Torbjörn Lindahl

handlar det om i en bok jag läst som jag såg i ett reklamutskick från Duvans bokhandel i Piteå. En bok av den genre jag ofta berörs av. Där människor som råkat ut för svårigheter likväl så låter sig präglas av Jesu kärlek att de i sin tur förmår komma igenom sina sorger utan att präglas av bitterhet och besvikelse och därmed lyckas förmedla kärleken från Gud till andra.

 

Dianne Collard: Jag valde att förlåta min sons mördare - en sörjande moders väg till förlåtelse. Bornelings förlag 2014.

 

Helt klart utmanande bok. Kanske inte något litterärt storverk, men likväl angelägen. Jag ska inte referera i detalj för att förstöra spänningen för den som vill läsa den, bara återge de viktigaste tankarna. Titeln säger ju allt vad det handlar om. En 23-årig man blir grymt mördad och lämnar sin familj i obeskrivlig sorg.

 

Att som förälder stå inför tanken förlåta någon som gjort ens barn så illa är kanske den svåraste utmaning en människa kan ställas inför. I den situationen hamnade  också författaren. Hennes fråga blev menar och vill Gud verkligen att man ska förlåta i en sådan situation? Och efter en ordentlig brottning med sig själv och bibelns - tydliga! - undervisning blir hennes svar på den frågan ett klart och odiskutabelt ja.

 

Delar av boken blir rena bibelstudiet om förlåtelse. Jag ska inte här citera alla förlåtelse-bibelställen författaren återger. Du får läsa dem själv - och jag uppmanar dig verkligen att göra det - med den allvarliga insikten att Gud faktiskt menar exakt det han säger genom Jesus och apostlarna. Men i korthet: som kristen har du erfarit att Gud har förlåtit dig all din synd, då är det din kallelse, din uppgift, ja, rent av din skyldighet att ge den förlåtelsen vidare till din nästa och särskilt den som gjort dig emot, oavsett hur allvarlig synd som begåtts mot dig.

 

Några bibelställen:

Kol 2:13-14; Kol 3:12-13; Ef 4:32;  Mk 11:25; Mt 6:12, 14-15. Mt 18.

 

Och på samma sätt som du inte på minsta sätt måste förtjäna den förlåtelse du fått av Gud så behöver den som förbrutit sig mot dig inte heller förtjäna din förlåtelse. Du förlåter ändå.

 

Sist väljer jag återge några punkter där författaren uttrycker vad förlåtelse innebär - och kanske tydligare -  vad den inte innebär.

 

(Fritt ur minnet med mina ord och min numrering)

 

1. Förlåtelse är inte detsamma som tillåtelse. Förlåtelsen betyder inte heller "det gjorde ingenting"..

 

2. Man måste inte börja älska den man förlåter. 

 

3. Man kan förlåta på avstånd. Man måste inte träffa den man förlåter.

 

4. Man behöver inte ömsesidigt försonas. Det är en helt annan sak än "ensidig" förlåtelse.

 

5. Att inte förlåta blir i längden värst för den som inte vill förlåta. Att bära på oförlåtsamhet och bitterhet blir i längden en andlig cancer, som bryter ner den icke-förlåtande inifrån.

 

6. Förlåtelse är inte en känsla, det är ett beslut.

 

7. Förlåtelsen innebär inte heller att den skyldige slipper ta konsekvenserna av sitt handlande. Mördaren måste avtjäna sitt straff även om offrets anhöriga förlåtit.

 

Läs - och förlåt!

Det här är ju rätta hosianna-dagen även om vi vant oss sjunga det i advent. Idag, då jag ledde mässorna kl 11 och 12  sjöng vi dock en vers ur en adventspsalm som offertoriepsalm nämligen 108:3:

 

Men istället för omkvädet "var glad, var glad..."sjöng vi texten ur gamla Sions toner (Efs' sångbok):

 

I beredelseordet utgick jag fr Gt-texten om att ingen surdeg får finnas i landet och tillämpade det på människans hjärta. Den surdeg som måste rensas bort är troligen den synd människan har svårast - är mest ovillig - att bekänna. Det må vara bitterhet, habegär, kärlek till inflytande eller pengar, sexuell orenhet eller vad som helst.

