en ersättare. Mats - som dels väl känner till Anna-Lena efter flerfaldigt gudsjänstfirande i Hertsökyrkan, dels har haft annan kontakt med familjen då han som präst i Töre på 80-talet lärde känna Anna-Lenas mor - ryckte givetvis ut och hjälpte mig. Jag har fullt förtroende för att han skötte det hela till full belåtenhet.

 

 

Idag ringde jag kommunens bostadsanpassningsenhet och frågade när jag får den av arbetsterapeut rekommenderade rampen.

- Det ligger nog ännu några veckor bort sa handläggaren och berättade att hon f n är ensam med att beta av alla ansökningar. Hon var nu på slutet av juli...så ytterligare en dryg månads ansökningar innan hon når min. Kunde inte arbetsterapeuten själv fattat beslutet direkt, undrar vän av enkelhet? Det ju inget som ska byggas om i huset. Men det är klart att om en arbetsterapeut först måste komma och se att jag har behov av något som redan hon kan inse, varför behövs det då ytterligare en person som måste hit och titta (vilket förutsades) och vara den som bestämmer exakt vad jag behöver dvs en likadan ramp som grannen har vilket jag sa redan när arbetsterapeuten var här för över en och en halv månad sedan.

 

Är det nåt jag inte förstår? Kanske det nya kommunala sättet att motverka arbetslöshet?

gav nye statsministern idag. Tyvärr missade jag titta på det pga av ett telefonsamtal som fick mig först tänka på annat och sen i förlängningen fick mig att ägna mig åt annat. I telefonsamtal med Mats blev jag påmind om vad som pågick och hann precis se när de nya statsråden räknades upp.

 

I de efterföljande intervjuerna fick alla givetvis frågan om eventuella skelett i garderoben. Inget mer än felparkeringar och hastighetsböter. Den tidigare stora politikersynden, obetald TV-avgift, är ju inte längre aktuell.

 

Efter TV-tittande och lunch tog Mats och jag en promenad fram och tillbaka till stan, förbi Lulsundet och nedanför gamla seminariet på ditvägen, närmaste väg hem. Kaffe på Condis.

 

Det ovan relaterade - att jag så lätt glömmer det jag egentligen tänkt göra när något annat kort kommer på - är ett tydligt bevis på min begynnande ålderdom. Ett annat, av mer handfast art, kommer här.

 

En dag i slutet av augusti kom jag hem efter rejäl promenad med rollator. När jag kom hem och måste ta några steg upp på bron utan stöd för att låsa upp dörren föll jag handlöst framåt och slog ansiktet i framsidan av brevlådan. Ingen fara och snart var både jag och rollator inomhus. Men tur (Guds beskyd) att jag inte råkade slå tinningen i det vassa hörnet av brevlådan. Här borde nog för framtiden införskaffas lämplig ramp av samma typ som äldre grannen har, tänkte jag. Kontakt med kommunen och snart kom trevlig arbetsterapeut på besök och kollade om behov förelåg, vilket hon tyckte, och skrev ett intyg och hjälpte mig fixa ansökan, vilken jag skickade in kring månadsskiftet aug-sept.

 

 

Då ingen ansvarig på kommunen ännu reagerat så får jag t v klara mig utan ramp och gör som arbetsterapeuten lärde mig: ställa rollatorn på tvären framför bron så kan jag hålla mig i den, gå upp på bron och nå dörrhandtaget. Det har fungerat bra - hittills.

 

I söndags kväll gjorde jag som jag hittills beskrivit men när jag gått ner på marken och vänt rollatorn och börjat lyfta den upp på bron så kom det moment där fallrisk föreligger, som arbetsterapeuten skrev i sitt intyg. Efter snygg saltomortal iåg både jag och rollatorn på gräsmattan. Och där hade jag legat än idag om inte min hemmaboende yngre son kommit till min hjälp.* Men med hjälp av ung man kunde jag krypa upp på bron och in i hallen där jag till sist - med hjälp! - kunde resa mig.

 

Det slutliga beviset för att min ungdom är på väg fly från mig??

