Ökenråttor

var samlade i Boden ikväll.
 
Ja, för att vara exakt så var ett knappt dussin personer samlade för att utvärdera sommarens OAS-möte på Storstrand, Piteå. En sammanfattning kan lyda ungefär som så att planerandet och genomförandet gick bra och vi upplevde att mötet var välsignat. 
 
Vi ställde oss givetvis frågan om vi ska ta initiativ även till ett mindre möte kommande sommar på samma plats (ett större norrlandsoasmöte i Umeå 2016 är i stöpsleven men inte definitivt beslutat ännu). Vi kände oss inte mogna att direkt ta ställning till ett mindre möte nästa år så vi beslöt att vi ber över saken en tid och tar slutlig ställning om en tid.
 
En fin, trevlig och uppbygglig kväll där vi också fick be med och för varandra.
 
Ökenråttorna då? Jo, det var så här. En av initiativtagarna till vår träff hade beslutat ordna ett lotteri där inkomsten gick till OAS-rörelsen. Den som vann blev utsedd till hedersoasare med titeln ökenråtta. Som tecken på sin vunna värdighet fick den utsedda den på bilden synliga ökenråttan i tyg från Dollarstore. Utan all egen förskyllan eller värdighet föll lotten på undertecknad som alltså fick ta ökenråtten hem för det kommande året. Nästa år får någon ny lottas fram och tygökenråttan är alltså ett vandringspris.
 
Att vi så gärna är ökenråttor beror givetvis på det som utspelade sig utanför Överluleå kyrka vid inledningen av OAS-mötet i Boden 2005. Ett gäng sossar var samlade för att demonstrera mot OAS-mötet* och på ett av plakaten stod "Ut med ökenråttorna". Alltsedan dess har vi betraktat "ökenråtta" som en hederstitel för en kristen.
 
Känner mig hedrad att få vara Hedersökenråtta ett år framöver.
- - - - - - - - 
* formellt inte mot OAS-mötet  som sådant utan snarast mot OAS-rörelsens praktiska hållning när det gäller att hantera olika synsätt på kvinnor som präster, eller rent av för kvinnor som präster, har demonstrationsanordnaren Irene Gustafsson många gånger efteråt velat hävda. Tyvärr var det ytterst få av dem som såg demonstrationen som uppfattade den lilla skillnaden. Så de flesta tog det som en demonstration mot OAS. 
 

Vilken mättnadskänsla

det är i hela personligheten när man fått vara med om en riktig högmässa. Såsom jag fick vara idag i Hertsökyrkan. Bosse ledde gudstjänsten och predikade. Själv assisterade jag bara vid nattvarden.
 
38 deltagare sammanlagt noterade kyrkvärdarna. Även det glädjande. Men den andliga mättnadskänslan infinner sig även om deltagarantalet är mindre.
 
Det viktiga är komplett, riktig, väl genomförd liturgi. God predikan är ett plus och en någotsånär aktiv och liturgiskt kunnig församling ett plus till. Kanske är detta en av grejerna: man är verkligen omgiven av bedjare, människor som lever med i liturgins böner.
 
Gudstjänstglädje är vad det är!
 
 Efter några timmars arbete vid dator och skrivbord blev det buss hemåt. Planerade först stanna vid Örnäset och gå i bönhuset. Men till slut skippade jag det. Den andliga mättnadskänslan var kanske stor nog. Men glädjen träffa andra kristna vänner missade jag. Får ta igen det vid annat tillfälle. Ett sådant tillfälle kan bli när jag om några veckor ska prata lite kyrkohistoria i vuxengruppen under en fredags-bibeltimme.
 
Väl hemma blev det bl a ett ganska långt samtal med god vän i andra änden av landet om framtiden i svenska kyrkan. Kan Missionsprovinsen vara en del i en möjlig framtidsväg? Jag utesluter inte det. Min vän var mycket tveksam.
 