 

 I predikan var episteltexten ur Hebr 2 i centrum. Jag erkände för åhörarna att den texten innehåller en formulering som jag alltid tyckt är väldigt träffsäker, nämligen att Kristus genom att göra djävulen maktlös befriar dem som genom sin fruktan för döden varit slavar hela sitt liv. Är inte det en tydlig beskrivning också på vår tid? Med all dess vurm för ungdom och rädsla för varje grått hårstrå och minsta rynka i ansiktet som påminner om det ständiga åldrandet och den obevekligt nalkande döden. 

 

Men Kristus befriar ur den träldomen under djävulen. När han sonar synden (nämns senare i texten) tar han bort den skuld inför Gud som ger döden och djävulen makt över människan. Hon har alltså inte längre någon förpliktelse mot det meningslösa liv ni ärvt från era fäder (1 Petr 1:18).

 

Friköpta med Kristi dyrbara blod.

Enligt korrekt kyrklig kalender den 25 mars, men här i Sverige numera på en söndag i närheten. Tyvärr blir den söndagen ofta femte söndagen i fastan eftersom Palmsöndagen inte får falla ur kyrkoåret. Tråkigt att en söndag med det mycket uppbyggliga temat Försonaren faller bort. Men när jag bad Laudes följde jag Femte söndagen i fastan. Jag har sagt det förr, och säger det igen: kyrkan borde återgå till att fira bebådelsedagen på rätt datum. Finns ingen anledning att det samhälleliga behovet av färre vardagsledigheter - produktionen och skatteintäkterna ni vet! - längre ska få styra kyrkans år. 

 

Nå, idag var jag i vart fall deltagare i en mässa med bebådelsedagstema. Mats celebrerade och påminde i predikan om att förr-förre ärkebiskopen KG Hammar inte trodde på det som är centrum i denna dags berättelse, nämligen Jesu tillblivelse i Marias liv utan mans medverkan.

 

Vad gäller den fortsatta tron om Maria läste jag i veckan i Kyrka & Folk en mycket intressant artikel i vilken påvisades att tron på Marias ständiga jungfrudom (latin: Semper virgo) var en fast förankrad tro hos kyrkofäder, en tro som den lutherska reformationen inte heller tog avstånd från. En tanke var att Kristus som kunde gå genom stängda dörrar, fast han efter sin uppståndelse var så kroppslig att han åt mat i sina lärjungars närvaro och uppmanade dem ta på honom, och utan att demolera dörrarna, han äger naturligtvis också makt att födas ur Marias moderliv och likväl lämna hennes jungfrudom intakt. Detta var dock inget Mats berörde i predikan

 

Inte heller berörde han resten av den allmänkyrkliga tron i sammanhanget: att Maria också genom livet förblev jungfru och att hon och Josef inte hade något samliv. För vår översexualiserade tid är väl tanken att Maria och Josef skulle levt i frivilligt celibat en omöjlig tanke. Så icke för kyrkofäder och lutherska fäder.

 

Min yngre son var med i kyrkan och fick turligt nog träffa några människor som mindes honom från hans barndom. Mats kom på kyrkkaffe och efteråt tog vi tre gemensam söndagsftermiddagspromenad. Det blåste lite,men när vi gick längs Mjölkuddsbanken hade vi vinden rakt i ryggen. Motsatsen hade varit jobbigt.

 

 

Idag celebrerade jag och predikade både kl 11 och 12. Åtta eller nio deltagare plus personal vid båda mässorna.

 

I beredelsen tog jag fasta på omkvädet i Sv PS 444: Stora gåvor, himmelsk makt Gud i Jesu händer lagt och tillämpade det på avlösningen, förlåtelsen som Jesus delegerat till sina apostlar och lärjungar.

 

Predikan hade (kanske mest i min egen tanke) tre delar

1. Det finns de som vill ge en s k naturlig förklaring till bespisningsundret genom att mena att det var den generositet som de 5000 familjerna visade varandra, efter att deras hjärtan förvandlats av Jesu kärlek, som gjorde att dom vågade vara frikostiga istället för räddhågat bevakande som var själva undret.

