Valmanifest
Glädjande att sossarna i p 11 skriver att sv kyrkan borde bli ett forum för ideellt arbete. Det var märkligt! Traditionellt så har ju socialdemokraterna alltid haft svårt med ideella och frivilliga insatser i kyrkan, ihopklumpade som dom är med facket som alltid värnar de anställdas arbetstillfällen i första hand. Kanske ska vi i den lilla nomineringsgruppen Frimodig kyrka ta åt oss äran av denna positiva ny-tendens hos det stora partiet. I förra årets kyrkomöte utmanade vår ledamot Bertil Murray nämligen sossarnas gruppledare Olle Burell just i denna fråga efter det att en motion av några socialdemokrater om de frivilligas insatser i kyrkan fått tummen ner även av sossarna i det behandlande utskottet. Hela skeendet var mycket roligt men jag orkar inte återberätta det i sin helhet. Slusats: vill du påverka socialdemokraterna (vilket är nödvändigt om du ska få igenom något i kyrkomötet) så ska du rösta på Frimodig kyrka.
Detta för mig osökt över till något som jag måste göra reklam för, nämligen Stockholmsmötet 15-16 november. Det är ett positivt framåtsyftande frimodighetsstärkande möte för alla som vill ta ansvar för svenska kyrkans framtid i god kristlig anda. Läs mer på frimodig kyrkas hemsida.
Vem läser bloggar?
Till vad begrep jag dock inte, men meddelandet fanns i Hannas kommentar till mitt senaste inlägg. När jag läste hennes blogg anade jag att det handlade om att man på nå´t sätt skulle räkna upp alla bloggar man gillar och läser. Kul att komma med på en sådan lista. Och eftersom Hanna nämnde MC så behöver jag ju inte göra det i detta inlägg. Tack för det.
Nu blev jag ju tvungen att ägna en stund åt att kolla in några av dom bloggar hon nämnt + en hemsida. Och då fick jag ju en massa ytterligare länkar att öppna och kolla både här och där. Har man tid med sånt. Icke!
Alltså undarar jag vem som egentligen har tid att hänga vid datorn och läsa bloggar. Själv läser jag de bloggar jag själv länkar till (för skams skull) men ytterst sällan några fler. Men när jag tänker på hur pass lång tid det tar att skriva ett inlägg (de flesta av mina är ju betydligt längre än detta) med korrekturläsning några varv för att bli av med stavfel och andra tokigheter då inser jag att om jag inte bloggade så skulle jag ha tid att läsa bloggar.
Får tacka kära läsarna att det finns tillräckligt många som uppenbarligen inte bloggar så att dom har tid att läsa min blogg. I mitten av juli visade statistiken på en tydlig höjning av antalet regelbundna läsare och i mitten av augusti en liknande ny nivåhöjning. Jag hoppas att jag inte ska göra nya läsare besvikna. Fast det kan ju lika gärna vara så att gamla läsare tittar in oftare - ungefär som med kyrkostatistiken: allt färre går till nattvarden, men dom som går gör det oftare - dom håller väl i så fall på att bli Tobbes-blogg-missbrukare. Allvarligt i så fall. På fullt allvar: det finns ju folk som blir blogg- eller nätdiskussions- eller dataspelsmissbrukare i sådan grad att dom måste börja besinna sig när det gör livet ohanterligt - för att anknyta till AA:s formulering. Måste erkänna att jag själv ibland kan känna frestelsen att bli alltför fast vid mitt eget bloggande. Att ägna sig åt bloggen är ju dock ett verksamt sätt att undvika dammsugning. 99 andra sätt ska jag presentera vid tillfälle. När jag har tid att skriva det inlägget vill säga. Men finns några nya läsare som undrar vem jag är och hur jag tänker omkring min blogg så hänvisar jag till några av de första inläggen i denna kategori: Till läsarna.
I övrigt hänvisar jag (just idag) intresserade till Dag Sandahls blogg (länk finns här på sidan) där han nu senast kommenterar socialdemokraternas kyrkovalsprogram. Som vanligt från Dag: skarpt och träffsäkert.
Semestern slut
Tidigare under sommaren hade jag planer att ta hojen till Finland denna helg, men efter förra helgens plaskande hemfärd och sistlidna helgs begynnelses måttligt fina väder så blev det inget av. Med hojen alltså. Men till Finland blev det. Närmare bestämt till Karleby och svenska församlingen där. I samverkan med olika väckelse- och andliga rörelser inom finska kyrkan ordnade man där en kyrkhelg under temat "Omkring ditt ord o Jesu". Om någon av läsarna hoppats att min påbegynta livsmodernisering (omtalad i föregående inlägg) skulle innebär en modernisering även på det andliga/teologiska området så måste jag göra den läsaren besviken.
De församlade i Karleby - både talare och åhörare - får nog snarast karaktäriseras som innehavare av ståndpunkter som av vissa betraktas som gammalmodiga. Själv upplever man (och jag också) det nog snarare som ett fasthållande vid Bibelns ord och lära. En lite "inom-kyrkligt-"ekumensik" samling skulle man kanske kunna benämna det som gick av stapeln. Något liknande de Linköpingsmöten som hölls i Sverige några gånger för ca ett årtionde sedan.