Den som lever får se. Nu återstår att se om Gud ger en dag imorgon också. I så fall blir det mässa i ett hem. Precis som på annat ställe i lördags. Mässa tre dagar i rad. En prästs privilegium.
 
Inte undra på att man känner sig andligt proppmätt.
 
 

Boken om övergrepp inom laestadianismen

Nu har jag också läst boken. Dvs boken som min gamle kamrat anmälde i ett inlägg på sin blogg för en tid (= exakt en månad!) sedan.* Här i Luleå fanns den dock inte inne på bokhandeln utan jag fick beställa den. Efter några dagar var den min. Att läsa den gick sedan snabbt när jag väl tog mig tid. 
 
Min gamle kamrat menade att eftersom boken beskriver skeenden med anknytning till norrbotten (laestadianismen) och författaren bor inom hans församling så vore det för hans del snarast tjänstefel att inte ha läst den. För egen del säger jag att eftersom jag trots allt har en ganska påtaglig relation till (delar av!) den laestadianska väckelsen och även varit engagerad i arbete** som motiverats av kännedom om den typ av skeenden som boken behandlar - så vore det snarast tjänstefel även av mig att inte ha läst boken.
 
Vad handlar den då om? Om allvarliga oegentligheter inom den laestadianska rörelsen, närmare bestämt kvinnoförtryck, misshandel och fr a sexuella övergrepp. Att sådant förekommit kan knappast längre förnekas och är inte längre någon hemlighet - precis som pedofilskandalerna inom katolska kyrkan. 
 
Är det då riktigt att skriva om det? Jag tror det. Om offren någonsin ska känna att dom får verklig upprättelse så måste även deras berättelser få höras (även om det naturligtvis knappast är nödvändigt att varje individs personliga historia kommer på pränt). Sker inte det på något rimligt sätt så kommer dom alltid att uppleva det som ett försvar för förövarna.
 
Vad kan man då lära sig av boken? Ja, kanske detsamma som katolska kyrkan tvingats lära sig: bikten och förlåtelsen kan bli ett sätt att sopa saker under mattan så att de ej hanteras. "Det man förlåtit ska man inte gräva i", typ.
 
Sen kan man nog lära en del om det som är all kristendoms - särskilt kanske väckelsekristendoms - värsta fiende: lagiskheten. Och det är naturligtvis inget som bara riskerar drabba laestadianismen. Faran lurar överallt. När den ursprungliga väckelseelden falnat men man i senare generationer likväl vill se samma "resultat" i form av hängivet leverne så frestas man kompensera den uteblivna omskapande väckelsekraften med större stränghet och hårdare regler.
 
Författaren påpekar tydligt att boken inte avser vara någon komplett skildring av laestadianismen och ingen bild av den stora gruppen genomsnittliga laestadianer som är uppriktiga och ärliga, men en berättelse som också måste berättas. Allt i boken har hänt hävdar författaren men beskrivet med romanförfattarens frihet. Läsaren ska alltså inte försöka identifiera enskilda händelser och personer. Jag gissar att författaren även blandar friskt mellan skeenden i olika laestadianska grupper.
 
Att författarens egna tankar och trostolkningar ibland lyser igenom tycker jag är uppenbart. En del av de tankar som han låter huvudpersonerna uttrycka är sådant (inte minst i själva ordvalet) som jag knappast tror att en person uppfostrad i laestadianismen skulle uttrycka. Det minskar något bokens trovärdighet.
 
