Jag är inte nog elak
Nej, jag är absolut inte den typen. Det är därför som jag inte heller passar som chef. För jag tycker det är så jobbigt att säga till folk och att fatta nödvändiga men ibland obekväma beslut. Ändå är jag nu chef i dagarna två, men det tar slut om tre timmar. Och det har inte alls behövts någon elakhet för allt har flutit på. Får vara tacksam att jag bara varit vikarierande vikarierande kyrkoherde.
Men åter till kyrkans nationella nivå (som det numera heter). Det var ju där man skulle vara elak (enligt Dag). Själv blev jag utsatt för lite elakhet tillsammans med mina kompisar i Frimodig Kyrka. Det var sossen Torgny Larsson som för andra året i rad påpekade att en viss nomineringsgrupp (som han inte nämnde vid namn) hade missbrukat rätten att i en valkrets nominera personer boende i annan valkrets. Visst gjorde vi så i förra valet till kyrkomötet, men det beror på att det var så bråttom att få valsedlarna klara. Men sex av våra sju representanter är invalda i "rätt" stift, så resultatet blev inte så illa (och den som blev invald i annat stift blev dessutom inkryssad i sitt eget stift).
Nå, detta förklarade jag för Torgny Larsson i debatten, men inte kom jag på nåt sätt att vara elak tillbaka. Inte förrän det var för sent vill säga. Då kom jag på att jag kunde ju ha sagt att om vi ska ta oss an kyrkomötesregelsmissbrukare så kan vi ju även gå på de grupper (av barmhärtighet inga namn nämnda) som missbrukar det kyrkliga begreppet nomineringsgrupp till att släpa in en massa politiska partier i kyrkans beslutsapparat. Kanske skulle dessa missbrukare dessutom behöva gå en tolvstegsbehandling. Vi börjar med steg ett "vi erkände att vi var maktlösa inför vårt missbruk" och steg två "vi kom till tro på att en kraft starkare än oss själva kunde hjälpa oss att återfå vårt förstånd".
Men som sagt det kom jag inte på i tid. Alltså: inte tillräckligt elak av naturen.
Men när jag läser dagen Kyrkans Tidning så frestas jag vara lite elak. I en artikel handlar det om vad man får göra i en kyrka. Att ha ceremonier för andra religioner är inte tillåtet enligt kulturarvssamordnaren Boel Hössjer Sundman. Var har jag stött på hennes namn förut? Jo, var det inte hon som var general för det nyss timade femtioårsjubiléet? Om jag vore lika elak av födsel och ohejdad vana som kamrat Dag Sandahl då skulle jag göra mig lustig över att det är kulturarvssamordnaren som firar det kvinnliga prästämbetet. Men som sagt: så elak är jag ju inte av naturen.
Annars inser jag att även som bloggare måste man vara lite elak. Så fort jag skrivit något lite raljant eller kritiskt så stiger besöksstatistiken. Men när jag bara är rolig eller tråkig då dalar besökssiffrorna. Hoppas jag hittar nå't sätt att vara så där lagom elak så det håller intresset vid liv, men inte så elak att jag måste gå och bikta mig. Jag har nog med synder.
Att jag till sist ber Ann O Nym notera att det inte står något om motorcyklar i detta inlägg tror jag att hon (?) inte tycker är för elakt.
Media
Det handlar ju om att respektera journalistens yrkesroll, att inse att det ovanliga/konfliktfyllda mm är mer nyhet än det vanliga fungerande, att om vi vill ha journalisternas öra så måste vi vara beredda svara när dom frågar, att alltid säga sanningen direkt och inte försöka dölja något , att skaffa bra rutiner för att stå till medias förfogande med material mm osv.
Som sagt, inget särskilt nytt för den som hängt med ett tag. Men lite tankar väckte det givetvis. Kom bl a att tänka på en historia om kristdemokraternas förre partiledare Alf Svensson. Han var ju en skicklig retoriker och därmed även duktig i mötet med media. Det sägs att han en gång, när det var tal om någon ståndpunkt där kristdemokraterna anses lite gammalmodiga, fick frågan ungefär så:
- Men är inte det här lite 1800-talsmässigt?
Istället för att börja diskutera eller försvara så går Alf Svensson till snygg attack genom att säga ungefär:
- 1800-talet?? Absolut inte, våra idéer är 2000 år gamla.
Hur fortsätter journalisten samtalet då, kan man undra.
Men det roligaste var avslutningen av dagen idag. Föreläsaren menade att samfälligheten (vår arbetsgivare) borde ha något pris för dem som lyckas ordna en artikel i tidningen. Sedan föreslog han "den som fixar en artikel får en cykel". Jag hann tänka: så många gånger som jag under min tid som anställd härstädes har hunnit vara i tidning, radio och TV så borde samfälligheten skänka mig en hel cykelaffär. Men döm om min förvåning när han fortsatte: "den som fixar tio artiklar får en motorcykel".
!!!!!!! (??)
Min lycka är gjord. Arbetsgivaren är helt klart retroaktivt skyldig mig en motorcykel. När jag sade det till kyrkorådets ordförande efter kursdagens slut så försökte han slingra sig genom att hänvisa till att jag redan är MC-ägare, men så enklet slipper man inte undan sina förpliktelser. Jag tar gärna emot ett ex av nyaste modell av den sort jag har: Honda Transalp. Här i Luleå kan man nu få årets modell för höstpris 75000 kr. Roligast vore ju att få hojen direkt. Ove på kyrkoförvaltningen kan ju köra den till mig. Han är ju också Honda-motorcyklist. Men för enkelhets skull accepterar jag pengar. Jag är inte så hård, jag kan nöja mig om jag får dem på nästa lön. Jag skickar en räkning:
FAKTURA
Till
Luleå Kyrkliga samfällighet
Från
Torbjörn Lindahl
komm i Örnäset
Ersättning för all den reklam jag gjort för kyrkan (OBS! all reklam är god reklam) genom att under mer än tio år varit massmedias favorit-påhopp-objekt bland samfällighetens anställda.