Gamla och beprövade ståndpunkter grundade i Guds ord behöver dock inte betyda gammalmodigt i form och uttryck. Åtskilliga ur den andliga förnyelserörelsen (finlandssvenska OAS-rörelsen) var närvarande, bla det lovsångsgäng som flera gånger besökt våra norrbottniska OAS-möten. Dock kallades dom i detta sammanhang lovsångsgrupp och inte lovsångsteam som på oas-möten. Om någon inte vet skillnaden mellan ett förnyat karismatiskt möte och ett vanligt kristet möte kan man alltså bara se vad lovsångarna kallas: team=förnyat; grupp= inte (lika mycket i alla fall) förnyat.
Nå, det var roligt ,uppbyggligt och värdefullt på många sätt. Jag träffade vänner både ur OAS-rörelsen och ur den laestadianska väckelsen. Så även en gammal kollega som tidigare varit präst i vårt stift men sedan många år verkar i Borgå stift. Givetvis blev jag inbjuden att sova där en natt med nattliga samtal som följd. Under dessa förklarade min gamle kollega att han just upptäckt min blogg och att han suttit en halv natt och läst igenom allt. Så fick jag där en förklaring till en enorm puckel i besöksstatistiken över antalet sidhänvisningar. Att träffa vänner är alltid värdefullt och givande.
Om jag ska hinna med en kvällstur med hojen - man borde väl det så här sista semesterdagen? - så får jag sluta nu.
Äntligen en Micro!
- Du har ju micro!
Och jag som är man trodde naturligtvis att det utropet handlade om det faktum att jag äger en, så jag började förklara hur det kom sig att jag nu äntligen har en micro. Jag fick överta den i slutet av juni av äldre sonen när han flyttade till Stockholm. Då han bara fått ett tillfälligt boende så valde han att lämna det mesta av tillhörigheter, att sälja till sina föräldrar och andra och att sedan skaffa nytt när han fått mer fast bostad. Så alltså köpte jag hans micro.
Men sedan blev jag varse att uttrycket "du har ju micro" inte alls handlar om att jag har en micro utan att det ska uttydas (kvinnligt språk) "här finns ju en micro, den skulle vi väl lämpligen kunna använda just nu?" Alltså jag och näst äldsta dottern när vi skulle värma bullar som vi tagit ur frysen när vi skulle ta kaffepaus i vårt sorterande av hennes gamla grejer vilket jag tidigare redogjort för. Jag hade just sagt att det tar ju en stund innan bullarna tinar så vi väntar väl en liten stund med kaffet. På vintrarna kan man ju tina bullar på elementen men inte mitt i sommaren. Men jag hade alltså micro! Hade inte tänkt på det. Sagt och gjort: in med bullarna och på med micron. Men eftersom jag bara är van att köra på max - använder bara micro att värma lunchmat på jobbet när en massa arbetskamrater står i kö vid micron och det är bråttom - så blev visserligen bullarna uppvärmda, o, ja! - men samtidigt förvandlade till skorpor. Men vad gör det? Veteskorpor till kaffet är inte så illa det heller.
Jag har alltså - helt utan egen förskyllan eller värdighet - moderniserat mig. På en punkt! Men det behövs moderniseringar på åtskilliga punkter om jag ska hänga med. Jag saknar nämligen följande av det moderna livets nödvändigheter:
1. Digitalkamera
2. Platt-TV. Men jag har faktiskt en TV! - färg-TV! I flera år nöjde jag mig med en begagnad svartvit, men lagom till fotbolls-VM för två år sedan så skärpte jag till mig och köpte färg!
3. MP3-spelare. Men jag har faktiskt en bärbar CD-spelare. Den har jag fått som introduktionserbjudande från en bokklubb. En gång tänkte jag att jag skulle pröva att vara modern så jag stoppade den i träningoverallsjacksfickan till morgonpromenaden och hörlurarna i öronen. Men vad är poängen med det? Att vara ute i naturen (jag bor ju i utkanten av stan så jag kan promenera på vägar som rimligen måste definieras som landsbygd) och samtidigt frivilligt avstå från naturens egna ljud!!??
4. Modern dator, i all synnerhet bärbar dylik.
5. Bredband.
6. DVD-spelare. Har inte ens en videobandspelare. Redan för några år sedan fick jag en expedit å härvarande videobutik att se ut som "är du från stenåldern" när jag undrade om man kunde hyra en video-box tillsammans med filmen. "Vi har inga och dom vi ändå har är trasiga" blev svaret.
7. CD-spelare i bilen. Jag får lyssna på kassettband. Jag har två: Eric Clapton Unpluged och en där Viktor Klemenko sjunger andliga sånger.