Är det då nödvändigt läsa boken? Bör man det? Ja, kanske. Har man något slags ansvarsposition inom någon del av den laestadianska rörelsen så kan det kanske vara värdefullt om man läst den. I övrigt kan väl nyfikna och skvallersjuka hålla sig borta så får vi se hur många som blir kvar. Den som i stort sett saknar kännedom om den laestadianska rörelsen ska kanske inte börja med denna bok. Det vore som att försöka få en bild av den genomsnittlige svensken genom att bara tala med fängelsekunder. Likaså de litterärt längtande kan avstå. Delar helt min gamle kamrats bedömning att författaren knappast står på tur till nobelpriset i litteratur.
* Lawe Söderholm: Sprid ljus över ondskan (pris ca 250 spänn)
** jag fick förtroendet vara med i en arbetsgrupp inom Luleå Fridsförbund som utarbetade ett policydokument gällande hantering av svårigheter i församlingsgemenskapen. Gundtanken i dokumentet: sådana handlingar som är olagliga enligt samhällelig lag måste föras till rättsvårdande myndigheter även om Guds, människors och församlingens förlåtelse givits. Inget fromt sopande under mattan således
 

På måndag lär Domkapitlet fatta sitt beslut

angående den anmälan som en prästvigd kvinna i Gällivare-Malmbergets pastorat lämnat mot några av sina kollegor. Redan att domkapitlet överhuvudtaget tagit sig an ärendet är illa nog. Man borde redan direkt lagt anmälan till handlingarna med motiveringen att här finns inget att utreda. Anmälan - som jag i sin helhet tagit del av - är nämligen fullständigt substanslös. Den innehåller ingenting som rimligen förtjänar bli ett domkapitelsärende.
 
Nu har den informationen nått mig att Luleå domkapitel har som praxis att aldrig avfärda något utan utredning. Okey då, men efter företagen utredning kan beslutet bara bli ett: ingen åtgärd. Varje annat beslut kommer med säkerhet att fullständigt beröva mig allt återstående förtroende för mitt domkapitel.
- - - - - 
Efter att ha fått vissa påpekanden om mitt skriveri i denna sak vill jag förtydliga att jag i detta inlägg inget skrivit om den faktiska situationen i pastoratet, ingenting om någon inblandads gärning eller trovärdighet. Jag har bara uttryckt att enligt min mening är inget av det som nämns i anmälan av den arten att det bör föranleda någon åtgärd från domkapitlet. Och därför borde ärendet överhuvudtaget inte ha tagits upp.

Helg

Igår afton fick jag för mig att jag skulle fara till Boden på gudstjänst. Det var Bodens fridsförbund som hade gudstjänst i Rörvikskyrkan. Roligt med laestadianska gudstjänster i en "riktig" kyrka. Känns lite som i min ungdom då jag gjorde mina första möten med laestadianismen. Då hade dom ju alltid sina gudstjänster i Luleå i kyrkor och församlingshem. Är det bara det att rollen som inomkyrklig väckelse blir tydligare om man faktiskt är i kyrkan. Eller var det det mindre antalet människor som fick mig associera till den tid när Luleå fridsförbund rymdes i lilla salen på övervåningen i Mjölkuddsgården. Nå, trivsamt var det. En del Lulebor var där. Kanske var det fler Lulebor som var i Boden söndag eftermiddag för i bönhuset på Örnäset var det mindre folk än vanligt i eftermiddags.
 
Högmässan firade jag i Örnäset. Inte ofta jag är där numera men det var roligt. En av deltagarna berättade att hon var en ev mina konfirmander på Bergnäset 1982. Det är en grupp jag alltid kommer att minnas eftersom hälften av tjejerna hette Susann! Detta var dock ingen av susannorna.
 
Dagens predikant i bönhuset predikade över exakt samma text som jag predikade över i högmässan, men la ut texten på delvis helt annat sätt. Där ser man djupen i ordet.
 
I morse var det ordentligt vitt på marken och lite mer snö har fallit under dagen. Jag tror - men det visar sig ju att man ofta minns fel när det gäller väder - att det är första gången på flera år som vi fått första snön redan i oktober. Hade jag haft vinterdäck på bilen hade jag kanske farit till Boden även idag. I morgon får det bli skifte till vinterdäck.
 
 

Umeå x 2

Har det blivit sista veckan. Blev tillfrågad att förrätta begravning i en familj jag lärt känna. Var ner i det ärendet igår. Men for redan torsd kväll och kom igen idag på förmiddagen. Förra veckan var jag också ner och träffade familjen. Men då kunde jag kombinera det med att tvillingbrodern o jag o yngre broderns hustru kunde fira våra födelsedagar tillsammans.
 