S:a 75 000 kr
Kan insättas på mitt konto i samband med nästa löneutbetalning.
Jag ber särskilt Ann O Nym notera att det är helt utan min förskyllan eller värdighet som mediadagen slutade med MC.
Normaltid
Det känns som att "trägen vinner" när man betänker utvecklingen i Hertsökyrkan. När jag fick ansvaret som distriktspräst här för nio år sedan (då hade jag redan varit i församlingen i sju år och firat gudstjänst här många gånger) så bestämde jag mig för att verka enligt några tydliga principer vad gäller gudstjänstlivet.
1. Gudstjänster som man kan känna igen från gång till gång. Dvs inte växlande mellan en massa olika agendor och temagudstjänster och special-påhitt-hit och-dit.
2. Konsekvent genomfört liturgiskt grundmönster versus populum (mot folket), dvs att prästen står bakom altaret vänd mot församlingen (trots att kyrkan haft fristående altare sedan den byggdes 1975 så har det tidigare inte konsekvent genomförts). Detta innebar också en massa små konsekvenser som jag fick strida en hel del för, tex att altaret ska vara fritt från stora glaskors och blommor och annat som "är i vägen". Ävenså ett tydligt offertorium dvs att kollekt och bröd och vin bärs fram tillsammans under tillredelsepsalmen.
3. Återkommande undervisning om de olika momenten i gudstjänsten och hur folk kan agera för att vara med som gudstjänstfirare ej bara åhörare, tex när man ska säga Amen, när man kan stå upp osv.
4. Öppenhet för lite andra moment i gudstjänsten, tex extra lovsånger, förbönstillfällen, möjlighet bli smord med olja osv. Dock inte jämt, men då och då varje år.
5. Uppmuntra viss frihet i gudstjänstrummet, tex att folk går fram och tänder ljus i ljusbäraren mm.
6. Har försökt kombinera detta med en förkunnelse - som visserligen inte jag själv ska bedöma - men som jag tror uppfattas som tillräckligt "rejäl" för att det ska "löna sig" att släpa sig till kyrkan på söndagsmorgonen.
Och vad har hänt? Sakta men säkert har antalet regelbundna gudstjänstfirare ökat. Och blir det fler så blir det roligare och då kommer man gärna igen och då är det roligare för dom som kommer nya osv. Och så blir det som en snöboll som rullar iväg. Roligt att få vara med och se på. Och inte bara att det stabiliseras en skara av regelbundna gudstjänstfirare utan det stabiliseras ett levande deltagande, dvs människor lever med i liturgin och bidrar från bänkposition till gudstjänsten.
Nå, allt detta är nu ganska traditionell högkyrklig gudstjänstmodell, men roligt är det att få vara med och förverkliga det. Och se att det fungerar. Om sen den sista pusselbiten i den högkyrkliga pastoralen - att prästen är en man - har någon som helst betydelse, eller är en ren tillfällighet, det lämnar jag till vår Herre att ge svar på vid den yttersta domen.
Varför gav jag då detta inlägg rubriken normaltid?
1. Därför att gudstjänsten var lika lång som den ofta är, knappt 90 minuter.
2. Därför att i natt skulle man flytta tillbaka klockan en timme och därmed få normaltid. Minnesregeln för om det är på våren eller hösten man ska ställa fram eller tillbaka är ju "på våren tar vi fram trädgårdsmöblerna (alt. grillen), på hösten ställer vi tillbaka trädgårdsmöblerna (alt. grillen)".
Själv har jag givetvis minnesregeln att på våren tar jag fram motorcykeln och på hösten ställer jag den tillbaka. Givetvis gäller det att minnas att det handlar om MC:n och inte om slalomskidorna, sparken, skridskorna eller vinterdäcken - men denna sista minnesregel har jag inget problem med.
Nu är det klart väder, plusgrader och vägarna har torkat efter sista regnet. Då anar ni väl vad jag får lust att göra - en sista gång??
Lyssna och rösta
Just nu när jag tar paus i ledamöternas datarum så ser jag på TV-skärmen att det är ärkebiskopen Anders som just nu talar. Att jag då befinner mig utanför rummet måste definitivt uppfattas som att jag inte ger mitt stöd åt gamla kyrkliga patriarkala strukturer.
Det var väl något sådant som kyrkomöteskollegan Irene Gustavsson från Boden försökte åstadkomma med sin motion vilken vi för en timmme sedan behandlat. I motionen föreslog hon (vilket jag i ett tidigare inlägg redogjort för) att kyrkan skulle skärpa reglerna för alla anställda, förtroendevalda och kyrkvärdar så att alla ska skriva på en avsiktsförklaring att dom är beredda samarbete med prästvigda kvinnor fullt ut. Som jag tidigare nämnt så föreslår utskottet enhälligt avslag. Men det intressanta var debatten idag. Motionens syfte är ju att stärka de prästvigda kvinnornas situation i kyrkan. I debatten deltog endast en prästvigd kvinna nämligen stiftskollegan Anna-Sara Walldén. Vad sa hon då? Jo, hon talade för utskottet mot motionen. Och hävdade att hennes sak inte alls skulle främjas av ytterligare regler och förbud och uteslutningar. I stället handlar det om att älska och respektera varandra.
F ö höll Anna-Sara en morgonbön för någon dag sedan. Den absolut bästa andakten hittills under kyrkomötet. Med stolthet konstaterar jag att Anna-Sara är lulestiftspräst!