8. GPS.
Hur ska jag klara mig? Och hur ska jag få tiden att gå? Jag har ju bara: vacker utsikt (att sitta på min altan en solig försommarmorgon och dricka sitt förmiddagskaffe blickande ut över vattnet är som att vara "i stugan"; piano; två (!) gitarrer; många böcker; gott om spik och skruv (trots idogt rensande i förråden); kyrkstuga (med frid och ro); och - motorcykel förstås!
Om jag ägde allt men icke Jesus, vore livet värt att leva då?
Kunde väl mitt hjärtas oro stillas med de ting som dock till sist förgå?
MC-tur till slut
Men hur jag än funderade så blev det Timrå. Dit har nämligen mina vänner flyttat, vilka jag i inlägget om konsten att välta en motorcykel kallade mina MC-kompisar. Dom flyttade drygt en månad efter det jag övat på omkullvältning nr 4 (se tidigare inlägg om den saken). Man skulle ju kunna tro att dom gav upp, men jag intygar att det fanns seriösare skäl till deras flytt. Vår vänskap tog dock ej slut därmed och varje år har vi mötts och vi sade ömsesidigt när vi möttes att det skulle inte vara en riktig sommar om jag inte kom förbi med hojen.
Min första tanke var ett försöka hinna ta mig ända fram på fredagseftermiddagen/kvällen, reservlösning: tälta, det var ju fint väder. Nu är ju E4 lite lång(!)tråkig så jag brukar åtminstone försöka avvika från den mellan Skellefteå och Umeå genom att åka över Burträsk. Då ska man en bit efter Burträsk (om man kör största vägen) vika av 90 grader till vänster. Detta glömde jag trots att jag gjort det många gånger. Jag körde glatt på. Tyckte väl kanske efter någon mil att jag inte riktigt kände igen mig men skyllde på allmän glömska men blev mer bekymrad när vägen blev allt smalare och sämre. Och rätt som det var ser jag en skylt där det står Kalvträsk. Alla som kan Västerbottens geografi vet hur fel det var om man tänker sig åka från Burträsk till Umeå och ut på E4 igen. Och jag som trodde att jag bara skulle ha några mil kvar till Umeå. Som tur var fanns en gammal sedeltank och eftersom bensinpriset var så högt (14,94 - betänk det alla storstadsbor som klagar!) lyckades jag få i exakt det jag fick för mina enda kontanter (två hundringar)
Men när det kom till kritan så gjorde det ingenting att jag hamnade i denna avkrok. Det är nämligen så att i den lilla församlingen Kalvträsk (Burträsks pastorat) hade min farfar sin första prästtjänst två år i början av 1920-talet. Trots att jag alltid vetat detta har jag ändå aldrig besökt platsen. Nu var det både roligt och lite högtidligt att få besöka kyrkan. Givetvis smög jag mig fram (som präster törs göra även i främmande kyrkor) både till altaret och upp på predikstolen där min farfar stått (om dom ej senare bytt inredning, vilket är lika bra att jag i så fall ej vet) och givetvis kysste jag både altare och predikstol och satte mig sedan i en bänk och sjöng psalm 53 Livets Ande kom från ovan med särskild betoning på vers två med formuleringen
ifrån fäder och till söner genom tidevarven går
än ett heligt arv av böner
än profetens röst oss når.
När jag senare kom till min bror i Umeå (extra-utflykten omöjligjorde direktkörning och förtog lusten till camping) och där oförmodat fick träffa mina föräldrar på väg hem och berättade för min pappa om mitt besök och mina göranden i Kalvträsk då berättade han att när farfar döpte mig och min tvilligbror så hade kyrkoherden i den församling där vi då bodde påmint om just den psalmformuleringen i ett tal. Kanske anade han att vi båda skulle bli präster. Så kan det vara.
Efter god natt i Umeå drog jag vidare och god vän - som tagit ut sin hoj på luftning - mötte mig vid Höga kusten-hotellet. Det roliga var att samtidigt mötte jag där några vänner från Luleå på väg hem på sin semester.
På söndagen gjorde jag dock något för mig helt ovanligt och ytterst annorlunda än mina normala söndagsaktiviteter. Jag följde nämligen med mina vänner på Sundsvall Dragway och såg Drag-racing. Ni vet - eller så förklarar jag det nu - den där motorsporten där det gäller att med olika fordon (bilar, motorcyklar, snöskotrar - med hjul istället för medar, dock!) på snabbast möjliga tid köra 400 m. Det fanns även en juniorklass och när man såg ungdomarna (dom yngsta i 9-10-årsåldern) dra iväg i sina små (jämförelsevis) bilar så upplevde man att det knappt var med gångfart. Men ack vad man bedrog sig: på resultattavlan kunde man sedan se tex 117 km i timmen. Nästan lika roligt som att se tävlingarna var att gå omkring i depåerna och se bilarna och bussarna och lastbilarna i vilka tävlingsfordonen fraktades. Vilken cirkus! I all synnerhet när vi tittade på en av de riktiga värstingbilarna som körs med Nitrometan (ska det väl heta? - jag råkade tidigare skriva nitroglycerin). När mekanikerna inför provkörningen tog på både skyddsglasögon och gasmasker (öronproppar eller hörselkåpor är så självklart inom hela området att det ej ens behöver nämnas) insåg vi att det var läge att backa en bit. Vi borde backat längre; det sved i ögonen. En av dessa bilar körde sedan - om jag minns rätt - 356km i timmen som mest. Här skulle kollegan Fredrik komma med Chevan!