 

Som förklaring är det väl snarast bortförklaring, men likväl inte fel som skeende i de kristnas nu. Paulus skriver ju till korintierna att de som fått "allt vad ni behöver...själva kan ge i överflöd...."(episteln).

 

2. Den kristne kan också dra lärdomar för sitt liv ur berättelsen

a) hur Gud kan låta det som är litet och obetydligt (pojkens fisk och bröd) bli stort och överförande bara det får hamna under Jesu välsignelse.

b) det kanske är när nöden är som störst (ingen mat åt de många) som Guds möjligheter särskilt uppenbaras.

 

3. Ingen tvekan att brödundret också pekar mot nattvarden. Johannes sätt att återge Jesu handlande: Jesus tog brödet, tackade Gud och delade ut..." har ju tydliga likheter med nattvardens instiftelseord, som Johannes kanske läst varje söndag i årtionden när han skriver ner sitt evangelium.

 

Då är det värt notera att alla "ätit sig mätta". På samma sätt ger nattvarden - det kroppsliga och synliga evangeliet - en verklig mättnad för den inre människan.

 

I andra mässan kl 12 råkade de tre punkterna komma i bakvänd ordning men det gick nog bra ändå. Och ytterligare en punkt la jag till. Var i ordningen minns jag dock inte riktigt, inte förmår jag heller referera det nu,  men det var något om (det felaktiga i) att vilja göra Jesus till kung.

Boken jag köpte för flera veckor sedan och som är så lättläst att jag borde läst ut den på en dag men försummat läsa då jag ägnat det mesta av min tid åt att packa upp flyttkartonger, farit med grejer till återvinningen, byggt ihop IKEAS Billyhyllor och slutligen skrivbord med hurts.

 

Men nu i dessa yttersta av dagar tog jag mig tid en dag och läste den färdigt:

Jesper Bengtsson: Reformismens väg. Om social-demokratin och kyrkan.

 

Bengtsson beskriver utvecklingen i svenska kyrkan under ett drygt sekel, sett med - stolta! - socialdemokratiska glasögon. Under den period han överblickar har svenska kyrkan enligt honom förvandlats från en konservativ, prästdominerad överhetskyrka till en modern kyrka präglad av de idéer som bär det moderna samhället: demokrati (mer inflytande för politiker och mindre för präster och biskopar), jämställdhet (kvinnor som präster), samhällsengagemang (klimatet) och allas lika värde (äktenskap även för personer av samma kön). Och för denna utveckling, som skett målmedvetet, men smygande stegvis under lång tid (för att inte väcka för stora motreaktioner) tackar han framför allt socialdemokratin.

 

Vad ska man säga om denna beskrivning och hyllning?Jag ska inte fastna detaljer annat än att påpeka att några små fel (sakliga eller språkliga ) ger viss fingervisning om författarens brist på inomkyrklig erfarenhet; nej, istället ska jag deklarera högt och tydligt att de förändringar inom och med svenska kyrkan som Bengtsson prisar och jublar över i allt väsentligt* är just de beslut, handlingar och skeenden som jag alltid ogillat, ifrågasatt, argumenterat mot och - när jag haft möjlighet - bekämpat.

 

 

* i allt väsentligt är ett formellt uttryck som används om man vill gardera sig för möjligheten att det kan finnas  någon detalj där man har annan uppfattning.

 

I fredags vaknade jag med väldig snuva. Vad är detta? Hur länge ska detta vara? Kan jag leda gudstjänst  nästa vecka då det är min tur?

 

För att  bli riktigt säker på att något allvarligare inte inträffat beslöt jag samma dag boka ett Covid-test. Svar fick jag redan idag på 1177.se. Provet var negativt, dvs inga tecken på smitta. Men då hade jag för säkerhets skull hållit mig i frivillig karantän lördag och söndag. Därav mitt icke-kyrkobesök.

 

I stället såg jag TV-gudstjänst från den kyrka som efter knappt 42 år inte längre är min församlingskyrka eftersom jag flyttat in i Domkyrkiförsamlingens revir, nämligen Nederluleå Kyrka, Gammelstad.