Två gånger har jag själv varit i talarstolen. Jag har alltså legat lite lågt. Jag hade först anmält mig som talare i nyss nämnda fråga, men efter Berit Simonssons utomordentligt fina inlägg så ansåg jag att allt var sagt så jag avstod. Lika bra det.
Annars hade jag tänkt säga att ett bifall till Irene Gustavssons motion skulle innebära att svenska kyrkan för lång tid framåt fortsätter på en väg som innebär att kampen mot kvinnoprästmotståndarna är en av dess viktigaste uppgifter. Ett bifall till utskottets avslagsyrkande innebär å andra sidan ett historiskt vägval: kyrkan har viktigare saker att syssla med än att jaga kvinnoprästmotståndare. Men som sagt, jag sa det aldrig. Skriver istället. Hoppas nu bara morgondagens omröstning går såsom antyddes av debatten.
Vi debatterar alltså en dag och röstar dagen efter. Anledning till den ordningen är att ledamöterna efter debatten ska få chans att väga argumenten ordentligt innan de väljer väg. Risken med systemat skulle å andra sidan kunna vara att nomineringsgrupperna hinner leta fram partipiskan (om dom nu har någon, vilket dom alltid förnekar) och se till att alla röstar "rätt". Får påpeka att vi i Frimodig kyrka alltid säger till varandra att var och en röstar efter eget samvete, ingen partipiska.
Ibland händer det dock att omröstningen går "fel", dvs utskottets förslag förlorar. Då blir det alltid applåd i plenisalen som om man vill berömma den som lyckats ändra kursen på en stor atlantångare eller när ett div I-lag lyckas besegra ett lag i allsvanskan. Det hände en gång i förmiddagens omröstning, just i frågan om Finska församlingen (om jag minns rätt). Hoppas dock att resultatet beror på att alla ledamöterna röstade rätt. Ibland kan det nämligen vara svårt. I vissa fall ska man rösta nej om man menar ja och tvärtom pga de ytterst krångliga propositionsordningarna. En granne på bänken röstade av misstag emot sitt eget förslag men kunde efteråt skratta gott eftersom det inte påverkade resultatet.
I morgon hoppas jag att utskottet förlorar några omröstningar om valfrågor. Det handlar om saker där man märker att alla små nomineringsgrupper står enade mot de stora partierna. Vi som tillhör de små grupperna upplevar att de stora partierna värnar om sina egna priviligierade positioner. Får se hur det går.
Att leva rätt
Sedan skulle ju kyrkomöte vart annat eller vart tredje år istället för varje år även få positiva miljömässiga konsekvenser. Vi skulle flyga mindre och även åka tåg mindre även om det anses miljövänligt åka tåg men ännu miljövänligare måste det ju vara att inte resa alls. Konstigt att ingen kom på det idag när vi debatterade om att miljökompensera för våra flygresor.
Det är ju två saker som det gäller att vara på uppmärksam på numera och det är dels att vara miljövänlig och dels att vara jämställd. Tidigare år har kyrkomötet beslutat att genomföra en jämställdhetsmätning av kyrkomötet. Det innebär så vitt jag förstår att man tex kollar hur många män respektive kvinnor som talar och hur länge. Men det har sagts mig att vid en noggrann sådan mätning kollar man även hur många åhörare som befinner sig i plenisalen under det att kvinnor respekrtive män talar, och hur många som går ut eller in i salen. Så nu gäller det. Om ett trängande behov gör sig påmint samtidigt som en kvinna är i talarstolen då gäller det att hålla sig tills en man har anförande. Först då får man rusa på muggen annars är man inte jämlik.
Tacka vet jag den tiden när det bara var dans, blio och öl som var synd. Nu är det mycket mer komplicerat att leva rätt.
Men jag är väl ändå hopplöst förlorad eftersom jag kör motorcykel. Hur mycket bidrar jag inte då till klimatförändringarna? Men idag fick jag en lösning: om jag börjar åka tåg till och från kyrkomötet istället för att flyga så kan jag ju klimatkompensera för min motorcykelhobby.
F.ö. hörde jag vid luncbordet idag att världens kor genom sitt idoga skitande på åkrar och ängar släpper ut mer växthusgaser än alla flyg och bilar tillsammans. Kanske skulle jag ta och köra ihjäl några kor när jag är ute med motorcykel, då har jag ju klimatkompenserat för mitt flygande fram och tillbaka till kyrkomötet.
Ordning och reda
Samtidigt hade jag bestämt mig för att fara till min kyrkstuga och städa den fin efter säsongen. I fredags slog jag på värmen så jag inte skulle behöva frysa när jag doppade händerna med trasan i skurhinken. Men eftersom jag ägnade fredagskvällen långt in på natten åt att läsa i Guillous senaste roman så blev det sen uppstigning så jag blev tvungen prioritera bland sysselsättningarna. Så valde jag kyrkstugan. Så nu är den ren och fin och kommer snart att ligga inbäddad i vinterkylan i väntan på nästa säsong. Det enda som kan störa dess vintersömn är om jag även i år skulle få för mig att göra det som jag gjort vissa andra år: värma stugan till jul så man kan fika där på julafton eller juldagen. Klar mysfaktor, men är det (för en snåljåp som jag) värt elkostnaden?
Nå, kanske kan jag säga att jag har kvar lite pengar i årets kyrkstugebudget eftersom jag bestämde mig (mot ursprungsplanen) att slå av strömmen igen igår och inte sova över till idag.
Efter stugstädningen for jag förbi ett par bekanta för en kort pratstund och fick se hur frun i huset tvättat och vaxat familjens bil så då blev jag ju inspirerad i den riktningen så väl hemkommen tog jag och dammsög min egen bil vilket jag - av allt grus att döma - knappast gjort på minst två år.