Det enda sorgliga med helgen var att se att min vänner sålt sin ena motorcykel. Nu har dom bara en. När vi blev bekanta tror jag t o m att dom ett kort tag hade tre. Tragisk utveckling. Vad ska man göra åt den? Hoppas att det bara är tillfällig lågkonjunktur?
Idag återvände jag hemåt. Inget bra väder, men vad gör man? Har man en gång tagit hojen stället för bilen så är det bara att bita i sura äpplet. Lite inland blev det: Sollefteå, Åsele, Lycksele (där min farfar var komminister 10 år), Norsjö (där han var kyrkoherde 26 år - givetvis hann jag stanna till vid graven vilken ligger precis innanför kyrkogårsdmuren nära genomfartsvägen). Ibland brukar jag betänka vilka avtackningspresenter min farfar fick av församlingsborna i Kalvträsk och Lycksele efter två respektive tio tjänsteår. Jag ska inte berätta det här men jag kan försiktigtvis säga att det var i en helt annan division än det som numera förekommer i dylika sammanhang. Vad beror det på?
1. Förr i tiden hade folk en sådan respekt för prästen att dom vågade inte annat än satsa sina sista ören?
2. Kyrkans präster var en angelägenhet för alla så att insamlingen blev stor även om var ock en gav lite?
3. Dåtidens präster gjorde genom sina allvarsamma och innerliga predikningar sig förtjänta av en uppskattning som de flesta av oss nutida efterföljare inte förmår komma i närheten av?
Men detta funderade jag inte så mycket över då jag körde hem. Hela uppmärksamheten handlade om att komma hem utan att vara totalt genomblöt. Det lyckades med större delen av kroppen men misslyckades med händer och fötter. Jag säger bara allvädershandskar! Har tillverkarna inte hört talas om spöregn. Extra regnhandskar hamnar på önskelistan. Det värsta ovädret hann i fatt mig - eller var det jag som hann ifatt vädret ? - mellan Kåge och Jävre. Men jag kom lyckligt hem. Nu gäller det bara att få grejerna torra till nästa tur.
Fortsatt städning
Påminner mig om en annan episod i familjens städhistoria:
Äldsta dottern hade en period fallit för kapsylsamlande. Då det någonstans i bekantskapskretsen fanns någon som jobbade på restaurang och som gärna gav ung dam en hjälpande hand så fick hon en rejäl laddning efter varje helg. Det innebar att hennes kapsylsamling oroväckande snabbt hade sopsäcksstorlek. Att övertyga henne om att dyrbarheterna skulle slängas var givetvis fåfängt. Men efter mycket dividerande och mycket tjat och gnat lyckades jag få henne att gå med på att byta samlingsprincip från kvantitet till kvalitet.
Det innebar att vi satt en hel lördag och sorterade bland kapsylerna till vi hade det finaste exemplaret av varje sort snyggt uppradade. Övriga (ansenlig mängd!) var i sopsäcken. Jag skulle just ta sopsäcken och bära ut den för vidare färd till återvinningscentralen när näst äldsta dottern kom in i rummet:
- Ska ni slänga alla dom här kapsylerna?
(Tysta nickningar)
- Då tar jag dom!
Släp! släp! - så stod sopsäcken inne i hennes rum istället. Som ni förstår: den förtvivlade fadern slet sitt hår. Men allt som äldre syster fått göra måste yngre syster också får göra. Så det var bara att acceptera faktum. Men troligen övergick även hon så småningom till kvalitetssamlande eftersom vi i början av veckan när vi städade bland hennes gamla grejer bara hittade en liten påse med en kapsyl av varje sort. Men nu har dom också hamnat i i återvinningssvängen (efter knappt 20 år!).
Nå, i vart fall är det skönt att storstäda. Och en befrielse att få fara till återvinningen med skräpet som jag fick göra på fredagen. Renande på något sätt. Man blir lättare! Under sista åren har jag successivt städat mig igenom olika rum, bokhyllor (tro't om ni vill!), skåp, förrådsutrymmen. Jag vill inte ha en massa som jag inte behöver. Jag tänker som så: om jag en dag skulle få för mig att flytta så vill jag bara ha det som jag vill ta med mig. Jag vet ju vilka storstädningar som drabbar alla inför en flytt. Varför inte göra det i förväg.?
