Torbjörn Lindahl

Jaha, nu har det gått en vecka utan att jag skrivit något. Börjar nästan bli som för många år sedan när jag tillämpade bloggfasta. Någon bland kära läsarna - jag tror det var min gamle kamrat eller vännen Andreas - föreslog att jag väl kunde få bloggfasta på vardagar men inte söndagar eftersom söndagar inte är fastedagar. Nu har det ju nästan blivit så - utan avsikt.

 

Idag ledde jag mässorna kl 11 och 12. Någon mer än tillåtna åtta kl 11 men 12 var det exakt åtta. Men det var inklusive en familj på fem! Både Bosse och jag gav i samband med våra mässor en stilla förmaning till deltagarna att inte börja slappa i kampen mot viruset. Det hjälper inte att sitta en bit från varandra i kyrkorummet om man sedan talar med varandra på nära håll i hallen. Två meter i kapprum, hall och vid dörren, och sen snabbt ut på gården. Det är vad som bör gälla.

 

I skriftetalet utgick jag fr Gt-texten och frågade vad det är för kamp en kristen har att utkämpa? Jag påstod att den viktiga kampen i en efterföljares liv är kampen om synden; ska den behållas, försvaras och omhuldas eller bekännas? Och det gäller alla synder: girighet, habegär, strävan efter inflytande och beröm, sexuell orenhet, bitterhet  och oförlåtsamhet.

 

Predikan över evangeliet blev kort. Koncentrerade mig på detta att den kanaaneiska kvinnan efter sitt begynnande ropande kom fram till Jesus och föll ner  för honom. Jag gissade att det på orientaliskt vis betyder pannan i marken. En gest av total underdånighet som i innebär du får göra vad du vill med mig Herre. Och jag tillämpade det så - efter ett vittnesbörd jag läst - att när en människa släpper sin koncentration på att Gud ska hjälpa henne med en viss sak som hon tycker är ett problem (och hon själv vill behålla kontrollen över övriga livet) och istället ger auktoriteten över hela sitt liv åt Gud; gör vad du vill med mig Gud, jag följer dig på vilka vägar du än leder mig - då kan undret ske också i det avseende man tidigare mest önskat.

 

Snabbkaffe m Bosse och en av deltagarna. Eftermiddags-promenad och sedan middag med yngre son. Därefter telefonvesper med god vän på annan ort.

 

Så var den dagen slut.

Någon bloggfasta har jag inte utlyst detta år. Jag gjorde ju det några år under min första bloggtid, men nu behövs det inte. Jag bloggar så sällan numera. Troligen är det därför som besöksstatistiken - som iofs aldrig varit något jag aktivt strävat efter - sakta börjat dala. Ganska lång tid har dagliga antalet besökare pendlat kring 100. Men senaste månad har det börjat sjunka. Sista veckorna snarast kring 75. 

 

För lite gnäll och kyrkokritik? För lite uppbyggelse och andliga ämnen? I vart fall anar jag att folk ledsnar på berättelser om flyttkartonger. Men håll ut, kära läsare! Andra tider kommer.

 

Ska bara först berätta ytterligare en detalj från mina flyttbestyr. I slutet av veckan hade jag dels tömt alla flyttkartonger som fanns inne i lägenheten, dels hämtat några, mest fyllda med porslin och böcker, som jag fått ha i Mats förråd, dels upplevt att mitt eget lägenhetsförråd var ungefär så fullt som det rimligen kan och ändå vara praktiskt användbart, och då hade jag fortfarande 12 ouppackade flyttkartonger kvar i Mats' förråd! Hur löser man det??

 

Sortera ett varv till och slänga ännu mer?

 

Igår var yngre son här och hjälpte mig få till bokhyllorna. Idag har jag dock avstått flyttbestyr. Vilodag. Gick på mässa kl 12 idag, ledd av Mats. Fin och givande predikan, med några tankar jag inte tydligt mött förr trots att jag nästan oräkneligt antal gånger lyssnat till predikningar eller läst eller hört utläggningar över denna text. Kommande söndag är det min tur leda 11- och (om det blir annälningar) 12-mässan. Då blir det litanian.

 

Kan också redan nu meddela att Frimodig kyrka kommer att ställa upp i valet till kyrkofullmäktige i Luleå Domkyrkoförsamling. Givetvis röstar du på Frimodig kyrka överallt där vi ställer upp. Ni som har tonåriga barn, glöm inte att man får rösta i kyrkovalet från 16 års ålder. Och ni som tänker lämna "statskyrkan" - glöm det! Var med och ta ditt ansvar, där det finns ett ansvar möjligt att ta. 

