Talman

skulle man inte vilja vara i dessa dagar. Inget avundsvärt jobb. Men kanske är det dags nu att leta mer noggrant i den s k verktygslådan. Redan när han beslöt föra fram Kristersson i riksdagen tyckte jag att han borde radat upp fyra statsministerkandidater och aviserat en omröstning i veckan. Då hade alla partier i förväg vetat att dom måste släppa igenom en. Annars blir det extraval och eftersom opinionsundersökningar visar att det är SD som sannolikt skulle vinna på det, så vill ingen annan ha extraval.
 
Alltså!
 
Man kan ju antingen lotta den lnbördrs ordningen eller ta de mest sannolika kandidaterna eftet partiernas storlek:
 
v. 1 Löfven 
v. 2 Kristersson
v. 3 Lööf
 
Och sist det ultimata hotet: Åkesson.
 
Eller någon annan lämplig ordning som av något skäl anses vettigare eller rent av lottas fram. Det viktigaste är att alla partiledarna på en gång får veta hela framtidsscenariot så att dom inser att en av dessa måste vi rösta på eller åtminstone avstå från att rösta emot.

Farväl DDR

heter en bok jag ännu inte läst men just fått. Att jag sviker min princip att berätta om vissa böcker jag läst och istället berättar om en jag bara fått, beror på att denna bok blir mitt avsked till upplevelseklubben (den kallar sig så lika mycket som bokklubb) SMB (Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek). Skälet till mitt avslutande av medlemsskap är inte besvikelse eller missnöje. Snarare tvärtom.
 
För något år sedan tänkte jag att jag skulle summera hur mycket jag handlat för under åren. Alla gamla följesedlar är sparade. Men när jag kommit upp i flera tusen och ändå bara hunnit igenom en bråkdel av hela bunten då gav jag upp. Jag vill inte veta, tänkte jag. Åtskilliga gånger har jag tänkt att nu får det vara färdigköpt med böcker, och utöver det även tröjor, underkläder, multiverktyg, ficklampor, väskor, ryggsäckar och - det som nästan blivit något av en samlar-hobby - knivar. Men så har det i nästa eller näst-nästa nummer av klubbens tidning Pennan & Svärdet dykt upp något intressant och lockande. Återstod till slut bara en sak; avsluta medlemsskapet.
 
Nu är det väntan på pensionärstiden som gäller. Då ska jag läsa alla de böcker bland de inköpta som ännu är olästa.

Branden

heter en  TV-dokumentär i fyra delar som sänts i SVT. I går eftermiddag (ledig dag) hade jag tid se igenom de sammanlagt två timmarna. Handlade alltså om den s k diskoteksbranden i Göteborg för tjugo år sedan då 63 ungdomar omkom. Berättande avsnitt och klipp ur dåtida nyhetssändningar varvades med nutida intervjuer med fyra drabbade; en av festens arrangörer, en mor som förlorade sin dotter, en kvinna som förlorade två systrar och en kvinna som mot alla odds överlevde.
 
Hos mig väckte filmerna - med åtskilliga visningar av fastigheten där katastrofen skedde - många minnen, men av annat slag. Ca 3-4 år senare befann jag mig nämligen kortvarigt utanför den aktuella byggnaden. Ett visst igenkännande blir det ju när man inser att där har jag varit, om än inte just vid olyckstillfället.
 
Det var vid ett av de två tillfällen under 2002 då dottern var tvungen besöka Sahlgrenska sjukhuset. Vi skull flyga ambulansflyg från Säve flygplats tillbaka till Umeå. Dottern på bår hade just blivit inlyft i ambulansen då bud kom att flyget skulle bli 1-2 timmar försenat. "Vad ska vi göra då?" frågade ambulansmännen och fick till svar från ledningscentralen att ni får väl bjuda flickan på lite sightseeing. Sagt och gjort, Göteborg runt i ambulans. Sjukvårdaren som satt i bakre delen uppmanade dottern att se ut genom fönstret "hur alla glor" bara för att det är en ambulans. Han som körde liknade Glenn Hysen tyckte jag. Kunde det varit en bror? Jag frågade aldrig.
 