Så vid det här laget borde jag kunna vägen. Likafullt körde jag av i fel utfart i en av rondellerna på nervägen i förrgår och kom en helt annan väg än jag tänkt. Men när jag såg skyltar med namn på stadsdelar jag känner igen så lyckades jag krångla mig in på det jag betraktade som rätta vägen.
 
Framme hos tvillingbrodern beklagade jag mitt öde men fick då veta
- Men det är ju den vägen du ska ta. Den nya "norra länken". Hade du fortsatt den hade du kommit direkt hit.
 
På hemvägen i morse tog jag dock den vägen. Fast i motsatt riktning. Sitter nu och funderar på om detta kan bli en liknelse för det andliga livet. Att vara på rätt väg eller fel eller rätt fast man tror det är fel eller fel som blir rätt från andra hållet.
 
Blir nog lite kämpigt kombinera det med morgondagens skatt och pärla.

Lage Ollinen

Igår fick jag via sms meddelandet att gamle prästkollegan och brodern i tron, Lage Ollinen, fått hembud. Om jag fått rätt information så avled han i söndags.
 
Lage har jag känt i 40 år. Ja, första gången jag såg honom var i samband med stiftsmötet i Övertorneå 1971  vilket vi var ett gäng KGF:are från Luleå som besökte. Men vår allvarliga kontakt började nog 73 el 74 i följd av "laestadiansk ungdomsväckelse" som då tagit sin början.
 
Jag minns ett tillfälle när jag som tjänstebiträde skulle hålla högmässogudstjänst i Svanstein. Lage hade själv tjänst i någon grannförsamling. Jag var i prästgården på morgonen när jag upptäckte att jag glömt manchettknapparna till min finskjorta som jag skulle ha på mig. Lite för blyg var jag att fråga hustru Märta om det kanske fanns att låna från kyrkoherden så jag smög in på expen och knyckte några gem att fästa manchetterma med.
 
Under åren har vi träffats många gånger, på laestadianska möten, på Carex' teologiska dagar, inom Synoden och på en resa till Rom arrangerad av kyrklig samling 1999. Från den senare resan har jag ett mycket fint kort av Lage och biskop Bertil där dom sitter och samtalar med varandra på flygplatsen.
 
Ett yttrande av Lage som betytt mycket för mig fällde han vid Synodmötet i Lund (exakt år minns jag inte, men troligen slutet av 90-talet). Det var efter högmässan i St Laurentii. Bert Lönndahl hade celebrerat och Dag Sandahl predikat. Lage - som ju hela sin prästtid verkat i det lågkyrkliga norrbotten och Tornedalen, där liturgin aldrig haft samma prioritet - sade, märkbart gripen, till mig: "jag har aldrig förr på detta sätt upplevt att själva liturgin predikar". Kanske hade jag lite mer tankar om den saken redan då, men Lages ord, som jag ofta därefter citerat, gav mig en tydlig knuff i riktningen att än mer se liturgins betydelse och vårda mig om den.
 
Sista gången jag träffade Lage var när jag på hemfärd från något talaruppdrag tog en liten omväg förbi Risudden. Kaffe fick jag och Lage ville att vi skulle sjunga psalm 301"Hur ljuvligt det är att möta.." Kanske är det minnet av den sången som fått mig att tänka så intensivt på Lage senaste dagarna. Den psalmen är ju den första på sång-CD:n som jag tidigare skrivit om och lyssnat på flera gånger sista veckan.
 