Givetvis blev jag också tvungen att mentalt bearbeta det faktum att det i bekantskapskretsen finns folk där det är kvinnans ansvar att hålla bilen fin och inte mannens. Det är väl verkligen att vända upp och ner på hela tillvaron. Inte nog med att kvinnor blir präster, nu ska dom vaxa bilarna också! Inget är längre som förut! Jag tänker: ända sedan bilen här i landet för ca 50 år sedan började bli "var mans egendom" så har det självklart varit mannens uppgift att vaxa bilen, och det har vi ju just i dessa tider blivit aktivt undervisade i att det som gällt i 50 år det är gjutet i sten och kan inte i evighet rubbas.
Direkt jag kommer hem från kyrkan idag så får jag återigen dyka ner i Guillous roman Inte om det gäller din dotter. Där är det mamman som sitter hemma och gråter över sitt kidnappade barn medan pappan planerar en fritagningsaktion tillsammans med ett gäng kompisar ur franska Främlingslegionen. Tur att det är ordning i tillvaron någonstans.
Nu hoppas jag bara att det är lika fin ordning i min kyrkstuga när jag återkommer till våren.
PS till gammal vän som brukar ta mig på allvar: gör inte det denna gång!
Kyrkan som myndighetsutövare
Sedan kom diskussionen om att kyrkan skulle släppa/förlora (välj lämpligt ord) folkbokföringen. Många oroade sig för det. Kyrkan skulle förlora så många kontakter med människor sades det. Själv var jag - med några av ovannämnda erfarenheter i färskt minne - bara glad. Jag tänkte: varför ska kyrkan fylla en samhällsfunktion som gör att vi ibland drar på oss människors irritation eller vrede pga av frågor som inte alls har med kyrkans inre liv att göra? Onödigt, tyckte jag.
Mina tankar far tillbaka till "det glada åttitalet" när jag för några dagar sedan i lokaltidningen läser om en kvinna som blivit bötfälld för felparkering på en av stadens kyrkogårdar. Själva saken har jag ringa kunskaper om. Finns tydliga skyltar eller inte? Men det som gör mig ledsen är när den bötfällda personen i slutet av artikeln säger att hon pga detta avser lämna svenska kyrkan.
Vilken effekt skulle det få om hon gör allvar av sin tanke? Jo, att hon fortsätter betala sin begravningsavgift till kyrkogården/kyrkogårdsförvaltningen, men hon upphör att betala till till sin församling med dess verksamhet, vilken inte alls har med saken att göra (församlingsliv och kyrkogårdsförvaltning är numera helt skilda ekonomier, som bekant). Om hotet blir verklighet så borde kanske församlingen ifråga skicka en räkning till kyrkogårdsförvaltningen för förlorad medlemsavgift!
Återigen, jag tar inte ställnig i själva skuldfrågan eller avgör inte om parkering var tillåten eller inte. Jag bara tycker att det är sorgligt att en vanlig församling drabbas av en vrede som rimligen borde riktas någon annanstans. Om kommunen skötte begravningsplatsen så skulle det vara kommunalrådet som fick sina fiska varma och den drabbades församling skulle få behålla sin pengar. Klart bättre tycker jag.
Jubiléumsböcker lästa
Nu har jag läst ut de båda jubiléumsböckerna (så nu kan jag äntligen, med gott samvete, går över till Guillous senaste). Det gick på slutet fortare än beräknat för forskarantologin Äntligen stod hon i predikstolen hade en lång engelsk sammanfattning som jag skippade. Alltså blev boken kortare. Boken Du ska bli präst var jag klar med för ett tag sedan. Jag ber läsarna notera att jag läst dessa böcker på min fritid trots att dom ingår i ett jubiléum som svenska kyrkan mer eller mindre ålagt oss att fira.
Som jag tidigare nämnt så var det segrarnas historia som nu skulle skrivas. Det märks. En del i forskarboken känns lite tillrättalagt. Men så måste det kanske bli om forskningen har som mål att visa hur självklar reformen var och är. Men visst finns det avsnitt som gett vissa nya kunskaper och insikter. I boken finns också delar som är kritiska. Då blir det annat klarspråk. Jag tänker fr a på Margareta Brandby-Cösters artikel, hon som skriver att hon egentligen inte alls vill fira, för det finns inget att fira, för beslutet -58 var inget historiskt vägval utan ett halvhjärtat beslut. Och jag kan - om jag försöker se det hela ur de prästvigda kvinnornas perspektiv - förstå upplevelsen att ha blivit sviken av alla de biskopar och kyrkopolitiker som "i peruken" (Laestadius' uttryck) bekänt sig vara för nyordningen men inte alltid upplevts stå upp för den på allvar.
På många sätt kan jag förstå att man uppfattar beslutet - och dess genomförande - som en kompromiss mellan för och emot. Och det är väl alltid så det går när man fattar majoritetsbeslut, men ändå vill ha alla med på tåget på något sätt. Kanske skulle man ha valt det (som det påstås) indianska sättet att fatta beslut: man pratar på tills alla är eniga. Tänk er: alla kyrkomötesledamöter inlåsta i ett rum med tillgång bara till en träbit som går runt varv efter varv och bara den som har träbiten får prata, ingen replikrätt. Och så låter man ordet gå runt så lång tid som behövs till dess att konsensus vunnits. Kanske hade dom fått hålla på än idag. För variationens skull kunde dom ju ha bett till Gud om ledning efter varje varv. Kanske hade vi då sluppit den strid och debatt som många upplevt som den tjatigaste i vår kyrkas historia.
När jag i jubiléumsboken läser en redogörelse (kritisk visserligen) av Bo Giertz ämbetsteologi så inser jag hur starkt påverkad jag är av den.