Var beredd att bryta upp. Det är principen. Gäller även i det andliga. Var beredd att bryta upp när som helst. Det ska inte behövas en akut storstädning just då. Relationer - till både Gud och medmänniskor - ska vara klara. Jag associerar vidare: det var väl det som man tänkte förr när man satt vid en dödsbädd: att man skulle hjälpa den döende att känna sig fri att flytta. Trösta med det himmelska, tron på Jesus och mötet med honom; och det jordiska: (ex:) "du kan dö i frid, vi klarar oss, oroa dig inte för oss" (oftast är det ju barn som vakar vid föräldrars dödsbäddar). Tyvärr tror jag att det ibland numera är tvärtom: att de anhöriga inte i första hand hjälper den sjuke att dö utan i första han försöker betvinga sin egen dödsångest och därför i praktiken håller den döde kvar så länge som möjligt.
Som fågelen i ljusan dag sig gläder
så glad i ljusets rike jag inträder...
Storstädning
Sagt och gjort. Det blev en stor utrensning av div skräp av yngre och äldre slag. Det fantastiska är att varje gång man gör en storstädning så slänger man ytterligare en sak som man inte vågade/ville slänga förra gången. Det är väl det som är helgelsen: att successivt bli medveten om allvaret att bära (leva i?) sina gamla synder och istället slänga bort allt mer och mer av dem.
2. Ytterligare inspirerad av denna städinsats gjorde jag sedan ett ryck även på vinden. Det är ju platsen där det samlas under åren. Och inte bara ens egna grejer utan även barnens. Nu när några av de äldre barnen är ytterst etablerade med egna lägenheter och egna vindsförråd så har jag försökt säga att jag vill bli av med alla deras gamla gossedjur, skolböcker, brev, almanackor, övriga leksaker, dagböcker, teckningar mm + mm.
I måndags kom näst äldsta dottern hem och gick igenom sina gamla kartonger vilka jag burit ner från vinden. Genom en snabb insats ihop med mycket skratt och nostalgi lyckades hon reducera det hon vill ha kvar till mindre än hälften.
Roligast var det när vi i botten av en av flyttkartongerna fann en låda med gamla sten- och glaskulor både i vanlig storlek och donkar (alla läsare som haft barn - eller själva varit barn - vet ju vad donkar är!). Dvs det allra roligaste var när vi i botten på den gamla tvåliters glasslådan fann en liten lapp med ägodelarna noga dokumenterade i tabellform:
stenkulor glaskulor glas fjäder
84 43 3
oljekulor pärlor rymd
9 7 4
porslin prickar
36 42
Vad gjorde vi? Brast ut i gemensamt gapskratt, givetvis. Vilka totala meningslösheter kan inte barn ägna sig åt! Men sedan insåg jag att det kanske inte är så meningslöst trots allt. Det är ju i leken vi övar oss för vuxenlivet och att räkna kulor - det är ju vad vi ägnar en stor del av vuxenlivet åt.
Men det var alltså en snabbsortering som skedde i måndags. En noggrannare genomgång får hon göra på sin egen vind dit vi fraktade de kvarvarande kartongerna.
På sin egen vind placerade hon då samtidigt något annat, nämligen sin rullstol. Efter knappt sex år har hon nu blivit så återhämtad från det som drabbade henne 2002 att hon vågar flytta upp rullstolen på vinden. "Jag har ju inte använt den på ett halvår". 11 augusti blir alltså en minnesvärd dag.
3. Nu återstår för mig inneförrådet (klädkammaren) i husets bottenvåning. Har jag energi nog, det är frågan, eller kommer jag att välja en MC-tur före storstädning? Kanske blir det morgondagens väder som avgör.
Kyrkhelg
Ingen saknad efter böcker, TV-apparater, CD-skivor eller något annat som hör det moderna livet till. Däremot har jag under dagen ägnat mig åt annat som hör ett modernt liv till. Gissa vad? Givetvis vet du vid det här laget vad du ska gissa. Jag tog givetvis hojen till kyrkstugan och med den åkte jag sedan till högmässa idag - men när man går i högmässa så gör man ju nå't som inte riktigt verkar höra ihop med det moderna livet.
Har jag, apropå det, berättat om vad som utspelade sig för ca 14 år sedan när jag var på dagisinskolning med yngste sonen? Jo, jag var där, klädd i prästskjorta eftersom jag skulle vidare till jobbet. Då kom jag i samspråk med en man i 30-årsåldern som jobbade på Högskolan, och han började ställa frågor om kyrkan. Han undrade bla "är det många som går i kyrkan nuförtiden?"
???
Han fortsatte:
- För man - och här hann jag tänka att han skulle säga ungefär: för man har ju sett de gånger man varit där att det inte är så många, eller något liknande - istället sade han:
- För man känner ju ingen som går i kyrkan!
Det blev ett litet uppvaknande för mig, den kyrkoanställde, som fortfarande gick med någon slags kyrkan-mitt-i-byn-känsla. Verkligheten är att kyrkan och dess aktiva är långt på sidan om en modern människas liv. (Ber om ursäkt om jag berättat detta förut - orkar inte kolla alla inlägg, men tröstar mig med att det sannolikt dykt upp någon ny läsare).