 

 

* jag kunde ju också kallat på hjälp via den larmknapp till Trygghetslarmet som jag alltid har på mig, men under tre år aldrig behövt - om jag kommit ihåg att jag haft den vill säga. Kan i sammanhanget berätta om mina föräldrar som båda hade trygghetslarm och larmknapparna på handlederna. När pappa en gång föll glömde dom att dom kunde larma efter hjälp. Istället försökte mamma hjälpa pappa och då råkade dom ta om varandras handleder så dom tryckte på larmet. Och plötsligt klev två hjälpvilliga personer in i hallen och föräldrarna hade ingen aaaning var dom kom ifrån.

Jo, min ambition är att skriva något - ofta kort? - varje dag fram till min 70-årsdag. Här ser man vilket inflytande en gammal kamrat kan ha på ens liv. Om han hade samma inflytande över mitt liv när det gäller vilket parti man ska rösta på låter jag vara osagt.

 

Partier har det handlat om  i parti (!) och minut idag då jag satt och lyssnade på partiföreträdarnas röstförklaringar inför statsministeromröstningen. Talen var av två slag: 1) nu blir det total katastrof i landet, 2) äntligen kan det bli bra i landet.

Den enda som var rolig var v-ledaren som fick in en bra retorisk poäng när hon sa att enda chansen få en bostad här i landet blir snart att begå ett brott så man får en fängelsecell, eftersom det i regeringsavtalet talas om kamp mot kriminalitet men inget om byggande av hyresrätter.

 

De borgerligas återkommande tal om att väljarna röstat för förändring är helt ihåligt, de tre regeringspartierna har ju samtliga backat. Samma sätt att argumentera som 

2014 när Löfven ersatte Reinfeldt. Då talade (s) återkommande om väljarnas vilja till förändring trots att sossarna gjorde ett dåligt val. I båda fallen är det ju SD:s ökning - och övriga partiers förhållande till den - som förändrat maktbalansen. 

 

I årets val är S och SD de stora vinnarna. Båda är i grunden konservativa partier som vill ha det i Sverige som det alltid har varit. S-väljarna vill ha folkhemmets välfärdssamhälle och SD- väljarna vill ha det typiskt svenska (med den röda stugan och dans kring midsommarstången), utan kriminalitet och skjutningar. Men konservativt i båda fallen. Inte undra på att  en av de stora sammanlagda (netto-)väljarströmmarna senaste val varit från S till SD.

 

Tillika femte dagen av sista året av min flyende ungdom.

 

Söndag kyrkogångsdag. Mats höll hela högmässan och unge (numera 50 år ung!) kollegan Niclas hjälpte honom.

54 deltagare och det utan något som helst extra, typ dop eller körsång. Jag minns när man tyckte det var mycket folk om det kom 25. Sedan har gränsen succesivt höjts i medvetandet; numera tycker man det är lite om det är 40.

 

God kyrklunch. Var det rester från tacokväll som jag missat? 

Hur som helst lämnade jag rätt snabbt för att fara till Mariakyrkan i Sävast och förrätta dop av två kusiner (var det väl?). Fin gudstjänst men jag fick låta föräldrarna hålla barnen över dopfunten då jag börjar bli vinglig och osäker och inte vill riskera tappa dem i stengolvet. 

 

Många kända ansikten och många som jag inte kände igen men som kunde berätta när vi tidigare mötts. Det ena dopbarnets farfar berättade att jag döpte deras första barn och nu ca 40 år senare döpte deras (hittills) yngsta barnbarn. Så går det när man varit präst (för?) länge.

av min flyende ungdom alltså, har nu gått sedan jag skrev inlägget Första dagen. I kommentar till detsamma inlägget föreslog min gamle kamrat att det inlägget borde få bli inledningen på en serie dagliga korta notiser fram till min 70-årsdag.

 

Sagt och gjort! Men det utlovas inga dagliga djuplodande allvarliga andliga tankar - om inte den s k inspirationen rinner till.

 

Sjukgymnastik m ordentlig benträning f m. Sjukkommunion på eftermiddagen hos vännen och pensionerade diakonen Tommy som jag besökt regelbundet i detta ärende i flera år. Då han även inbjuder några vänner till gemenskapen, varav jag alltid hämtar en i andra änden av stan så är vi regelbundet en liten grupp som vi kallar St Paulus tältmakarens husförsamling. Och vi firar varje gång komplett mässa med sjungen liturgi! Bastu på kvällen med vännerna Mats, Lars-Gunnar och Anders i vilkas gemenskap jag fick fira födelsedagen lite försenat.