Annat intressant stöter man på. Lisa Tegby berättar om sin morfar, en stark förespråkare för reformen från Norsjö pastorat. Där var ju min farfar kyrkoherde. Dom måste ha känt varandra. Tyvärr hann jag aldrig prata ämbetsfråga med min farfar, men hörsägen säger att han var för. Hade varit intressssant att diskutera frågan med honom.
Lisas artikel väckte också igenkännande. Mycket av det hon berättar minns även jag, bla när hon som tjänstebiträde predikade i Örnäsets kyrka sommaren 1969. Jag var där. Minns t o m att min mamma på kyrktrappan gav Lisa en uppmuntrande kram! Vågar jag erkänna att den - sist i Lisas artikel anonymt skildrade - präst som gick ut ur kyrkan i protest - är en av mina bästa vänner?
I de båda jubiléumsböckerna blir - det även i andra sammanhang påvisade - uppenbart: den period under vilken svenska kyrkan haft kvinnor som präster har också sett en tydlig diakonalisering av prästämbetet (mycket mer av "vara nära människor i glädje och sorg", mindre av "förkunna Guds Ord", vara "lärare" och "väktare på Sions murar") samt en förändring av det teologiska språket - det sista i sådan grad att jag personligen är beredd säga att det delvis även förändrar innehållet. I vilken mån och på vilket sätt den ökande mängden prästvigda kvinnor bidragit till dessa förändringar får framtida forskning utvisa. Hur som helst har det skett parallellt i tiden. Och det sägs ju att en av poängerna med prästvigda kvinnor var att det skulle bli annorlunda på något sätt.
Det är kanske med detta som med motorcykelåkning: i mitt världsliga husorgan MC-folket (Sveriges Motorcyklisters tidning) läste jag i dag en artikel om kvinnliga MC-förare. Den hade rubriken: Tjejer är inte som vanliga killar.
Sista åket - igen?
Det blev en lång hösttur på hojen till slut. Måndagen, som var min lediga dag, var det så fint väder att jag inte kunde låta bli att fara ut på en rejäl tur (OBS! bara som av en händelse! Abolut inte att jag tänkte mig årets sista åk). Det blev 14 mil innan jag vara hemma och då hade jag varit runt i både den egna kommunen och en av grannkommunerna, hälsat på två kollegor, en på hans jobb och en i hans hem. Uppmärksamma läsare noterar att t o m mitt i jubiléumstider så skriver jag han och han istället för hon och hon eller det jämlika han och hon. Tur att jag på bloggen tidigare - sanningsenligt - kunnat berätta att jag hälsat på vänner där både han och hon är präster, så finns det kanske nåd även för mig.
Egentligen borde jag ha tvättat av motorcykeln inför vinterförvaringen men det gick inte eftersom vattenläckage i kvarteret gjorde oss utan vatten. Sina vattenbehov fick man stilla genom att snällt gå med hink till tankbil ute på gatan. Osökt gick ju tankarna till alla de människor i världen som dagligen måste gå långa sträckor för att få det livsnödvändiga vattnet. Jag funderade ett tag på om jag skulle ta hojen till tankbilen och be att få den avspolad, men så kan man ju inte göra. Nu måste jag hoppas på ytterligare en ledig dag med så fint väder att jag kan rulla ut hojen och tvätta av den, men jag fruktar att om det blir så fint väder igen då prioriterar jag att åka och skiter i skiten på hojen, så att säga. Jag påminner mig min första höst som MC-ägare 2004. Det var ju den hösten jag drabbades av allvarliga ledbesvär efter salmonellainfektion, vilket ledde till att jag helt enkelt inte orkade dra ut hojen och tvätta den. Alltså blaskade jag av den i garaget efter att ha kört med bil från radhuset till garagelängan med vattenhinkar, stapplat in i garaget med krycka i ena handen och vattenhink i den andra och satt mig på en pall med trasa i handen. Nå, jag lyckades få hojen hjälpligt fin i alla fall.
I år är den faktiskt inte så skitig. Jag har helt undvikit leriga vägar denna säsong och den enda gång jag kört i regn så var det ett sådant skyfall att jag tror hojen tvättades ren under körning. Så i nödfall kan den stå. Jag har förberett för det genom att på hemvägen idag tanka den full och kolla lufttrycket i däcken. Återstår att tömma förgasarna och byta olja. Det senare har jag just lärt att man ska göra på hösten, inte på våren, enligt principen "du diskar tallriken efter maten inte just före nästa måltid" (nå, hur det är med mig och disk kan vi lämna därhän, men tanken är säkert riktig). Men jag väntar ett tag med dessa åtgärder, det kan ju bli en solig dag till...
En härlig tur alltså. Men det blev lite sent och kallt innan jag var hemma, men det var det värt. Desto mysigare att komma in i stugvärmen.
Svenska kyrkan i med- och motvind
Vi hade alltså en informationsutbildning på jobbet igår. Jag har förvisso deklarerat att jag inte på bloggen vill skriva om min arbetsplats och om mina arbetskamrater, men likväl tänker jag reflektera lite utifrån det vi fick höra igår (och utifrån annat som jag associerar till pga andra kunskaper i tillhörande frågor). Föreläsare var nämligen en person från svenska kyrkans nationella nivå (som det numera heter) närmare bestämt informationsavdelningen på kyrkokansliet, och jag har inte gett kyrkans nationella nivå någon frisedel från kommenatarer på min blogg. Detta så mycket mer som jag är invald i kyrkomötet och därmed är en del av den demokratiska strukturen i svenska kyrkan, och där ingår det ju i själva grejen så att säga att man har synpunkter och åsikter.