Nå, hur gammalmodigt det än må vara så gick jag i kyrkan, eller åkte motorcykel till kyrkan - för att vara helt korrekt. Men givetvis parkerade jag utanför så det är nog till sist rätt att säga att jag gick i kyrkan. Det fantastiska är att nästan samtidigt som jag parkerade landade ytterligare en MC utanför kyrkmuren; en Honda Africa Twin med förare och passagerare. Efter gudstjänsten kom jag i samspråk med arbetskamrat som bor i Boden som sade att det var roligt se motorcyklar utanför kyrkan; att det liksom visar bredden av gudstjänstfirarna, det är inte bara en människotyp! Men då svarade jag att när då en av MC-åkarna demaskeras och det visar sig att ur MC-stället kliver en präst då blev ju det förstört och det höll han med om.
Så har jag då avslöjat att jag för andra veckan i rad (tredje gången under sommaren) gick i Överluleå (Boden) kyrka. Vidhåller tidigare skriverier att - särkilt under sommaren - med alla sammanlysningar, friluftsgudstjänster, hembygdsgårdsgudstjänster och sommarkvällsmusik, så är det ett förhållandevis pålitligt ställe att gå till - om man vill ha en (så kallad!) riktig gudstjänst. Sommarkyrkans medverkan också fin.
Nu har jag tagit del av tre utläggningar av denna helgs evangelietext. Först i radions helgsmålsbön (där blev vinklingen att det viktiga är att fatt egna beslut - men vilka kan man ju undra!), sedan genom läsning av Bo Branders och Göran Skyttes postilla (där förklarades lite av relationen mellan kristendom och judendom) och sist predikan av kyrkoherden i Boden (som väl mer var på Branders spår än på radiohelgsmålsbönens). Efter gudstjänsten kom han fram till mig och erkände att några tankar i predikan (om hur Gud leder oss) hade han knyckt av min bror som tidigare skrivit svar i någon slags frågespalt på dåvarande SESG:s (nu: CREDO) hemsida. Och då förstår ni ju att jag måste tycka att predikan var bra.
Nu ikväll har jag gått i gudstjänste en gång till - i "Kyrkan i Konsumbutiken" dvs Öst-Laestadianska bönhuset här i Luleå. Där blev det annan predikan, för där har man gamla psalmböcker och följer alltså evangeliboken från 1937. Noterar att ett antal prersoner som knappast definierar sig som laestadianer dyker upp där då och då, men som inte (i vart fall inte lika ofta) gjorde det när laestadianerna hade sina gudstjänster i kyrka/församlingshem. Är det i vissa fall "lägre trösklar" till bönhus än till kyrkans lokaler? Oftast brukar vi väl förutsätta (ha fördomen?) att det är tvärtom.
Men nu är det dags att lämna utflykten i det moderna livet - vilken jag gjort enbart för att kära läsarna ej ska lämnas åt sitt öde - slå av datorn och återvända till stillhten i kyrkstugan.
Vad har jag gjort se´n sist?
Igår kväll var jag tvungen att zappa mellan fyran och ettan. I fyran gick en engelsk deckarminiserie som heter Fallen angel. Det vimlade av präster och kyrkor och annat hemvant i den tillsammans med blodet och morden (inte lika hemvant).
I ettan gick Uppdrag granskning sommarspecial, dvs fortsättning följer av tidigare reportage. Denna gång var det uppföljning av vårens program om kistkrossning. Först repris av hela programmet (då kunde man kolla på fyran) sedan några aktuella kommentarer (då missade jag kanske ett mord i fyran). Det - alltså Uppdrag granskning sommarspecial, inte deckaren - slutade med att det berättades att de två familjer vars kistor krossats i TV fick nya gravsättningar. Denna gång sänktes kistorna för hand med de anhöriga närvarande. Det är väl bara att konstatera att det alternativet hade de anhöriga kunnat välja redan första gången och då hade dom sluppit se kistan dingla i stroppar i traktorskopan. Personligen vidhåller jag det jag redan tidigare skrivit att den synen gjorde mig mer upprörd än att man krossar kistlocket.
2. Jobbat som snickare
Tro det eller ej, men jag har alltid sagt att om jag ej blivit präst skulle jag ha blivit snickare, byggnadssnickare. Jag har absolut inte tummen mitt i handen om jag får säga det själv. Idag har jag tillsammans med närmaste granne lagt om taket på vårt gemensamma uteförråd. Och dessutom bygger vi om det lite så det ska bli en bättre konstruktion. Inte riktigt klart. Det blir det nog i morgon.
3. Kört motorcykel givetvis.
I tisdags till Boden med en sväng över Smedsbyn på hemvägen. Ikväll till Örnäsets kyrka för deltagande i veckomässa, se´n till fika hos goda vänner. Nu börjar jag sakna en längre hoj-semester. Men vart skulle jag fara?
PS. Jag har i efterhand kompletterat föregående inlägg, del fyra, med ytterligare ovärderlig ovana för den som vill lära sig välta en motorcykel.
Konsten att välta en motorcykel - en körlektion i sex delar
Då jag förstår att läsarna blivit ytterst nyfikna på det som jag antydde i föregående inlägg nämligen att jag lyckats välta omkull min MC hela sex gånger, så tänkte jag här ge en enkel självupplevd lektion i denna ädla konst.