 

Mycket TV-tittande på presskonferenser och nyhetssändningar om regeringsbildningen. Vad månne bliva av detta? Promenad runt Mjölkuddsberget i sällskap med Mats och Simon. Jag gick bara med käpp och blev rätt trött. Fick vid två tillfällen ta tag i Mats jacka så jag fick lite draghjälp uppför branta backar. På kvällen besök i Fridsförundets bönhus där densamme präskollegan Mats undervisade om Första Timoteusbrevet. Rätt översiktligt givetvis. Men han beskrev det som att läsning av pastoralbreven är som att (tjuv?-)titta in i den första kristna församlingen. Lite diskussion blev det om diakonerna (församlingstjänarna). När det i fortsättningen talas om kvinnor, syftar det då på diakonernas hustrur eller på kvinnor som diakoner? Olika tolkningar i olika översättningar. Själv kommenterade jag de två verser där män tilltalas (dom ska överallt be med heliga lyfta händer) och kvinnor i versen efter förmanas till yttre enkelhet. Det senare har man hört många predikningar om men aldrig det förra. Varför så? Tänk - sa jag - om det fick vara så att varje gång mötesledaren säger "låt oss bedja" så reser sig alla vuxna män och ber med lyfta händer. Vilken synlig bekännelse! Och när jag tillade att sannolikt skulle barn och kvinnor kunna uppleva detta mäns synliga andliga ansvarstagande som en källa till trygghet, så var det faktiskt flera kvinnor som nickade bekräftande.*

 

Det viktiga med denna dag var kvällens besök i katolska kyrkan där min vän sedan 44 år, (även om vi inte setts mycket mer än 1-2 ggr per årtionde), Ulf Ekman** talade om evangelisation. Enkelt men givande föredrag som fler än katoliker borde höra. Kanske något för oss i Hertsökyrkan. tänkte jag. Givetvis utbytte vi telefonnummer och lovade varandra att ses igen. Direkt jag kom hem beställde jag givetvis hans bok om evangelisation Vänner emellan. En kvinna som jag sett flera gånger i Fridsförbundets fredagstimme - koptisk kristen? - gav sig tillkänna och berättade var vi tidigare setts.

 

 

* nästa vecka undervisar jag i vuxengruppen på Fredagstimmen 

 

** vi var studiekamrater i Uppsala och lärde känna varandra ordentligt 1978 då vi gick tematerminen och prakten tillsammans. Som nyprästvigd döpte han min äldsta dotter. Sen tog våra liv lite olika vägar (minst sagt) men den personliga vänskapen har faktiskt aldrig upphört.

av sista året av min flyende undom har nu gått. Särskilt mycket äldre känner jag mig inte pga rena kalenderfrågor. Nej, det är andra mer handfasta saker i livet som får mig känna mig äldre. Som t ex att jag idag bad Mats komma med mig och bära lite brädor vid kyrkstugan och lägga dem under presenning. Något han klarade på 15 min, för mig hade det tagit tid som mäts i timmar...

 

Men vänta bara! Om ett år ska jag på allvar börja leva ut det jag redan känner mig som: en gammal gubbe!

Inledde dagen med besiktning av bilen. Ingen anmärkning. Det var ju skönt.

 

Planen att sedan ta med Mats och fara till kyrkstugan och fixa lite fick skrinläggas då måttligt men ihållande regn gjorde tanken på utomhusarbete mindre lockande. 

 

Istället bjöd Mats mig på födelsedagslunch. På kvällen fick jag gofika av hemmaboende son. Inga stora utsvävningar således. Telefon- och sms-hälsningar förgyllde dagen. Tack alla.

 

Nu ska jag försöka njuta det sista året av min flyende ungdom.

Tog bilen till kyrkan. Försökte via telefon erbjuda Mats skjuts då jag tänkte att han var på väg till bussen. Han satt istället på cykeln (eller ledde den just?) precis på väg uppför Lv7-backen som många av oss gamla lulebor säger än idag trots att det är längesedan regementet lades ner och området numera heter Kronan. 