Svenska kyrkan har skaffat sig en strategi för sin externa information. Till att börja med kan man ju reflektera över det faktum att svenska kyrkan sannolikt är den enda organisation i detta avlånga land som talar om extern information när man vänder sig till sina medlemmar. Vad säger detta om svenska kyrkans läge och om dess självförståelse. Det vore värt en lång utredning på Dag Sandahls blogg! Själv hoppar jag, som man numera säger, till något helt annat.
Ja, inte så helt annat kanske. Målet för svenska kyrkans externa information, fick vi höra igår, var något om att få kyrkans medlemmar att ha en så positiv bild av svenska kyrkan att det är en kyrka som man är glad att tillhöra. (Jag letade på webben för att se om jag kunde hitta detta mål utskrivet någonstans men fann det ej så jag får ta det ungefärligt ur minnet).
Givetvis är det roligt om människor är glada att tillhöra svenska kyrkan, men nog måste vi väl erkänna att det absolut viktigaste med svenska kyrkans informationssatsningar är att få folk att tillhöra kyrkan så att dom troget fortsätter att betala sin kyrkoavgift och att det därvid inte spelar så stor roll om dom är glada eller ej. (Nä, nu blev jag nästan för raljant!) Att människor lämnar svenska kyrkan är givetvis problematiskt sett ur ekonomisk synvinkel. Svenska kyrkan går en allt svårare framtid till mötes. Likväl tycker jag att det är förhållandevis för mycket fokus på ekonomi och antalet medlemmar.
Parallellt med medlemsavtappningen pågår nämligen i svenska kyrkan en annan avtappning, vilken det aldrig pratas lika mycket om, vilken många inte tycks oroa sig för, men vilken jag tror på sikt är minst lika oroväckande och allvarlig: avtappnigen av aktiva gudstjänstfirare. Och då tänker jag i första hand inte på den lilla skara som från att ha varit gudstjänstfirare går till att inte vara det alls, utan den grupp av människor som från att ha varit mer eller mindre regelbundna gudstjänstfirare i svenska kyrkan går till att vara regelbundna gudstjänstfirare i annat sammanhang. Som alltså har kvar sitt kyrkliga engagemang men flyttar det någon annanstans. Här finns givetvis alla dom som konverterar och blir katoliker eller ortodoxa, alla dom som går över till en frikyrka, men framför allt alla dom som radikalt minskar, eller helt upphör med, sitt gudstjänstfirande i svenska kyrkans officiella sammanhang för att istället utöva det i div svenskkyrkliga subgrupper (OBS! med "subgrupp" menar jag inte något skumt utan bara undergrupp), tex Bibeltrogna vänner (numera ELM), EFS, laestadianer, OAS-rörelsen, Missionsprovinsen mm, m fl.
Detta borde oroa oss mer än det gör. Detta borde problematiseras (som det numera heter). Här förlorar nämligen svenska kyrkan verkliga levande resurser. Man bör allvarligt betänka att enligt vår gällande kyrkoordning så krävs det för en församlings existens att det firas regelbunden gudstjänst. Men det krävs inte vare sig kyrkolokaler eller anställda. Rent principiellt innebär det alltså att om en församling blir så fattig att den måste sälja sin kyrka och säga upp alla anställda, men det likväl finns en skara som vill fira gudstjänst i gemenskap med en präst som ställer upp på sin fritid och dom samlas i skogen eller i ett hem - så skulle det kunna räknas som en församling! Men om församlingen är så rik att den har fina, välrustade kyrkor och en uppsjö av anställda men inga människor som vill fira gudstjänst - då finns likväl ingen församling. Tankarna går osökt till Uppenbarelseboken 3:17.
Det borde alltså oroa svenska kyrkan att den förlorar levande resurser. Men det verkar inte göra det. Istället tycks svenska kyrkan vara lika glad att bli av med en del av sina hängivna medelmmar enligt principen är dom så kritiska så är det väl lika bara att dom finner ett annat sammanhang - eller hur det nu var vår biskop Hans Stiglund sa i lokaltidningen härförleden. Tyvärr känner jag bara till en typ av sammanhang där man är glad att förlora hängivna interna kritiker: totalitära sammanhang - som efter en tid faller ihop som korthus.
Motvind i 55
Tur hade jag i alla fall i morse. Äldre sonen är hemma från Stockholm över helgen och han bjöd mig på kaffe på säng. I present fick jag Jan Guillous senaste roman Inte om det gäller din dotter. Med dedikation av författaren själv, vilken suttit på Arlanda och signerat när sonen passerade igår eftermiddag. Uppmärksamma läsare minns dock att jag redan har den boken, men pga av kyrkligt korrekt bokläsningsprioritering har jag lämnat den åsido tills vidare. Alltså tog jag presentexemplaret och mitt eget helt oanvända ex kunde ju min som oförhappandes få i present. Tänk, hur fint saker och ting ibland kan falla på plats. Som om någon lägger pussel med livet.
Igår föll saker och ting också fint på plats för min del tycker jag. Vi hade en utbildningsdag för alla anställda i de två församlingarna i vår samfällighet. För att undvika att alla som känner varandra, eller jobbar ihop, alltid ska sitta tillsammans så får man vid dylika dagar (vi har haft flera) ta en lapp ur en skål där sedan färg och nummer avgör vid vilket bord man ska sitta. Bra sätt att blanda. Men igår hade de ansvariga höjt nivån ett snäpp. Nu fick vi inte bara en fägad pappersbit utan ett fint litet kort med liten tecknad bild och ett tänkespråk på. Något visdomsord som man ska bära med sig. På mitt kort kunde jag läsa:
Det är bara i motvind
inte i medvind
som en drake stiger
Klart uppmuntrande tycker jag, som ibland upplever att jag är i lite motvind och som av andra ibland nog uppfattas på det sättet. Vem ville ge mig den uppmuntran?