De tog oss bl a till havet där dom vände bilen och öppnade bakluckan så dottern insvept i filt kunde beskåda den vackra utsikten.  Även färd förbi ett köpcentrum där jag kunde köpa en CD-skiva som uppmuntringspresent till dottern. Det blev Sara Brightman.
 
Men åter till branden. Det var dottern som ville se platsen för diskoteksbranden. Så befann vi oss en stund vid Backaplan på Hissingen. 
 
Att något väcks inom mig vid berättelsen om alla döda och sörjande beror på att vi det året vid några tillfällen (särskilt ett) allvarligt fruktade för vår dotters liv. Hon överlevde. Och lever än.
 
Programmen om branden var gripande givetvis. Det jag fick veta, som jag inte visste, var att de allra flesta döda dog av rökgasförgiftning, inte att dom brändes ihjäl. Berörande också att några av de intervjuade kunde uttrycka en vilja förlåta dem som orsakade branden eller åtminstone gå vidare utan bitterhet. Här finns mycket att lära.
 
Redan vid tiden för branden funderade jag utifrån frågan "varför gjorde Gud ingenting?" Om han nu är så mäktig. Jag svarade då mig själv med dessa tankar. Det hade varit 399 personer i lokalen. 63 dog. Det betyder att 336 kom levande ut. Lokalen var godkänd för ca 150 personer. Det innebär att om man följt brandskyddsreglerna så hade sannolikt alla överlevt. Gud är kanske lutheran? Han verkar och härskar även genom det världsliga regementet, dvs samhällets myndigheter. Så när brandmyndigheterna en gång godkände lokalen för ca 150 så var det Gud som sa: följ den regeln så går allt bra. Efter 1998 har jag flera gånger kämpat för begränsat antal elever (och anhöriga) vid skolavslutningar så att vi inte tar in fler än tillåtet i våra kyrkor.
 
Men en sorglig händelse var det. Och visst kan man bli gripen fortfarande efter tjugo år.
 
Herre, förbarma dig över alla sörjande och låt ditt ljus lysa över alla döda.

Mera altarflytt

Men nu i tyngre och större format läste jag om i tidningen i morse. Och inte bara ett altare ska flyttas utan en hel kyrka. Malmbergets kyrka. För andra gången. 1974 invigdes den på sin nuvarande plats efter ca 30 år på sin ursprungliga plats. Orsaken till flytten denna gång densamma som sist, gruvdriften och utvidgandet av det s k rasriskområdet.
 
Förra gången flyttades kyrkan inom det befintliga Malmberget, men nu när Malmberget är på väg att helt försvinna ska kyrkan flyttas till Koskullskulle dit redan många av de gamla typiska Malmbergshusen flyttats.
 
Malmbergets kyrka är på många sätt en fin kyrka tycker jag. Väl värd att bevara. I vart fall av kyrkoantikvariska och kulturhistoriska skäl. Hur mycket den i framtiden kommer att behövas av gudstjänstskäl, nu när den kommer närmare Gällivare där tillräckligt stor kyrka redan finns, det är en annan fråga. 
 
Tänk om man i samband med flytten - då kyrkan ändå ska rivas ner och byggas upp igen - kunde vara modig nog - och av antikvariska myndigheter få tillåtelse till - att bygga om kyrkan invändigt, typ
- minska kyrkorummets längd
- utnyttja bakre delen, tillsammans med utrymmet på och under läktaren till ändamålsenliga församlingslokaler i två våningar (då behövs inte separat församlingshem, och expeditionslokaler finns tillräckligt i Gällivare)
- ta bort läktarorgeln, inköp ev en ngt större kororgel och bered plats för den
 
Typ, alltså.
 