 

Predikan av kh Rickard Marklund. Gudstjänsten leddes av km Elisabeth Kero, men de uppgifter hon fått var ganska blygsamma; välkommen och kort inledningsord och sedan tack till tittarna för att dom tittat, några förmanande ord om att ta vara på det som kyrkoherden sagt och sen välsignelsen.

 

Däremellan var det psalmer och sånger av gospelkör och övriga moment, kollektbön, två textläsningar, överlåtelsebön och Litanian vilka leddes av flera olika personer. Men det är väl så när en församling får vara i TV - så många som möjligt ska ges chans synas i rutan. Det blir mer rättvist så.

 

Gudstjänsten inspelad  i förväg. Några av deltagarna kände jag igen.

 

Problemet med inspelade gudstjänster är ju att kyrkorummet mer blir en studio där den naturliga liturgiska riktningen, fr a bön mot altaret, försvinner.

 

Men trevligt se det kyrkorum där jag firade min första mässa och att se lite bekant folk.

funderar jag ibland över. Jag har ju ända sedan början av mitt vuxenliv, och därefter under hela min aktiva prästtid, haft en hel del kontakt med fr a den tornedalska grenen - och det är den jag i detta inlägg huvudsakligen har i åtanke - här i Luleå representerad av Luleå fridsförbund. 

 

Som de trogna kära läsarna redan tagit del av blev jag utsedd vara med i Luleå fridsförbunds framtidsgrupp. Dess uppgift var att skissera olika framtidsalternativ när det gäller relationen till kyrkan och sakramentsförvaltningen. Uppdraget gällde i första  hand Luleå även om utblickar till hur det resoneras i andra delar av denna gren av "väckelsen"* kunde göras. Trots att vi i gruppen inte var säkra på exakt vad som upplevs vara problemet** och vilka  problem som anses vara av väsentlig principiell natur och vilka som snarast är praktiska förhandlingsfrågor - nu och i framtiden - så grep vi oss verket an.

 

För drygt ett år sedan presenterade gruppen sina slutsatser, fyra möjliga framtidsscenarier. Då jag tidigare redogjort för dem nämner jag dem nu bara i korthet.

 

1. Fortsätt sakramentsförvaltning i kyrkans (prästers) regi.

2. Fridsförbundet blir en "frikyrka" och låter lekmannapredikanterna också bli sakramentsförvaltare.

3. Luleå Fridsförbund går ihop med övriga fridsförbund, bildar en stiftelse som anställer en präst som reser omkring och sköter sakramentsförvaltning där det önskas och bidrar gemensamt till kostnaderna.

4. Fridsförbundet använder sig av Missionsprovinsens präster. Antingen kan fridsförbundet ansluta sig till provinsen eller bara vid behov låna in präster därifrån.

 

Sen kom ju Coronarestriktioner och omöjliggjorde öppna samtalsträffar. Processen stannade av. Först i oktober kunde gruppen inbjuda till några fördjupningskvällar (dock utan stöd av tilltänkta mer kunniga teologer från Finland och Sverige). Sen kom strängare restriktioner i november som återigen satte stopp för fortsatta samtalskvällar.

 

När ska processen kunna föras vidare? Tiden rinner iväg och vi med den. Frågan är bara, vart rinner vi? 

 

För en tid sedan träffades vi i gruppen igen och konstaterade att det är sant som sades av någon redan vid gruppens första presentation för ett drygt år sedan: 

 

Det är formellt fyra alternativ framtidsgruppen kunnat se men rent principiellt är det bara två: antingen sakramentsförvaltning i lekmäns händer (alt 2) eller i prästers händer. Om det är en präst anställd inom sv kyrkan eller pensionär (alt 1) eller en präst anställd av Fridsförbunden (alt 3) eller Missionsprovinspräster (alt 4) är ju mer en teknisk fråga än en principiell. Här hävdar jag då att Missionsprovinsens präster ur alla aspekter, genom sin vignang av biskop, är riktiga präster även om dom inte har behörighet anställas inom svenska kyrkans yttre organisation.***

 

Vad blir då framtidsvägen - för Luleå fridsförbund och för övriga delar av denna gren av "väckelsen"?