 

Du som lämnar kyrkan och därmed "sparar" några tusen per år, betänk den tid när allt fler kyrkor får stängas av ekonomiska skäl, när korsen på på alltfler kyrkor byts ut mot muslimska halvmånar - då får du stå ditt kast. Också du som räknar dig som väckelsekristen: förakta inte den samhälleliga betydelsen av den "yttre kristendomen".

packat upp alla flyttkartonger jag direkt tog in i lägenheten vid flytten.

 

Nog går jag sakta in i steg två: att hämta de flyttkartonger jag direkt fick ställa i Mats' källlarförråd, redan innan jag tillträdde lägenheten. Han bor i samma hus så man transporterar dem lätt genom källarkorridoren med förrådskärra. 

 

Idag prioriterade jag kartonger med porslin och stora böcker. Men flera återstår. Verkligheten är dock att flera av de saker som ännu är kvar i Mats förråd är sådant om vilket jag tidigare skulle sagt "det blir uteförrådet eller vinden".

 

Problemet är bara att jag har varken uteförråd eller vind!

 

🤔🤔🤔

 

Som barn fostrades man ju i praktiken att uppfatta denna dag som starten på fastan. Men sedan vi i vårt svenskkyrkliga kyrkoår fick tillbaka Askonsdag så vet man att fastan börjar först på onsdag. Men att vi redan sjunger Se, vi går upp till Jerusalem i heliga fastetider, att skåda hur Jesus Kristi Guds Son i syndares ställe lider, får sannolikt även effekten att skillnaden mellan fastetidens början, och dess sista två veckor, den s k passionstiden (passion = lidande) blir utplånad. Men den som lyssnar uppmärksamt kan notera att texten till prefationen (den av prästen sjungna inledande delen av nattvardsbönen) är annorlunda under fastans senare del ("honom har du utgivit för våra synders skull...") än under dess början ("han gick lidandets och lydnadens väg...").

 

Nå idag var det alltså inte ens fasta. Likväl hade jag lila skrud, enligt svensk tradition, och sjöng även litanian. En invandrarfamilj som var med oss i Hertsökyrkan för några år sedan, berättade att dom mycket uppskattade just litanian. Kanske påminde den något om sången i de ortodoxa liturgier dom vara vana vid. Även jag tycker den är vacker.

 

Sammanlagt blev dock min mässa kl 11 lite för lång så när jag var beredd börja 12-mässan var kl redan minst 12.05. Men det gjorde inget. Ingen dök upp, trots att det enligt Bosse varit några föranmmälda. 

 

Kyrkfika hos Mats och sen hem för en stunds vila innan det var dags predika i bönhuset. Där var vi bara fem sammanlagt, men sannolikt fler som följde med via Youtube. 

underskrifter i namninsamlingen Lätta på restriktionerna för gudstjänster. Så någon jättestor skillnad gjorde inte min insats i föregående inlägg.

 

Och det tyckte vissa vänner var bara bra. Jag skickade nämligen likalydande uppmaningar till folk som finns med på olika mail-listor där jag själv är med. En del höll med mig, andra inte. De som inte höll med om det riktiga i att kräva lättnader för gudstjänster kunde hänvisa både till hårt belastad sjukvårdspersonal, till folk med kunnighet om luftburen smitta, och i något fall till erfarenhet av nära vän/släkting som drabbats av Covid 19 och även någon som dött i sjukdomen med svåra plågor.

 

Vad ska man säga? Ens mun blir tillstoppad! Den som har personlig erfarenhet har nämligen alltid rätt. Det är ju de gällande villkoren i all offentlig debatt. Och jag har ingen personlig erfarenhet av smittan och sjukdomen. Och ingen anhörig heller. Och ingen i den gudstjänstfirande gemenskap jag tillhör heller.

 

 Likväl vill jag avge en särskild mening, precis som man får göra i ett utskott i kyrkomötet om man bara är suppleant och därför inte har rätt reservera sig.

 

1. När man önskar lätta på restriktioner för gudstjänster så innebär det inte ett krav att dom ska tas bort helt och hållet. Bara att dom borde vara begripligt jämförbara med t ex regler för affärer, köpcentra mm. Om vissa regler för smittans bekämpande framstår som orimliga, obegripliga eller godtyckliga kommer människor i långa loppet att strunta i dem. Och risken blir då att den "moralupplösningen" sprider sig även till andra situationer där restriktioner är mer angelägna.