 

Nå, i kyrkan möttes vi och efter högmässa och kyrkkaffe fick jag chansen undervisa honom i konsten cykla till Hertsökyrkan utan att behöva ta Kronanbacken (Lv7-backen) utan att ta onödigt lång omväg. En konst jag till fulländning behärskar eftersom jag 1) cyklat till Hertsökyrkan många gånger under min tid som distriktspräst 2) som barn bott i den del av stan där de i denna sak aktuella genvägarna finns.

 

Men det var först efter högmässsn denna undervisning kom till stånd.

 

Mässan leddes av Bosse som både predikade och celebrerade. I mässan förrättade han även dop av man, ursprungligen från Syrien men som blivit kristen i Libanon men ej hunnit bli döpt innan han kom till Sverige. Fin högtid. 

 

I tacksägelserna nämndes även Anna-Lena Pettersson som dött hastigt 74 år gammal. Tillsammans med sin man Torbjörn (död sedan några år) har hon varit kyrkvärd i Hertsökyrkan (nästan?) ända sedan den byggdes. Jag har fått förtroendet förrätta begravningen som blir 20 okt 12.30 i Ljusets kapell.* Att en person, som jag väl känner - och träffade till synes vid god hälsa i domkyrkan bara två dagar före hon dog - som bara är 5 år äldre än en själv dör "knall och fall" känns ju lite onödigt närgånget....

 

Vid kyrkkaffet fick jag sitta tillsammans med den nydöpte och hans fadder. Som tur var kom Marcos (kristen fr Egypten) till vår hjälp som tolk så slapp vi ta allt på stapplig engelska.

 

Väl hemma blev det promenad runt Mjölkuddsberget. Sonen och jag skildes åt vid industriområdet just bortom berget. Han fortsatte via Porsön- Björkskatan runt hela fjärden. Jag genade hem via Klintbacken

 

 

* vid sorgehusbesöket fick jag veta att Anna-Lena var syster till Leif Enström, en man jag (vad jag kan minnas) aldrig träffat men ofta hört talas om. Han dog under sina teologistudier ungefär samtidigt, eller några år innan jag påbörjade mina.

 

Vännen Andreas har i kommentar till föregående inlägg föreslagit att tanten kan vara en ängel. Kan så vara. Om man är gästfri kan man ovetandes få änglar till gäster står det i Hebreerbrevet. Men jag har ju varit bortrest och inte alls varit gästfri. Snarare fått njuta andras generösa gästfrihet. Men om Andreas har rätt i sin änglateori behöver jag ju inte forska mer i det. Alltså lämnade jag idag blomman i sin lilla plastkruka åt sitt öde. Men det var inte så bra. Två gånger svepte starka vindpustar ner den lilla stackaren på gräsmattan

 

- Här behövs en tyngre ytterkruka!

 

Problemet är bara att sådana saknas i huset. Hela lagret av dylika skänkte jag till återvinning då jag flyttade från radhus till lägenhet och därmed radikalt minskade antal lämpliga platser för blommor. Nu har jag bara kvar tillräckligt antal för mina två levande blommor och fyra plastblommor varav jag fick två av de senare av familj som tillfälligt behövde dem för styling av sitt hus inför försäljning. - Jo, dom fick huset sålt!

 

Men när jag under dagen gick till sophuset med div hushållsskräp föll mitt öga på kasse som placerats helt fel i sopsorteringen. Och eureka (jag har funnit). Och vad fanns i kassen om inte lämplig ytterkruka med lagom gullig text.

 

När jag återinträdde i lägenheten och för sonen berättade om mitt fynd så suckde jag väl något om otillfredsställelsen över att tanten ännu var okänd för mig.

 

Men se då lossnade sonens tungas band. Tanten är en kvinna som vi ofta sett promenera förbi. Och när hon lämnade blomman hade de t o m växlat några ord. Hon är en som tydligen är vald av de boende i huset att ansvara för små trivselbefrämjande åtgärder.

 

Så enkelt var det med det. Men en person som bidrar till trivseln i huset kan väl mycket väl kallas ängel.

 

 

När jag kom hem i måndags kväll stod en kruka på bron med en vacker växt i.