Lage Ollinen var ju en i en grupp något så när jämnåriga präster som var förankrade i den tornedals-laestadianska rörelsen. Tidigare innebar ju detta att präster i betydligt större utsträckning talade i laestadianska sammanhang. Inte bara att präster dök upp för att leda högmässogudstjänster och mässor utan också ofta höll vanliga predikningar. Om deras närvaro gjorde någon tydlig skillnad rent innehållsligt vore kanske ämne för en avhandlig, men utan tvekan innebar den tidigare större prästerliga närvaron att många av de väckelsekristna hade en större kyrklig kontaktyta. Nu är denna kontaktyta snart på väg att helt försvinna. Vad händer då. Att jag anser det vara en förlust för både kyrka och väckelse har jag skrivit många gånger. Och står fortfarande för
 
En förlust ur jordiskt perspektiv att Lage lämnat oss, men...
 
..när vi den sista striden till seger har kämpat ut
då möter vi våra kära bland änglar hos Gud till slut
Då talas ej mer om att skiljas då är vi för alltid ett
och evigt vi bor hos Herren i hemmet han oss berett

Laestadiansk sång

har jag lyssnat på. Det gör jag iofs ganska ofta. Varje gång jag är i bönhuset. Men i söndags när jag var där köpte jag CD:n som spelades in under sångaftonen i Domkyrkan i samband med sommarens stormöte. En likadan producerades vid förra Luleå-sommarmötet och den har jag älskat. Den nya kommer jag älska lika mycket. Har redan lyssnat på den flera gånger.
 
Villigt ska erkännas att domkyrkoorganistens (Markus Wargh) orgelspel inte är helt fel. Men vad är det med själva sången som lockar? Så totalt fritt från allt publikfrieri. Ingen solist som framhäver sin egen röst och profil. Snarare ett odefinierbart muller - ljudet från 500 sångglada som ibland ligger märkbart i otakt med varandra - där man knappast kan urskilja orden om man inte kan texten utantill eller har den framför sig.
 
Kanske är det bara att sången ger en försmak av det som nämns i en av de kända sånger som finns med på nya CD:n, "härligt sången där ska brusa, stark som dånet av en vattuflod".
 
Även om genren är långt från det som numera kallas "lovsång" fyller den mig med minst samma glädje som lovsången på ett OAS-möte. Och kanske ger det mig större aning om hur jag tror det kommer att låta i himmelen.
 
Stort tack till er alla som sjöng och till er som ordnade inspelningen och produktionen av skivan.

Tre olika kyrkor

Eller i vart fall tre olika gudstjänstlokaler blev det besök i idag.
 
Först Hertsökyrkan (givetvis) där kollegan Bosse ledde mässa. Ska passa mig noga för att skriva att det är bästa kyrkan för då kan någon bli ledsen. Samtidigt borde ju en präst - särskilt en som under ett antal år kunnat sätta sin prägel på gudstjänstlivet - tycka att det man ansvarar för är - bäst. Annars sköter man väl inte sitt jobb? Vad är alternativet? Man tror att det finns ett sätt att förverkliga gudstjänstlivet (som är möjligt att nå) som är bättre men man avstår medvetet från att förverkliga det? Vad är det för kvalitetstänkande? Nå, i vart fall trivs jag där. Och det gör uppenbarligen många av deltagarna ochså. Sedan länge har jag noterat att de flesta inte har bråttom från kyrkkaffet. Ett gott tecken på upplevd gemenskap. Särskilt glad blev jag för någon dag sedan då jag från en av våra "nya" gudstjänstdeltagare fick vittnesbördet att det som lockade i kyrkan var gemenskapen och den välkomnande atmosfären.
 
Efter besök hos mamma gick jag på körkonsert i Domkyrkan men smet innan det var helt slut för att också hinna till bönhuset. Två predikningar fick jag höra. Först från en av de äldre predikanterna, sedan av en av de yngre. Den senare predikan gladde mig särskilt då jag uppskattade den unge broderns frimodighet och kunde känna igen mig själv som ung predikant. Var frimodig!
 
Efter intagen middag väntar nu samtal med ämbetskollega. Eller ska jag skippa det och ta en MC-tur till honom i morgon istället?