Dåligt väder
Vad ska jag skriva om? Det gäller ju att hela tiden hålla igång på bloggen så inte kära läsarna tappar intresset. Men vad ska jag skriva om.
1. Jag hade lovat återkomma till det kyrkliga jubiléet när jag läst ut båda jubileumsböckerna. Tyvärr har jag fortfarande en bit kvar på den andra så det får anstå ännu en tid. Men inte för länge för då har kanske läsarna glömt bort att kyrkan jubilerar. Det lär ju vara så i vårt höghastighetssamhälle att en nyhet bara är aktuell en ytterst kort tid.
2. Motorcykelåkning skulle jag ju i ock för sig kunna skriva om igen eftersom jag passade på att knycka mig tid till en kort tur i det fina vädret igår, men det kan ju bli lite tjatigt för läsarna. Kan väl i alla fall berätta att jag tog en sväng till min kyrkstuga och såg till den inför vintern och tog hem allt ätbart (kaffe, saft mm) som jag haft där under sommaren.
3. Eftersom jag av principiella skäl bestämt mig för att aldrig på bloggen kommentara min arbetsplats eller någonting som har anknytning till de människor jag i jobbet möter eller dem som jag jobbar med, så kan jag ju inte skriva om det heller.
4. Men kanske kan jag sträcka mig så långt att jag berättar att jag igår fick bidraga med nästan det enda ätbara jag kan åstadkomma: jag stekte massor med tunnpankakor som vi använde till att göra creps (heter det så?) till måltiden i vår alpha-grupp.
5. Dåligt och tråkigt väder idag. Men jag är förhållandevis glad ändå!
MC-glädje
"Motorcyklister är lyckliga människor.....Motorcyklar innebär alltid ett samtalsämne vid trista släktmiddagar. Till och med på begravningskaffet brukar det vara oundvikligt att prata motorcyklar om man får reda på att även någon annan vid bordet kör hoj. Och vid svåra stunder finns det inget som klår en runda på ett antal mil för att rensa hjärnan. Man får liksom tid för sig själv inne i hjälmen och kan vrida och vända på saker och ting för att se dem ur ett annat perspektiv."
På pricken. Jag kunde inte ha formulerat det bättre själv.
Idag hade jag i alla fall tur med vädret - för att nu knycka en formulering från känd filmtitel av regissören, min gamle gymnasieklasskompis, Kjell Sundvall. Jag fruktade ju för några dagar sedan att jag missat chans till höstens sista MC-tur, men idag var det fint väder. Solen skiner och vägarna har torkat upp efter söndagens regn. Då kunde jag inte låta bli att ta hojen till jobbet nu på eftermiddagen. Om det blir årets sista tur återstår att se, i vart fall har jag inte i förväg bestämt att "nu tar jag en sista tur" och det var ju det som var poängen.
Under lagen
Hittills har jag läst boken Du ska bli präst där man får möta tjugo prästvigda kvinnor som ger sina livsberättelser. Forskarantologien Äntligen stod hon i predikstolen har jag bara läst drygt halva så jag får återkomma när jag är helt klar. Just nu vill jag bara komma med en kort (?) reflektion utifrån det jag läst (särskilt i den senare boken).
Det som slår mig är den konsekvens med vilken svenska kyrkan under årtiondena flyttat fram positionerna när det gäller att säkra reformen. Det gäller både de sätt på vilka man förväntar sig (kräver) anslutning till den nya ordningen och de ständigt nya grupper av vilka man kräver denna anslutning.
På sextio- och sjuttiotalen handlade det mest om biskopar. Dom skulle vara för reformen. Konkret betydde det att dom skulle vara villiga att viga kvinnor till präster. På åttiotalet togs ytterligare ett steg: då gällde det att inte bara vara för utan en biskop skulle vara aktivt för, dvs "aktivt rekrytera kvinnliga präster" som en av stiftets ledande prästvigda kvinnor sade vid ett biskopsval. På nittiotalet handlade det inte alls längre om att vara för eller aktivt för utan nu handlade det om att vara emot dom som var emot, dvs den fråga som ställdes till biskopskandidater var om dom vara villiga eller ej att prästviga "kvinnoprästmotståndare".
Sedermera har detta som först skett informellt blivit stadgat så att det nu är ett behörighetskrav för en biskop att vara för prästvigda kvinnor i kyrkan. Efter biskoparna kommer prästerna, kyrkoherdarna först. Vissa stift började frivilligt införa regeln att kvinnoprästmotståndare ej utnämndes till kyrkoherdar, andra stift följde efter och slutligen blev även det reglerat som ett krav i kyrkoordningen. Samma krav har sedan börjat ställas på alla präster så numera blir ingen prästvigd som inte i både ord och handling visar anslutning till gällande ordning.
Biskopar och präster! Men kampen går vidare. I en motion som just nu ligger på kyrkomötets bord förslås att alla kyrkans anställda och kyrkvärdar och alla förtroendevalda på alla nivåer ska förklara sig hålla med den nya ordningen. Sannolikt kommer kyrkomötet att avslå motionen eftersom det trots allt finns viss respekt för demokratins regler att man ska ha så få begränsningar som möjligt i valbarhet till de demokratiska organen, men att det bara diskuteras... och i utskottets skrivning finns en passus om att det givetvis förväntas att nomineringsgrupper bara nominerar sådan personer som har rätt åsikt i frågan. Jag tänker: tänk om ett utskott i riksdagen skulle skriva att det förväntas att riksdagspartierna bara nominerar riksdagskandidater som har en viss åsikt om kärnkraft, EU, FRA-lagen eller vad det vara månde. Man bävar!