Men att tillåta ombyggnad av kyrkor till modern ändamålsenlighet är knappast riksantikvarieämbetets och länsstyrelsernas starkaste gren. Berörda ansvariga i pastorat, kommun och övriga myndigheter borde göra en studieresa till den kyrka i London vi besökte under vår personalresa från Örnäset hösten 1997. Vad den nu hette.  Holy Innocents Church? I England ligger dom ju långt före oss när det gäller ombyggnad av kyrkor.

Kontextuell

är vad jag är.
 
Det är ett sånt där begrepp som man ständigt fick slängt i ansiktet under studietiden. Ofta upplevdes nog ordet - av sådana som jag, min teologiska typ - stå för något som snarast snarast fylldes med ett teologiskt innehåll som stod (åtminstone uppfattades stå) i motsättning till rejäl traditionell teologi. Alltså inget man på den tiden gillade.
 
Men nu har jag själv blivit kontextuell. Saken är som följer. Innan jag lade mig igår (läs: mycket tidigt i morse) flyttade jag lilla husaltaret tillbaka till sin tidigare plats vid vardagsrummets norra vägg. Och då är jag kontextuell. Eller är det altaret som är det? Jag menar, om ett altare behagar inta sin plats i vanligt ordinärt möblerat vardagsrum så får det väl lov att ta hänsyn till kontexten, dvs den av rummets utseende och övriga möblering utgjorda omgivningen och inte bara stövla in i rummet helt okänsligt med sina traditionstyngda kyrkliga vädersträcksprinciper. 
 
Alltså kontextuell.
 
Vad som händer med det altarets placering i rummet om det någonsin åter kommer till användning - det är, som man säger, en helt annan sak.

Bra start

på dagen igår. Vänner från både när och mer fjärran infann sig i mitt hem om morgonen. Vi inledde gemenskapen med mässa vid mitt husaltare vilket jag tidigare omtalat. Så nu är det invigt också här på denna plats. "Jag säger aldrig nej till en mässa", som en kollega brukar uttrycka sig. Frukost sedan tillsammans innan vännerna for åt olika håll. Själv for jag något senare till möbelaffär ca två mil söder om stan där jag mötte yngre bror och svägerska för gemensam beställning av ny mer ändamålsenlig fåtölj till mamma. Besök tillsammans hos mamma sedan för kaffe.
 
Söndagen inledde jag med att flytta mitt lilla husaltare. Det har ju hittills stått vid norra väggen, mest av möbleringsskäl. Men jag fick en tankeställare igår, man kan inte ha altare mot norr, det är hedningariktning. Nu står det korrekt mot öster, men skymmer då en aning av utsikten i mina nya fönster. Dessutom ska man inte ha naturutsikt som "altartavla", enligt samme kollega som tidigare. Jag får väl skaffa gardiner som kan hängas upp vid behov av mässfirande. Sedan blev förmiddagen i princip likadan som lördagen: högmässa, men i kyrka denna gång. Då hade även tvillingbror med fru infunnit sig så han distribuerade med mig.* Riktigt roligt. Och många gudstjänstdeltagare, 51 sades det. Jag kunde inte låta bli att efter gudstjänsten uttrycka min glädje: "När jag tänker på div som pågår inom kyrkan så blir jag så less att jag har lust gå i omedelbar pension, men när jag möter er här i gudstjänsten blir jag så uppmuntrad att jag får lust jobba till 85". Stor gudstjänstglädje. En riktig högmässa med en aktiv församling är helt oslagbar. Glädje också att en f d arbetsledare, som för några år sedan lämnade domkyrkoförsamlingen för kyrkoherdetjänst en bit söderut, var deltagare i gudstjänsten.** Han uttryckte också glädje över det han just fått uppleva.
 
 
På eftermiddagen sedan samling hos mamma för firande av hennes 93-årsdag (hon fyllde tidigare i veckan). Förutom närmaste släkt också några av mammas gamla vänner som fortfarande är i livet (något yngre). Roligt att vi kunde ordna denna lilla enkla fest medan mamma fortfarande har möjlighet känna igen folk och förstå samtalen, även om hörseln och minnet sviker.
 