 

Vem har lämnat den? Enligt hemmavarande son var det en tant, mer i din ålder.

 

Eftersom jag vill få chans tacka så undrar jag: vem är tanten?

var det i bönhuset (Luleå Fridsförbund) i tisdags kväll. Sådana samtalskvällar brukar utlysas med viss regelbundenhet då styrelsen vill få diskutera olika frågor med en större grupp. Det här gången var det lite ekonomi och sedan ett förslag om gudstjänstverksamheten i framtiden.

 

Ni vet ju väl fr mina tidigare referat att det tillsats en framtidsgrupp (till vilken även jag blev utsedd) som fick i uppgift fundera över vad man gör när det inte längre kommer att finnas präster "som vi kan ha förtroende för" - vad det nu exakt innebär (?). Till det har kommit frågor om man kan ha nattvard I bönhuset (dop har redan skett, även begravning), hur man bemöter dem som redan lämnat kyrkan osv. Även frågan om det i längden ska vara nödvändigt ha präster som nattvardsförvaltare eller om fridsförbundet kan ge sina redan insatta predikanter ett vidare uppdrag även som sakramentsförvaltare, måste på sikt tas upp.

 

För att nu något alls ska ske så beslöt styrelsen, predikantera och framtidsgruppen tillsammans föreslå att fr o m nästa termin pröva med nattvard i bönhuset 2-3 ggr per termin,* utöver de riktigt stora nattvardsgudstjänsterna som även fortsättningsvis hålls i Örnäsets kyrka vid nyår och höstmötet. Att ha vissa mässor i bönhuset men ändå vid större tillfällen vilja låna kyrkan var helt ok enligt domprost Charlott när jag tidigare frågade henne. Inte heller skulle hon ha något emot att präst som fortfarande är anställd låter sig anlitas för mässa i bönhuset. (Mycket generös inställning tycker jag och tackar för det.) Detta presenterades nu för de församlade vid samtalskvällen. Lite frågor, men inga ljudliga protester.

 

Vad som ska hända sen är ännu inte beslutat. Framtidsgruppen har sett två möjliga scenarier på längre sikt - de präster man kan "ha förtroende för" är inga ungdomar och lär inte finnas kvar i evighet! - antingen 1) att lekmän tar över sakramentsförvaltningen eller 2) att man börjar nyttja präster från Missionsprovinsen - och ev får vissa predikanter prästvigda? Så länge den frågan inte är slutgiltigt avgjord kan jag stå kvar i framtidsarbetet.

 

Men om det slutliga valet blir lekmannavägen så upprepar jag vad jag tidigare skrivit: då hoppar jag av. Nu ska inte jag därmed ta hela fridsförbundet som gisslan, men för mig personligen skulle ett övergivande av det inom svenska kyrkan förvaltade ämbete som jag själv fått del av innebära ett svek mot alla mina prästvigningslöften. Och göra den kyrkokamp meningslös som jag fått utstå under i stort sett hela min prästtid.**

 

Vilka präster kan man då ha sådant "förtroende för" att man kan be dem fira mässa i bönhuset? För att slippa diskussioner av hårklyvningskaraktär (min formulering) så valdes den enkla modellen präster (både från Sverige och Finland) som tidigare kallats predika i bönhuset kan även kallas hålla nattvard. När det gäller de större nattvardsgudstänsterna som ännu planeras ske i Örnäskyrkan så råder inte samma begränsning utan där får samråd ske mellan Fridsförbundet och Domkyrkoförsamlingen.

 

 

* Under många år har jag återkommande fått frågan om att fira nattvard i bönhuset. Hittills har jag avböjt, inte av principiella skäl - jag har "hur många gånger som helst" firat mässa på andra ställen än i kyrkor - utan av praktiska skäl: en fullt utrustad kyrka finns 100 m från bönhuset

 

** detta sista uttalade jag inte i tisdags, då frågan inte tydligt kom upp

 

I min egen säng!

Borta bra men hemma bäst - eller?