Men när jag läste i antologin Äntligen stod hon i predikstolen om våra prästutbildningar då slogs nytt rekord! Där fann jag en ytterligare nivå. Författaren skrev med beklagande att det fortfarande finns prästkandidater - både män och kvinnor - som har en så "konservativ" teologisk grundhållning att de kan känna sympati och samhörighet med "kvinnoprästmotståndare".
Nu har väl kyrkan verkligen gått varvet runt så att den biter sig själv i svansen tänker jag. När man är så angelägen att säkra kvinnoprästreformen genom att sortera bort allt och alla som på något sätt kan vara tveksamma till den nya ordningen att man t .o. m. vill sortera bort dem som kan känna viss samhörighet med kritiker så att man t o m riktar kritik mot vissa prästvigda kvinnor (eller kvinnliga prästkandidater) själva. I praktiken blir det ju att man betvivlar att vissa prästvigda kvinnor själva är tillräckligt för prästvigda kvinnor! Vad handlar det egentligen om?
Här ska uppenbarligen synden bekämpas totalt! På alla plan.
Varifrån känner man igen ett sådant jagande? Jo, från vissa andliga sammanhang där man blir strängare och strängare i kampen mot synden. Inte bara själva gärningen är synd, utan varje situation som kan fresta mig till synd och varje situation som kan påminna mig om en situation som kan fresta mig och så vidare och så vidare i all oändlighet.
Vad brukar man i andliga sammanhang kalla en sådan attityd? Man talar om att man är under lagen. Allt blir bara strängare och strängare. Rekordet slogs ju under den viktorianska eran i England. Då var man så rädd för allt som kunde associera till sexuallivet att man t o m ansåg det olämligt att böcker av kvinnliga och manliga författare stod sida vid sida i bokhyllan - särskilt om det var skinnband. Och bordsbenen! Hu så hemskt med bara ben! Vilka tankar kunde inte det väcka. Alltså satte man kjolar på bordsbenen.
Svenska kyrkan är under lagen!
I det personliga kristenlivets vandring är det oftast ofrånkomligt att människan en tid kommer "under lagen". Det beror på att vi har lättare att känna igen lagen än evangeliet. Lagen har en naturlig bundsförvant i våra samveten men evangeliet måste ges oss helt utifrån. Men om människan lever under Ordet så brukar det till sist ordna sig när Kristus börja lysa fram som verklig grund för livet. Men hur får man en kyrka under lagen att komma till evangeliets ljus? Om kyrkan förblir under lagen så är det både allvarligt och tråkigt. Allvarligt är det ur ett samhälleligt perspektiv för i samhällslivet så blir lagen totalitär (Det är kanske det som min gamle kamrat (Stig) syftar på när han härförleden på sin blogg skrev om att han anar orosmolnen?). I kyrkan är det tråkigt om kyrkan själv är under lagen helt enkelt därför att den då inte bjuder människorna evangeliet för den är så upptagen av sin egen kamp.
Sista chansen?
Jag undrar om jag igår missade chansen till en sista MC-tur för säsongen - i fint väder! Solen sken, ej alltför kallt. Perfekt väder således för lite glidande runt kommunen. Men jag valde bort den möjligheten. I stället valde jag att vara ute en liten stund och med hjälp av min under året inköpta högtryckstvätt spola av vinterdäcken innan dom ska balanseras och sättas på bilen. Typiskt. Man tänker på våren att man har hela sommaren på sig att spola av däcken men det blir inte av förrän i sista minuten. Sedan ägnade jag stor del av resten av dagen till att sortera papper och tidningar och böcker och div annat + mm mm som ligger framme på köksbord, vardagsrumsbord, byråer och stolar. Vilket jobb. Puh!
Alltså missade jag, eller snarare tog ej ej tillvara, möjligheten till en härlig MC-tur i det vackra höstvädret. I natt var det frost. Det betyder is på befintliga vattenpölar, alltså måste man vänta till eftermiddagen innan det kan bli tal om MC-åkning. Men då har det hunnit snöa. Lite visserligen, men vägen blir blöt och det är bara inte lika roligt att köra då. Blir det kallt direkt igen så blir det is på hela vägen. Då är det kört med körning så att säga.
Frågan är alltså: har jag missat chansen till en sista tur? Men nu har jag i ock för sig lärt mig att man ska undvika detta med sista. Det var för några år sedan i slalombacken som min yngre son lärde mig det: man ska undvika "sista åket". Alltså när man möts där nere vid liften, nära parkeringen, när klockan går mot 16 då liften stänger och man inser att slalomdagen närmar sig sitt slut; då funderar man: "ska vi ta ett sista åk?" Nej, det ska vi inte. Det lär nämligen vara så att det är vanligare att åkare ramlar och bryter benet vid sista åket än under något tidigare åk på dagen. Kanske beror det på att man slappnar av för mycket och blir ouppmärksam, eller att man åker för fort. Oavsett vad det beror på så bestämde vi oss för att alltid skippa sista åket.
Kanske ska jag vara glad om jag alltså missade sista MC-turen för säsongen. Kanske skulle jag ha kört ihjäl mig. Det hade ju varit tråkigt för alla kära läsare - vilka nu, enligt statistiken, sakta blir fler och fler. Men än finns chansen (till en sista tur menar jag inte till att dö!). När jag för fyra år sedan köpte min motorcykel då hämtade jag ut den den sjätte oktober och hann ändå köra 70 mil. Men då var jag ju betydligt mer sugen än vad jag är nu och struntade i både regn och kyla. Lika tokig är jag inte nu efter fyra år men det skulle vara kul att få ställa in hojen efter ytterligare 40 mil för då skulle mätaren stå på exakt 80000 km. Få se om jag hinner.
Men jag hoppas att kära läsarna inte missar den enda chans som är verkligt viktig i livet: att ta emot frälsningen genom Jesus innan det är försent för "säsongen" (=livet).