Avslutade dagens bortovaro med gudstjänst i bönhuset. "Bara" en predikan. Inget fel på den, men en enkel predikogudstjänst kan - enligt min ringa mening - inte på långa vägar konkurera med en fullständig innehållsrik högmässa.
 
Dags för middag.
 

* han avböjde dock erbjudandet om koncelebration (att präster tillsammans vid altaret högt läser instidtelseorden och gemensamt håller händerna över brödet och vinet under epiklesen, dvs bönen om Anden). Han måste givetvis avstå detta katolska påhitt för att leva upp till sin roll som den lågkyrklige i tvillingskaran. 
 
** så får jag osökt anledning nämna att vi alltså var sammanlagt fyra präster i gudstjänsten

Hörselrehabilitering

- i grupp. Har jag varit på under veckan. Sju personer har vi varit som tillbringat fem dagar (lite kortate än fulla arbetsdagar och halvdag fredag) på Pedagogiska hörselvården och undervisats av hörselpedagog, kurator, psykolog, läkare, teckenspråkslärare, skrivtolk, tekniker om allt som har att göra med hörselnedsättning*; från de rent medicinska felen i örat, till all hjälp man kan få rent tekniskt (enskilt, i hemmet och på arbetsplatsen) via alla upplevelser man kan ha då man hör dåligt, från utanförskap till trötthet, vilka strategier man kan ta till för att uppfatta saker bättre, och slutligen vilken ekonomisk hjälp man kan få av samhället vid behov.
 
Under torsdagen gjorde vi studiebesök på teatern och blev visade runt både i salong och back stage och fick samtidigt möjlighet pröva olika hörhjälpmedel som står till buds. Färden till teatern t o r gjorde vissa med bil och några gående och sen fick vi utvärdera hur det var kommunicera med varandra i bil respektive promenerande nära tät trafik. Även den dagens lunch fick vi inta i grupper å valfria restauranger och även där vittna om vilka strategier vad gäller restaurangval, bordsplaceringar mm som vi gjort för att underlätta vårt hörande. Intressant tänka efter även på sådant.
 
Korvstoppning var ordet för veckan. Men väldigt roligt och lärorikt. Vi sju deltagare blev ett sammansvetsat gäng under tiden. Vi sa till varandra flera gånger att tänk så mycket det fanns att veta om en hörselnedsättning. Vi trodde det enda man behövde veta var "jag hör dåligt och har hörapparat" men ack, vad man bedrog sig. Det är bara hörselnedsättningens lågstadiekursplan.
 
Kanske ska hela kursen sammanfattas sålunda:
om jag inte uppfattar vad du säger så är felet inte mitt och jag ska inte skämmas, utan det är du som ska tala tydligare och bättre använda utrustning som finns.** Och om du är arbetsgivarrepresentant se till att modern fungerande utrustning finns i alla lokaler.***
 
På teatern fick vi givetvis titta in i rekvisita- och klädförråd. Hörselpedagogernas erfarenhet från tidigare omgångar var att hattförrådet brukar uppfattas som roligast. Instämmer.
 
 
Tankeväckande också få exempel från skolans värld på hur fel en elev med hörselnedsättning kan uppfatta det läraren säger 
 
Läraren: Alla ska samlas på gården.
Eleven hör: Alaskas gamla dör på våren.
 

 
* vi kursdeltagare noterade med tillfredsställelse att orden hörselnedsättning och hörselskada konsekvent användes och inte det moderna meningslösa påhittet funktionsvariation.
 
** mitt enda fel är om jag ger upp och slutar tjata på dig
 
*** förutom traditionella hörslingor (som i många offentliga lokaler är gamla med dålig funktion) så finns tex sammanträdesutrustning (för lokaler utan installerad hörslinga där en eller flera mikrofoner ställs på bordet och den hörselskadade bär en mottagare som sänder till hörapparaten), mm, mm i (nästan) det oändliga.