 

2. Jo, jag vet att inte bara kyrkors gudstjänster drabbas. Även teatrar, konserter, festivaler av olika slag drabbas. Och även idrottsutövning får ju ske inför tomma läktare. Men det är bara att acceptera att det perspektivet låg lite utanför mitt synfält. I den förhållandevis starkt pietistiskt/väckelsekristet präglade landsända där jag bor torde de regelbundna gudstjänstfirarnas frektventerande av dylika evenemang vara  ytterst begränsat - i de flesta fall helt obefintligt. Alltså blev i praktiken affärer och butiker den enda relevanta jämförelsen.

 

3. Ibland sägs att det är angeläget att kyrkor begränsar deltagandet vid gudstjänster för det sänder en s k signal (som det numera heter) ut i samhället att det  är viktigt att vi tar situationen på allvar. Signalvärdet kan jag tro på när det gäller Luleå hockey; om dess tempel, Coop Arena står tomt under hemmamatcherna istället för att fyllas av närmare 6000 personer, då tror jag det finns en medvetenhet om saken i samhället.

 

Men om de ca 35 personer som regelbundet går i Hertsökyrkan samlas vid ett eller uppdelade på två eller fyra tillfällen en söndag så tror jag medvetenheten om det är minst sagt begränsad bland luleborna.*

 

4. Lite rätt fick jag kanske redan tidigare i veckan (innan namninsamlingen överämnats) då jag på TV såg ansvarig minister Amanda Lind säga att man jobbar med att göra restriktionerna mer anpassade till olika situationer, t ex när det gäller lokalernas storlek, vilket var ett av de önskemål som framfördes i namninsamlingen.

 

5. Självklart tycker jag det är viktigt att vi gör allt vi kan för att stoppa spridningen av smittan. Även om vacciner nu är på G så är det ännu länge kvar innan vi (eventuellt?) kan börja slappna av.

 

Själv föregår jag med gott exempel: jag träffar vardagligen klart färre än åtta personer sammanlagt, familjemedlemmar inberäknade.

 

- - - - 

 

Givetvis går jag i kyrkan också även om det var ett tag sedan jag själv celebrerade och predikade. Mats har tjänstvilligt ställt upp som heltids-medhjälpare till Bosse så jag kunnat ta det lite lugnare nu när flyttkartonger dominerar min tillvaro. (Ni som önskar få komma och se hur jag har det i nya lägenheten får ge er till tåls.)

 

Förra söndagen gick jag på mässa som Mats ledde, idag på en av Bosses. Det skulle varit biskop em Hans idag kl 9 och 10 men han fick rycka in i domkyrkan där det var manfall pga sjukdom så Bosse fick "offra" sin ledighet - vilket han inte brukar tycka är så stort offer.

 

 

* för några år sedan fick jag en väldigt tydlig påminnelse om hur långt från mitt i byn kyrkan numera mentalt  befinner sig för de flesta människor. Det var när vi firade Hertsöområdets 40-årsjubileum. Utgångsår för firandet sattes till det år då centrumtorget, vid vilket skola, affär, pizzeria, gym (numera), fritidsgård, bibliotek- och kyrka(!) ligger, invigts.

 

Till firandet hade ett par ungdomar gjort en film om Bostadsområdet och allt (!) som under ett år händer där.

Det var skola, affär, idrottsföreningar, fritidsgård, den årliga luciacupen i innebandy mm., mm. Vi visade filmen i samlingssalen i kyrkan. Men när jag såg den noterade jag att om det som sker i kyrkan nämndes ingenting. Ändå måste under de år som kyrkan funnits barn och ungdomar i antal som med marginal räknas i fyrsiffrigt tal deltagit i barnverksamhet (fr a barntimmar) och konfirmation - för att inte tala om skolavslutningar och adventsandakter. Det var t om så att från den skola i området som inte ligger vid torget, gick barnen i årtionden i fackeltåg till kyrkan årligen på morgonen fredag före första söndag i advent. Men om allt detta - ingenting. Absolut ingenting. Och till alla barns och ungdomars möten med kyrkan kan ju läggas alla föräldrars.

 

Nej, kyrkan är inte längre "mitt i byn". Den ligger numera (i de flestas medvetande) låååångt bort i skogen. Så vad som sker där (borta) påverkar nog i ytterst begränsad utsträckning människors pandemibeteende.