Vägen till Katolska kyrkan

har jag läst om. Dock inte min egen kan jag trösta kära läsarna med.
 
Boken jag läst heter Från Willow Creek till Sacred Heart. Författare Chris Haw. Underrubrik i svenska titeln: Hur min kärlek till katolicismen återuppstod.
 
För det handlar om en återuppstånden kärlek. Författaren döptes som barn i katolska kyrkan och fick en katolsk uppfostran. Men någon gång i ungdomsåren ansluter han sig (och samtidigt övriga familjen? - det framgår inte helt klart) till den karismatiskt/evangelikala megaförsamlingen Willow Creek och blir en radikal protestant. Åren går och många saker i hans eget liv och i samhället påverkar hans inställning i flera olika avseenden. Bl a har han svårt med att så många evangelikala så lättvindigt stöder USA:s militära engagemang i Irak.
 
När han bestämmer sig för att flytta till en fattig stad med stora sociala problem så blir han boende mitt emot en lokal katolsk kyrka. Han börjar besöka dess mässor och på den vägen blir det. Det han som barn bara upplevt som döda och tomma och meningslösa ritual får nu ett helt annat liv och han ser djupen och meningen på ett helt annat sätt.
 
Utan tvekan intressant och givande läsning. Och boken är befriande opolemisk. Men man bör hålla i minnet att den protestantism han vänder sig ifrån när han ånyo blir katolik är av ett mycket mer profilerat slag än vad vi svenskkyrkliga kanske kan föreställa oss. I den motsats som i praktiken målas i boken mellan katolskt och protestantiskt är det ingen tvekan om att vi svenskkyrkliga lutheraner i allt väsentligt är mer "katolska".
 
Då hans hemväg till katolska kyrkan sammanföll med den tid då pedofilskandalerna i katolska kyrkan var som mest uppmärksammade, tvingas han brottas mycket med hur man kan tillhöra en kyrka med så mycket fel. Hans lösning blir att se kyrkan som en dysfunktionell familj: vi bråkar med varandra och är alltför väl medvetna om familjens problem, men likväl, det är min familj. Kanske något att tänka på även för oss svenskkyrkliga kyrkokritiker.
 
Det som grep mig mest i boken var dock hans beskrivningar av hur man i Sacred Heart firar påskhelgens gudstjänster, skärtorsdag, långfredag - och påskdag med start 4.30 på påskdagsmorgonen. Jag känner att vårt svenskkyrkliga sätt att fira de heliga dagarna - även när vi gör det så fint och genomtänkt som vi kan - bara är en blek avglans av det djup och den rikedom som kan finnas i en levande liturgi.
 
* engelsk titel: From Willow Creek to Sacred Heart. Svenska utgåvan på GAudete förlag

Ganska många var vi

i afton också när kollega ordnat after-work. Vi var ett gäng arbetskamrater som gick ut och käkade tillsammans och hade trevligt. Arbetskamraterna är trevliga, annat kan man inte säga. En försökte övertyga mig att gå på hockey i morgon. Man får se om han lyckas. En annan försökte - som vanligt - övertyga mig om nödvändigheten att vara på Facebook. Hon kommer inte att lyckas. En tredje fick mig att drömma om motorcykelkörning. En fjärde lovade kaffe och kakor om jag tittar förbi på aftonen efter kommande års första maj-runda. Lockande det med.
 
Tidigare på dagen var det vackert väder. Det lockade att ta ut hojen men det blev soffan och fortsatt läsning ur bok som jag ska berätta om så snart den är färdigläst.
 
En kort tur in till stan på förmiddagen blev det också för uträttande av div ärenden. Dagen var ledig från jobb. Så även resten av helgen.
 
Så är det återigen bevisat: det går utmärkt att dela med sig av div oväsentligt tjafs utan att vara på Facebook. Och kära läsarna behöver inte ens vara mina vänner för att få del av nyheterna. Vad betyder det? Evangelium åt alla?
 
 

RSS 2.0