 

Utan att här på något sätt göra mig till talesperson för någon annan än mig själv (inte för framtidsgruppen heller!!!) deklarerar jag - återigen! - att för mig personligen finns inget annat alternativ än fortsatt prästerlig sakramentsförvaltning. Lekmannaledd nattvard finns för mig inte på kartan i den här halvan av universum - som jag brukar uttrycka mig när jag bestämt vill betona en ståndpunkt jag (inte) intagit. Att en tidigare lekmannapredikant ges tillräcklig utbildning och övning och sedan prästvigs är givetvis inget jag skulle motsätta mig.

 

Viktiga vägval alltså. Jag kommer stå fast vid min hållning även om jag till sist blir den ende ståndaktiga tennsoldaten.

 

Varför anser jag det då vara så viktigt att sakramentsförvaltningen sköts av präster som står i historisk kyrklig kontinuitet genom att vara vigda av kyrkligt förankrad biskop? Därför att detta är ett av tecknen på kyrkans apostolicitet. Äger en kyrka ett sådant tecken - som svenska kyrkan gjort - bör man inte lättvindigt slänga det från sig.

 

Dessutom finns ytterligare en aspekt. Jag menar att all hittillsvarande erfarenhet visar att när lekmän - som tidigare bara varit vana stå i predikstolen (alt. "suttit bakom bordet") och talat, plötsligt ska agera i det som varit prästerlig roll i liturgin, utan den markering som prästvigningen innebär, som gör agerandet tillåtet och accepterat av församlingen och utan den liturgiska skolning som gör agerandet - t ex att sjunga liturgin med lyfta händer - bekvämt för den som ska utföra det; så väljer man en variant där liturgin blir stympad, förenklad och mindre högtidlig. Också det en mycket större förlust än många i förväg förstår.

 

Alltså!

 

 

* väckelsen är ju ofta laestadiankristnas självbenämning på sin rörelse. När jag använder det uttrycket (i skrift!) vill jag gärna sätta det inom citationstecken. Enligt min ringa mening är det länge sedan det var någon verklig väckelse i "väckelsen". Idag är det en ren och skär uppfostringskristendom. Att föräldrar - i god kristen anda som t o m Katolska kyrkans katekes uppmuntrar till - lär sina barn be om förlåtelse och själva ber sina barn om förlåtelse, är enligt min ringa mening inte tillräckligt för att man ska kunna tala om väckelse. Inte ens om förlåtelse i Jesu namn och blod - ett uttryck jag alltid uppskattat! - finns med i sammanhanget.

 

** olika tänkbara saker som ur "väckelsens" synvinkel kan framstå som problemet vid fortsatt prästerlig (svenskkyrklig) sakramentsförvaltning skulle t ex kunna vara:

 

- brist på manliga präster

- brist på rätt vigda präster (läs: vigda av  riktigt vigd biskop)

- brist på präster man personligen känner tillräckligt väl

- brist på präster vars predikan och/eller sskramentsförvaltning man kan ha (tillräckligt) förtroende för

- användande av gudstjänstritualer med tveksamt innehåll

- osäkerhet om sakramentsmaterien (läs: glutenfria oblater och alkoholfritt vin)

- präster vill inte döpa och fira nattvard i bönhuset

- lokalt fridsförbund möter svårigheter då det vill fira gudstjänster i kyrkorummet

- präster vill inte ställa upp vid möteshelger även om mässan sker i kyrkorum

- allt svårare samarbeta kring konfirmationer

m.m. osv.

(Sannolikt är det få som tycker att samtliga punkter är problematiska. Några av punkterna ovan härrör kanske mest från mig i framtidsgruppens diskussioner - gissa vilka!)

 

*** jfr medJohannelundsutbildade EFS-präster; dom anses av svenska kyrkan i sin sakramentsförvaltning som kyrkans präster, men har inte behörighet inneha kyrkliga tjänster utan kompletterande utbildning. Varför vill inte svenska kyrkan se på Missionsprovinsens präster med samma generositet?