1. Gör en alltför vid sväng när du ska vända på väg - glöm att hålla blicken högt - så att du hamnar utanför vägen. Se till att en lös, ganska stor sten kommer rakt i vägen för framhjulet, kör på den och låt framhjulet rulla i sidled på stenen och glida iväg så att hojen välter. Säkrast givetvis att kombinera detta med viss ovana.
Detta trick använde jag mig av redan första dagen jag ägde hojen 6 oktober 2004. Jag befann mig tillsammans med en MC-kompis ute på Kallaxheden på trafikskolornas övningsbana. Alla som känner till naturen därstädes vet att det bara är sand, så hojen och jag landade mjukt, ingen skada skedd.
Min ovana förklaras av att jag är en av dem som fått MC-kortet på köpet när jag tog bilkörkort. Jag har inte ens haft moped. Innan jag skaffade motorcykeln så sa jag till några MC-vana vänner att man bör väl lära sig köra först, men då sade han: "köp hojen så lär jag dig köra". Och det var det han höll på med.
2. Ta en kort tur på kvällen. Planera sedan att ställa hojen på baksidan av huset. Kör in på gräsmattan som är kvälls- och höstfuktig och full med nedfallna fuktiga löv. Gör lätt sväng och bromsa med framhjulet samtidigt. Glid stilla omkull.
Detta skedde samma dag. Ingen bra början på MC-karriären. Ovanan i detta läge visar sig i bristande insikt i hur tung motorcykeln är. Det går inte att stödja den bara genom att lätt sätta foten i marken som med en vanlig cykel. Sedan var ju problemet att resa den. Man bör orka det själv men det gick inte på detta hala underlag, den gled bara iväg när jag lyfte i den. Nybliven MC-kompis kom dock till min hjälp - han bodde i närheten.
3. Planera för snabb tur tillsamman med MC-kompis. Se dock till att vara lite stressad, pga begränsad tid till förfogande och glöm att du har chocken ordentligt på - 7 oktober och hojen har stått ute under natten - så att motorn varvar mer än planerat även när du släpper gasen och hojen därför kör lite fortare än du tänkt så svängen blir lite vidare än du planerat och du kör emot sandlådskanten i kvarterets lekpark. Klockrent: ramla snyggt in i sandlådan. Förutsätter också att du försummar beakta regeln du lärt dig: "du kör dit du tittar".
När du av datumangivelsen att döma ser att detta skedde påföljande dag och jag nu erkänner att det inte ens gått ett dygn sedan jag köpte hojen då förstår jag om du undrar "ska den här karln verkligen sitta på en motorcykel?" Det undrade jag också. Med blicken riktad uppåt var det till och med så att jag frågade mig "är det något du vill säga mig angående motorcykelkörning?".
Men trofast, förblivande (!) MC-kompis kom till min hjälp med tröstens ord:
- Välta omkull, det har dom flesta gjort någon gång, menade han. Bara att ta nya tag. Inte ge upp så lätt. Det gjorde vi inte heller. Och eftersom det var en fin höst så var vi ute åtskilliga gånger ända t o m 8 november och han höll sitt löfte att lära mig och undervisa mig om hur jag på vägen borde köra.
Men i omkullvältandets ädla konst var jag ännu icke fullärd. Det visade sig när nästa säsong började. Tillsammans med MC-kompis' hustru tog jag en tur. Ja, egentligen var väl hon min kompis redan tidigare - arbetskompis. Hon är nog i själva verket mer ansvarig för att jag föll för motorcykelkörning eftersom hon haft sin hoj med på jobbet (och väckt intresset) och sedan en gång bjudit mig på en tur och låtit mig kort provköra ute på redan nämnd övningsbana (den gången gick det bra) och då var jag fast .
4. Åk på en tur till Gammelstad i början av april långt innan vinterns grus sopats från vägarna. Planera en sväng runt Gammelstads kyrka men se till att köra mitt på en sträng av grus, sväng och bromsa av någon anledning lite väl hårt (med frambromsen, OBS!) samtidigt. Liknar variant två ovan, och ovanan - här liksom i exempel två - visar sig även i bristande insikt i hur hårt frambromsen bromsar när man trycker till i bromsahandtaget i låg fart (dubbla skivbromsar fram!). De enda handbromsar man tidigare varit van vid är ju på gammal treväxlad monark från början av 70-talet - där kunde man dra i av alla krafter utan att det märktes ett dugg.
Värre dock att falla på asfalten. Nu fick hojen några skråmor. Inget större fel, men lite synd för utseendet. En orsak till skråmorna var också att de skyddsbågar jag beställt och fått monterade var till en annan årsmodell så dom skyddade inte riktigt bra. Jag fick dem sedan utbytta så nu kan jag ramla, men vid denna tid var jag färdigutbildad i konsten att välta hojen i låg fart. Sedan dess har det inte skett. Återstod bara att lära sig välta hojen stillastående.