Tåg igår fr Göteborg t Stockholm. Och jag som inte har någon aning hur länge det "ska" ta att åka den sträckan tänkte mer på priset när jag bokade. Så jag hamnade på ett tåg som nästan tycktes stanna "vid varje mjölkbrygga". Nå, fram kom jag till slut. Sov över på hotell precis invid centralen. Samma hotell där yngre sonen och jag bodde i somras. Flyg hem under eftermiddagen. Men lite rörigt med alla ombyggnader på Arlanda och säkerhetskontroller.

 

Jag läste en gång för några år sedan att om alla dom pengar som nu satsas på säkerhet på flygplatser även hela jorden istället satsades på mässlings- och malariavaccin skulle på några år antalet räddade liv vara så många att t o m antalet döda i de raserade World Trade Center- skraporna skulle framstå som en baggis i jämförelse. Men det är ju en fråga om prioritering och dom som numera dör i mässling och malaria bor ju i huvudsak i Afrika och inte på Manhattan!

 

Nu ska jag lägga mitt trötta huvud till vila.

Idag firade jag högmässa Göteborg. I en liten f d frikyrka som nu ägs av Imanuelsförsamlingen, en gudstjänstgemenskap inom Missionsprovinsen. Hur många vi var vet jag inte exakt men betydligt fler än vi brukar vara i Hertsökyrkan. Stort igenkännande i gudstjänsten. Bara några få detaljer som skilde, annars hade det kunnat vara som vilken gudstjänst som helst på hemmaplan.

 

Celebrant var Bengt Birgersson och predikant prästen Jan Bygstad från Norge som tidigare under helgen medverkat i det som var huvudanledning till min resa, prästmöte med Missionsprovinsens prästkollegium.

 

Detta möte ger mig ingen som helst anledning ändra det jag tidigare uttryckt: ett enda prästmöte i Missionsprovinsen innebär att man möter teologi och kunnighet av en kvalité som man knappast ens erfarit på alla prästmöten tillsammans man deltagit i hemma i Luleå stift.

 

Jan Bygstad talade om de s k Messianska församlingar som börjar spira bland judar, inte bara i Israel utan även i andra länder, kanske fr a USA. Det visar sig dock att de flesta judar som kommer till tro på Jesus väljer engagemang inom någon av de historiska kyrkorna. Men så inte alltså den grupp som formar nya jude-kristna gemenskaper. De flesta av dessa är påfallande reformert präglade sades det med åtföljande svaghet i sakramentssynen. Sett ur vår lutherska synvinkel alltså.

 

Men kanske kan Missionsprovinsen ge sitt bidrag till en breddning av den evangelskt-reformatoriska närvaron bland judar i det heliga landet. En ung man från Tel Aviv har nämligen - på vägar som jag fick förklarade för mig men nu inte förmår redogöra för - dels blivit kristen, dels gift sig med kvinna från Västerbotten och även fått kontakt med Missionsprovinsen. Han är nu prästkandidat och kommer - om Gud vill! - att bi prästvigd  inom Missionsprovinsen med avsikt starta ett kristet arbete bland judar i Israel. Mycket trevlig man - och kunnig, vilket man förstod då man tog del av hans inlägg i samtalet efter Jan Bygstads föredrag. Sammanlagt mycket intressant alltså.

 

En del i ett prästmöte ska alltid vara att biskopen berättar vilka han kallar predika resp vara orator (i praktiken föredragshållare) vid nästa prästmöte. Det senare blev undertecknad. När nu bara en enkel komminister från Norrland ska hålla föredrag så är det ju ytterst tveksamt om jag efter nästa år kan ha kvar min uppfattning om den goda teologiska kvalitén på Missionsprovinsens prästmöten.

 

Bilfärd till Göteborg sedan med Tord Nordblom (med vilken jag besteg fjället Akka vid stora Lulevattnet 1972). Dock mycket vägarbete i staden som gjorde att resan tog tid. Pga alla avspärrningar och enkelriktningar blev vi vid ett tillfälle tvungna köra in i ett P-hus, in på ena sidan, upp en våning och sen ner och ut på andra sidan. 

 

Övernattning fick jag sedan hos familjen Birgersson. Stort hus i fyra våningar (inkl källare). Gott om plats utöva gästfrihet således. Om de som visat mig gästfrihet fått änglar till gäster (Hebr 13:2) låter jag dock vara osagt.