Hm och glädje

Tänkte först skriva sorg och glädje men det lät så dramatiskt. Men det som idag gjort mig betänksam är flerfaldig erfarenhet att den kyrkliga seden och kontakten med folket tydligt minskar. Jag deltog idag i de två andakter vi sedan många år alltid har under Alla helgons dags eftermiddag ute i begravningskapellet på begravningsplatsen. Vid den första andakten var det fullsatt i Ljusets kapell, vid den senare endast några tiotal personer. För inte alltför många år sedan var det helt proppfullt vid båda andakterna. Senare ledde jag även minnesgudstjänsten i Örnäsets kyrka för de under året avlidna. Några (fler) tiotal deltagare även här. Enligt vaktmästarna har det väl varit drygt 100 under senare år. På 90-talet minns jag att kyrkan var i det närmaste fullsatt (den rymmer 540 personer). Hur  ska vi tolka alla dessa siffror? Trenden tydlig. Det är tydligt att den sista gudstjänstgenerationen nu dör undan i snabb takt. Och för varje gammal (åtminstone något så när regelbunden) gudstjänstfirare som dör så tappar vi inte bara en gudstjänstbesökare utan ibland flera. Även barn och barnbarn som ibland följt mamma/farmor/mormor* till kyrkan men som inte har intresse gå själva.
 
Även i Hertsökyrkan var vi få i högmässan idag. Men Alla helgons dag har alltid varit svag gudstjänstdag. Så detta tror jag inte är någon trend. Vi måste t o m stå ut med inomkristen konkurens eftersom Fridsförbundet har församlingsdagar och några av våra trogna säkert valde bönhus istället för kyrka.
 
Glädjeämnet var av helt annat världsligt slag. Luleå leder elitserietabellen efter seger över Skellefteå (!) - på bortaplan! Tur det finns något glädja sig över. Jag kan väl också ställföreträdande glädja mig över att Rögle* tagit några kliv uppåt i tabellen.
 
- - - - - 
 
* ingen ide' försöka vara könsneutral. Alla  vet ju ändå vilka som är flitigaste gudstjänstdeltagarna
 
** att jag försöker känna sympati även med detta för mig okända lag beror på
1) det är favoritlag för Frimodig kyrkas tidigare riksordf.
2) Chris o Cam Abbott spelade där innan dom kom till Luleå 

Ett illfundigt och fördärvat ting är hjärtat

Bibelordet från någon av profeterna kommer för mig när jag nu för andra gången på drygt två veckor fått vara in på akuten för att med hjälp av något slags dropp igen få ordning på mitt förmaksflimrande hjärta. Som vanligt tycker jag inte att det är särskilt dramatiskt. Jag har ju erfarit detta många gånger. Påtaglig rädsla känner jag inte. Nej, det är den medföljande tröttheten som är problemet. Trösterikt också att jag redan för många år sedan fått läkarord på att orsaken till dessa återkommande problem sannolikt mera finns i generna än i en stressig livs(arbets)situation. Om det senare varit felet hade jag varit tvungen känna skuld över att möjligen själv vara orsaken. Det slipper jag nu. 
 
På väg till sjukhuset i morse hann jag se flera blåljusfordon på Bodenvägen. En trafikolycka.
 
Strax efter lunch var jag på jobbet igen och kunde genomföra hembesök och inplanerade sjukkommunioner. Det är också vård av det illfundiga och fördärvade människohjärtat.
 
Övervägde på vägen hem stanna till vid ishallen och se hockey. Men då jag hade kommit lite sent så lockade det inte lika mycket. Men Luleå gjorde bra ifrån sig. Vände 0-2 till  3-2. Luleå nu tvåa i eltserietabellen. Det också kan få hjärtat hoppa av glädje. Hoppas det inte börjar hoppa för mycket.

RSS 2.0