5. Parkera hojen på goda vänners garageuppfart, vilken är lätt sluttande. Följ rådet att ställa hojen lite snett i riktning uppåt. Vid avfärd, sätt dig på hojen och låt den rulla bakåt och sväng för att komma i vägens riktning men bortse från att lutningen är större än du tänkt dig så när du ska stödja med vänsterfoten så når du inte ner i marken förrän hojen lutar så mycket att du inte orkar hålla den.
Ingen skada skedd. De nya störtbågarna skyddade kåporna väl och en äldre man som passerade i bil hjälpte mig resa hojen.
Sista övningspasset: välta hojen utan att ens sitta på den. Detta redogjorde jag för i föregående inlägg men eftersom repetition är all kunskaps moder...
6. Rulla hojen ur garage. Sväng och rulla utför ytterst obetydlig slänt. Slint, alt. bli överrumplad av att hojen rullar fortare än du tänkt dig (eller vad det nu är som händer) och låt hojen ramla mjukt på gräset. Absolut inget problem. Lätt att resa den och helt OK att köra iväg.
Slut på körlektion. De betydligt allvarligare lektionerna, dvs konsten att välta omkull i hög fart hoppas jag aldrig få någon erfarenhet av som jag skulle kunna dela med kära läsarna. För säkerhets skull säger jag att mina MC-vänner är helt oskyldiga till mina tabbar, men ska ha stort tack för all inspiration att skaffa MC och för tålmodig undervisning - i konsten att köra dock, inte ramla!
PS. Även idag var jag till Överluleå kyrka på högmässa. Förhållandevis pålitligt ställe att gå till. Tack till kyrkoherden! Dock tog jag inte hojen denna gång eftersom jag hade äldre sonen med mig. Han har varit hemma över helgen, jobbar annars söderut.
Äntligen satt han på motorcykeln
1. Att det var inte alls säkert att han var oärlig (vilket alltid antas). Det står ju i texten att han anklagades för förskingring, men ingenstans att han verkligen var skyldig. Han kan ha varit oskyldigt anklagad.
2. När han sedan sammankallar dem som hade skulder till hans herre och lät dem skriva ner skulderna så var det inte heller säkert att han stal från sin herre (vilket alltid förutsätts) för att skaffa sig vänner utan det var så att han i praktiken avstod sin egen lön eftersom den bestod i provision på det han å sin herres vägnar lyckades driva in. Ytterligare en annan tolkning som jag sedan hört är att han bara återför skulden till det rätta beloppet och tar bort den "överskuld" som lagts på som ett slags ränta vilket var förbjudet.
Intrressant, men likväl fullständigt fel spår för detta inlägg, som skulle handla om motorcykelkörning.
Trogna läsare har märkt att jag den sista tiden haft total MC-abstinens därför var det oerhört kul att igår em sätta sig på hojen för en kortare tur runt staden. Väl ute på vägen så blev jag sugen på en längre tur alltså tog jag mig för att åka till gammal kamrat i vacker ort ca 70 km bort och pratade en stund och fikade te och goda frukter och glass tillsammans med min gamle kamrat och hans hustru, den sk madamen (se annan blogg). Som vanligt börjar det nästan alltid regna när jag ska åka därifrån, men regnet var nästan slut när jag for. För mina vänner (som är fullständigt okunniga i hithörande frågor, men duktiga på fjällvandringar) fick jag förklara att det värsta med regn för en MC-förare är inte regnet under körningen - det gör bara att kläderna blir lite blöta men dom torkar snabbt - utan att hojen blir skitig och måste tvättas och kedjan måste smörjas in.
Kul var det i alla fall. På vägen dit åkte jag den kurviga härliga vägen mellan Avan och Klöverträsk - i närheten av Klövertäsk finns ett sanslöst brant backkrön som det är underbart att köra över i full fart - på hemvägen åkte jag över Boden (rejäl omväg) för att kunna ta vägen äver Brännberg (samma som vi åkte på första maj-rundan men andra hållet) en oerhört härlig kurvig väg med lite trafik.
Men det tog inte slut med det. Igår stack jag till min svärför utanför Töre och har hjälpt honom måla sitt hus. Idag har jag åkt hem, så nu har det blivit MC tre dagar å rad. Den värsta abstinensen är alltså borta. När jag åker österut på E4 sa tar jag alltid av mot Sundom och åker den vägen fram till Råneå. Omväg givetvis men vad gör man inte för lite kurvor.
När jag skulle hem i eftermiddags gjorde jag dock en liten tabbe: Jag hade rullat in hojen i svärfars garage under natten, och när jag drog ut den så tänkte jag svänga utanför garaget så jag fick nosen i rätt riktning. Då är där en liten slänt och hur jag nu bar mig åt så låg hojen på marken. Men eftersom hojen låg i slänten så var det lite lättare att resa den. Detta är sjätte gången som jag har hojen liggande på marken. Samtliga gånger då jag råkat välta den så har den antingen stått stilla eller så har jag kört mycket sakta, det är ju då det är svårt att balansera. Alltså gäller: ju fortare desto bättre!
